En personlig betraktelse över handboksremissen och dess fundament.

Den här handboksremissen har tagit mig hårt. Jag delar inte dess ambitioner på någon enda punkt (tror jag). Fast jag har inte förut uppfattat mig själv som någon allmänt stockkonservativ eller reaktionär person. Snarare (åtminstone en smula) radikal med feministiska drag t.o.m! Men jag är, och har kanske alltmer kommit att bli existentiellt inriktad i både tro och förkunnelse. Kanske just därför lider jag av att studera detta handboksförslag. Handboksgruppens fundament tycks mig nämligen vara:

1. "maskulina" ord för Gud är felaktiga. (Herre, Fader, Son, Konung). De bör användas så lite som möjligt.

2. hierarkiska uttryck för Gud är felaktiga. Människan ska inte beskrivas som hjälplös i förhållande till Gud.

3. språket måste förenklas - handikapanpassas - med påföljd att "språkligt normalbegåvade" inte längre ska få njuta skönheten i orden som kläder tillbedjan av honom som är all skönhets och härlighets källa.

4. det är ett problem att Gud bara har blivit människa en gång, eftersom det kan ifrågasättas om en man kan vara en frälsare för kvinnor. Om Jesus bör man helst undvika pronomen eftersom de markerar hans maskulinitet enligt arbetsgruppen. Klumpiga formuleringar är då att föredra.

5. gudstjänsten ska vara allmän, så att den kan firas lika oavsett var man befinner sig, och vem som är med. Att ingen ska kunna känna sig trampad på är långt viktigare än att det som sägs är relevant för någon. (d.v.s bland dem man fruktar att trampa på finns uppenbarligen inte de "fromma" som i åratal, kanske decennier haft sitt hem sin glädje och tröst i gudstjänsten. De som räknas är kvinnor som genom en feministisk analys gjorts medvetna om att de är språkligt förtryckta, handikappade, barn, personer med svag språkförmåga)

Själv har jag i det närmaste en diametral uppfattning på samtliga dessa punkter:

Jag menar att

1. Gudstjänsten ska utformas lokalt. Gudstjänsten är ett tilltal, som kan och ska beröra oss på djupet. Som präst kan man arbeta sig närmare en sådan gudstjänst, när man känner församlingen, dess historia och dess problem, och framför allt de människor som firar gudstjänst - och de som skulle kunna fira gudstjänst, men inte gör det så ofta. Gudstjänsterna, menar jag, bör därför gärna vara målgruppsorienterade. Djup och relevans bör vara ledord.

2. Som människor är vi i grunden lika. Vi har olika erfarenheter, olika villkor, olika kön, men det grundläggande, har vi gemensamt. Att vi är människor. Inlevelseförmågan gör det möjligt för oss att erfara också det som våra yttre omständigheter inte medger. Gud blev människa, och därmed också insatt i för honom specifika omständigheter. Det förhållandet skiljer honom inte från någon annan, utan förenar honom istället med oss. Hade Jesus haft erfarenhet av allt, så hade han inte varit som en av oss. Sedan kan det för några få människor (kvinnor) kanske vara svårt att på ett positivt sett relatera till någon som är man ö.h.t. De kan då förståss också få problem med Jesus som man. Jag tror förståss att detta är ovanligt, men något som de måste ta ansvar för själva. På samma sätt finns det ju människor för vilka det är ett problem att Jesus var jude. Att Jesus är man, tror jag är något de flesta av oss kan glädja oss åt oavsett om vi råkar vara män eller kvinnor. Om Gud hade blivit människa i kvinnlig gestalt, hade vi kunnat glädja oss åt henne istället. Men så är det inte och det kan vi inte göra något åt.

3. Språket ska vara spännande och vackert. Innerligt och högtidligt (men inte högtravande). När vi går in i kyrkorummet går vi in i det annorlunda rummet, avskilt för det som måste få ta plats. Ett rum helgat åt mötet med den levande Gud. Det svarar mot ett inre rum. Bönens rum i vårt hjärta, andens tempel. Vi behöver också ett språk, som är helgat av gudserfarenhet. Ord mättade av innebörd och djup. Sådana ord som man behöver säga med varsamhet och eftertanke, eftersom de speglar tillvarons innersta. "Lätt svenska" är inget bönespråk. Människor med annat modersmål må informeras om pastorsexpeditionens öppethållande på sådant språk, men be måste vi alla få göra på vårt hjärtas språk.

4. Att vara människa är, mer än vi ibland inbillar oss, att vara utlämnad. Vi råder inte över våra liv. Vi blir satta i livssituationer vi inte väljer, men som vi måste förhålla oss till. Sorgen och glädjen vandrar tillsammans. Kärleken, sjukdomen och döden kan vi högst marginellt rå på. Ofta kan vi inte ens välja hur vi själva ska vara och bete oss i en given situation (det onda som jag inte vill, det gör jag...) Livet, kärleken, synden, sorgen och döden är grundläggande tema i alla människors liv. Kyrkans mening är att ta dessa stora ämnen på allvar, så att vi alla kan våga förtrösta på Guds kärlek, makt och omsorg om oss. Att vi, fasten vi blir misshandlade av livet, inte är övergivna och att Guds kärlek förmår övervinna all ondska. Att glida lättvindigt genom livet är trots allt ändå inte den största gåvan en människa kan få.

5. Gud är min herre och herre över allting. Det finns många makter som vill råda över oss och ta oss i anspråk. Det finns många som lovar oss allt gott. Men bara en är själens rätte herre. Gud som har skapar mig och allt som är till har genom uppenbarelsen i Kristus visat sig vara min Fader - inte en nyckfull och godtycklig skapare. Han har visat sig vara en Fader som styrker och bär, tröstar och förlåter, och som till sist skall bära mig hem. Gud som min Moder då? Ja, det också. Hon som föder mig på nytt med vatten och ande. Som bär mig vid sitt hjärta. Jag bejakar sökandet efter fler uttryck för Gud, fler bilder. Gud är alltid större. Samtidigt finns det ett värde i att vårda de viktiga orden, de som burit så mångas tro, bön och längtan genom generationer. Jesus lärde oss att be till vår Fader som är i himlarna, och jag vill också vara med bland dem som ber så. Jag vill också bekänna Jesus som min herre och frälsare - inte bara som en vän eller befriare. Allt måste inte ändras. För mig handlar det kristna livet mer om att gå in under och förstå och söka djupet, än om att döma och förändra efter sin egen ofta ganska korta tanke.

Detta är mitt sätt att tänka, och utifrån detta är det för mig alldeles omöjligt att acceptera i stort sett någonting av det handboksgruppen åstadkommit. Jag hoppas och ber att vi är tillräckligt många som motsätter oss handboksremissen och dess fundament, för att kunna sänka eländet.

En handbok är ett verktyg i vårt pastorala arbete. Handboksgruppen har huggit i sten ordentligt, och föreslår kyrkomötet att hugga i sten slutgiltigt och därmed ta ifrån oss ett fungerande verktyg, och försöka ålägga oss att banalisera gudstjänsten. Skulle det bli verklighet, Gud det förbjude, är det naturligtvis vår plikt inför Gud och våra församlingsbor att efter bästa förmåga återställa den, även om det måhända kan kräva en hel del "kreativ läsning" av kyrkoförfattningarna. Även om de vill ifrågasätta det lämpliga i att vi kallar Gud vår Herre, måste vi ändå lyda Gud mer än människor inklusive kyrkomöten och domkapitel, trots att vi vet att överheten inte bär sitt svärd förgäves. Förhoppningsvis finns det dock tillräckligt mycket omdöme även hos dem i kyrkoledningen, för att något sådant inte ska behöva ske.

Björbo 13 juli 2000
Torbjörn Axelson