Antaget av församlingskyrkorådet 28/3-01
Mer om handboksremissen
(rättelser till första stencilutgåvan)
Remissvar
från
Mockfjärds församling
Västerås stift
över Kyrkohandboksgruppens förslag till
Kyrkohandbok
för Svenska kyrkan
Svenska kyrkans Utredningar 2000:1, 2000:2, 2000:3
Förord
Mockfjärds församlings arbetsgrupp för handboksremiss har bestått av Karin Andersson (kyrkomusiker), Christina Hallpers (kyrkvärd och lärare), Helmut Ossendorf (flitig kyrkobesökare) och Torbjörn Axelson (präst). Den sistnämde har fungerat som gruppens sekreterare. Då det utsända frågeformuläret bedömts som alltför otillfredsställande, har vi valt att endast avslutningsvis svara på en del av de frågor, som vi annars inte haft anledning att beröra. Istället har vi vidtagit en grankning av väsentliga delar av materialet på företrädesvis detaljnivå. Andra delar av materialet har vi därmed måst lämnat utan kommentarer. Vi har också tagit med en längre inledande diskussion, som på ett mer allmänt sätt berör delar av handboksremissens problematik och frågeställningar.
Mycket snart i vår granskning har det stått klart för oss att det utsända förslaget till ny kyrkohandbok är mycket bristfälligt och omöjligen kan accepteras. Dess såväl språkliga som pastorala och teologiska brister är så iögonenfallande att vi finner det enda rimliga vara att en helt ny arbetsgrupp tillsätts, såvida en reviderad kyrkohandbok inom överskådlig tid ska kunna tas i bruk. Av förtroendeskäl bör denna grupp vara sammansatt av människor hämtade ur främst andra kretsar än den hittillsvarande. Där bör ingå präster av olika fromhetsriktning och med gedigen församlingserfarenhet, liksom systematiska teologer och människor med dokumenterad förmåga att hantera det svenska språket. Det nu föreliggande förslaget bör av den nya arbetsgruppen betraktas med överseende och hanteras som ett bland många bidrag ur vilka lärdomar kan dras. Dess främsta förtjänst är att den skapat ett brett engagemang för handboksarbetet, ur vilket säkert åtskilliga goda formuleringar kan tas till vara.
Trots att vi alltså avvisar det presenterade förslaget, så väljer vi att bidra med en förhållandevis detaljerad genomgång av ett urval av handboksförslagets gudstjänster, och vinnlägger oss om att försöka bidra med, som vi menar, bättre formuleringar. De avdelningar vi uppehåller oss vid är högmässan, dopet, vigseln och begravningen. Med en evangelisk-luthersk grundhållning och förankring i vår egen bygd har vi sökt bedöma handboksförslagets enskildheter såväl språkligt som teologiskt och pastoralt. I allmänhet avvisar vi förändringar som innebär att befintliga texter och böner innehållsligt förtunnas eller språkligt förflackas. Vi vänder oss emot förslagets ovilja att i bönerna vända sig till Gud såsom Fader och Herre. Förslagen att ta bort vissa innehållsmättade traditionella böner och texter avvisar vi i de flesta fall också. De ganska få böner som verkligen skrivits med ett s.k inkluderande språk, har vi i sak försökt ge en possitiv bedömning. I de fall de varit i behov av språklig upputsning, har vi försökt bidra med en sådan.
Mockfjärd i mars 2001.
Innehåll
(Under rubriker försedda med * eller ** föreslår vi mindre eller större förbättringar av formuleringarna. I vissa fall helt nya texter eller böner)
Förord
1. Övergripande diskussion
1.1 Om att tala med Gud, vår Herre och Fader
1.2 Om det inklusiva eller "mer inkluderande" språket
1.3 Om tradition och kontinuitet
1.4 Om vår bekännelsens bredd
2. Återkommande texter
2.1 Trosbekännelsen - den apostoliska.*
"...som blev till som människa genom den heliga Anden"
"allmänneliga/världsvida/katolska"
"kroppens uppståndelse"
2.2 Herrens bön
2.3 Välsignelsen - den aronitiska
3. Högmässa (och Gudstjänst) - alternativa moment inkluderade
3.1 Samling
3.1.1 Inledningsord:
"I Fadern och Sonens och den heliga Andens namn. Amen"
"Nåd åt er alla och frid från Gud, alltings ursprung och mål och från Jesus Kristus, vår frälsare"
"Välsignad är du Gud treenig" och "Välsignad är du Gud"
"Gud är mitt ibland oss"
"Helig, helig, helig"*
"Nu är Guds tid" och "Vi är här"
Saknade inledningsord
3.1.2 Beredelsen
3.1.2.1 Beredelseord
3.1.2.2 Beredelsebön**
3.1.2.3 [Syndabekännelse och] Bön om förlåtelse.
"Jag bekänner inför dig, helige Gud"
"Gud, i dig finns förlåtelse och upprättelse"*
"Gud, nu öppnar jag mig för dig"**
"Vi kommer till dig, Gud"*
"Helige Gud, Alltings skapare"
Böner vi saknar: Reformationens bekännelse och Psalm 51*
3.1.2.4 Överlåtelsebön
"Du som ville mitt liv och har skapat mig efter din vilja"
"Här är jag som den jag är"*
"Gud, du som skapar när du förlåter"
3.1.2.5 Förlåtelseord
"Till dig som ber om dina synders förlåtelse"
"Begär du dina synders förlåtelse"
"Jesus Kristus, världens ljus"
3.1.2.6 Löftesord
"Om vi bekänner våra synder"**
"Den som är i Kristus är en ny skapelse" och "Om någon syndar"
3.1.2.7 Tackbön efter förlåtelsen
3.1.3 Herre, förbarma dig (Kyrie)
3.1.4 Lovsången (Gloria och Laudamus):
3.1.4.1 Gloria
3.1.4.2 Laudamus
"Pris vare dig, Gud Fader"
"Gud vår skapare, vi lovsjunger dig"
3.2.1 Dagens bön
3.2.2 Textläsningar
"Så lyder den gammaltestamentliga läsningen" och "Så lyder dagens epistel"
"Öppna era hjärtan för Gud och hör dagens heliga evangelium"
"Lovad är du Kristus"
3.2.3 Trosbekännelsen
Angående läsning av trosbekännelsen efter evangelium och psalm/körsång före predikan.
"Vi instämmer i kyrkans bekännelse"
3.2.4 Kyrkans förbön
Förbönsmodell 1
Förbönsmodell 2**
Förbönsmodell 5 (litanian)
3.3 Måltiden
3.3.1 Nattvardsbönen
"Öppna era hjärtan för Gud"
"Låt oss tacka Gud vår frälsning"
"Gud tillhör vårt tack och lov"
Lovsägelsen 1, 2 och prefationen
Prefationens inledning (Lovsägelsen 1)
Prefationens inledning (Lovsägelsen 2) (**)
3.3.2 Prefationen
Prefationens avslutning (den återkommande)
Allmän 1
Allmän 2*
Allmän 3
Allmän 4**
Advent 1, Jul 1
Jul 2
Trettondagstiden
Fastan 1
Fastan 2
Fastan (särskilt passionstiden)**
Påsk
Kristi himmelsfärds dag och pingst*
Trefaldighetstiden 1
Trefaldighetstiden 2**
Trefaldighetstiden 2 enl. HB86
Kyrkoårets slut
Helgon- och martyrdagar
Konfirmationsmässa
Vigselmässa.
Begravningsmässa**
För kristen enhet
3.3.3 Helig (Sanctus)
3.3.4 Nattvardsbönens fortsättning
Instiftelseorden
Detta är trons mysterium
Kristus, din död förkunnar vi*
Epiklesen
Instiftelseord utan nattvardsbön(ens fortsättning)
Nattvardsbön A
Nattvardsbön B
Nattvardsbön C
Nattvardsbön D
Nattvardsbön E
Nattvardsbön F*
Nattvardsbön G*
Nattvardsbön H
Nattvardsbön I**
Nattvardsbön J**
Nattvardsbön K**
3.3.5 Herrens bön
3.3.6 Brödsbrytelsen
3.3.7 Fridshälsning (Pax)
"Herrens frid vare med er"
3.3.8 O Guds Lamm (Agnus Dei)
3.3.9 Tackbönen
Allmän 1
Allmän 2
Allmän 3
Allmän 4
Allmän 5
Advent
Jul- och trettondedagstid*
Fastan
Passionstiden
Påsk 1*
Påsk 2
Pingst
Trefaldighetstiden 1
Trefaldighetstiden 2
Vid kyrkoårets slut*
Helgon- och martyrdagar
Helgon- och martyrdagar
Dop med mässa
Konfirmationsmässa
Vigselmässa
Begravningsmässa
Kyrkmässa**
3.4.1 Lovprisning (Benedicamus)
3.4.2 Välsignelsen
3.4.3 Sändningsord
4. Dopgudstjänsten
4.1 Allmänt
Doptalet som inledning
Namnfrågan
Dopgudstjänstens infogande i huvudgudstjänst
4.2 Dopgudstjänsten - dop av barn
4.2.1 Inledningsord
"Välsignad är du Gud treenig"
"Vi är samlade för att dela glädjen"**
4.2.2 Påskljuset
4.2.3 Tackbönen
Tackbön 1*
Tackbön 2
4.2.3 Befrielsebönen.
"Livets bok"
"Korsets tecken"
4.2.4 Bibelläsning
Doptal
Psalm
Upphällandet av vatten.
4.2.5 Dopbön*
Dopfrågan
4.2.6 Dophandlingen
4.2.7 Välkomnande och överlämnande av dopljus*
"Jesus sade:"
Doptal, Psalm/sång
4.2.8 Förbön*
Herrens bön
4.2.9 Sändningsord
4.3 Dop av vuxna:
4.4 Dop i krissituation:
Bön**
Herrens bön:
5. Vigselgudstjänst
5.1 Brudparet går in tillsammans. (Instruktion)
5.2 Lovprisning
Inför Guds ansikte är vi samlade
5.3 Inlednigsordens fortsättning
Kärleken är en Guds gåva.
Äktenskapet är ett heligt förbund,
All kärlek har sitt ursprung i Gud. *
5.4 Bibelläsning:
5.5 Frågorna
5.6 Bön över ringarna
5.7 Tillkännagivandet
5.8 Förbön
Förbön 1
Förbön 2
Förbön 3
Förbön 4 (sjungen)*
Förbön 5 (sjungen med kyrie)
Herrens bön
6. Begravningsgudstjänsten
6.1 Diakon som biträdande officiant.
6.2 Om orden före psalmen*
6.3 Inledningsord
6.4 Bön före griftetal och påskljus
6.5 Böner att användas vid begravningsgudstjänst:
Bön 3
Bön 5*
6.6 Överlåtelsen:
"Gud, med bön och förtröstan"
Överlåtelsens slutbön (rubriken bör utgå)**
6.7 Bibelläsning
Bibeltexter att användas vid begravningsgudstjänst
6.8 Psalm eller solosång
6.9 Begravningsbön.
Begravningsbön 1
Begravningsbön 2
Begravningsbön 3*
Begravningsbön 4
6.10 Herrens bön:
6.11 Avslutning A (avsked i kyrkan/kapellet)
Psalmens placering:
Välsignelsens plats:
6.12 Slutbönen:*
6.13 Avslutning B (avsked vid graven)
6.14 Avslutning C (överlåtelse och avsked vid graven)
6.15 "Filipperbrevsvälsignelsen"
7. De utsända remissfrågorna
1. Övergripande diskussion
1.1 Om att tala med Gud, vår Herre och Fader.
Handboksremissen har gjort det tydligt att en mycket brännande punkt gäller frågan om vem Gud är, och hur man kan tala till Gud och om Gud. Uppenbart är att de ord med vilka människor genom hela kyrkans historia, oavsett tradition, har relaterat till Gud nu har blivit mycket starkt ifrågasatta. Vi tänker på ord som "Herre" och "Fader". Somliga hävdar frenetiskt att vi inte kan tala om Gud såsom vår Fader, vår Herre, vår konung utan att därmed skapa oss en monstruös gudsbild, som ingenting har att göra med kristendomens inkarnerade gud. Dessutom befarar de att en sådan hierarkisk gudsbild riskerar att passivisera människor, så att de inte gör vad det kan för att förändra det som kan och skall förändras i deras samhälle och livssituation.
Även om vi hör vad som sägs, så upplever vi att dessa resonemang föga svarar mot vår egen erfarenhet och tro. För oss är Gud inte främst någon abstrakt företeelse, att närma sig med filosofiska problematiseringar och distinktioner, utan någon vars ögon ser och vars händer leder oss och som går vid vår sida. En som är större och starkare än vi. En som vi tillhör, och utan vilken våra liv förlorar sin mening och sitt innehåll. En i vilken vi måste vara fästa, för att inte blåsas bort av livets virvelvind.Ty så som livet ges oss, är det sällan bara glädje och kraft, solsken och medlut. Oftare är det nederlag och motgång och uppförsbacke, och snart väntar graven på oss alla. Varför livet, som Gud ger oss, är sådant och inte bara är underbart är inte möjligt att förstå. Vi måste till slut nöja oss med att det är som det är, och lära oss att tacka för att vi ändå får nåden att vara med.
Att tro på Gud är en fråga om förtroende. Utan förtroendet, så gröps grunden för gudsbilden ur, och Gud framstår som en godtycklig makt, en tyrann. I förhållande till den människa som känner livets realiteter men saknar gudsförtroende är det därför ofta ett hån att kalla Gud kärleksfull och mäktig. Ändå gör vi det. Vi kallar också gärna Gud vår allsmäktige Fader och kärleksrike Herre. Vi gör det inte därför att det skulle vara oproblematiskt, utan därför att det är det mest adekvata sätt vi känner att tala med Gud på. Det är ett sätt att hålla fast vid att Gud, fastän obegriplig, är nära och engagerad. Om vi försöker göra Gud till ett studieobjekt, så kommer vi bara att studera våra egna eller andras gudsbeläten. Gud kan vi bara närma oss i tillbedjan. Inför den helige och obegriplige måste vi böja oss. När han reser oss upp igen överraskas vi av Kristi kärleksblick, ur vilken vi aldrig mer skulle vilja gå. Orden med vilka vi ber och ropar till Gud, handlar också om samhörighet med kristna i alla tider. Om "Fader", "Herre" och "himmelske konung" har dugit för dessa oräkneliga kristna som genom seklen gått före oss, så kan det nog förvisso duga åt oss också.
När det gäller hur bibeln talar om Gud, så hävdas det ibland att vi genom seklerna har försnävat gudsbilden, genom att låta Herre, Fader, härskare, konung dominera alltför mycket. Det är sant att bibeln använder många olika sätt att berätta om Gud, men ser vi till bönespråket och särskilt böneanropen, så finns ingen sådan variationsrikedom där. Denna iaktagelse har för oss stor betydelse för hur vi må anropa Gud. Det betyder inte att vi alltid, i varje bön vi ber, måste tilltala Gud på detta sätt, men vi betraktar det som en slags hybris att tro att vi kan lämna dessa ord bakom oss, utan att också lämna mycket av den tro vi tagit emot för att leva av. Det är ett omistligt arv vi har att förvalta. Vi ska förvalta det, inte försöka gräva ner det. Nu vet också att detta sätt att tala med Gud kanske också ibland hindrar några från att alls be till den levande Gud. Därför bör vi också söka formulera innerliga och vackra böner, som utnyttjar språkets rikedom att tala till Gud på ett annat sätt. Tyvärr har vi funnit alltför få försök i den riktningen i remissförslaget.
Invändningen att "herre", "fader", etc så starkt är förknippade med mänsklig makt, och delvis av ett slag som inte längre är aktuell i ett demokratiskt samhälle, har vi också hört, men funnit feltänkt. Gud visar sig allra tydligast för oss människor genom Jesus Kristus. När vi ber till vår Herre, så är det Jesus, den korsfäste och uppståndne vi har för våra ögon. Vad vi säger i vår bön är att han härskar i det rike som vi genom dopet och tron av nåd får räkna oss såsom medborgare i. Hans makt är ännu främst en inre makt att möta oss människor genom Ordet, men vi väntar den dag då hans makt ska bli uppenbar och världen förvandlas i ljus och rättfärdighet, på ett sätt som bara Gud själv känner. Ända sedan första början har det legat en provokation i att bekänna Gud och Kristus som Herre. Ty även om Guds rike inte är av denna världen, så måste man som människa och kristen lyda Gud mer än människor. Detta gäller givetvis också en kristen som har förmånen att leva i en demokrati. Som lutheraner har vi kanske anledning att särskilt besinna detta, då vi genom vår tvåregementslära ibland har gjort en alltför strikt åtskillnad mellan andligt och världsligt och mer betonat maktens legetimitet än att den bara är temporär och relativ. Det som skiljer vår moderna demokrati från andra statsskick är för flertalet bland oss tyvärr inte upplevelsen av att vi själva kan öva inflytande, inte heller att det skulle saknas en reell världslig makt. Det som främst är utmärkande är istället ofta att makten blivit diffus. Det finns inte längre någon tydlig maktens symbolperson, som en kung eller kejsare är, och maktens mekanismer har blivit oöverskådliga. Att maktens symbolperson saknas i dagspolitiken betyder inte att det inte längre skulle vara relevant att tala om Gud som herre eller konung. Vi tror att det så länge det bland oss finns erfarenhet av underordning och maktlöshet och fruktan för livets nyckfullhet och mänsklig övermakt, behöver vi trotsigt öva oss i att bekänna Gud som vår och världsaltets verklige herre och härskare. Denna bekännelse till Gud bygger på en insikt som för oss är evangelium och fyller oss med tillförsikt och glädje.
Vi avvisar därför de flesta förslag som innebär att "Herre" och "Fader" tas bort eller ersätts i befintliga böner. Däremot ser vi alltså gärna nya böner som med vackert och gediget språk förmår uttrycka samma innerliga hänvändelse till den i vars famn våra liv och hela världen vilar trygga.
1.2 Om det inklusiva eller "mer inkluderande" språket
Principen om att finna ett mer inkluderande språk bejakar vi, åtminstone till vissa delar. Samtidigt finner vi det besvärande att begreppet ges så många olika innebörder, utan att dessa på ett tydligt sätt redovisas. "inkluderande språk" tycks i remissmaterialet avse allt ifrån sådana självklarheter som att en grupp kvinnor och män inte bör tilltalas "käre bröder", till önskan att undvika alla former av sådana dualistiska språklig begreppspar som implicerar underordning, inklusive den mellan Gud och människa eller Skapare och skapelse. Ambitionen om att skapa ett "inkluderande språk" tycks också i handboksremissen ibland ha lett till en överdriven rädsla för ord som inte längre hör till de allra mest förekommande. Vi tror att detta är missriktat, eftersom det som kan vara svårt i det kyrkliga språket inte främst är ovanliga eller ålderdomliga ord, utan själva begreppen. Ett exempel: I satsen "helgat varde ditt namn" har vi anledning att tro att den största svårigheten inte är konjunktiven av det i skriftspråket utdöende verbet "varda" utan innebörden i begreppet "helga" och "heligt". Vi menar därför att ambitionen att förenkla själva språket ofta är förfelad. Det variationsrika språket bör inte uppfattas som ett hinder utan som en tillgång. Språklig torftighet är ingen dygd. Inte ens i en kyrkohandbok! Eftersom vi inte kan undkomma att formulera trons innehåll med adekvata begrepp, så måste istället kraften läggas på att förklara de svåra begreppen och ge dem deras innebörd för nya människor, så att dessa kan inkluderas i den kristna trons språkgemenskap.
Vi menar att ett konkret arbete med jämställdhet mellan män och kvinnor är mycket viktigt och riktigt, och att den kristna tron häri har viktiga insikter att bidra med. "Nu är ingen längre jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna. Alla är ni ett i Kristus Jesus" (Gal 3:28). Vi vill framhålla att en av grundpelarna i den kristna jämställdhetstanken är detta att Gud är Herre och Fader och att vi människor därför måste se på varandra som syskon och medtjänare. Alla mänskliga hierarkier i kyrka, samhälle och familj relativiseras i ljuset av denna grundläggande insikt. Tanken att individen är sig själv nog och inte ska underordna sig någon, varken Gud eller människa, finner vi däremot på intet sätt förenlig med vår kristna tro.
Vi har förstått att det i en del nutida debatt (dock knappast i Mockfjärd med omnejd) förekommer att man hävdar att det patriarkala förtrycket upprätthålls inte minst genom språkets dualistiska begreppspar, som anspelar på det i vårt tänkande grundläggande paret manligt-kvinnligt.1 Dessa begreppspar skulle enligt denna idé forma vårt tänkande så att kvinnor tenderar att bli underordnade män. Vi känner oss ganska främmande och frågande inför den slutsatsen, men förnekar inte att det kan vara en intressant iakttagelse att i sammanhanget betydelsefulla begreppspar som "Gud-människa" och "Kristus-kyrkan" ställer den maskulina sidan (Gud respektive Kristus) över den feminina (människan och kyrkan). Vi vill dock inte heller utifrån dessa iakttagelser bejaka någon utarmning av det liturgiska språket. Dessa och andra begreppspar som t.ex synd-rättfärdighet, himmel-jord kraft-djup är meningsfulla och meningsbärande och inget vi vill ålägga oss att avstå ifrån. Vi tror dessutom att alla människor faktiskt har möjlighet att identifiera sig med både "kvinnligt" och "manligt", och att en sådan dubbel identifikation också är nödvändig för att vi som enskilda ska bli hela människor. I konkreta situationer kan vi, män som kvinnor, ha en mer över- eller underordnad roll i förhållande till andra, beroende på uppgift och ansvar. I förhållande till Gud förblir vi dock alltid underordnade. Bara Kristus som själv underordnade sig i allt och var lydig till döden på korset är oss jämlik.
När vi tycker oss se att handboksförslaget försöker tona ner Guds helighet, auktoritet, allsmäktighet och överhöghet över människan, så oroar det oss. Ambitionen överensstämmer på ett obehagligt sätt med vad vi förstår som synd och syndafall, nämligen människans strävan efter autonomi i förhållande till Gud och viljan att vara sig själv nog. Den upprättade människan är en människa befriad från sig själv och sin egen inkrökthet, så att hon kan låta Gud vara Gud och se sin nästa. Det sanna livet gestaltas då vi övervinner vår egen självcentrering och utger oss för andra. Denna insikt behöver naturligtvis ha sina tydliga uttryck i handboken.
1.3 Om tradition och kontinuitet.
Vi ser det som en viktig princip att vara rädd om goda traditioner. Traditioner handlar om tillhörighet och identitet. De är en rikedom att som människa få leva i ett sammanhang som sträcker sig genom årtionden, och århundraden. Att ta emot och att föra vidare. Vi har här i Mockfjärd förmånen att leva och verka på en plats där många människor har insikt om rötternas betydelse för mänsklig växt. Denna insikt behöver också odlas i kyrkans arbete. Traditioner av olika slag bör inte klåfingrigt förändras utan hellre bevaras så länge de inte är uppenbart osunda och skadliga.
1.4 Om vår bekännelses bredd
Kyrkohandboken är ett uttryck för Svenska kyrkans tro, bekännelse och lära (KO kap 1). Med ett självklart och tydligt centrum i Gud och i Jesus Kristus är det därför angeläget att en ny kyrkohandbok ger utrymme åt olika varianter och formuleringar. Samma tro kan och ska gestaltas på olika sätt. Ett ödmjukt förhållningssätt och en avhållsamhet från att alltför bestämt hävda vissa formers, formuleringars eller bruks nödvändighet måste iakttas. Det är viktigt att de olika varianter som kyrkohandboken bjuder inte likriktas. Ett exempel på sådan olycklig likriktning finner vi i detta att bönen om Anden över nattvardselementen (förvandlingsepikles) införts i alla befintliga nattvardsbönerna. Vi ser ett värde i att handboken innehåller nattvardsböner både med och utan detta moment. På det sättet markeras att detta inte är någonting i bekännelsen bärande, eller avgörande i vårt förhållande till Gud. På samma sätt ogillar vi systematiska bortrensningar - även då de inte är fullständigt genomförda - av vissa ord och uttryck. Försnävningar av detta slag kan också på ett olyckligt sätt öppna för en dömande attityd.
2. Återkommande texter
2.1 Trosbekännelsen - den apostoliska.
Vi är till största delen positiva till denna formulering av trosbekännelsen, och hälsar med tillfredsställelse att somligt har slipats till i förhållande till 1996 års text från SKR. Några invändningar har vi dock alltjämt.
"...som blev till som människa genom den heliga Anden"
Orden "som blev till som människa" syns oss onödigt komplicerade. "Som blev människa" är i sak det samma och språkligt elegantare. Argumentet att samma formulering används i båda bekännelserna, men att de i grundtexterna finns en viss skillnad i betoning, syns oss ganska svagt. 2
Då redan den föreslagna formuleringen förhåller sig ganska fri till den latinska översättningen, kunde en elegantare svenska uppnås med formuleringen:
"som genom den heliga Anden blev människa, föddes av jungfrun...".
"allmänneliga/världsvida/katolska"
Inget av alternativen är självklart. "Katolsk" bedömer vi som uteslutet, eftersom det i vanlig svenska avser romerskkatolsk, och knappast något annat. Ett problem är den bestämda formen. Obestämd form vore att föredra. I valet mellan "allmännelig" och "världsvid", lutar vi möjligen mot världsvid, eftersom "allmännelig" är ett ord med alltför utarmad betydelse. Världsvid har en tydlig och konkret innebörd, men täcker tyvärr bara en del av betydelsen i grundtextens "catholicam". "Den heliga världsvida kyrkan" ger dock en alltför stark betoning av kyrkans yttre, organisatoriska sida. Vi vill därför ha: "En helig världsvid kyrka" eller i andra hand "En helig allmännelig kyrka" eller i tredje hand "Den heliga allmänneliga kyrkan."
"kroppens uppståndelse"
Att "carnis resurrectionem" inte kan översättas bokstavligt med "köttets uppståndelse" är en bedömning vi delar. När en anpassning alltså måste ske, skulle vi dock föredra att vår svenska tradition att låna motsvarande rad från Nicenum kunde få fortsätta. Vi vill alltså fortsätta använda orden "de dödas uppståndelse" också i den apostoliska bekännelsen.
2.2 Herrens bön
Vi ifrågasätter avskaffandet av den gamla Fader vår. "Fader vår" är den enda bön som en stor andel av svenska folket har gemensam (jämte "Gud som haver"), och att en sådan bön ännu finns är av mycket stort värde. Då det knappast är realistiskt att tro att den nya lydelsen blir en angelägenhet för mer än ett fåtal, är det ett mycket stort ansvar kyrkoledningen tar på sig om den sätter planerna i verket att ta denna formulering ur allmänt bruk. Hänsynen till de många människorna med måttligt intresse för de inre kyrkliga angelägenheterna, måste i detta fall tillmätas mycket stor vikt. Detta är alltså inte främst en fråga om gudstjänstordning, utan om kyrkans förhållande till folket och sina medlemmar. Det handlar om huruvida vi menar något konkret med vårt tal om att vara folkkyrka. Den gamla versionen ska fortsätta att användas.
2.3 Välsignelsen - den aronitiska
Indikativformen "välsignar" överensstämmer, enligt vårt sätt att se, alltför dåligt med välsignelsens innebörd som också är futural. Jämförelsen med doporden "jag döper dig" haltar därför. Att den döpte är döpt finns det vittnen på, men om den som mottagit välsignelsen är välsignad ligger utanför mänsklig bedömning. Konjunktivformen är därför att föredra. Vidare är "Frid" i detta sammanhang mer adekvat än "fred". Vi accepterar inte den nya versionen för allmänt liturgiskt bruk.
3. Högmässa (och Gudstjänst) - alternativa moment inkluderade
Sammanslagningen av de olika huvudgudstjänsttyperna till bara två, Högmässa och Gudstjänst är bra, och motsvarar till en del vad som i våra församlingar redan är praxis.
3.1 Samling
3.1.1 Inledningsord
Den strikta uppdelningen mellan inledningsord och beredelse blir ibland konstlad, eftersom dessa båda moment ibland naturligt sammansmälter. Detta är särskilt tydligt i "helig, helig, helig" (alt.6), som p.g.a den stelbenta uppdelningen stympats på sitt beredelsemoment och därigenom förlorat mycket av sin mening. "Helig" bör fortsätta finnas som sammanhållet alternativ, med sitt integrerade beredelsemoment, direkt följt av bön om förlåtelse. Se vidare under detta moment nedan.
"I Fadern och Sonens och den heliga Andens namn. Amen"
Denna inledning behöver inte kommenteras. Det är självklart att den måste finnas bland alternativen.
"Nåd åt er alla och frid från Gud, alltings ursprung och mål och från Jesus Kristus, vår frälsare"
Alternativet ansluter närmast till Rom 1:7, som i HB86 finns med i ett av inledningsorden till söndagsmässan. Nåd och frid från Gud vår Fader och herren Jesus Kristus. Vi har inget att invända mot det nykomponerade inledningsordet, men ser gärna också den apostoliska hälsningen
De båda "Välsignad är du Gud treenig" och "Välsignad är du Gud" är snarlika, men den andra ger ett plattare intryck och kan eventuellt utgå. Den första är bra.
"Gud är mitt ibland oss"
Vi föredrar varianten i HB86. Herren kan syfta på både Herren Kristus och på Herren Gud, och det är just Jesus som känner våra tankar och våra vägar av egen erfarenhet. Däremot är det mer naturligt att referera Gud som den som omsluter oss på alla sidor och håller oss i sin hand. Vi vill alltså behålla formuleringen från HB86:
Herren är mitt ibland oss. Han förstår våra tankar och känner alla våra vägar. Han omsluter oss på alla sidor och håller oss i sin hand. (Därför vill vi nu be och bekänna).
"Helig, helig, helig"
Orden är Serafernas i ur Jes 6, och de ropar till varandra inför Herren som sitter på tronen. Orden, som lyder lika i översättningarna från 1917 och 2000, bör behållas enligt bibeltexten, och ska inte göras om till en bön. Trots anvisningen i 1942 års handbok finner vi det vara en poäng att prästen kan "ropa" (sjunga) dessa ord till församlingen, liksom seraferna ropar till andra serafer. Beredelsemomentet bör lämnas orört i förhållande till HB86. Herren Sebaot är det gudsnamn som Jesajatexten använder. Hela berättelsen uttrycker Guds helighet inför vilken människan, Jesaja och vi, blir varse vår bräcklighet och vår skuld. "Du Gud Sebaot" är en oskön nyskapelse, som vi gärna vill slippa. Den enda förändring i förhållande till HB86 vi finner motiverad, är i så fall att man ändrar "deras" till "vår" den rad förslaget anger som den sista. Hela texten sådan vi vill ha den blir då:
Helig, Helig, Helig är herren Sebaot.
Hela jorden är full av hans härlighet.
Herren är i sitt heliga tempel.
Hans tron är i himmelen,
men han är också hos dem
som är ödmjuka och ångerfulla.
Han hör vår bekännelse
och vänder sig till vår bön.
Låt oss därför med frimodighet
komma inför honom
och be om förlåtelse.
"Nu är Guds tid" och "Vi är här"
Ändringarna av dessa är rimliga
Saknade inledningsord:
Vi saknar särskilt två av söndagsgudstjänstens inledningsord, som vi finner goda och vill behålla, nämligen:
P Stora och underbara är dina verk,
Herre Gud, du allsmäktige;
rättfärdiga och rätta är dina vägar, du folkens konung.
Vem skulle inte frukta dig och prisa ditt namn?
Du allena är helig,
och alla folk skall komma och tillbedja inför dig.
och
P Den Gud, som har skapat världen och allt den rymmer,
han som är Herre över himmel och jord,
bor inte i tempel som är byggda av människohand.
Himlarna och himlarnas himmel rymmer honom inte.
Men här är han - inte långt borta från någon enda av oss.
I honom är det som vi lever och rör oss och är till.
Vårt ursprung och mål har vi i honom.
Med jordens alla folk i alla tider
prisar vi honom och lovsjunger hans namn:
3.1.2 Beredelsen
Den utökade friheten att förlägga beredelsen i samband med förbönen finner vi riktig. Rätten att utesluta syndabekännelsen helt och hållet syns oss däremot mer tveksam. Vi finner det olämpligt att som remissförslaget gör, tillråda att under hela kyrkoårsserier undanhålla församlingen den gemensamma syndabekännelsen och tillsägelsen om syndernas förlåtelse. Vid särskilda gudstjänsttillfällen kan det dock vara lämpligt att utesluta beredelsemomentet, men det bör vara undantag.
Den väl uppmärksammade anstöten som många människor känner inför syndabekännelsen tolkar vi som ett utslag av den konflikt som faktiskt råder mellan den kristna människosynen och den humanistiska människosyn som kommit att allt mer tydligt bli det omgivande samhällets grundvärdering. Synden är, sedd ur den kristna trons synvinkel, djupast sett oviljan att underordna sig Gud och oförmågan att älska Gud över allt annat och sin medmänniska som sig själv. Kristus är den människa som tydligt och hängivet överlämnat hela sitt liv i kärlek åt Gud och tjänat sin nästa. Det är i hans efterföljd som vi är kallade att leva och det är i förhållande till honom såsom förebild som vi ska se vår synd. Den humanistiska livstolkningen har betydligt lägre ambitionsnivå. Inom dess ram är det uteslutet - inhumant - att kräva av människan det som inte står i hennes makt att uppfylla. Om vi har denna konflikt klar för oss, så är det av yttersta vikt och betydelse att beredelsen tar sin utgångspunkt i den kristna människosynen. Det pedagogiska problem som insikten om samhällets och kyrkans skilda synsätt medför ska inte underskattas. Det bör självklart påverka utformningen av gudstjänstens beredelsemoment. Hur det ska ske är vi dock inte helt klara över. Att, som handboksremissen tenderar att göra, bara tona ner momentet beredelse/syndabekännelse är dock en alltför lättvindig väg. Insikten om Guds krav, vår synd och den överflödande nåden i Kristus är bärande motiv i all kristendom värd namnet och måste komma till tydligt uttryck i vår kyrkas gudstjänst.
3.1.2.1 Beredelseord
Uteslutandet av de förtryckta beredelseorden finner vi vara i sin ordning.
3.1.2.2 Beredelsebön
Ordningen med beredelsebön finner vi vara bra. Att även "liknande" ord kan användas är också bra.
Tyvärr är alla förslagen mycket försiktiga när de talar om människan som syndare, och genomgående räknar man med att förlåtelsen verkligen innebär att man förmår sluta upp att synda. Detta är alltså oftast tyvärr alltför förhoppningsfullt. Insikten om syndafördärvets realitet måste finnas uttryckt i åtminstone någon av bönerna. Dessutom saknas uppmaningen till och hjälpen med syndabekännelsen, vilket gör det traditionella löftesordet "Om vi bekänner våra synder..." från 1 Joh 1:9, tämligen oanvändbart. Vi föreslår (i brist på bättre) följande bön:
Gud, vår Herre, inför dig kan vi ingenting dölja.
Du känner oss helt och fullt, innan och utan.
Ja, som en öppen bok läser du våra hemligaste tankar.
Upplys oss med din helige Ande, så att vi inser hur vår håg står din heliga vilja emot.
Ge oss modet att se vår skuld och vår brist och bekänna den.
Hjälp oss förstå att din villkorslösa förlåtelse gäller oss, var och en.
Styrk oss i tron på din kärleks och barmhärtighets under.
Hör nu varje hjärtas tysta bön och bekännelse:
3.1.2.3 [Syndabekännelse och] Bön om förlåtelse.
Vi föredrar om ordet "syndabekännelse" får stå kvar i rubriken.
"Jag bekänner inför dig, helige Gud"
Vi vill inte att möjligheten till tyst bekännelse tas bort här, utan vill ha kvar det parentetiska avsnittet i HB86:
(P Herre hör nu varje hjärtas tysta bekännelse...
Jesu, Guds Sons, blod renar oss från all synd.
Detta litar jag på och vill ta emot förlåtelsen för Jesu Kristi skull.)
"Gud, i dig finns förlåtelse och upprättelse"
Bönen hänvisar på inget ställe till Kristus, som är den i vilken Guds förlåtelse finns. Inledningen borde istället vara: "Gud, i Jesus Kristus finns förlåtelse och upprättelse." I den första bönen är formuleringen "När vi av bekvämlighet eller rädsla tvekat att gå dina vägar, förlåt oss", tveksam. Också Jesus tvekade i Getsemane "gånge denna kalk ifrån mig", men han övervann sin tvekan och gick Guds väg, tillbaka in i staden för att korsfästas. Det är därför inte vår tvekan vi ska bekänna utan detta att vi faktiskt väljer vår egen väg - ofta utan att ens reflektera över det. Denna bön bör därför formuleras om:
"När vi, rädda, bekväma, utan att tänka, gått vår egen väg och inte din, förlåt oss".
Uttrycket "När vi vänt oss bort från din närvaro ibland oss" är inte så bra. Gud omsluter oss på alla sidor, därför borde det kanske hellre heta:
"När vi inte sett (alt: gjort oss blinda för) din närvaro ibland oss, förlåt oss Gud." Denna avdelning bör också flyttas upp, eftersom blindheten för Guds närvaro i nästan är en konkretion av vår blindhet för hans allmänna närvaro bland oss.
Bönen skulle i så fall kunna få denna lydelse:
L Gud, i Jesus Kristus finns förlåtelse och upprättelse.
Därför ber vi:
När vi, rädda, bekväma, utan att tänka,
gått vår egen väg och inte din,
förlåt oss.
F Förlåt oss, Gud.
L När vi inte vågat bekänna ditt namn,
förlåt oss.
F Förlåt oss, Gud.
L När vi inte sett
din närvaro ibland oss,
förlåt oss.
F Förlåt oss, Gud.
L När vi inte sett dig i vår nästa,
förlåt oss.
F Förlåt oss, Gud.
L När vi gjort det onda som vi inte vill
och inte förmått göra det goda vi vill,
förlåt oss.
F Förlåt oss, Gud.
"Gud, nu öppnar jag mig för dig"
Bönen uttrycker alltför mycket tvekan att öppna sig för Gud. Den låter oss inte lyfta fram det vi stängt in, utan nämner detta för att genast tala om Gud istället. Bönen bör våga stanna i brustenheten lite längre. Mellan raderna om Guds goda händer, kärleksfulla ögon och trygga famn bör utgå här (de kunde kanske passa i en tackbön, eller i en försäkran om syndernas förlåtelse istället). Att öppna sig för Guds förlåtelse är inget man kan göra själv. Det är Guds gåva, därför bör det formuleras som en bön och inte ett konstaterande. Orden "undangömt" och "dunkelt" finner vi mindre lyckade, vi föreslår att de justeras. Bönen blir i så fall så här:
F Gud (Herre), nu öppnar jag mitt hjärta för dig.
Inför ditt ansikte lyfter jag fram
det som jag har stängt in.
Allt som blev halvt och ofärdigt
Allt som blev förvänt och misslyckat
Allt som blev smärtsamt och brustet
(Tystnad)
Öppna mig för din förlåtelse
som gör det möjligt att leva.
"Vi kommer till dig, Gud"
Som bön för barn är den förkastlig. Orden "Vi vill vara lika dig (Gud)" är obegriplig för en femåring. Hur är man om man är som Gud? Jo man är osynlig och finns överallt! Men att vara sådan är ju ingen mänsklig kallelse. Det finns ett sätt att rädda denna bön, och det är att rikta den till Jesus. Jesus såsom människa kan vi försöka likna. Det första "Gud" bör alltså ersättas med "Jesus", det andra helst med "Herre" eller möjligen uteslutas. Då blir lydelsen:
F Vi kommer till dig, Jesus.
Du är god mot oss
och vill vårt bästa.
Vi vill vara lika dig
och göra din vilja.
Ändå gör vi det vi inte vill.
Var med oss, (Herre),
och hjälp oss mot all ondska.
Förlåt oss det som blivit fel.
Kanske vore det bästa dock att försöka formulera någon bättre bön eller också fortsätta använda den gamla:
F Herre vår Gud, du känner och älskar oss alla.
Du vet att vi har syndat.
Vi har inte gjort vad du vill att vi skall göra.
Vi har tänkt mer på oss själva än på andra.
Förlåt oss för Jesu skull.
"Helige Gud, Alltings skapare"
Denna bön är dålig i så många avseenden att den med fördel kan utgå. Den riktar sig i mycket liten utsträckning till människor i en svensk församling. "Kristus som de fattigas tjänare": Men ingen eller få identifierar sig själva som fattiga i vår miljö. Om man är fattig är det något skamligt, och inget man vill identifiera sig med. Alltså kommer Kristus att uppfattas som en Kristus för andra och inte för oss - alltså exkluderande. Vad "livets andetag" är, har vi för vår del svårt att göra oss någon klar föreställning om.
Seden att församlingen avlöser ledaren/prästen finner vi knappast vara angeläget att införa. Själva bekännelseorden är alltför väl inlindade, för att ha någon mening. Mer rakt på sak, borde de ha varit: "Gud, inför dig inser jag att mitt liv har gått sönder. Jag har del i världens trasighet." Det är min skuld, och inte varken världens eller Guds folks synd eller trasighet, som jag behöver bekänna.
Låt bönen utgå.
Böner vi saknar: Reformationens bekännelse och Psalm 51
Till sist saknar vi de två stora syndabekännelserna. Dessa borde finnas med, även om det är ovanligt att de finns med i standardagendorna i församlingarna. Vid vissa gudstjänster, eller söndagar om än inte hela serier, fyller de väl sin plats. Olaus Petris bekännelse är också av betydelse för svenska kyrkans identitet och historia. Bönen utgör dessutom god undervisning om synden och nåden. Vi begär alltså att få ha den kvar i handboken.
Vi vill också att utdraget ur Ps 51 också fortsättningsvis ska finnas med bland handbokens syndabekännelser. Texten i bibel 2000 är klar och stark. Vi skulle även gärna se att det utökades med resten av vers 6, eftersom den i bibel2000 fått en begripligare och i sammanhanget meningsfull innebörd: Du har rätt när du ställer mig till svars, den dom du fäller är rättvis. I övrigt är versurvalet i HB86 rimligt. Unison läsning, inte alternati, bör vara förstahandsalternativet i de församlingar där inte växelläsning i övrigt tillämpas. Texten skulle då lyda:
Förbarma dig, Gud, i din nåd,
stryk ut mina synder i din stora godhet.
Gör mig fri från all min skuld
och rena mig från min synd.
Jag vet vad jag har brutit,
min synd står alltid inför mig.
Mot dig, bara mot dig har jag syndat,
jag har gjort det som är ont i dina ögon.
Du har rätt när du ställer mig till svars,
den dom du fäller är rättvis.
[- - -]
Vänd bort din blick från mina synder,
stryk ut all min skuld.
Skapa i mig, Gud, ett rent hjärta,
ge mig ett nytt och stadigt sinne.
Driv inte bort mig från din närhet,
ta inte ifrån mig din heliga ande.
Låt mig åter glädjas över att du räddar,
håll mig uppe, ge mig ett villigt sinne. (Ps 51:3-6, 11-14)
3.1.2.4 Överlåtelsebön
"Du som ville mitt liv och har skapat mig efter din vilja"
Bönen är bra som den är i HB86. De tillagda orden "Som ett lerkärl lämnar jag mig i dina händer" är dåliga. Metaforen håller inte. Man kan lämna ett lerkärl i någons händer, men ett lerkärl kan knappast göra det själv! Tilläggsförslaget avvisas.
"Här är jag som den jag är"
Denna överlåtelsebön är inte tillräckligt generell (inkludernade!), och kan därför inte användas. Om den kunde ändras beträffande verbformen, så bleve den acceptabel (men ändå tyvärr knappast någon riktigt bra överlåtelsebön):
Här är jag som den jag är.
Jag vill kännas vid min verklighet
utan att förstora eller förminska
utan att försköna eller förfula
Medveten om din nåd, min Gud,
döljer jag ingenting,
låter jag ljuset falla in över skam och skuggor.
Sanningen gör mig fri.
Sanningen och nåden.
(Tystnad)
"Gud, du som skapar när du förlåter"
Detta är en riktigt bra överlåtelsebön.
Den vill vi gärna använda!
3.1.2.5 Förlåtelseord
"Till dig som ber om dina synders förlåtelse"
Att säga "Du är förlåten" istället för "Dina synder är dig förlåtna" känns vid första påseendet som en god ändring, eftersom de orden kan kännas närmare, men vid lite närmare fundering finns det två starka invändningar, som gör att vi avslår ändringsförslaget, nämligen:
1. "Dina synder är (dig) förlåtna" är de ord som Jesus enligt bibelöversättningen själv använder. (Matt 9:5, Mark 2:5, 9, Luk 7:48)
2. Det nya förslaget är inte språkligt entydigt. Grundbetydelsen av det svenska verbet "förlåta" är "överge". Grundtextens ord, (gr: afiemi) betyder också lämna, överge. Om någon människa (kanske med ett psykiskt handikapp) därför tolkar orden bokstavligt såsom "Du är övergiven" eller "Du är glömd" - så vore det katastrofalt.
Med tanke på att "förlåta" ändå har förlorat sin ursprungliga mer allmänna betydelse, så kanske man skulle överväga att som alternativ också ange en mer parafrastisk formulering, t.ex: "Din skuld är bortlyft"
"Begär du dina synders förlåtelse"
Det inom parentes föreslagna församlingens "ja", tror vi inte fungerar. Detta tänkta unisona "ja", riskerar att bli ytligt, och uppmärksamheten på det viktiga inre "ja-et" till Gud kan lätt skymmas av det införda lästekniska tutagningsproblemet.
"Jesus Kristus, världens ljus"
Denna nyskapelse kan ha sin funktion i vissa sammanhang. Den kan gärna få stå som ett tredje alternativ.
3.1.2.6 Löftesord
"Om vi bekänner våra synder"
Bearbetningen gör texten obegriplig. Ett allvarligt syftningsfel uppstår (förstärks). Det är givetvis nonsens att påstå att Gud skulle vara trofast och rättfärdig därför att vi bekänner våra synder. Och det är faktiskt vad den bearbetade text som föreslås säger. Vad som står i grundtexten, och någorlunda kommer fram i den oförändrade översättningen, är ju att Gud som är trofast och rättfärdig förlåter oss våra synder, om vi bekänner dem.
Sedan kan väl den som brinner för ett avkönat språk beklaga att den nästan könsneutrala grekiska formuleringen (maskulinum framgår endast av ändelsen på "trofast" och "rättfärdig") inte blir något vidare skön på svenska. Eller vad sägs om:
"Om vi bekänner våra synder
så förlåter oss Gud,3
som är trofast och rättfärdig,
våra synder och renar oss från all orättfärdighet."
Problemet med att nyöversätta vissa enstaka verser är ju, förutom risken för språklig förfulning, att man sätter åt sidan principen om en enda gällande bibelöversättning. Denna princip tycker vi dock är mindre viktig. Att ge sig på, och ändra t.ex pronomen eller annat i texterna utan att ha kontroll över vad som då faktiskt händer med betydelsen i dem, och utan att motivera sig med strikta exegetiska argument, är betydligt värre. Det avslöjar nämligen ett ointresse för vad bibeln - Guds ord - faktiskt säger.
"Den som är i Kristus är en ny skapelse" och "Om någon syndar"
Dessa bibelstycken är mindre väl lämpade som just löftesord, och bör inte tas med.
3.1.2.7 Tackbön efter förlåtelsen
Den nuvarande inledningen "Gud vår Fader" är bättre, mer personlig och närmare, än den föreslagna "Livets Gud". Förlåtelsen handlar om relationens återupprättande, och då ska inte tilltalet vara så abstrakt som "Livets Gud". Tillägget av "din Son" i den andra bönen bejakar vi däremot.
Vi föreslår att man försöker formulera ett tredje alternativ för att få en bön med "inkluderande språk".
3.1.3 Herre, förbarma dig (Kyrie)
Inga synpunkter.
3.1.4 Lovsången (Gloria och Laudamus)
3.1.4.1 Gloria
Detta är förvisso ett svårlöst problem. Ska vi följa den text, som vi nu med stor säkerhet kan säga är den ursprungliga eller ska vi följa den tillrättalagda text som under åtminstone 1500 år av kyrkans historia varit den gängse? Den förändring (strykning av ett genitiv-sigma) som gjordes i flera av de viktigaste manuskripten, och som fick genomslag är nog av samma anda som handboksgruppen nu sysslar med i stor skala, på en mängd ställen, nämligen att förbättra texten och göra den mer inklusiv. Det förvånar oss därför att handboksgruppen föreslår att den i inklusivt syfte gjorda "nyöversättningen" enligt den tillrättalagda läsarten i HB86 ska tas ur bruk och ersättas av bibelkommissionens korrektare men mindre inkluderande text. Att man sedan föreslår den lilla bearbetningen av kommissionens text för att slippa säga "han", tycks oss vara att sila mygg men svälja kameler. Vi skulle gärna behålla texten i HB86, men måste medge att vi har svårt att formulera några övertygande argument till varför handboken skulle hålla sig med en sådan medveten felöversättning.
3.1.4.2 Laudamus
Vi uppskattar att så få ändringar har föreslagits. I motiveringarna beklagar arbetsgruppen det, men det gör inte vi! Lovsång är att upphöja Gud, att öva sig i det rätta gudsförhållandet, d.v.s låta Gud vara Gud. Lovsång är grundläggande för kyrkans väsen, men lovsång utan en s.k "hierarkisk" gudsuppfattning är meningslös.
"Pris vare dig, Gud Fader"
Ändringen av "ditt frälsta Israel" till "din frälsta mänsklighet" bör inte vara obligatorisk. Trots att det kan ställa till problem i den judisk-kristna dialogen, så måste vi få fortsätta att som kristna frimodigt kunna identifiera oss såsom det enda Guds förbundsfolk som Kristus och Anden bekräftar och fullbordar, på det sätt som SvPs 641 i sin helhet gör. I GT har vi våra rötter, och det finns en kontinuitet mellan "Israel" och kyrkan. Kristus är den som fullbordar det förbund Gud slutit med Israel och med Mose.
"Gud vår skapare, vi lovsjunger dig"
Vi uppskattar detta tillägg.
3.2.1 Dagens bön
Beteckningen "dagens bön" i stället för "kollektbön" är bra.
Ändringen från bedja till be är onödig, eftersom den gamla formen lämpar sig bättre att sjungas. Vi lägger märke till att Musikdelen också anger "bedja". Låt det, för att slippa ha två varianter för denna obetydlighets skull, stå "bedja", vars talspråkliga uttal ändå ofta torde vara "be".
3.2.2 Textläsningar
"Så lyder den gammaltestamentliga läsningen" och "Så lyder dagens epistel"
Dessa avslutningsord är snarast befängda. Vi behöver inte upplysa församlingen om att textläsningen har tagit slut. Det är de kapabla att inse själva. För vår del håller vi dessutom fast vid att vi ska läsa och lyssna till dessa bibeltexter just därför att vi tror att Gud genom dem vill tala till oss. Det förhållandet ändras inte av att vi ibland kan känna oss besvärade av ordet. Gud talar i sitt Ord både lag och evangelium till oss, och båda strider ofta mot vårt naturliga förnuft. Motiveringarna påminner oss om att det för alla tydligen inte längre är en självklarhet att en kristen bör lyssna till bibeltexterna såsom till Guds ord, eller för att höra Guds tilltal i dem och låta sig vägledas av det. I det läget är det desto mer angeläget att orden "Så lyder Herrens ord" får stå kvar. Dock må de också fortsättningsvis kunna utelämnas.
Man kan höra invändningen att det inte är bibelordet, såsom det står mellan bibelns pärmar som i första hand är Guds ord, utan att det blir Guds ord när vi tolkar det i förhållande till våra egna liv. Man skulle därför kunna hävda att det är först sedan utläggningen givits som församlingen bör förväntas se det som Guds ord. Vi menar dock att bibelns ord kan och bör läsas och tolkas av varje kristen, även om det är prästens särskilda uppgift att göra det offentligt. Vi bör alla därför i vårt direkta möte med bibelordet förvänta oss att Gud genom det vill tala till oss och in i vår livssituation både lag och evangelium. För denna förväntans skull är det som vi vill påminna oss själva och varandra om att "så lyder Herrens ord".
"Öppna era hjärtan för Gud och hör dagens heliga evangelium"
Valet mellan "Öppna era hjärtan" och "Upplyft era hjärtan" kunde ha inskränkt sig till att endast vara en vägning av ordens valörer. För oss finns det i "öppna" kanske mer av fokusering på det egna jaget, på ett sätt som är adekvat i syndabekännelsen, men mindre lyckat i denna del av gudstjänsten. För "öppna" skulle det dock tala att det i ordet finns en viss anknytning till det faktum att vi ofta är slutna för ordet, så att vi ogärna vill ta till oss det som går oss själva emot. Tar man därför "öppna" som en uppmaning att sänka sina jagiska gard för Guds evangelium, så kan det vara bra. "Upplyft" är å andra sidan bra, eftersom det vill hjälpa oss att rikta blicken bort från oss själva, lyfta den och se de Guds väldiga gärningar han gjort och gör. Sakligt finner vi att det väger ganska jämt mellan alternativen, och då finns det ingen anledning att ändra.
Om vi inte nöjer oss med att läsa orden som de står i förslaget, utan också läser motiveringarna ställer sig saken emellertid i ett helt annat ljus. Då är det inte längre en fråga om att smaka på orden, utan blir till inget mindre än en central bekännelsefråga. Vi läser nämligen: "uppmaningen att upplyfta våra hjärtan [uppfattas] idag som ett budskap om en Gud som är över oss, en överordnad, hierarkisk gestalt till vilken vi måste upplyfta oss själva för att kunna genomföra ett möte." (motiveringar s.79)
Till det fundamentala i vår tro och bekännelse hör att vi aldrig någonsin kan bli Gud ens tillnärmelsevis jämbördiga. Också Jesus Kristus, i vilken Gud själv blivit människa som vi, är såsom människa helt och hållet underordnad Gud. I själva verket utmärktes hans jordiska liv som människa av att han mer än vi andra - inte mindre - underordnade sig Gud, och lydde honom i allt, ända till döden på korset (Fil 2:6-11). Om det alltså är ett ifrågasättande av denna tro, som ligger bakom förslaget att ersätta "upplyft" med "öppna", så finner vi frågan ligga långt utanför vad vi överhuvud taget kan överväga att diskutera. En förändring byggd på sådana grundvalar måste kategoriskt avvisas.
"Lovad är du Kristus"
Ändringen av "lovad vare" till "lovad är" är rimlig.
3.2.3 Trosbekännelsen
Vår bedömning av texten till apostolicum, se avsnitt 2.1 ovan.
Angående läsning av trosbekännelsen efter evangelium och psalm/körsång före predikan.
Vi vill ha kvar de båda medgivanden som instruktionerna i HB 86 anger: "Före predikan kan körsång med anknytning till evangeliet eller psalm förekomma" och "Trosbekännelsen kan i stället läsas omedelbart efter evangeliet". Vi ser ingen anledning att inskränka den möjligheten.
"Vi instämmer i kyrkans bekännelse"
Formuleringen "Låt oss instämma i kyrkans bekännelse" är bättre därför att den föreslagna texten dels kan misstolkas som ett sakpåstående, som inte nödvändigtvis är sant för alla närvarande, dels kommer att syfta på det omedelbart förestående läsandet av trosbekännelsetexten. Det blir uteslutande en instruktion och inget mer. Uppmaningen att med hjärta och liv anamma och instämma i kyrkans tro uppfattar vi i den nuvarande formuleringen, men alltså knappast i den föreslagna.
3.2.4 Kyrkans förbön
Vi avvisar förslaget att göra förbönsmomentet obligatoriskt vid veckomässa och sjukkomunion.
Förbönsmodell 1
I både den nuvarande och den föreslagna formen är bönen tyvärr lite för mycket av postorderkatalog. Den återkommande frasen - Du som kommer till vår räddning - är vid somliga av bönepunkterna en smula långsökt. En brist i bönen, som inte rättats till, är att det saknas en bön för dem/alla som plågas av sjukdom till kropp och själ. Ambitionen att inkludera alla, är i vissa bönepunkter överambitiös. I avsnittet om de döda är det en poäng att bönen särskilt omsluter dem som just denna söndag är i kyrkan för att höra tacksägelsen över just deras döda (eller som åtminstone vet att det just så läses i deras kyrka). Det är på just dem alla församlingens bedjare då tänker, och de som sörjer den vars namn vi läst får känna förbönens omsorg i denna stund. På motsvarande sätt med de nydöpta och dem som har eller ska ingå äktenskap. Att be för "alla som har eller ska ingå äktenskap" är så allmänt att det är meningslöst. Då kunde vi lika gärna nöja sig med att be "för alla människor i vår församling och i hela världen". Det bleve ju ännu mer inkluderande så!
Förbönsmodell 2
Den förändrade inledningen, "Gud, du som hör all bön", är ett mindre lyckat tilltal, då det saknar tillräcklig intensitet. Dessutom är det inte vilken bön som helst vi ska nöja oss med att be, utan vi ska när vi ber eftersträva att be såsom Jesus har lärt oss. Det är om Guds rike och Guds viljas förverkligande vi ber - inte vår egen.
När det gäller ordningen, med bönen för kyrkan först, kan det ibland ge ett alltför navelskådande intryck, åtminstone om böneformuleringarna inte hjälper oss till tanken att kyrkan först och främst är nådemedel och organism - inte organisation. Bönen för kyrkan bör vara en bön för oss själva och varandra om att få åtnjuta Guds Ord och nådemedlen, så att vår tro kan förbli levande. Att som nu inleda med en torftig bön för kyrkan är mindre lyckat.
Ändringen av "Ge oss dagligt bröd" till Ge oss det bröd vi behöver" är klåfingrig. Eftersom vi dessutom vill att Fader vår ska kunna användas också i fortsättningen, så är denna ändring än mindre motiverad.
Vi vill också uppmärksamma en likartad bön i den danska folkekirkens ritual.4 Fråga är om inte denna bön är ett bra stycke bättre än vår. Inte minst är dess utförliga tacksägelse i inledningen värdefull. Vi återger den danska texten samt en fri översättning till svenska:
Hellige Gud, himmelske Fader! Vi lover og tilbeder dig, som i godhed skænker os livet og alle dets gaver.
Vi takker dig for jorden, som du har skabt, for vore medmennesker, som du giver os at dele livet med, for din elskede Søn, som blev vor broder, døde og opstod for os, for nådens og sandhedens Ånd, som har taget bolig i os, for genfødelsen i dåben, for evangeliets lys og for dit nærvær og din velsignelse i nadveren.
Vi beder dig for din kirke: Tag ikke nådens og sandhedens ord fra os. Bevar os alle i troen og den indbyrdes kærlighed. Lad håbet om dit komme være levende blandt os. Giv os trofaste ledere og forkyndere af dit ord. Forbarm dig over alle, der farer vild, over dem, der lider for dit navns skyld, og lad dit evangelium udgå til alle folkeslag.
Vi beder for vore hjem og vore kære, for vort daglige liv med hinanden i arbejde og fritid. Vi beder dig om fred mellem nationerne og for folkenes regeringer. Bevar os som folk iblandt folkene. Vi beder dig for al lovlig øvrighed, for alle med ansvar i vort samfund. Giv dem troskab og visdom til at forvalte deres magt og viden til værn for de svage og til gavn for alle.
Vær nær hos alle fattige, alle forpinte og bedrøvede, de fængslede og de landflygtige, de forladte og ensomme, dem, der mangler det nødvendigste til livets ophold, de syge og dem, der skal dø.
Forbarm dig over os, giv os ikke løn som forskyldt, men fri os fra det onde, og lad os på den yderste dag få lov at opstå med Kristus og evigt takke dig, ved din elskede Søn, Jesus Kristus. Amen.
I fri svensk översättning skulle det kunna bli ungefär. Meningarna har vi ofta delat upp. Medvetna avvikelser från den danska texten markeras med kursiv:
Helige Gud, himmelske Fader! Vi lovar och tillber dig, du som i din godhet skänker oss livet och allt gott. Tack för jorden, som du har skapat. Tack för våra medmänniskor, som du givit oss att dela livet med. Tack för din älskade Son, som blev vår broder, och som dog och uppstod för vår skull. Tack för nådens och sanningens Ande, som tagit sin boning bland oss. Tack för dopets pånyttfödelse och för evangeliets ljus. Tack för din närvaro (och för nattvardens välsignelse).
Vi ber dig för din kyrka. Tag inte nådens och sanningens Ande ifrån oss. Bevara oss alla i tron på dig och i kärleken till varandra. Låt hoppet om din tillkommelse, då allt skall förvandlas, förbli levande ibland oss. Giv oss trofasta ledare och förkunnare av ditt ord. Förbarma dig över alla som far vilse. Förbarma dig över dem som lider, för ditt namns skull. Låt ditt evangelium nå ut till alla folk. Låt det nå in i våra hjärtan och väcka levande tro på dig.
Vi ber för våra hem och våra kära, för vårt dagliga liv med varandra, i arbete och fritid. Vi ber dig om fred mellan folk och länder. Vi ber för världens regeringar. Bevara vårt folk. Vi ber för alla som har makt och ansvar i vårt samhälle. Ge dem trofasthet och visdom så att de brukar sin makt och kunskap till värn för de svaga och till gagn för oss alla.
Var nära alla fattiga, plågade och bedrövade. Alla som sitter i fängelse, alla flyktingar, alla övergivna och ensamma, alla som saknar livets nödtorft, alla sjuka och dem som nu ligger på sitt yttersta.
Förbarma dig över oss. Handla inte med oss efter våra gärningar, utan befria oss från det onda. Låt oss för Kristi skull på den yttersta dagen få uppstå till livet, så att vi för evigt kan tacka och lova dig.
Genom Jesus Kristus, din älskade son. Amen.
Förbönsmodell 5 (litanian)
Vi uppskattar att nästan inga ändringar föreslås.
3.3 Måltiden
3.3.1 Nattvardsbönen
"Öppna era hjärtan för Gud"
Ändringsförslaget är vi nödsakade att kategoriskt avvisa i enlighet med vad vi ovan skrivit med anledning av motsvarande formulering vid evangelieintroduktionen. "Upplyft era hjärtan till Gud" må stå kvar.
"Låt oss tacka Gud vår frälsning"
Vi finner detta förslag mindre lyckat. Det är inte vår frälsning som är Gud, men den misstolkningen kan göras, och leda till osäkerhet. Vi vill behålla raden oförändrad.
"Gud tillhör vårt tack och lov"
"Allena" är visserligen ett ord som i svenskan är mindre vanligt, men det är dock knappast obegripligt. Det är inte tvetydigt, och det förstås lätt i sitt sammanhang. I förslaget faller innebörden av detta ord dessutom till stor del bort. Att satsen "allena han är värd vårt tack och lov" äger en stor ljudmässig och rytmisk skönhet talar också starkt för dess bevarande. Den föreslagna formuleringen känns kantigare i munnen.
Lovsägelsen 1, 2 och prefationen
Det tycks oss som om de som utarbetat förslaget inte i tillräcklig utsträckning beaktat att prefationens inledning (Lovsägelsen) och dess fortsättning måste betraktas som ett sammanhängande helt (jfr t.ex Allmän 1 och 3). Skarven dem emellan finns bara i handbokens text, men ska i gudstjänsten inte alls märkas. De som utformat t.ex Verbums missale har därför gjort helt rätt, när de sammanskrivit dessa båda texter i en gemensam och sammanhängande notbild. Tanken att ha två inledningar att fritt välja mellan innebär en praktisk olägenhet, eftersom det kräver bokbläddring mitt i detta sammanhängande sångavsnitt. Vi menar därför att lovsägelsen ska integreras i varje prefation, och skrivas ut i en följd. Det kan möjligen övervägas om inte även sursum corda kunde integreras på samma sätt. Om man gör det, så kan man också lättare ge utrymme för sådana prefationer som använder ett annorlunda språk. De kan då vävas i ett stycke utan några stilistiska sömmar.
Vi föreslår alltså att Lovsägelsen utgår som fristående moment och att prefationerna på motsvarande sätt utökas.
Prefationens inledning (Lovsägelsen 1)
Vi finner förslagets "du vår Gud full av nåd och barmhärtighet" vara en olycklig reduktion av det nuvarande "Allsmäktige Fader, helige Gud". I detta finns en trefaldig gudsmetafor (allsmäktig, Fader och helig), medan förslagets, med sina två synonymer (nåd och barmhärtighet), endast är enfaldig, och därtill ytligare. Adjektivkonstruktionen är språkligt starkare och mer levande. Att den inte medger könsneutralitet får vi leva med. Den bör alltså bevaras i sitt nuvarande skick men kanske främst användas i de prefationer som finns i nuvarande handbok.
Prefationens inledning (Lovsägelsen 2)
Vi finner detta nya förslag delvis vara såväl sakligt som språkligt mindre lyckat. Vi saknar en markering om att Gud är den ende, och inte en bland många, som ska lovas. Det är viktigt både om "allena" skulle falla bort i församlingssvaret och om det blir kvar. I ena fallet, för parallellitetens skull och i det andra för att det är sakligt viktigt. Uttrycket "det som är till" syns oss alltför abstrakt. "Ger liv och anda åt allt" är sakligt tveksamt. I skapelsen finns också döda ting. "För livet i Kristus" är också onödigt abstrakt.
Tyvärr är det lättare att säga vad som är dåligt än att själv föreslå något bättre. Nedan återfinns dock ett par förslag, dock mer specifikt formulerade till konkreta prefationer. (Se prefation Allmän 2 och Allmän 4 nedan.)
3.3.2 Prefationen
Prefationens avslutning (den återkommande)
Med dina trogna i alla tider och med hela den himmelska härskaran prisar vi därför ditt namn, tillber dig och sjunger: Förändringen gör att orden förlorar betydelsebottnar. Den föreslagna formuleringen förskjuter tyngdpunkten mot den sång som församlingen nu står i begrepp att sjunga under ett fåtal minuter framöver. I verkligheten är det förståss inte denna jordiska sång som är huvudsaken. Den är bara en konkretion. Lovsången är ytterst en livsinriktning. Samklangen med Gud. Denna lovsångens livsinriktning vill vi i gemenskap med alla Herrens trogna i alla tider och hela den himmelska härskaran bli delaktiga i, och genom Ordet och Sakramentet som vi nu firar, arbetar Gud med oss för att denna inriktning ska bli vår. "Därför vill vi [...] prisa ditt namn och tillbedjande sjunga" är bra och förslagets formulering, som är trivialiserande avvisas därför. Participuttrycket "tillbedjande sjunga" är klangfullt och i detta fall också god svenska.
Allmän 1
Förändringen av "Han är" till "Du sände Jesus Kristus" tolkar vi som ett rent förbiseende av att prefationens fortsättning utgör att sammanhängande helt med sin inledning. Prefationen bör alltså lämnas oförändrad. Som inledning skall användas den i HB86 befintliga.
Allmän 2
Bra. men skulle behöva en annan inledning än någon av de föreslagna, t.ex:
Ja blott dig vår Gud
vill vi lova och välsigna.
Ty av din vilja och ditt välbehag
är allting till.
Släkte efter släkte hyllar dina verk
och vittnar om dina väldiga gärningar.
Du har sänt din Son Jesus Kristus
till frälsning för hela världen
och gett oss det nya förbundets måltid
som förkunnar ditt rikes hemlighet.
Allmän 3
Till denna prefation, med sitt annorlunda språk, behövs en inledning i samma stil. Tyvärr har vi inget förslag. Avslutningen är bra.
Allmän 4
Denna prefation innehåller redan, vilket bör noteras, en integrerad inledning, och bör inte förses med ännu en. Ska den användas bör dock första raden ges en bättre anslutning till det föregående "Allena han är värd vårt tack och lov" (motsvarande). Eftersom vi dock kommer att förestå att nattvardsbön K utgår och ersätts av en bearbetning av en annan bön från Common Worship, så föreslår vi följaktligen också att denna prefation ersätts. Följande bygger på Prayer G i Common Worship5.
Ja, sannerligen är du välsignad, Herre vår Gud
Du är vårt ljus och vår frälsning.
I evighet tillhör dig pris och ära.
Ty från begynnelsen har du format allt som är till
och lik ljudlös musik bärs ditt lov av alla dina verk.
När tiden var inne skapade du oss till din avbild,
du skänkte oss ande och ord.
Därför må vi tillsammans med alla himlarnas änglar
stämma upp vår röst och tillbedjande sjunga.
Advent 1, Jul 1
De föreslagna ändringarna är ej till prefationernas fördel. Inledningen från HB86 bör användas.
Jul 2
Ny. Bra. Som inledning kan ev. användas den vi föreslår till Allmän 2 ovan.
Trettondagstiden
De föreslagna ändringarna är ej till prefationens fördel. Inledningen från HB86 bör användas.
Fastan 1
Förändringarna är acceptabla. Inledning enligt HB86.
Fastan 2
Ny. Dålig. Prefationens inriktning är inte Guds gärningar, för vilka vi prisar honom. Istället är den lagisk och fokuserar på oss själva. Den ska utgå.
Fastan (särskilt passionstiden)
Innehållsligt är denna prefation viktig och riktig, (särskilt utan de föreslagna ändringarna). Den ansluter till den kortare prefationen i 1942 års handbok6 . Vi upplever den tyvärr vara språkligt kantig i både den nuvarande och den föreslagna formuleringen. Om man nu släpper kravet på en gemensam inledning till alla prefationer, som vi föreslår, så kunde man av traditionsskäl överväga att eventuellt låta denna prefation återfå sin tidigare inledning. Om inte kan den i HB86 användas. Vi föreslår följande bearbetning:
Ja, sannerligen är det tillbörligt rätt och saligt
att vi alltid och allestädes tacka och lova Dig,
allsmäktige Fader, helige Gud,
genom Jesus Kristus, vår Herre
Honom har Du utgivit för våra synders skull.
Han dog för oss som var döden värda.
I denna måltid räcker du oss att äta
av den saliga frukt från livets träd som korset bär.
Därför vill vi med dina trogna i alla tider
och med hela den himmelska härskaran
prisa ditt namn och tillbedjande sjunga:
Påsk
Inledningen bör vara den i HB86. De förändringar som föreslås är till det sämre. "Honom har du uppväckt" bör alltså stå kvar. Att i avslutningen låta "sjunger" och "förkunnar" byta plats är visserligen logiskt, men språkligt oskönt då det medför att två "för" sammanstöter i uttrycket "därför förkunnar". Prefationen må alltså lämnas orörd.
Kristi himmelsfärds dag och pingst
Borttagandet av formuleringen: "genom honom sänder du", finner vi olycklig. Den föreslagna formuleringen ger intrycket av att Anden snarast ska uppfattas som något som tillhör och är allmänt tillgängligt i skapelsen. Men poängen, särskilt i pingstens sammanhang, är ju att det är genom Kristus som Fadern sänder Hjälparen, den heliga Anden. (jfr. Joh 14:16, 26) Vi vill alltså låta de första raderna ha kvar sin lydelse. Den andra ändringen, av "och tungomål" till "med skilda språk" har vi viss förståelse för så till vida att "tungomål" kan uppfattas främst som "glosolali". "Skilda språk", är dock mindre lyckat. En poäng i pingstberättelsen i Apg 2 är att den återknyter pingstundret till babelstornsberättelsen (1 Mos 11). Pingstens under kan ses som ett eskatologiskt tecken på språkförbistringens upphörande, när alla en gång tillsammans ska ära Herren. Att då markera att det är med skilda språk som vi ska förhärliga hans namn är mindre lyckat. Att bara ersätta tungomål med språk, gör att satsen blir alltför kort för att låta sig väl sjungas. Vi föreslår därför istället:
I honom skall alla världens folk och språk
förhärliga ditt namn.
Trefaldighetstiden 1
Du håller världen i dina händer, och nämner oss alla vid namn.
Att ta bort orden "Du är en Fader för oss människor", gör att Gud blir mer teoretisk och mindre nära. Det införda påståendet "I varje människa ser vi din avbild" är dessvärre alltför ofta osant för oss syndare som firar gudstjänst. Och även om det vore sant, vore det ändå olämpligt i prefationen, eftersom det fokuserar på människan och inte på Gud. Ett korrektare uttryck kunde i så fall vara: "Du har skapat varje människa till din avbild". Det bleve i detta fall dock en upprepning i förhållande till nästa rad.
Vi finner den gällande formuleringen bra, och avvisar förändringsförslaget i sin helhet, eftersom det är så dåligt.
Trefaldighetstiden 2
Ny. Innehållsligt viktig, men med allt för stora, särskilt formmässiga och språkliga brister. "Vi skall alltid" kan uppfattas som ett löfte från församlingen, och därmed kommer fokus på människan och inte på Gud. Det, som vi förmodar, underförstådda "Du säger att vi alltid ska förkunna...", är sanolikt svårt att uppfatta för de flesta. Vi föreslår därför att prefationen omarbetas, t.ex enligt följande (inledning inkluderad):
Ja blott dig vår Gud
vill vi lova och välsigna.
Ty av din vilja och ditt välbehag
är allting till.
Du har skapat himmel och jord.
Av kärlek har har du lagt jorden i våra händer
och gjort oss till förvaltare av alla dina verk.
Ständigt kallar du oss att förkunna
den kärlek du (oupphörligen) visar oss.
Därför vill vi med dina trogna i alla tider
och med hela den himmelska härskaran
prisa ditt namn och tillbedjande sjunga
Trefaldighetstiden 2 enl. HB86
Vi ogillar starkt förslaget att ta bort denna välljudande och teologiskt och pastoralt viktiga prefation, som har sin givna plats i synnerhet på Heliga trefaldighets dag och på Sexagesima, men nu och då också fyller sin plats vid andra tillfällen. I förslaget tillkommer prefationer som lyfter fram skapelseordet, och det är bra. Ordet är dock inte bara det eviga skapelseordet, som i Kristus blev människa. Med Ordet menar vi också Kristi ord och de ord som vi fått genom profeter och apostlar. Ordet, också i denna mening, är synnerligen viktig - i synnerhet i en evangelisk kyrka! Det är både nådemedel och den främsta källan för vår kunskap om Gud och om frälsningen. Det är detta ord som gör kyrkan till kyrka. Om man därför väljer att överhuvud taget ha prefationer som tolkar skilda motiv, så bör det givetvis också finnas en som lyfter fram Gud ord. Denna prefation bör därför absolut lämnas kvar. Den kan dock möjligen flyttas till den allmänna avdelningen.
Kyrkoårets slut
Inledning enl HB86. Förslaget har tagit bort hänvisningen till Kristus som den i vilken vi har vår framtid och hopp. "Du ger oss en framtid och ett hopp" i stället för "I honom ger du oss en framtid och ett hopp". Ändringsförslaget avvisas.
Helgon- och martyrdagar
Ny. Det är bra med en prefation på detta tema. I synnerhet martyrskapet behöver lyftas fram. Om detta sedan är den bästa tänkbara formuleringen låter vi vara osagt.
Konfirmationsmässa
Ny. "Fött oss på nytt" behöver preciseras, om uttrycket alls ska användas. Innebörden i det följande är väl att "vi ska vittna bland alla människor...". I den den föreslagna formuleringen ligger därmed ett syftningsfel. Prefationen är inte godtagbar i sin föreslagna form.
Vigselmässa.
Den föreslagna formuleringen är så allmän, att den lika gärna kan utgå. Dess anknytning till vigseln är i det närmaste obefintlig. Dessutom uttrycker den en (semi)pelagiansk åskådning. Trots Guds trogna kärlek förmår vi inte leva efter hans vilja så länge vi är kvar på denna jord.
Den prefation som återfinns i HB86 finner vi betydligt bättre. Den är situationsanknuten, och den ger en fördjupande tolkning av kärleken mellan man ock kvinna, vilken i denna gudstjänst naturligtvis står i centrum.
Begravningsmässa
Den nuvarande prefationen för begravning med mässa är knappast någon liturgisk höjdpunkt, men den föreslagna har också den betydande svagheter. "Mörkaste dal" är poänglöst, då få på länge torde kunna associera till Ps23. Tanken på himlen som en aldrig avslutad måltid, (eller ännu värre - en evig begravningsmässa) torde för ännu färre vara trösterik att tänka. Prefationen bör inte antas i sin föreslagna form. Någon lätt bearbetning med tillfredsställande resultat har vi inte kunnat åstadkomma. Istället formulerade vi följande två prefationer:
Ja, sannerligen du ensam är värd vårt lov,
allsmäktige Fader, helige Gud.
Dig vill vi prisa och välsigna
genom Jesus Kristus vår Herre.
Han är med oss här i dödskuggans dimmiga dalar
för att vi inte må frukta för mörker och död.
Ty genom sitt kors och uppståndelsen från de döda
har han upptrampat en stig till ditt himmelska rike.
Där ger han oss ett hem
och där dukar han för oss den eviga glädjens bord.
Därför vill vi med dina trogna i alla tider...
eller
Ja, sannerligen du ensam är värd vårt lov,
allsmäktige Fader, helige Gud.
Dig vill vi prisa och välsigna
genom Jesus Kristus vår Herre.
Honom har du sänt till oss
som dväljes i dödskuggans dal.
Han är vår käpp och stav, vår tröstare och vän.
Han har för oss visat din kärlek
och brutit väg till din eviga glädje.
Därför vill vi med dina trogna i alla tider...
För kristen enhet
Det är inte självklart att vi ska ha med en bön om synlig enhet, eftersom det är så oklart vad som egentligen avses med detta. Ofta åsyftas en hierarkisk kyrkostruktur, där biskoparna erkänner varandra etc. Det handlar alltför ofta om mänskliga maktambitioner. Den sortens enhet angår inte oss särskilt djupt. Den värdefulla enheten är trons enhet, som innebär att vi tillsammans med kristna i skilda traditioner, kyrkor och länder, söker oss allt djupare in i Kristi kärleksblick. "För kyrkans sanna enhet är det nog att vara ense i fråga om evangelii lära och förvaltningen av sakramenten". (CA VII) Denna syn på kristen enhet uttrycks enligt vår mening inte tydligt nog i den föreslagna prefationen.
3.3.3 Helig (Sanctus)
Ändringen av "Välsignad vare han" till "välsignad är den" med hänvisning till Ps 118:26 är absurd. Motiveringen, att det blir mer inkluderande, lika så. Den relevanta bibelhänvisningen är ju givetvis Matt 21:9. Den välsignade är Jesus och ingen annan. I enlighet med bibelöversättningen kan "vare" ändras till "är". Någon annan ändring är inte aktuell.
3.3.4 Nattvardsbönens fortsättning
Instiftelseorden
Ordet "bägare" som bibelöversättningen använder finner vi otillfredsställande. För oss konoterar ordet främst vissa av mejeriindustrins plastemballage. Det kärl Jesus sannolikt använde skulle vi kanske närmast kalla "kopp" eller möjligen "mugg". Inget av de tre orden "bägare", "kopp" eller "mugg" finner vi dock tillfredsställande i instiftelseorden. Det kärl vi använder på altarbordet heter alltjämt på svenska "kalk", och därför finner vi det välmotiverat att i nattvardsbönens instiftelseord, då man lyfter kalken, också säga "kalk". Precis hurdant det kärl Jesus använde såg ut, och hur ceremoniellt avskilt det han ha varit, är av underordnad betydelse. Vi vill behålla instiftelseorden oförändrade i förhållande till HB86.
Detta är trons mysterium
Vilket är det som är trons mysterium? Orden torde vara hämtade från en tradition där man menar sig (åtminstone liturgiskt) kunna avgöra tidpunkten för förvandlingsundret. Vi menar oss inte kunna fastställa något sådant ögonblick, och därmed blir orden utan tydligt korrelat. De bör utgå.
Kristus, din död förkunnar vi
Ändringen av "Herre" till "Kristus" kan vara godtagbar, men "Kristus" bör inte ställas först i raden, eftersom det förstör parallelliteten i förhållande till fortsättningen. Det bör i så fall heta: "Din död förkunnar vi, Kristus"
Epiklesen
Det är uppenbart att arbetsgruppen varit angelägen om att införa en elementepikles i samtliga böner (utom J), också i de som inte tidigare haft någon sådan (A och B). Vi menar att det är viktigt att genom variationen av böner markera att detta moment alls inte är nödvändigt för ett rätt nattvardsfirande.
Instiftelseord utan nattvardsbön(ens fortsättning)
Vi vill att även möjligheten att direkt efter Sanctus fortsätta med Instiftelseorden och Fader vår ska finnas. Tillåtandet av en sådan ordning är viktig, dels för att tydliggöra vad som är nödvändigt och vad som främst är utsmyckning, dels därför att det avskalade i vissa fall liturgiskt är att föredra. Det anknyter också till evangelisk tradition. Vi föreslår ett medgivande för denna ordning i en instruktionstext.
Nattvardsbön A
Vi godtar ingen av de föreslagna ändringarna utom möjligen borttagandet av orden: "Gör din kyrka till ett enhetens tecken, så att världen kan tro". Ändringen av "nalkas dig" till "kommer till dig" är ett åskådningsexempel på den språkliga tillplattning och nyansutslätning som alltför ofta utmärker ändringsförslaget.
Nattvardsbön B
Vi godtar ingen av de föreslagna ändringarna utom "Lovad vare" till "Lovad är". Särskilt inte förändringen av epiklesen och borttagandet av "Himmelske Fader".
Nattvardsbön C
Den storslagna välsignelsen i inledningen, blir genom de föreslagna ändringarna betydligt mindre storslagen. I de övriga ändringarna ser vi en olycklig tendens att tona ner Kristi rike och nyskapande makt liksom omvändelsen och domen. Den blir mindre evangelium och mera lag. Vi avvisar de föreslagna ändringarna.
Nattvardsbön D
Johannes skrev ingen nattvardsbön. Joh 3:16 är ingen bön över huvud taget. Det är ett löftesord. Det är därför en poäng att alludera det, men att citera det ordagrant är alldeles misslyckat. Att byta det frimodiga tacket för att vi får del av Kristi kropp och blod, till en ängslig bön om det samma är olämpligt. Vi har hans löfte och det må vara nog. Ingen av de föreslagna ändringarna har fog för sig.
Nattvardsbön E
Att göra bönen möjlig att använda också utan förbönspunkterna är bra. I övrigt är ändringarna eländiga. "Gud vi tackar dig som kallar världen till helhet" uppfattar vi snarast som en klapp på axeln. Den kan kan på inget sätt mäta sig med det nuvarande uttrycket: "Herre vår Gud, vi lovar dig för din eviga makt och för din omsorg om oss." Herre vår Gud innehåller två gudsbildsmotiv, som återkommer och fördjupas i "din eviga makt" och "din omsorg om oss". Beträffande det ängsliga bedjandet om det vi har hans löfte på, se Nattvardsbön D. De föreslagna ändringarna före instiftelseorden avvisas.
Nattvardsbön F
Kritiken mot att bönen kan uppfattas som en hyllning till det starka, lyckade och väletablerad (Motiveringar s.99) kan vi ha viss förståelse för, även om den bygger på en misstolkning. Bönen anknyter till tanken i Luthers utläggning av 4:e bönen i Lilla katekesen. Denna anknytning finner vi vara värdefull. Ändringen av "Du dukar ditt bord för oss" till "Du dukar här ditt bord" är i detta perspektiv olycklig, eftersom den exkluderar gröten på frukostbordet, och endast fokuserar nattvardsbordets gåvor. För att tillmötesgå kritiken något kunde man kanske ersätta raden"Du ger oss dagligt bröd, hälsa och kraft." med orden "Du ger oss vår nödtorft och kraften att leva." Den nuvarande formuleringen känns dock mer upplyftande. I det övriga föreslår vi att bönen lämnas orörd.
Nattvardsbön G
Att bara tilltala Gud med "all helighets källa" är för flummigt. Det kan dock vara rimligt att låta denna bön, som redan till stor del bärs av det liturgiska nyspråket, få göra det fullt ut. Vi föreslår därför att första raden får lyda: "(Ja,) helig är du Gud, all helighets källa." De övriga ändringsförslagen kan genomföras.
Nattvardsbön H
Vi avstår från kommentarer.
Nattvardsbön I
Bönen är från Hippolytos. Ska vi använda den, är det rimligt att som förslaget också gör, översätta den ganska fritt, och utesluta sådana avsnitt, som inte så väl lämpar sig i vår kontext. Vi menar att det i den presenterade texten ännu finns sådana både språkliga oskönheter och - ur luthersk synvinkel - teologiska felaktigheter, som inte bör accepteras. Vi föreslår därför följande språkliga och teologiska bearbetning för att åstadkomma en språkligt bättre svensk bön, anpassad till Svenska kyrkans tro, lära och bekännelse. (Ändringsförslag i kursiv):
P Ja, vi tackar dig, helige Gud,
genom Jesus Kristus, din Son.
När tiden var inne,
sände du honom att rädda och befria oss
och förkunna din viljas beslut.
Han är det eviga Ord
genom vilket du har skapat allt.
Han blev människa genom Andens kraft
och föddes av Maria.
Han trädde fram i världen som din utvalde.
och sträckte på korset ut sina armar åt alla som lider.
Han gjorde döden om intet
och uppstod som livets herre.
Så fullgjorde han vad du från evighet hade bestämt
och förvärvade åt dig ett heligt folk.
Den natt då han blev förrådd ...
P Vi ber dig:
sänd din heliga Ande över dessa gåvor
och låt alla som får del av Kristi kropp och blod förenas till ett.
Uppfyll oss med din Ande och stärk vår tro,
så att vi kan lovsjunga och förhärliga dig
genom Jesus Kristus, din Son.
Genom honom tillhör dig all ära och härlighet
med den heliga Anden i din kyrka
nu och alltid och i evighet.
F Amen.
Meningsbyggnaden i inledningsmeningen är mer grekisk än svensk. Vi föreslår därför att den delas upp. Orden "För att befria dem som hoppas på dig från lidandet" är språkligt osköna och dessutom obegripliga. Passagen lyder i Ekenbergs översättning: "För att fullgöra din vilja och förvärva ett heligt folk åt dig sträckte han i sitt lidande ut sina händer för att befria dem från lidandet som förtröstar på dig. När han överlämnade sig till det frivilliga lidandet för att förinta döden och bryta sönder djävulens bojor, förgöra helvetet, föra de rättfärdiga till ljuset, sätta en gräns och göra uppståndelsen uppenbar, tog han ett bröd, tackade dig och sade:" 7 När vi hör förslagets text, är det inte helvetets lidande och de bojor djävulen binder oss med, som torde uppfattas, utan för de flesta främst lidandet p.g.a sjukdom och smärta i kropp och själ. Så uppfattade är orden synnerligen problematiska och enligt vår bedömning alldeles olämpliga. Trots att vi hoppas på honom måste vi ändå uppenbarligen lida så länge vi är kvar i detta liv.
Som framgår föreslår vi alltså att orden "Till åminnelse av hans död och uppståndelse frambär vi till dig, helige Gud, brödet och bägaren och tackar dig för att vi får stå inför dig och tjäna dig." utesluts. De antyder alltför mycket ett mässoffer, för att vara acceptabla i vår kyrka. I nattvarden är det inte vi som tjänar Gud, utan han som i outgrundlig nåd tjänar oss. Att originalet utgör en del av en vigningsliturgi, och inte är hämtat från en vanlig söndagsliturgi, kan också vara värt att notera. I vår situation, med en vanligen sittande församling, blir ordet "stå" här exkluderande, eftersom det endast kommer att åsyfta den stående prästen. Passagen bör utgå.
Med de justeringar vi anger menar vi att bönen bör kunna användas. I dess framlaggda form kan vi inte acceptera den.
Nattvardsbön J
Försöket att formulera en annorlunda nattvardsbön finner vi lovvärt. Tyvärr är den framlagda texten så full av språkliga ofullkomligheter, att den kräver en ganska omfattande bearbetning. Vi har tagit oss an att göra en sådan bearbetning. Vi har därvid fått värdefulla synpunkter av bl.a km. Christina Dalberg. Bönen bör för övrigt också i sin helhet kunna läsas av prästen - "F" bör alltså stå inom parentes. Ändringar i kursiv.
P Ja, helig är du Gud,
välsignad du som kommer till oss.
Du blev människa
och levde vårt liv.
(F) Därför är varje människas liv
ett heligt liv, ett älskat liv.
P Sårbar och utsatt föddes du.
Kraftfull och vred sa du nej
till det onda och förkrympande.
(F) Du lyssnade och talade.
Du grät och kämpade.
Du arbetade och gladdes.
P Så blev du Gud inför våra ögon,
brinnande närvaro och liv.
(F) Samtidigt är du alltid mer,
alltid bortom, alltid större.
P En hemlighet,
en helighet du låter oss ana.
(F) Som bröd på vår tunga.
Som vin i vår mun.
P Din kropp för oss.
Ditt liv i oss.
(F) Uppståndelse för det brutna.
Hopp i det trasiga.
P Den natt då han blev förrådd ... gör det till min åminnelse.
F Kristus har dött.
Kristus har uppstått.
Kristus skall komma åter.
P Kom som en smekande sommarvind,
som får hoppet att gro och kärlek att spira.
(F) Låt den dolda källan flöda.
Öppna var knuten hand och själ.
P Gud, du som helar oss,
Du som tröstar med varm famn.
Du som varsamt öppnar vårt inre rum.
(F) I din rymd av frihet
fylls vi av glädje och kraft.
Förlös oss till kärlekens verk.
P Du är alltings ursprung och mål,
alltings rätta hem.
(F) Du är all barmhärtighets Gud
och vår befriare.
[---]
Amen.
Nattvardsbön K
Detta är en dålig översättning av en oevangelisk nattvardsbön. Den betackar vi oss för. Om man vill ha med en bön från Common Worship så kan vi föreslå nedanstående bearbetning av dess Prayer G8. Till denna hör prefation Allmän 4 enligt vårt förslag ovan.
Ja, hur underbara är inte dina händers verk, o Herre.
Du samlar ditt folk lik en mor som ömt tar emot sina barn.
När de i otro vände sig till andra gudar
förblev din kärlek densamma.
och från dem lät du utgå Jesus vår frälsare, född av Maria
för att han skulle bli det levande brödet
och mätta all vår hunger.
Han gav sitt liv för oss syndare
och på korset öppnar han sin famn mot oss
i en kärlek starkare än döden.
I den natt...
Vi flyr, o Fader, till Kristi offer givet på korset en gång för alla.
Aldrig glömmer vi hans död och hans uppståndelse i härlighet.
Vår glädje är det att han nu sitter på din högra sida och där ber för oss.
Låt din Ande genom detta bröd och vin, flöda över oss,
och låt oss, när vi tar emot hans kropp och blod, bli alltmer lika honom.
Bygg i oss ditt levande tempel där lovsången aldrig tystnar.
Låt oss till sist, med alla dina trogna,
i klarhet och jubel, få skåda din eviga härlighet.
Din är all makt och ära från evighet till evighet.
Amen.
3.3.5 Herrens bön
Som vi tidigare understrukit vill vi även fortsättningsvis ha kvar Fader vår.
3.3.6 Brödsbrytelsen
Ändringen kan godtas.
3.3.7 Fridshälsning (Pax)
"Herrens frid vare med er"
Vi vill behålla denna gamla formulering, så ofta mättad av närvaro.
3.3.8 O Guds Lamm (Agnus Dei)
Vi finner inte förändringen vara någon förbättring. Vi vill behålla den enligt HB86.
3.3.9 Tackbönen
Allmän 1
Ändringarna är till det sämre.
Allmän 2
Oförändrad.
Allmän 3
Bönen borde riktas till Jesus snarare än till Gud. Det är han som har givit sig till oss. De sista orden "den vägen" kommer dessutom en smula plötsligt. Bönen är sammantaget dålig och den kan absolut inte ersätta den innerliga bön som i HB86 står som Allmän 3.
Allmän 4
I Nattvarden tar vi emot Kristus, hans kropp och blod, och inte bara "Gud" i största allmänhet. Den föreslagna förändringen är oacceptabel.
Allmän 5
Acceptabel.
Advent
Att anknyta till "vårt mörker" är mycket lämpligt när det är advent. Hyllningen till Jesus som vår konung är också bra då det anspelar på intåget i Jerusalem 1:a advent. Det är den åsneridande konungen vi ser. Att "han kommer" är också det en syftning på adventsbudskapet - ankomsten. Alla de föreslagna ändringarna är alltså försämringar, som bör avvisas.
Jul- och trettondedagstid
Att nattvarden föreslås bli nämnd i bönen är naturligtvis bra. Tyvärr bryts den inkarnatoriska tankegång som finns i den sönder genom de föreslagna förändringarna. Olycklig är också det klåfingriga förslaget att ersätta "i världen" med "I Jesu namn" (sannolikt bara för att församlingen ska veta att bönen är slut, och kan säga "Amen"! Motiveringar s.100). Om nattvarden ska omtalas i bönen, kan man kanske istället göra det genom att tillägga en rad på följande sätt:
Herre vår Gud, vi lovsjunger och ärar dig
för att du lät din Son födas i världen.
Du har nu låtit oss ta emot honom genom detta bröd och vin.
Vi tackar dig för hans gudomliga närvaro i våra liv
och ber om hjälp att återspegla hans kärlek i världen.
Amen.
Fastan
Vi har svårt att se att ändringsförslaget är till det bättre.
Passionstiden
Att ändra bönens mottagare från Herren Jesus Kristus, till Gud, gör bönen mindre innerlig. Synen på Jesus och hans verk förskjuts i en sorts teknisk riktning. Vi anar att det gjorts av den snarast skrattretande anledningen att man ska kunna säga "I Jesu namn" efter bönen, så att församlingen lättare ska uppfatta när det är dags att säga "Amen". (Jfr Motiveringarna s.100). Vi avvisar alltså ändringsförslaget.
Påsk 1
Vissa av de föreslagna ändringarna är bra, andra inte. "Livets Gud" i stället för "Evige Gud" är motiverat denna gång. "Dig lovsjunger" istället för "Vi lovar" ger ett lättare språk, som kan vara bra i denna del av kyrkoåret. "Vi" ska dock vara med. Det är inte bara en abstrakt kyrka som lovsjunger. Nattvarden är helig, och kan därför kallas det. Vi föreslår därför:
Livets Gud
Vi lovsjunger dig med hela din kyrka
för att Kristus har uppstått från de döda.
Tack för påskens glädje
och för att du i den heliga nattvarden
ger oss del av det liv som aldrig dör.
Din är makten och äran i evighet.
Amen.
Påsk 2
Vi avvisar samtliga föreslagna ändringar. Bönen är bra som den är.
Pingst
Vi avvisar samtliga föreslagna ändringar. Bönen är bra som den är.
Trefaldighetstiden 1
Det avslutande tillägget "Det ber vi i Jesu Kristi namn" är onödigt, eftersom raden före redan talar om honom. De två små ändringarna "O Gud" och "himmelen" är utan betydelse och kan därför underlåtas. Bönen bör alltså behållas oförändrad.
Trefaldighetstiden 2
Bönen är i HB86 mycket vacker och bör förskonas från slikt klåparverk.
Vid kyrkoårets slut.
Vi ser till vår glädje att förslagets tilltal är bättre än det i HB86. Förslaget att ändra den tungfotade avslutningen är också bra. "Nattvard" till "måltid" är godtagbar. De andra ändringsförslagen är däremot olämpliga. Att i det eskatologiska perspektivet benämna Jesus som "Herren", är mycket välmotiverat och att det är "med honom", och alltså inte "i oss själva", vi kan få gå in i den eviga glädjen, bör inte tappas bort. Vi föreslår alltså:
Tidens och evighetens Gud,
du är vår framtid och vårt hopp.
Låt denna måltid fördjupa vår vaksamhet och väntan
så att vi är beredda
när Herren Jesus Kristus kommer åter
och då med honom får gå in i den eviga glädjen.
Din är äran, nu, alltid och i evighet.
Amen.
Helgon- och martyrdagar
Acceptabel.
Dop med mässa
Möjligen i tunnaste laget.
Konfirmationsmässa
Bönen bör riktas till Herren Jesus. Det är han som i nattvarden ger oss del av sig själv. Avslutningsfrasen kan då utgå.
Vigselmässa
Parallelliteten mellan Gud/Kristus och kyrkan och makarna i äktenskapet (Ef 5:23), hör inte till de äktenskapsmotiv som vi anser bör prioriteras. Vi föreslår därför att denna bön, med dess anspelning på den ojämnlika underordningstanken makarna emellan, bör utgå.
Begravningsmässa
Vi kan inte invid kistan be: "Låt livets goda krafter övervinna allt mörker så att vi alltid får leva nära dig". Läkedomens tid är då förbi. Nu väntar kroppens obönhörliga förgängelse. Vi kan då be om Kristi närvaro i vår sorg. Vi kan be om en glädjerik uppståndelse på den yttersta dagen. Vi kan tacka för de dagar vi ännu har kvar av vårt jordeliv. Den föreslagna bönen kan inte accepteras.
Kyrkmässa
Den föreslagna formuleringen är undermålig. Vi föreslår istället:
Käre Herre Jesus, du är vår glädjes fulländning.
Tack för gemenskapen med dig i denna (vår) kyrka.
Tack för ditt Ord. Tack för detta altarbord.
Tack för att du nu åter givit dig själv åt oss i detta heliga sakrament.
Här är himmelrikets port.
Amen.
3.4.1 Lovprisning (Benedicamus)
Vi föredrar tacka och lova oförändrat. Behåll både Herren och konjunktiven!
3.4.2 Välsignelsen
Vi finner, enligt ovanstående punkt 2.3, inte den nya välsignelseformen vara adekvat.
En alternativ välsignelse (Fil 4:7) kan vi gärna avvara. Om andra vill använda den, har vi dock inga starka invändningar. Den bör dock i så fall följa Bibel2000's text striktare. Se under rubrik 6.15 "Filipperbrevsvälsignelsen" nedan.
3.4.3 Sändningsord
Sändningsorden bör inte göras obligatoriska. Om prästen går ner för att efter gudstjänsten finnas vid utgången, finns inte alltid där de akustiska förutsättningarna att höras. Församlingen har under postludiet dessutom ofta slagit igen gudstjänstblad och psalmbok och börjat ta på ytterkläderna. Något församlingssvar kan man därför inte alltid och överallt vänta sig.
Alternativ 2 är vi tveksamma till.
4. Dopgudstjänsten - dop av barn
4.1 Allmänt
I handbokens disposition bör dopgudstjänsterna hållas sammans med övriga gudstjänster firade med anledning av enskilda människors livshändelser. Den bör alltså enligt vår mening också fortsättningsvis stå där den stått. I dopgudstjänstens struktur vill vi överväga två förändringar i förhållandet både till förslaget och HB86:
Doptalet som inledning:
Möjlighet att flytta doptalet till platsen för inledningsordens fortsättning. En del präster i pastoratet tillämpar redan ofta denna ordning. Fördelen är att det blir möjligt att redan från början slå an en mer personlig ton i gudstjänsten, och förmedla känslan av att detta är just deras dop.
Namnfrågan:
Vi finner det motiverat att fundera över namnfrågans plats och utformning. Helst skulle vi se att den ersattes av att hela namnet helt enkelt utsäges i gudstjänstens inledning, och att det görs på ett sådant sätt att det tydligt framgår att det är föräldrarna som givit namnet, inte prästen. På detta sätt kan dopets namnprocedur bli mindre omständlig och fokus riktas tydligare på själva dophandlingen.
Dopgudstjänstens infogande i huvudgudstjänst
Tanken att dela upp dopet i två delar i huvudgudstjänsten finner vi vara orealistisk. Det blir för omständligt för de flesta dopfamiljer att vara aktiv under nästan hela gudstjänsten, som en sådan ordning förutsätter. Ofta är det praktiskt nödvändigt att låta familjen delta i gudstjänsten från t.ex sakristian, för att endast under dopmomentet (företrädesvis efter predikan) komma in och samlas kring dopfunten. Om man gör så, fungerar det enligt vår uppfattning bra. Om remissförslagets ordning skulle införas skulle det bli svårare att motivera föräldrar att döpa i huvudgudstjänsten.
4.2 Dopgudstjänsten - dop av barn
4.2.1 Inledningsord
"Välsignad är du Gud treenig"
Dessa alternativa inledningsord är bra. Vi ser alltså gärna att båda alternativen får finnas, såsom handboksgruppen föreslår.
"Vi är samlade för att dela glädjen"
Vi delar bedömningen att orden i HB86 inte är helt tillfredsställande, men finner också förslagets formulering alltför svag.
Vi vill alltså dels att dessa ord ska kunna ersättas med ett doptal, dels vill vi att de ska innehålla namnens nämnande. I den föreslagna texten finns det dessutom åtminstone två formuleringar vi ogillar.
1. De flesta som samlas till dop gör det inte främst "för att glädjas över dopets gåva", utan för att glädjas över denna nya människa som nu ska döpas.
2. "Gud vill att vi ska leva som ljusets barn." Vi tycker detta är alltför flummigt. I stället kunde det kanske heta: "Gud vill att vi ska leva i gemenskap med honom och ha Kristus som vår förebild."
P NN är det namn som ni har gett ert/era barn.
Vi (alla) är nu samlade för att få dela glädjen över NN
och för att få vara med när han/hon/de ska döpas.
Den som är döpt är Guds barn och tillhör hans folk.
Den som är döpt hör Kristus till,
han som med sin kärlek övervann ondska och död
och nu är oss nära alla dagar till tidens slut.
Hans ljus ska lysa för NN vad han/hon/de än må möta på sin livsväg.
Det är den stora gåva Gud ger i dopet.
4.2.2 Påskljuset
Vi ogillar förslaget att tända påskljuset cermoniellt. Det brinnande påskljuset symboliserar att Kristus är uppstånden. Ljuset bör därför redan brinna då gudstjänsten börjar, eftersom vi firar gudstjänst just därför att Kristus är uppstånden!
Vi vänder oss också emot förslaget att göra bruket av påskljus/dopljus obligatoriskt. Vi har i våra bygder en stark tradition att döpa utomhus och då är det över huvud taget ofta svårt att ha ljus brinnande. Också i andra kapell/gudstjänslokaler, där kanske ingen gudstjänst firas under påsk, är det ofta omotiverat att ha särskilt påskljus. Vi vill överhuvud taget vara restriktiva med för många ceremonier. Om påsk/dopljuset alls ska uppmärksammas på denna plats bör det vara fakultativt och utan tändning. Om den av oss föreslagna formuleringen av inledningsorden används finns dock knappast anledning att alls uppmärksamma påsk/dopljuset på detta ställe.
4.2.3 Tackbönen
Tackbön 1
"mitt/mina/vårt/våra barn":
Orden uppmärksammar att det finns ensamma föräldrar, men även då föräldern ber, så är det församlingens bön och formuleringen "vi tackar för mitt barn" inte tillfredsställande, eftersom den uttrycker en syn på barnet såsom förälderns egendom. Vi föreslår att barnet nämns vid sitt (tilltals)namn. Då blir bönen mer konkret. Vill man också be för äldre syskon, så är det ju inget som hindrar att också deras namn nämns.
"...förtroendet du har visat mig/oss."
"Mig" är inte inkluderande. Vi alla som har relation till barnet har visats ett förtroende. Inte bara föräldrarna även om det givetvis gäller dem i särskild hög grad. "Mig/" bör alltså åtgå.
"...ömhet, tålamod och glädje."
Bön om glädje är dels lite perifert sedd ur den konkreta barnuppfostrans perspektiv, dels kan en sådan bön kanske lägga onödig sten på börda för dem som inte kunnat få barn. Vi vill alltså antingen behålla den gamla formuleringen "ömhet, fasthet och lugn" eller möjligen ersätta den med "ömhet, fasthet och tålamod". Språkrytmen talar möjligen mot förändringen.
"... som jag/vi har fått ta emot,"
Vi föredrar den gamla formuleringen "... som vi har fått ansvar för." Just tyngden i insikten om att ha blivit given ansvaret för ett barn är ett viktigt motiv till varför många föräldrar vill att deras barn ska bli döpt. Den tillagda bisatsen "så att vi får glädjas över livets gåva" kan vi med fördel undvara.
Vi föreslår alltså följande lydelse:
Gud, vi tackar dig för NN.
Tack för gåvan du har gett och förtroendet du har visat oss.
Ge oss ömhet, fasthet och lugn (tålamod).
Hjälp oss att ge din kärlek vidare till det/de barn som vi har fått ansvar för.
I Jesu namn.
Amen.
Tackbön 2.
"Hjälp oss alla"
Guds kärlek är förutsättningen för allt liv. Förslagets formulering blir alltför intetsägande. "Tillsammans vill vi glädjas över livet gåva" är inte ens en bön. Den gamla formuleringen är dock inte heller optimal. Vi föreslår därför:
Hjälp oss alla att leva så i din kärlek, att vi (tillsammans) kan glädjas över dopets gåva.
4.2.3 Befrielsebönen
Då namnfrågan enligt vår mening bör utgå, så utgår också orden "som vi nämner vid namn" i avslutningen på evangeliet om Jesus och barnen.
"Livets bok"
Vi vill ha kvar orden "skriv hans/hennes namn i Livets bok." "Livets bok" ger bönen mer konkretion, vilket är eftersträvansvärt. "Allt ont", "mörkrets makt" och "ditt ljus" är alla på en hög abstraktionsnivå.
"Korsets tecken"
Även om vi menar att korstecknandet är en god ordning, som vi tillämpar i vår församling, så vill vi ändå att det ska fortsätta att vara fakultativt. Det är viktig att markera att alla kringceremonier är av långt mindre vikt, och inte alls kan jämföras med själva dophandlingen. Detta görs bl.a genom att markera att de är frivilliga i gudstjänstordningen. Det faktum att en stor majoritet av prästerna och församlingarna utför dessa symbolhandlingar är alltså inget skäl för att göra dem obligatoriska.
4.2.5 Bibelläsning.
Även om antalet doptexter har utökats, så vill vi att det ges fortsatt möjlighet att ur bibeln välja också andra doptexter än de angivna. Vi motsätter oss att man bearbetar bibeltexter av dogmatiska eller pastorala skäl.
Doptal
Kan enligt HB86 utelämnas. Det bör i de flesta fall hållas, men gärna istället för inledningsord. Om dopet ingår i gudstjänst/högmässa bör det också kunna integreras i predikan.
Psalm
Denna psalm bör också i fortsättningen kunna utgå eller ersättas med någon annan lämplig sång.
Upphällandet av vatten.
Återigen en ceremoni, som vi inte vill göra obligatorisk. Detta kan ibland vara viktigt också av praktiska skäl.
4.2.5 Dopbön
Vi delar uppfattningen att båda bönerna i HB86 har sina såväl starka som svaga sidor. Den första bönens stora företräde är den språkligt sköna inledningen. Den vill vi gärna bevara. Om man väljer att endast ta med en dopbön, så är det enligt vår princip om att inte några kringceremonier ska göras obligatoriska, viktigt att denna bön inte innehåller någon s.k elementepikles ("förvandlingsbön"). Vi kan därför inte acceptera remissförslagets bön såsom den enda.
Vi föreslår att de båda bönerna skrivs ihop till en bön, men då utan förvandlingsbön, och med den första bönens inledning intakt:
Gud, vår Fader, vi tackar dig
för att du i dopets källa
låter det vatten strömma fram
som ger världen liv.
genom vatten och Ande skapar du ett folk,
som är förenat med dig i Jesus Kristus.
Vi tackar dig för att du gör detta vatten
till en nådens källa och ger NN/dem som här skall döpas
del i din Sons död och glädjerika uppståndelse.
För vår Herres Jesu Kristi skull.
F Amen.
"Gud, vår Fader"
Vi behåller "vår Fader". Genom dopet blir vi ju Guds barn. Det är därför i dopets sammanhang på sin plats att ge uttryck för tron på Gud som vår himmelske far, bortom alla jordiska föräldrar.
"...glädjerika uppståndelse"
Eftersom vi har förståelse för uppfattningen att adjektivet "segerrik" med sina militära konotationer kan vara problematiskt, men ogärna vill utarma språket på adjektiv, föreslår vi här "död och glädjerika uppståndelse".
Dopfrågan
Om dopfrågan ska göras obligatorisk, så får den inte innehålla något sådant, som inte är absolut nödvändigt för att dopet ska kunna genomföras. Föräldrarnas löfte att sända sina barn till församlingens barnverksamhet är förståss inte en förutsättning för att döpa. Inte alltid kan vi heller förutsätta att barnet som vi döper har någon lång framtid här på jorden. Vi menar att första raden i HB86 är möjlig att göra obligatorisk, medan den andra bör förbli frivillig. Remissförslagets formulering är undermålig.
Vill ni/du att ert barn ska döpas i denna tro?
(och leva med församlingen i Kristi gemenskap?")
Vi föredrar "i denna tro" framför "till denna tro", eftersom "i" enligt vår mening här får en mer organisk nyans av något vi som är samlade faktiskt delar. "Till" har en liten biton av att tron förutsätts vara något främmande för de församlade.
4.2.6 Dophandlingen
Vi finner det vara i sin ordning att nedsänkningsdop och iklädande av dopdräkten efter dopet tillåts, även om det nog inte kommer att bli särskilt aktuellt i vår församling.
4.2.7 Välkomnande och överlämnande av dopljus
"Jesus sade:"
Arbetsgruppen föreslår en hänvisning till Mark 9:37. Att bibelstället skrivs ut är bra, men vi föredrar Matt 18:5 i enlighet med HB86 (av ordföljden att döma). Markustexten markerar tydligt att barnet är ganska stort - Jesus lägger armen runt det.
Enligt vår erfarenhet är det viktigt att inte dra ut på dopets avslutning. Redan HB86 är för lång, och vi ogillar därför förslagen om att ytterligare utöka dessa moment. Införandet av församlingssvar bedömer vi som orealistiskt, och på intet sätt önskvärt, eftersom det skulle kräva införandet av gudstjänstblad. Dopljuset skall inte göras till obligatorium. En enkel ordning för välkomnandet kan därför se ut så:
Prästen kan lyfta upp barnet inför församlingen och säga:
(P) Välkommen i Kristi kyrka.
P Jesus sade:
Den som i mitt namn tar emot ett sådant barn
tar emot mig. (Matt 18:5)
Om dopljus används kan det tändas här eller vid dophandlingen. Det överlämnas med följande ord:
L Jesus sade:
Jag är världens ljus.
Den som följer mig skall inte vandra i mörkret
utan ha livets ljus. (Joh. 8:12)
Prästen kan säga följande eller liknande ord:
P Genom dopet har NN blivit upptagen/upptagna i Kristi kyrka
Det är nu er uppgift som föräldrar (och faddrar)
att vara förebilder och förebedjare för honom/henne/dem
och tillsammans med församlingen leda honom/henne/dem
på trons väg.
Doptal, Psalm/sång
I de flesta fall är det olämpligt att lägga in någon psalm här, men i den mån man vill hålla ett "förmanande" doptal, så må det väl vara upp till prästens bedömning...
4.2.8 Förbön
Efter övervägande kan vi inte se att den förbönsformulering remissen anger är bättre än den första i HB86. Vi vänder oss särskilt emot att införa församlingssvar i detta sammanhang. Vi föreslår därför att
1. Den första bönen i HB 86 lämnas orörd.
2. Den andra bönen anpassas så att den även kan ledas av någon som inte är barnets nära anhörig, t.ex på följande sätt:
O Gud, himmelens och jordens skapare, som skänker Ande och liv.
Vi ber för NN som du nu genom dopet upptagit som ditt/dina barn.
Låt henne/honom/dem få växa upp med närhet och trygghet.
Bevara henne/honom/dem med din Ande från att gå vilse i en farlig värld.
Låt henne/honom/dem upptäcka alltmer av ditt rikes hemligheter.
Bevara henne/honom/dem som dina barn i liv, i död och i evighet.
F Amen.
Herrens bön
Inledningsformeln bör även i fortsättningen vara frivillig.
Vi motsätter oss avskaffandet av gamla Fader vår, och vill se fortsatt parallellskrivning.
Sändningsord
1. Sändningsorden bör förbli frivilliga.
2. Församlingssvar kan inte förutsättas.
4.3 Dop av vuxna:
Vi gör ingen noggrann genomgång av ordningen för dop av vuxna, men menar att det är angeläget att böner formuleras situationsanknutet. Vi tror inte att det är en bra princip att försöka formulera böner alltför allmänt. Ritualen för barn- och vuxendop kan och bör därför skilja sig åt.
4.4. Dop i krissituation:
Bön
Bönen är betydligt försämrad i förhållande till den i HB86. Vill man uppmärksamma att dop i krissituation också kan vara aktuellt för vuxen, så bör en särskild bön för sådana tillfällen formuleras. Det bästa vore en uppsättning böner, för lite olika situationer. Ta hjälp av sjukhusprästerna!
Ett sådant böneförslag, bland flera, kunde kanske vara:
Gud, var är du? Så länge har vi väntat och längtat efter detta barn.
Nu är vi oroliga för hans/hennes/barnets liv. Vi känner oss så hjälplösa.
I dina händer lägger vi honom/henne/barnet.
Hjälp oss tro att du omsluter oss i både liv och död.
Gud var är du? Vi behöver dig nu så innerligt väl!
Kom till oss! Tag hand om oss och vårt lilla barn.
I Jesu namn. Amen
Herrens bön:
I denna situation är det särskilt viktigt att den gamla formuleringen finns tillgänglig.
5. Vigselgudstjänst
5.1 Brudparet går in tillsammans. (Instruktion)
Vi menar att det är bra att så lång möjligt motarbeta den anglosaxiska seden med att brudens far leder bruden till altaret, men att på detta sätt formulera en instruktion som innebär ett förbud mot den ordningen, riskerar att skapa onödiga konflikter. Man ska försöka avstyra brudparets eventuella planer på att anamma den främmande seden, men om de insisterar bör man låta det bli som de vill. Skall detta tillägg till instruktionen göras må den vara "Brudparet bör gå in tillsammans". Att hänvisa till en resonerande bruksanvisningstext är inte tillfredsställande.
5.2 Lovprisning
Ändringen av "underbart har du skapat oss till man och kvinna", till "underbart har du skapar oss till att vara dig lika" är otillfredsställande. Enligt Motiveringar s. 106 menar sig arbetsgruppen ha lyft fram likheten - att vi är människor, och inte att vi är olika - man och kvinna. Detta är fånigt. I synnerhet på bröllopsdagen är det glädjen över att vara man och kvinna som står i centrum. I vigeslgudstjänsten bör vi frimodigt bejaka detta. Detta är ett synnerligen illa valt tillfälle att problematisera könsidentitetens biologiska, psykologiska, sociala eller teologiska aspekter. Låt oss glädjas med brudparet över att vara man och kvinna för varandra.
Inte bara pastoralt utan också teologiskt kan det vara problematiskt att på detta sätt identifiera sexualiteten med den mänskliga gudsavbildligheten, såsom förslagets formulering antyder.9 Både den nuvarande formuleringen och förslaget refererar till 1 Mos 1:27, men den nuvarande texten på ett betydligt mindre problematiskt sätt. Vi avvisar bestämt förslaget att ersätta "man och kvinna" med "att vara dig lika".
Inför Guds ansikte är vi samlade
Vi finner inte den föreslagna omarbetningen av dessa ord vare sig nödvändiga eller lyckosamma. Vi menar att det finns all anledning att betona att vi är här för att be om Guds välsignelse. Det är det viktigaste, och får inte på något sätt slätas över eller gömmas undan. Välsignelsen snarare än löftena bör lyftas främst. Det som enligt luthersk äktenskapsuppfattning konstituerar äktenskapet är dels den sexuella gemenskapen mellan en man och en kvinna, dels att relationen är offentligt känd och erkänd. När en man och en kvinna lever tillsammans i en sådan sexuell relation, menar vi att det både praktiskt och teologiskt sett alltså föreligger ett verkligt äktenskap, fullt ut. Varje äktenskap - formellt ingått eller bara informellt - ska respekteras av såväl makarna själva som av omgivningen. Det är den syn på äktenskap och samboskap som vi menar bör prägla kyrkans förkunnelse och själavård i vår situation. Det innebär att de flesta brudpar numera redan defacto har ingått äktenskap med varandra och ibland sedan mycket länge lever som man och hustru. Den kyrkliga vigselns huvudsyfte blir då inte att varken konstituera eller offentliggöra äktenskapet, utan att stärka det, bekräfta det och be om Guds välsignelse över det. Att då extra betona löftena som vigselns mest centrala aspekt, riskerar att understryka skillnaden mellan äktenskap och samboskap, på ett sätt som vi finner mindre lämpligt i en tid då vi istället kraftfullt skulle behöva värna också de många informella äktenskapens helgd. Vi avvisar alltså ändringsförslaget.
5.3 Inlednigsordens fortsättning
Vi finner skälen för att flytta dessa ord till frågorna, svaga. Att de skulle komma alltför prosaiskt efter lovprisningen, känner vi inte alls igen. De står i början, och understryker tidigt i gudstjänsten allvaret som är kärnan i denna liksom i varje verkligt viktig högtid. Vi är inte samlade främst för att vara med på fest, för glam och glitter. Det är gudstjänstledarens uppgift att få gudstjänsten att så snart som möjligt djupna så att den tillåter både brudparet och de församlade att samla sig inför det som är högtidens kärna och mening. Det handlar ju om den så djupt allvarliga och bävande glädjen, som ligger i att dela sitt liv med en annan människa. Undret att vara älskad. Ansvaret för sin älskade. Att vara sammanväxt till ett kött. Oron och längtan. Förundran och åtrån. Bävan och glädjen. Detta behöver bli framlyft så snart som möjligt. Om detta slarvas bort eller skymmas undan blir hela gudstjänsten förfelad. Efter denna "förmaning" är det plats för bibelorden. Då har ett lyssnandets rum skapats. Vi vill alltså inte flytta bort orden från denna plats och därför kommenterar vi dem också här, och inte där de står i förslaget.
Kärleken är en Guds gåva.
(Nuvarande formulering: Äktenskapet är en Guds gåva)
Att kärleken är Guds gåva är givetvis en sanning, som på inget sätt ska förnekas, under förutsättning att man vet vad man menar med kärlek. Tyvärr torde de församlade ha mycket skiftande associationer till ordet. Egentligen räcker det att erinra sig att grekiskan rör sig med tre ord för det vi benämner kärlek, Eros, agape och filos, för att inse att ordet inte kan ersätta "äktenskapet" på detta ställe. Kärlek kan vara den självutgivande trofasta kärlek som väljer att sätta andra före sig själv. Den trofasta viljans beslutade kärlek, som fortsätter också genom uppförsbackens år. Det är sådan Kristi kärlek är och det är sådan äktenskapets kärlek behöver vara. Men "kärlek" kan också avse begäret efter någon, en självisk kärlek. För inte så få torde "kärlek" främst förknippas med känslan och vara synonymt med förälskelse och åtrå. Vi fruktar att den formulering som handboksgruppen föreslår alltför ofta skulle uppfattas som ett upphöjande av den lättflyktiga förälskelsen, då det av alltför många felaktigt uppfattas som den högsta kärleken. En rätt kärlek är för visso en stor Guds gåva, och den bygger upp samhället, men då många missuppfattar ordet är det bättre att tala om äktenskapet, som också är en stor Guds gåva, som vi vill likna vid den kamin i vilken kärlekens eld kan brinna stillsamt och troget och ge sin värme vidare till hela huset. Lös eld är däremot en våda som äter upp allt utom sten.
Förslaget att ersätta "äktenskapet" med "kärleken" avvisas alltså.
"Bygger upp samhället" är innehållsligt något bättre än "till samhällets bestånd". Vi ogillar dock den föreslagna sänkningen av stilnivå och förordar att formuleringen i HB86 behålls intakt, så när som på att ordet "bestånd" ersätts med "uppbyggnad".
Äktenskapet är ett heligt förbund,
Förslaget tar bort ordet "förordnat" på andra raden. Vi föreslår att det behålls. Det är ett sätt att poängtera att äktenskapet mellan en man och en kvinna utifrån kristet perspektiv är något mer än en godtycklig kulturell konstruktion.
Man och hustru - hustru och man:
Det är bra att använda båda ordningarna på orden. Det ändringsförslaget bejakar vi alltså. I övrigt bör texten lämnas orörd.
All kärlek har sitt ursprung i Gud.
Vi finner textförslaget i sin helhet intressant, men utifrån resonemanget ovan finner vi att satsen "all kärlek har sitt ursprung i Gud", vara problematisk, eftersom det också kan finnas destruktiv "kärlek", som lätt kan uppfattas som inkluderad i detta uttryck. Om det t.ex är så att det finns någon tredje person som på ett eller annat sätt lockar eller åstundar någon av makarna, så är det föreslagna uttryckssättet synnerligen olämpligt. Vi föreslår därför istället: "Kärleken kommer från Gud". Med det uttrycket fokuseras i första hand brudparets inbördes kärlek, och det är den kärleken det nu gäller. De teoretiska proklamationerna må vänta till ett lämpligare tillfälle.
Raden "att vilja skapa ett hem tillsammans" ger intryck av att man utgår från att det gemensamma hemmet ännu inte finns. Vi föredrar om orden inte behöver förutsätta det, och föreslår att ordet "skapa" här ersätts av "bygga upp" eller möjligen bara "bygga".
5.4 Bibelläsning:
Avskaffandet av Matt 19:4-6, som obligatorisk läsning motsätter vi oss. Den kan naturligtvis kännas problematisk i samband med omgifte, men kanske oftare för prästen än för brudparet. Dessa är ofta väl medvetna om att de inte lyckades leva upp till sina ideal. De har dock valt att åter be om välsignelsen över sitt nya äktenskap, ofta i insikten just om livets och kärlekens skörhet. Det ligger en gåva i att åter få höra samma oförändrade ord. Om det inte är obligatoriskt kommer många av bristande mod att välja andra bibelord, och det upprättande tilltalet går dem förbi. För den som tror på förlåtelsen är det inte farligt att erkänna sin brist och sitt tillkortakommande. Dessutom är den skarpa formuleringen om att lämna sin far och sin mor för att hålla sig till sin hustru mycket viktiga också i det fallet. Banden till den gamla familjen måste underordnas lojaliteten till makan/maken. Att texten är skriven utifrån patriarkala förhållanden må vara sant, men att den själv skulle vara patriarkal, är nog inte det. I en patriarkal kontext, som vill se kvinnan som i någon mening mannens egendom, är dess udd faktiskt antipatriarkal. Det är mannen som har att överge sin far och sin mor för att hålla sig till sin hustru. Hon behövde ingen sådan uppmaning, eftersom det var självklart.
De viktigaste aspekterna av vigseln idag är enligt vår uppfattning att välsigna och bekräfta makarnas äktenskap. Denna text understryker på ett mycket kraftfullt sätt äktenskapets helgd, och uppmanar alla de församlade att respektera deras äktenskap, antingen de nu är mor/svärmor far/svärfar f.d flick/pojkvän eller make/maka.
När det gäller övriga texter, så har vi inga invändningar mot att de föreslagna texterna tas med. Beträffande texten ur 1 Mos 1 motsätter vi oss dock att den införs i bearbetat skick. Ett rimligt krav på en text som ska utge sig för att vara en bibeltext är att den utgör en översättning av grundtexten med ambitionen att så troget som möjligt återge denna på i detta fall svenska. Att utifrån dogmatiska överväganden "förbättra" texten är oacceptabelt.
Den korta texten från Gal 6:2 vill vi ha kvar och avvisar därför förslaget att ta bort den.
Mot förslaget att ta bort Ef 5:1-2 har vi inget att erinra.
5.5 Frågorna
Frågorna bör enligt vår mening inte ges någon särskild inledning. Se ovan.
Vi finner formuleringen "Vill du ta emot NN som din hustru/man" bättre än den nuvarande "Vill du ta NN till din hustru/man"
5.6 Bön över ringarna
Vi delar handboksgruppens uppfattning att det är att föredra om två ringar används, då det är en mer jämbördig symbolik. Detta bestämmer dock ytterst brudparet själva, och seden med två ringar är åtminstone inte utbredd här omkring. Vi menar att det därför också fortsättningsvis bör stå "ringarna/ringen", och inte bara "ringarna". Det är inte nog att bruket av en ring endast medges i en alltför lång och pratig bruksanvisning.
5.7 Tillkännagivandet
Ändringen av "Må Herren vara med er och leda er i sin sanning nu och alltid" till "Må Gud vara med er..." är kanske inte så klok, även om det är en liten detalj. Det är nämligen Kristus som väl snarast refereras till. ("Jag är vägen sanningen och livet"). Det handlar om att leva i och återspegla Kristi kärlek, alltså bära varandras bördor och ömsesidigt underordna sig varandra, såsom Kristus gjorde. Ska "Herren" ändras så må det kanske hellre vara till "Jesus Kristus" än till Gud. I de flesta fall är nog dock det vagare "Herren" att föredra.
5.8 Förbön
Förbön 1.
"Hjälp dem så att deras hem får vara en öppen och varm gemenskap för dem själva, släktingar och vänner. (en plats där deras barn kan växa upp i trygghet)"
Eftersom det är viktigt att värna makarna såsom makar, och att det symboliska brottet med deras respektive tidigare familjerelationer är ett viktigt motiv i vigselgudstjänsten, så bör inte deras gemenskap med varandra och andra ställas på samma nivå. Det är deras och deras ev. barns hem, inte släktingarnas och vännernas, även om dessa förhoppningsvis ska vara välkomna. Besök sker på makarnas villkor! Den nuvarnade formuleringen är därför betydligt bättre.
Att rikta bönen till "Kärlekens Gud" är mindre lämpligt, så denna formel alltför lätt kan uppfattas som en hänvändelse till Amor, snarare än till vår kärleksrike himmelske Fader.
Förbön 2
Mestadels acceptabel, men inte särskilt vacker eller innerlig.
Förbön 3
"Hjälp dem att skapa nytt liv tillsammans" är en formulering vi vänder oss emot. Människor skapar inte liv. Det kan bara Gud göra. Som föräldrar kan vi ta emot våra barn om Gud ger oss nåd därtill. Vi är som människor heller inte våra föräldrars skapelse utan Guds. Detta är viktigare än någonsin att hävda i genteknikens tidevarv.
Förbön 4 (sjungen)
Utsagan "det inte är bra att människan är ensam", är pastoralt helt oacceptabel. Det finns människor, också i en vigselgudstjänst, som av olika skäl lever ensamma. Vi kan inte ha en formulering som underkänner deras liv som ett liv som inte är bra. I Inledningen är ändringen från tredje till första person plural bra, men i övrigt är den nuvarande formuleringen betydligt bättre. Antingen kan den behållas oförändrad, eller också kan den ändras till:
Helige Herre, himmelske Fader, Evige Gud,
himmelens och jordens skapare,
du som, när du skapade allt,
gjorde oss till man och kvinna.
Du gav oss nåd att vara förvaltare över allt skapat
efter din kärleks beslut.
O Gud, du som har förenat kvinna och man
och givit dem din välsignelse.
Se i nåd till dessa två som nu ber att bli välsignade av dig.
Hjälp dem att leva i kärlek och frid, i ömsesidig trohet,
gemenskap och aktning för varandra.
Inneslut dem i din nåd och kraft
(och låt barnen för dem bli till glädje och hjälp)
och giv dem efter detta livet en evig salighet.
Genom din Som Jesus Kristus, vår Herre.
Amen.
Raden om barnen vill vi ha kvar. Vi är medvetna om att den kan uppfattas som om barnen är till för föräldrarnas skull. Så är det inte, men vi vet att många äktenskap kommer i svårigheter just sedan barnen har kommit. Därför kan det åtminstone ibland vara riktigt att ha med denna bönepunkt.
Förbön 5 (sjungen med Kyrie)
Vi ifrågasätter om denna bön inte är för speciell för att försvara sin plats i handboken. Vid de få tillfällen då den kommer att vara aktuell, kan den användas ändå, om den på lämpligt sätt görs tillgänglig. Raden "Du såg att det inte var gott för människan att vara ensam" måste i varje fall tas bort med samma motivering som under föregående.
Herrens bön
Också Fader vår vill vi ha kvar.
6. Begravningsgudstjänsten
6.1 Diakon som biträdande officiant
Att öppna för möjligheten att diakon, som haft kontakt med den döda vid lämpliga tillfällen kan läsa text eller leda förbönen, är rimligt. Om diakon också ska kunna hålla griftetal är mer tveksamt. Griftetalet är till sin funktion en predikan, och predikan hör ju till den prästerliga, men inte till den diakonala, huvuduppgiften. Om diakonen därför ska hålla griftetalet är det rimligt att han eller hon först meddelas venia av sin kyrkoherde/biskop på sedvanligt sätt. Det bästa i sådana fall torde i de flesta fall vara att diakon och präst samråder om innehållet i griftetalet, men att prästen är den som slutligen formulerar och framför det.
6.2 Om orden före psalmen
"Vi har samlats för att ta avsked av NN."
Vi anser att det nyformulerade förslaget till inledningsord är för pratigt. Det saknar också den viktiga meningen om att vi ska "överlämna NN i Guds händer". En av begravningsritens viktigaste aspekter är att den ger oss möjlighet att lämna den döda såsom han/hon med sin död lämnat oss. Det som är bra i det nya är orden om att vi får "uttrycka det vi känner". Däremot är "här får vi bli stilla inför livet och döden" för allmän, och riskerar att förmedla en känsla av att denna begravning bara är en bland alla andra. Likaså bör den sista meningen - "i psalmsång och bön..." - utgå. Vi vill därför antingen att den gamla formuleringen får stå kvar oförändrad eller att den kompletteras, t.ex så:
P Vi är samlade för att ta avsked av NN
och för att överlämna henne/honom i Guds händer.
Här i kyrkan/kapellet får vi uttrycka vår sorg och saknad,
men också vår tacksamhet och vårt hopp.
Oavsett formulering skall det inte vara obligatoriskt att alls säga några ord här, utan psalmen bör även i fortsättningen kunna spelas i obruten följd efter den inledande musiken. "Kan" bör alltså stå kvar i instruktionstexten.
6.3 Inledningsord
De alternativa inledningsorden är bra. Både "I Faderns och Sonens" och "Välsignad är du Gud" ser vi gärna också här.
6.4 Bön före griftetal och påskljus
Vi motsätter oss att det blir obligatoriskt med bön före griftetalet. Om prästen bedömer det vara lämpligt att inleda griftetalet med en bön, så är det inget som hindrar detta i nuvarande ordning heller. Påskljuständande är ingen rit vi vill se införd. Eftersom det dessutom på många ställen - kanske de flesta - är sed att omge kistan med ett antal stora ljus, så torde det för de flesta vara svårt att uppfatta skillnaden mellan dessa ljus och påskljuset. I den mån särskilt begravningskapell används kan det också bli ganska konstlat att införa ett påskljus, eftersom begravningar är de enda gudstjänster som firas där.
Av de tre föreslagna bönerna föreslår vi att de två första ingår bland förslagen på böner som kan användas efter griftetalet. Den tredje bönen må med sitt kantiga språk gärna utgå.
6.5 Böner att användas vid begravningsgudstjänst
Bland de böner som förslaget utelämnat saknar vi särskilt den i HB86 under rubriken "Barn":
Herre vår Gud.
När livet är till ända kallar du oss hem
som barn efter en dag av lek och allvar.
Vi tackar dig för den rika gåva
som du anförtrott åt oss under några lyckliga år.
Tag emot NN som ditt barn.
Låt oss alla en gång få mötas
i det himmelska hemmet.
Genom din Son Jesus Kristus, vår Herre.
Bön 3 (Barmhärtige Gud, du är vår tillflykt från släkte till släkte)
"Vi tackar för vad du gav oss genom NN". Formuleringen är inte bra, eftersom den påstår något som inte nödvändigtvis är sant. Istället borde det stå "Hjälp oss att minnas och tacka för vad du gav genom NN" eller i de komplicerade fallen mer utmanande: "Tack för vad du gav [oss] genom NN." Med den formuleringen får orden stå för prästen, och pådyvlas inte någon annan. "Oss" bör stå inom parentes och främst användas då prästen på något sätt kan relatera till den döde.
Bön 5 ([Herre] Jesus Kristus, du ser vår sorg och ensamhet)
Du är alltid hos oss, du bär vår smärta i din egen kropp.
"Smärta" är i denna formulering olycklig. Antingen det gäller fysisk eller psykisk smärta, så är det för alla uppenbart att vi själva måste bära vår egen smärta. Ingen annan, inte ens Jesus kan göra det åt oss. Och om han gjorde det, så skulle vi väl inte också själva behöva känna den? Teologiskt riktigt, men omotiverat här, hade uttrycket varit om det istället för "vår smärta" hade stått "vår synd" eller "vår skuld". Det är ju den som ytterst orsakar Kristi lidande. Det som borde uttryckas är att Kristus, och i honom Gud, är förtrogen med vår smärta, vår ångest och våra kval. Detta uttrycks mycket bra i den gamla formuleringen. Det bör därför stå:
Du har själv lidit dödens kval på ditt kors. Låt oss vid korset möta din kärlek som för oss från döden till livet. Övriga ändringar i bönen är mestadels bra.
6.6 Överlåtelsen:
Isärskrivningen av de tre alternativen är onödig. Principen om att bedjande inledning inte får användas vid de båda första alternativen men måste användas vid det tredje alternativet syns oss stelbent och inte övertygande motiverad. Låt därför alternativen fortsätta stå som de står i HB86. Den extra rubriken "Överlåtelsens slutbön" är onödig.
"Gud, med bön och förtröstan"
Beträffande de bedjande inledningsorden är det olyckligt att den förlorat sin konkretion. I den gamla uttrycks förtröstan med det konkreta språket "vår fader" och "i dina händer", medan det i den nya måste omtalas. Den höjda abstraktinonsnivån ("Gud" istället för "Gud vår Fader" och "din barmhärtighet" istället för "dina händer" betraktar vi som olycklig. Om det av språkpolitiska skäl bedöms nödvändigt, kan möjligen den nya formuleringen, med sina brister, få införas parallellt med den gamla.
Överlåtelsens slutbön (rubriken bör utgå)
Av de tre alternativ som förslaget anger, är det första nästan acceptabel, medan de två andra är helt orealistiska. Införandet av församlingssvar och gudstjänstagendor i begravningsgudstjänsten är oss främmande. Vi vill behålla det gamla "Herre Gud Fader i himmelen...", dock gärna med angivande av ett alternativ, eventuellt med följande lydelse:
Gud, du vår skapare,
du vår frälsare,
du kärlekens Ande.
Förbarma dig över oss.
Bär oss, led oss, omslut oss,
nu och alltid.
Amen.
Herre Gud Fader i himmelen...
Då orden inom parentesen i den nuvarande formuleringen torde brukas sparsamt, kan man överväga att låta sista raden utökas med orden: "förbarma dig över oss alla dödliga". På det sättet blir bönen även i sitt avkortade skick tydligare situationsanknuten.
6.7 Bibelläsning.
Orden i HB86 är bättre än de nya. Prästens uppgift är att gestalta "tryggheten hos Gud i liv och död". Formuleringen "låt oss" är motiverad här eftersom däri ligger uppmaningen att höra aktivt, så att man tar till sig orden. Vi finner det dock rimligt att bearbeta formuleringen i HB86 så:
Låt oss höra några av Bibelns ord om tryggheten hos Gud i liv och död.
Avslutningen "Gud, hjälp oss att bevara ditt ord levande i våra hjärtan. Amen" är onödig.
Bibeltexter att användas vid begravningsgudstjänst
Texter vi saknar är Psalt 23 och Joh 3:16.
6.8 Psalm eller solosång
Bra. Att tillåta solosång här är en anpassning av ordningen till hur det ofta redan är.
6.9 Begravningsbön.
Begravningsbön 1:
Vi är kritiska till flertalet av förändringarna i denna bön.
Ändringen av inledningsorden "Käre himmelske Fader" till "Gud, du som är barmhärtig" är visserligen förståelig utifrån de språkpolitiska hänsynen, men till skada för bönen. "Gud, du som är barmhärtig" är teoretiskt och utan relationsmarkörer, och därför kraftlöst. Bönens innerliga och personliga inledning blir i förslaget till mer en åsikt om Guds beskaffenhet.
Det lilla "att", som lagts till i raden "och att dela den med varandra", är grammatikaliskt korrekt, men försämrar språkrytmen.
Vi vill behålla "Åt dig överlämnar vi oss". Förslagets "Till dig kommer vi" är svagare och ger inte samma uttryck för förtröstan på Gud såsom vår tillflykt, utan ger intryck av en nästan jämlik relation med Gud, vilket naturligtvis är poänglöst.
"med vår saknad och våra tankar, det vi delade, det vi hann säga eller göra det vi önskar osagt eller ogjort". Vi delar arbetsgruppens tvekan inför ordet "skuld" här, men den långa konkretiseringen är problematisk. Vi vet att sorgen inte sällan rymmer också skuldkänslor. Samtidigt är konkretiseringen inte alltid till hjälp. Det kan vara andra saker som gnager, t.ex "Om jag bara hade gjort det eller låtit bli det så..." Eftersom skuldkännslans eller tankarnas innehåll inte är generella vill vi avstå från dessa konkretioner. I de flesta fall finner vi det omotiverat att i denna bön fokusera skulden alls. Vi föredrar därför att "vår skuld" ersätts med "vår sorg". Möjligen med skuld kvar inom parentes, som en påminnelse för prästen om att vid sådana begravningar då det är adekvat använda den gamla formuleringen. "Med vår saknad och vår sorg (skuld)" är den formulering vi önskar oss. Så bevaras också allitterationen.
När [rätta] stunden är inne.
Vi delar uppfattningen att det kan vara en poäng att låta "rätta" utgå.
Begravningsbön 2:
"Gud, du är den som ger oss livet". Inledningen riskerar att mer uttrycka en åsikt om Gud än samla till bön. Vi föredrar HB86 även om inte heller dess formulering är någon litterär höjdpunkt.
Idag tackar vi dig för NN, (i förslaget oförändrad) ger intryck av att vara formulerad för präst och övrig personal med begravningar som jobb! Bättre vore kanske: "Tack för NN, tack för vad han/hon..."
"Tack för det eviga livet, som ger ljus och hopp till våra dagar redan här på jorden."
Ändringen av "glädje" till "hopp" är bra. Däremot är det inte för alla en självklarhet att det eviga livet verkligen ger ljus och hopp. Det bör därför fortsätta heta "kan ge...". Borttagandet av "och år" förstör den språkliga balansen i meningen. "Dagar och år" svarar mot "ljus och hopp" och ska därför behållas.
"Hjälp oss att se att du är den som öppnar porten till det liv som aldrig dör".
Vi häpnar över motiveringen till att man vill ta bort raden "Gud, vi tackar dig för din son, Jesus Kristus". "Satsen med tack för Jesus Kristus i 1986 års kyrkohandbok tycks i sammanhanget enbart ha funktionen att ge anknytningspunkt för bönens sista mening" (Motiveringar s.117). För oss är det en mycket central tanke att det är just Kristus som konkret öppnar porten till det eviga livet. Vårt hopp har vi i det faktum att Kristus sedan han dött och blivit begraven genom sin uppståndelse öppnade graven inifrån. Vår bön och vårt hopp är att den vi begraver skall få följa honom ut ur graven och med honom gå in i det eviga livets frihet. Vi motsätter oss därför de föreslagna förändringarna.
Begravningsbön 3:
[O] Livets Gud, du [som] har skapat oss
Orden inom hakparentes från den gamla formuleringen vill vi för intensitetens skull ha kvar. Vi behöver inte upplysa Gud om att han har skapat oss. Valet mellan "O Herre Gud" och "O livets Gud" har däremot kanske inte så stor betydelse. Se dock nedan under "Och när vår dödsstund kommer".
"Lär oss hur få våra dagar är, då vinner vårt hjärta vishet".
Att det som motiveringarna säger skulle vara så uppenbart att våra dagar är få, att insikten därom inte skulle kräva så stor vishet, är ju en from förhoppning. Vi tror dock inte att det bara var antikens kejsare som behövde påminnas om sin dödlighet, för att inte glömma det. Logiskt är den nya formuleringen, så biblisk den än må vara, inte konsistent. Även om man faktiskt visste alldeles säkert hur få dagar man hade kvar att leva, följer inte därav med nödvändighet att man blir vis. Säkert kan man lika gärna bli desperat! Anknytningen i HB86 till Ps 39:5 är så allusorisk att det knappast är motiverat att ändra den för bibelöversättningens skull. Vi finner formuleringen i HB86 överlägsen förslagets, och vill behålla den.
"Som led döden för alla människors skull"
Vi delar uppfattningen om att "synders" kanske är olämpligt här, eftersom det ofta uppfattas alltför grovt, som mord och stöld enbart, och därför gäller "några andra". Att Jesus dog "för alla människor" är sant, men ett outsagt tankeled fjärran oss själva. Vi föredrar därför det enkla: "Ge oss en levande tro på din Son, Jesus Kristus, som led döden för oss och uppstod ur graven för att ge oss ett hopp, och som lever i evighet.".
"Lär oss att dagligen lämna det onda och leva efter din [heliga] vilja".
Begreppet "dö från synden" alluderar ju på Paulus ord om att dö från synden för att leva med Kristus. Det är visserligen fyndigt i begravningsbönen, men för de flesta tyvärr knappast längre begripligt. I orden att "dö från synden" ligger omvändelsemotivet, som ju har två sidor. Både att lämna och att vända sig till Gud. När det inte går att använda det ursprungliga uttrycket föredrar vi att det andra, hittills underförstådda ledet istället lyftes fram. Formuleringen kan då bli: "Lär oss att varje dag vända oss till dig och leva efter din heliga vilja". Allitterationen på "v" i den meningen är visserligen sämre än den ursprungligas på "d", men bättre än förslagets där den alldeles brutits sönder. Vi vill behålla "heliga vilja".
"Och när vår dödsstund kommer, gör oss beredda att lämna livet."
Uttrycket "saligt skiljas hädan" måste kanske ges upp. Verbet "skiljas" är dock mer livfullt än det blekare "lämna". Att i detta sammanhang använda uttrycket "lämna livet" är dessutom problematiskt om man som handboksgruppen föreslår använder "livet" som bestämning till Gud i bönens inledning. Om livet djupast sett är Gud, så kan uttrycket "lämna livet" ge en alltför hopplös association. Även om vi därmed måhända visar oss ha långt kvar till den poetiska kraften i det gamla uttrycket, så dristar vi oss ändå att föreslå: "Och när vår dödsstund väntar, gör oss väl beredda att saligt skiljas från denna värld." Ändringen av "kommer" till "väntar" och "rätt" till "väl" motiverar vi med att de allittererar med "världen". Hela bönen skulle då enligt vårt förslag bli:
O livets/Herre Gud, du som har skapat oss
och vill att vi en gång ska komma hem till dig.
Ge oss alla visa hjärtan,
så att vi inser livets korthet
och tar emot varje dag som en ny gåva.
Ge oss en levande tro på din Son,
Jesus Kristus,
som led döden för oss
och uppstod ur graven för att ge oss ett hopp,
och som lever i evighet.
Lär oss att varje dag vända oss till dig
och leva efter din heliga vilja
Och när vår dödsstund väntar,
gör oss väl beredda att saligt skiljas från denna värld.
När evighetens påsk gryr över jordens gravar,
låt oss då av nåd få uppstå till evigt liv.
Amen.
Begravningsbön 4:
Bönen bör utgå. Det finns enligt vår mening ingen anledning att införa växelsång i begravningsgudstjänsten. De flesta sörjande har svårt att få rösten att hålla ens i de vanliga psalmerna. Några gudstjänstagendor vill vi dessutom, som vi tidigare framhållit, inte alls veta av i dessa gudstjänster. Innehållsmässigt finner vi dessutom kopplingen mellan vad den döde fått betyda i detta livet och bönen om att han ska få den goda tjänarens lön tveksam. Då vi ber vi om salighet för någon, bör det ske med hänvisning till Kristi förtjänst och nåd - inte hennes egen.
6.10 Herrens bön:
Det är bra att båda varianterna finns. Det borde de göra överallt!
6.11 Avslutning A (avsked i kyrkan/kapellet)
Psalmens placering:
När gudstjänsten avslutas i kyrkan/kapellet, så är avskedstagandet vi kistan för de flesta den starkaste och mest känsloladdade stunden. Önskemålet om psalmsång efter detta moment syns oss i de flesta fall därför mindre lyckat. Den sörjande behöver ofta den stunden att sitta ner och samla sig efter defileringen. Att då förväntas rikta uppmärksamheten på psalmboksbläddrande och att med gråten i halsen försöka sjunga kan då kännas besvärande. Psalmen bör därför fortfarande ligga före avskedet.
Välsignelsens plats:
Det är en poäng att, när det går, hålla samman slutbönen/fridslysningen över den döda och välsignelsen över de levande. Sammanhållandet av Herrens bön och välsignelsen är mindre angelägen.
Vi avvisar, beträffande Avslutning A, båda de föreslagna strukturella förändringarna, och vill behålla den kloka ordning som HB86 föreskriver.
6.12 Slutbönen:
Det är Kristus som säger om sig själv: "Jag är uppståndelsen och livet" (Joh 11:25), därför är formuleringen "Gud, du som är uppståndelsen och livet,..." missvisande, eftersom det inte finns någon antydan om att det är Kristus som här avses med "Gud". Att i detta sammanhang använda den för många säkert utmanande formuleringen "Jesus Kristus, du som är uppståndelsen och livet, ge NN din frid..." är pastoralt ofta i djärvaste laget. Återstår då "Herre", som ju inkluderar både Gud och Jesus Kristus:
"O Herre, du som är uppståndelsen och livet, ge NN din frid och låt ditt eviga + ljus lysa för honom/henne."
6.13 Avslutning B (avsked vid graven)
I vissa fall kan det vara lämpligt att läsa välsignelsen direkt efter fridslysningen ute vid graven, men p.g.a väder och akustiska förhållanden dock inte alltid. Båda placeringarna av välsignelsen bör därför vara uttryckligen tillåtna.
6.14 Avslutning C (överlåtelse och avsked vid graven)
Det är bra att denna ordning finns med.
6.15 "Filipperbrevsvälsignelsen"
Orden bör formuleras med "skall ge" istället för ger. Det ansluter också närmare till Bibel2000s formulering. Där står det också (för att vara petig) "mera" istället för "mer". Lydelsen bör därför vara:
Guds frid, som är mera värd än allt vi tänker, skall ge era/våra hjärtan och [era/våra] tankar skydd i Kristus + Jesus.
7. De utsända remissfrågorna
1. Namnet
Kyrkohandboken föreslås heta Kyrkohandbok för Svenska kyrkan. Mycket bra.
2. Övergripande bruksanvisning
Dåligt. Sådana kommentarer bör publiceras separat, och inte ha dignitet bland "andra av Svenska kyrkan bejakade dokument". Den presenterade texten är alltför ofta alltför tendensiös.
3.Dop som inledning till kyrkohandboken.
Dåligt Se punkten 4.1 ovan.
4. Tändning av påskljuset.
Mycket dåligt. Denna ceremoni finner vi alldeles förfelad. Se punkten 4.2.2 ovan.
Huvudgudstjänsten.
5. Endast två ordningar i stället för sex.
Principen om att ha bara två ordningar är bra.
Det konkreta förslag som lagts fram är fullständigt oacceptabelt. Se ovanstående detaljerade genomgång.
6. Julotta och långfredagsgudstjänst utgår.
Acceptabelt, under förutsättning att de ändå kan firas som huvudgudstjänst de aktuella dagarna. Dock vore det kanske enklare att i handboken ange att dessa gudstjänster, lokalt utformade, kan firas som huvudgudstjänst på juldagen och långfredagen, än att göra en ändring i kyrkoordningen.
7. Beredelsen inte obligatorisk.
Dåligt. Se dock utförligare resonemang under punkt 3.1.2 Beredelsen ovan
8. Fler alternativ till inledningsord.
Bra. Om alla de i HB86 funnits kvar, hade det varit ännu bättre. Beträffande den konkreta utformningen lämnar förslaget en del övrigt att önska - alltså dåligt. Se detaljerad diskussion, kommentar och förbättringsförslag under punkt 3.1.1 ovan.
9. Fler alternativ till förlåtelse och överlåtelsebön.
Frågan är inte helt korrekt ställd. Viktiga syndabekännelser är nämligen borttagna. Den konkreta utformningen av förslaget är dålig. Se detaljerad diskussion, kommentar och förbättringsförslag under punkt 3.1.2.3 och 3.1.2.4 ovan.
10. Melodislingor till Dagens bön och bibeltexten.
Dåligt. Ordningen med sjungen "dagens bön", och ännu mer sjungna bibeltexter verkar alltför ofta fjärmande i förhållande till församlingen och bör enligt vår mening inte uppmuntras.
11. Melodislingor till Psaltarpsalm
Psaltarpsalmer må gärna sjungas, men vi finner det tveksamt om det är meningsfullt att belasta handbokens musikdel med så många gregorianska slingor, som ändå förmodligen kommer att användas bara av ett fåtal "gregorianik-vänner", vilka lätt kan finna material i andra källor. I de flesta församlingar krävs kör och vi menar att det är rimligare att låta församlingarnas musiker välja vilken musik som fyller församlingens behov, ur hela det breda utbud som finns. Häften med gregorianik för gudstjänstbruk, må hellre ges ut separat, på samma sätt som annan gudstjänstmusik i olika stilar. Också utifrån ett "gregorianskt" perspektiv måste förslaget bedömas som dåligt. Ska psaltarpsalmer sjungas på detta traditionella sätt, är det nog i allmänhet rimligt att följa traditionen fullt ut och även sjunga antifoner och Gloria Patri. Det föreliggande förslaget är en halvmesyr, som knappast kan glädja någon.
12. Hallelujasånger efter evangeliet.
Frågan är utan vikt, men pappret torde kunna användas bättre.
13. Ekumeniska översättningarna till trosbekännelserna.
allmännelig: dåligt, världsvid: dåligt, katolsk: mycket dåligt
Valet står alltså mellan två dåliga alternativ. Se utförlig diskussion om apostolicum under punkt 2.1 ovan.
14. Melodislingor till lokalt utformad förbön.
Förslaget att ha sjungna bönesvar är i sig Bra. Poängen med sången är att den kan göra det lättare för de bedjande att hitta en meditativ bönerytm, och komma ner ifrån huvudets och läpparnas bön till hjärtats. De föreslagna slingorna är dock så korta, att de knappast hjälper människor till detta. Vi menar att sådana bönesvar som t.ex den Taizé-inspirerade "Herre hör vår bön, Herre Hör vår bön Svara oss när vi ropar" (fritt efter SvPs 681) är att föredra. Det angivna förlaget bedömer vi därför vara ensidigt och dåligt.
15. Tonus Ferialis utgår
Avstår
16. Flera alternativ till prefation
Förslaget som sådant bra. Vi ser gärna fler prefationer.
Förslaget är i sin konkreta utformning är dock helt förkastligt - mycket dåligt. Vi föreslår åtskilliga både språkliga och strukturella förbättringar. Se detaljerad diskussion, kommentarer och förbättringsförslag under punkterna 3.3.1 och 3.3.2 ovan.
17. Tre nya nattvardsböner.
Nattvardsbön I: I presenterad form Dålig, men möjlig att förbättra. Se kommentar och eget bearbetningsförslag ovan 3.3.4
Nattvardsbön J: I presenterad form Dålig, men möjlig att förbättra. I vissa sammanhang kan den vara befogad att använda om sådan förbättring görs. Vi föreslår en egen språklig bearbetning se 3.3.4 ovan.
Nattvardsbön K: Mycket Dålig. Vi föreslår att den ersätts av en annan bön, som vi presenterar. se 3.3.4 ovan.
Övriga gudstjänster.
18. Ordning för dopförnyelse.
Det är acceptabelt men knappast viktigt att en sådan ordning finns. Den konkreta utformningen som förslaget anger är mycket dålig.
19. Botgudstjänst
Acceptabelt men sannolikt föga aktuellt i vår församling. Den konkreta ordningen tar vi inte ställning till.
20. Söndagsbön.
Avstår.
21. Förböner vid sjukkomunion.
Mycket dåligt. Vi motsätter oss att göra förbönsmomentet obligatoriskt här och i veckomässa.
22. Förbön med smörjelse.
Förslaget är mycket dåligt. Det är främmande i vår tradition, och kan ogärna införas utan att det ges en liturgisk inramning och lämpliga kärl införskaffas till alla församlingar. Om det sedan skulle vara så att några präster ägnar sig åt chrismatisering, så må det vara deras ensak. I handboken har det enligt vår uppfattning inget att göra. Som utformningen ser ut i förslaget blir intrycket att man ska gå in på "boa" och köpa en förpackning olivolja på väg till sockenbud. För det kan väl inte vara så att man väntar att intresserade präster ska låna någon oljevälsignelserit från annan kyrkas handbok?
23. Alltid bibelläsning och förbön vid veckomässa.
Förslaget är dåligt. Frågan om vilka ytterligare moment utöver måltiden som ska ingå bör också fortsättningsvis bedömas lokalt. Beredelse bör dock vara obligatoriskt.
Konfirmation
24. Konfirmationsgudstjänsten mer inriktat på mer aktivt ansvarstagande i församlingen.
Förslaget är mycket dåligt. Det är den existentiella aspekten som ska betonas. Gudsmötet och ansvarstagandet i världen. Kyrkans och församlingens uppgift är främst att räcka Guds ord och sakrament åt människan.
Vigsel
Inledningsorden om äktenskapets innebörd flyttas till omedelbart före frågorna
Dåligt. Se utförlig diskussion och kommentar under punkt 5.2 ovan.
Begravning
26. Att påskljuset kan tändas vid inledningsorden
Förslaget är mycket dåligt. Riten är förkastlig. Se ovan punkt 6.4 (jfr även punkt 4.2.2)
27. Ordning för avskedsgudstjänst för någon som ej återfunnits.
Förslaget är dåligt. Ordningen bör inte vara fast, utan utformas efter de aktuella förhållandena, företrädesvis med utgångspunkt i begravningsgudstjänsten.
Mottagningshandlingar
28. Ordning för mottagande av ny kyrkotillhörig.
Förslaget tämligen dåligt. En dylik ordning kommer sannolikt att bli mycket sparsamt använd. Om den finns i handboken är risken dock att den av någon övernitisk tas som en uppmaning att truga nyinträdda till denna ceremoni. I de fall då det är motiverat kan man på lämpligt sätt uppmärksamma vederbörande utan särskild handboksformulering.
1 Se t.ex utfrågningen av Ann-Louise Eriksson under rubriken Kön och teologi. Kvinnligt, manligt, mänskligt: Vid utfrågning kring människosyn och gudsuppfattning den 27-31 oktober 1997 på Fjellstedtska skolan, Uppsala. http://www.svenskakyrkan.se/SVK/GENDER/ma/yj2.htm
2 Låt oss be och bekänna: Ekumenisk översättning med kommentar av Anders Ekenberg. Libris 1996. s.45 f.
3 "Han" ligger närmast grundtexten, även om grekiskan klarar sig utan något pronomen. Maskulinum anges med adjektivändelsen. Att istället för pronomen skriva ut det underförstådda "Gud", ökar klarheten i texten. Så har ju även den gällande översättningen gjort.
4 Kirkebøn a. ur: Folkekirkens Højmesseordning Autoriseret ved kgl. resolution af 12. juni 1992. Internet: http://www.folkekirken.dk/Tro/liturgi/hojmesse.htm#note3
5 Common Worship Prayer G kan ses på http://www.cofe.anglican.org/commonworship/hc/prayerg.html
6 Prefation enligt 1942 års handbok (den kortare):
Ja, sannerligen är det tillbörligt rätt och saligt att vi alltid och allestädes tacka och lova Dig, allsmäktige Fader, helige Gud, genom Jesus Kristus, vår Herre, vilken Du för våra synders skull har utgivit och låtit dö för oss som voro döden värda, att vi må leva genom honom. Och på det att vi icke må förgäta denna hans outsägliga välgärning, har han instiftat sin heliga nattvard.
7 Hippolytos. Den apostoliska traditionen. Översatt och kommenterad av Anders Ekenberg. Katolska Bokförlaget Uppsala 1994. Den presenterade översättningen torde närmast var en lätt bearbetning av motsvarande bön i Missale, Noteria förlag, Klockrike 1988 s. 346 f.
8 Common Worship Prayer G kan ses på http://www.cofe.anglican.org/commonworship/hc/prayerg.html
9 Därmed har vi ingalunda sagt att vi bifaller Gail Ramshaws (Gud bortom genus - en gudstjänstgrammatik för vår tid. ss.99 ff.) rungande avståndstagande från all användning av sexuell metaforik, erfarenhet och språkbruk för att tala om Gud och om vår relation med Gud. Det innerliga språket, med ibland ganska uppenbara sexuella konnotationer, är mycket viktigt i vår gudstillbedjan och lovsång.
#