Predikan S.e Alla helgons dag 3årg 2001 Floda
texter: 1 Kor 15:35-49, Joh 6:37-40
Hur uppstår de döda?
När vi lyssnar till Paulus kan vi fastna på ett nästan tekniskt plan. Hur ska uppståndelsen ske. Hur kan det vara möjligt att de döda får liv? I Korint hade många problem med tanken på de dödas uppståndelse. De var greker, och i den grekiska kulturen fanns en förandligad syn livet efter detta. Då skulle själen släppas fri från kroppens fängelse. Det var för dem säkert lätt att raljera över den kristna uppståndelsetron. Om orimligheten i att de dödas ben skulle kunna få liv. Och vilken kropp får sedan de döda? Blir de åter vad de var när de dog? Kanske gamla och utlevda? Eller blir alla unga, eller barn? Är det om ett sådant liv, likt det jordiska, fast evigt utdraget och utan slut? Om det är uppståndelse och himmel - då betackar vi oss.

Nej detta är enfaldigt - en sådan enfaldig fråga. Visst finns det en kontinuitet. Livet här och livet sedan hänger samman. Men uppståndelsen är inte ett återvändande utan en fullbordan. Kött och blod kan inte ärva Guds rike. Himmelen är varken ett evigt ungdomens hus eller något evigt äldreboende. Det förgängliga kan inte kläs i oförgänglighet. Och vi ska inte försöka föreställa oss himlen som en tid utan slut.

Många, uttänkta visioner om himmelen ekar tomt. Och meningslöst blir det om man tanker sig himlen som en tillvaro lik denna men utan natt och sorg och tidsbrist. Som en tillvaro där man inget mer kan önska sig. Vad man på den vägen kan fantisera fram är snarare ett helvete än himlen. För så länge vi är kvar på jorden och tänker med köttet, så gäller det som står i psalmen (555:2): Jag vet att både natt och dag på denna jord behövas, att vilja, tro och sinnelag i livet måste prövas. Ett jordiskt liv utan prövning, utan begränsning saknar mening. Därför är det meningslöst att tänka himlen som en slags jordetillvaro utan brist. Sant och gott jordeliv utan prövning och mål är snarast en självmotsägelse. Därför ekar det tomt.

Detta kött och allt som hör det till måste begravas. Så länge fröet är ett frö kan det inte bli den växt det ska bli. Så länge vi älskar vårt liv i fröskidan och och har hela vår glädje i dess skal, så har vi inte del i Guds rike. För allt det som i denna världen syns betydelsefullt och viktigt, vackert och storslaget, är sådant som är utan framtid. Därför behöver vi öva oss i att se med Guds rikes ögon, och lära oss vad som har betydelse och vad som är övergående, så att vi inte ger vår själ i det som förgår. Så att inte all vår glädje och mening multnar med skalet.

Ps 73:25-26
Äger jag dig i himmelen önskar jag ingenting på jorden.
Min kropp och mitt mod må svika
men jag har Gud, han är min klippa för evigt.

Istället för att fantisera om himlen, som vi ändå inte kan föreställa oss, ska vi koncentrera vår uppmärksamhet på honom som är det eviga livet. För när himmelen kommer, så är det när Gud bli allt i alla. När det inte längre är Jag, utan Kristus som lever i mig. Felet på de fantiserade himmelsvisionerna är ofta att de - förutom att de är tomma - är självcentrerade. Det handlar om vad Gud ska ge mig, men det är inte det som är det viktiga. Det är bara en bisak. Det viktiga är att Guds vilja sker. Att Guds verk blir fullbordat. När Jesus lär oss be, så är det inte våra behov det handlar om i första hand, utan om Guds rike. "Tillkomme ditt rike, ske din vilja". Också bönen om brödet och syndernas förlåtelse handlar i första hand om att dra oss in i Guds rike. Inte så mycket om vad vi ska äga, utan mer om att Gud må äga oss och hans vilja bli vår vilja.

Det finns ett sätt att närma sig detta som inte minst i våra bygder är djupt förankrat och väl beprövat. Att som människa förstå sig själv såsom en Kristi brud. Nu har väl detta tema tyvärr ofta blivit illa behandlat i vår tid, inte minst av präster och teologer, som problematiserat det och föraktat det. Ändå förblir det en god och innerlig bild för vår längtan efter den fulla föreningen med honom som givit sitt liv för oss, och som vill oss väl och förstår oss långt djupare än vi någonsin kan förstå oss själva. Längtan efter fullbordan, mening, rening och den innerligaste förening med honom som är alltings upphov och alltings djupaste innebörd. Han gav sitt liv för oss. Och ha ska inte låta någon gå förlorad som Fadern givit honom. Han är vårt hjärtas längtan och glädje. Vi är hans brud i anden.

Psalmer:
ing 169:1-4 I himmelen, i himmelen, d
grad 204 Kornet har sin vila djupt
epred 313:1-4 Min Frälsare lever, jag v
tillr 393 Du öppnar, o evige Fader,
slut 325:1-7 I hoppet sig min frälsta