Predikan vid Ljusgudstjänst, Alla helgons dag 2003, Grangärde kyrka.
text: Matt 5:1-12

Idag, när vi har samlats här i kyrkan för att minnas våra döda, se ljusen som tänds för dem, höra deras namn, kommer sorgen åter nära oss. Sorgen över dem som inte finns bland oss mer. Men kanske också en bävan inför livets verklighet. Så här många är de som bara i år lämnat oss här i Grangärde. Livet är så skört och så kort. Ett annat år ska också våra namn bli lästa. Sorgen och bävan inför döden blir vi påminda om. Men då hör vi också Jesus tala till oss, såsom han talade till sina lärjungar uppe på Galiléens berg. Saliga ni som är fattiga i anden. Saliga ni som sörjer. Saliga ni som hungrar och törstar efter rättfärdighet. Det är märkliga ord. Anstötliga rent utav. De går ju på tvärs med hur vi brukar tänka. Är det inte de som är rika i anden - de som har en stark tro - som är saligast? Och de som är förskonade från sorgens svarta hål? Och de som inte lider brist på rättfärdighet i sina liv? Det är ju så vi tänker, och så vi strävar och hoppas. Men Jesus vänder på alltihop. Saliga de som är fattiga i anden, de som sörjer, de som erfar brist på genuin rättfärdighet, en sådan som inte man själv eller ens Gud, han som skådar våra hjärtans innersta, ser igenom. Hur kan han säga så? Jo, det han här lovar, det blir verklighet genom hans död och hans uppståndelse. Detta är vår kristna tros stora och omvälvande hemlighet. Det är det evangelium vi kan leva på och av. Kristendom handlar inte om våra egna ansträngningar. Det är inte våra egna andliga resurser, vår starka tro, vår brinnande bön, inte ens vår kärleksfulla omsorg, som hjälper oss till himmelen. Vi må vara fattiga på andens område, men prisas just då saliga av Jesus själv. Vi får därför, för hans ords skull, tro att också vi får följa med honom till himmelens glädje. Han dog för vår skull - för att vi skulle få leva det eviga livet i honom.

Saliga ni som sörjer - ni skall bli tröstade. Sörj inte som de som inte har något hopp. Det är klart vi måste sörja dem vi skiljs ifrån. Vi saknar dem, och saknaden värker i oss, som vore det en del av oss själva som lagts i graven. Men fast saknaden är så stor, och ensamheten kan plåga oss så, så må ändå hoppet brinna inom oss. Döden är inte allt levandes överman. Kristus stod upp från de döda. Han kan aldrig mera dö, och i honom har vi del av det liv som aldrig kan dö. Vi måste lämna allt det som hör jorden till, men Gud själv lämnar oss inte. I Kristus, i kraft av hans uppståndelse, har vi del i det eviga liv som aldrig dör. Därför tänder vi ljus på våra dödas gravar. Ljuset, livssymbolen passar där. Innan kristendomen kom till våra trakter, lade man ofta slagg i gravarna. Kalla, livlösa rester av det som en gång varit glödande och bubblande och flåsat som av liv. Slaggstenen, också det en symbol, men hopplös. Som för att säga att allt är förbi. Men vi lägger inte slaggsten på altarrundeln idag, utan vi tänder ljus. För vi sörjer inte som de som är utan hopp. Vi hör ju Jesus genom sorgens vadd säga: Saliga ni som sörjer nu - ni ska bli tröstade. Det eviga livet kan aldrig sluta i gravarna längs denna tåredals törnestig. Kristus lever och vi ska leva om vi än dör.

Saliga ni som hungrar och törstar efter rättfärdighet - ni ska bli mättade: Det glada budskap Jesus säger till sina lärjungar på berget, och till oss i Grangärde kyrka idag, är inte en apell till skärpning, till mera gudsfruktan, och till mera kärlek. Allt sådant är bra, och det må vi sträva efter, men i dessa Jesu ord ligger inget krav, men desto mera löfte. Det är till oss alla, som så ofta måste se hur ofullkomligt det blev, det som vi hoppades på, och föresatte oss. Som måste se hur våra visioner vittrade ner, och lystern i dem försvann. Som måste fråga oss: Vad gjorde vi av våra liv. Alla dessa dagar som kom och gick. Fläckig och solkig och sönderriven är ju livsväven min. Vad ska min skapare säga om det, han som gav mig livet, detta enda. Beröm får jag väl inget, även om det kanske skulle finnas någon flik här och var som är bättre än det andra. Går det att laga? Eller måste det bli soptippen för ett så dåligt jobb. Jag klarade ju liksom inte av det. Men då, genom våra oroliga tankar må vi höra Jesu varma ord: "Saliga ni som hungrar och törstar efter rättfärdighet, ni ska bli mättade". Det är vi som får ta detta löfte till oss. Våra egna liv håller inte måttet för Guds stränga blick, men vi ska mättas av en annan rättfärdighet än vår egen. För Jesu skull ska Gud ta oss till sig. För Kristi livsväv är hel och ren och utan söm, och den räcker till att svepa in också oss. Genom Jesus är vi Guds älskade barn. Detta är försoningens och rättfärdiggörelsens hemlighet.

Så är det därför när vi ser på ljuslågorna där framme. Förhoppningsvis kan vi tacka och glädja oss över vad en människa som vi idag minns, har fått vara och betyda. Det goda de gjort, deras värme och omsorg, har vi fått. Här på jorden är det så avgörande viktigt att vi hjälps åt, och stöttar varandra, och hjälper varandra igenom. Men i hjärtats innersta rum, dit bara Gud kan komma, är det ingen utom Gud som kan hjälpa oss. Till människors glädje och lindring hjälper vår egen kraft långt, men till himmelens salighet kan bara Kristus själv hjälpa oss. Därför är det ett så stort evangelium. Ett så glatt budskap detta som Jesus säger till oss: Saliga ni som är fattiga i anden. Saliga ni som sörjer. Saliga ni som hungrar och törstar efter rättfärdighet. Kristi rättfärdighet, uppståndelsens glädje och himmelens salighet är beredd åt oss. Må vi därför alltid hålla fast vid honom och inte förtvivla och inte ge upp. Då är också vi bland de saliga och en gång med i helgonens himmelska skara. Amen.

Torbjörn Axelson