Tacksägelsedagen I 971012 pred i Floda
Att lära sig att säga tack, det hör till uppfostran. Det fick vi lära oss som barn. Att säga tack det är en fråga om artighet, och den som lärt artighet har det lättare att komma fram här i världen. Artighet varar längst. Ärlighet är inte lika lönsamt dessvärre.
Men tack är också ett ord som handlar om förtryck. Den som måste tacka är underordnad. I kampen för att avskaffa eller utjämna ett klassamhälle blev tack ett misstänkt, ja kanske ett fult ord. Livets nödtorft är något alla har rätt till och inget någon ska behöva ödmjukt skrapa med foten och sedan tacka ödmjukast för. I kravet att tacka kan ligga förnedring och det är en god sak om man kan skapa ett samhälle, där varje medborgare kan få sin nödtorftiga försörjning utan förnedring.
Idag är det tacksägelsedag. Det handlar om att tacka, men inte om tvånget att tacka eller om artighetens tack. Tacksägelsedag handlar om förundrans tack och om insikten i att livet är ett under. Att det är ett under att mina lemmar fungerar. Händer, fötter, ögon och öron. För detta att finnas till och att leva ännu en dag, det är ingen självklarhet. Att det en dag ska ta slut är väl inget under, men detta att jag just idag lever. Att min kropp fungerar så att jag kan uppleva denna dag. Så att jag kan förundras. Det är ett under.
Detta vårt tack till livet och till Gud, det uttrycker beroendet, men det är inget förnedrande beroende. Det är det grundlägganmde beroendet, som är ofrånkomligt. Att livet ges oss idag, lika åt alla levande tills den dag vår dödsstund kommer. Att livet, så skört, är något som ändå ges oss. Att mitt liv är en tråd i livets väv, där alla och allt är beroende
De tio vi hörde om hade drabbats av spetälska. En förfärlig sjukdom i sig, men som i detta sammanhang dessuton blev en social katastof. De spetälska stöttes ut. Fick inte delta i samhället. Fick leva isolerade, och var tvugna att varna alla som kom i närheten. "Akta er vi är spetälska kom inte nära oss" Så fort någon kommer måste de ropa detta: "Vi är spetälska" Till dessa säger Jesus: Gå och visa er för prästerna: D.v.s ni kommer att vara friska innan ni hunnit gå härifrån och till Jerusalem. Tydligen var nio av dem judar och den tionde samarier. Samarierna var ett folk som inte tillhörde det judiska sammanhanget, utan räknades som i stort sett hedningar fastän de trodde på och tillbad samma Gud. Han, samariern, men inte de andra kom tillbaka till Jesus. Han ensam uttryckte sitt tack. De andra kom inte tillbaka. Varför: Var de inte tacksamma.
De var de nog, men de hade templet, dit de nu åter fick gå, dit de skulle för att visa sig för prästerna men där de också skulle prisa Gud, som givit dem livet tillbaka. Men samariern var fortfarande utanför. Sjukdomen var borta men utanförskapat var för honom kvar. Förut hade han och de nio andra alla varit utstötta. Då kunde de hålla ihop. De var alla spetälska. Nu var de judar medan han var en samarier och därför alltjämt utanför och föraktad. Vart skulle han ta vägen. Hem till sina fäders gudsberg berget Gereshim. Ja kanske, men det gjorde ont, att nu när han och hans olyckskamrater var friska, så hörde han inte längre till. Utstöttheten, utsattheten, frågorna: varför? Finns det någon mening?, smärtan både den i kroppen och den i själen hade de delat under dessa år, men nu var de friska och han hörde inte längre till.
Han gick tillbaka till Jesus. En jude som hjälpt honom, en som vågade se en människa genom gränserna utan att bry dig om vad reglerna sade eller vad andra tyckte. Det var inte underligt att det var just han som återvände.
Han prisade och tillbad Gud hos Jesus. Och han får med sig orden Gå, din tro har hjälpt dig. Tron har givit honom ett nytt sammanhang. Han ser livet. Han ser Guds under. Han kan glädja sig i att han är frisk. Att han ännu får leva. Leva på riktigt, fri, i en ny roll. Inte som den sjuke. Hans gemenskap är inte längre en grupp sjuka som beklagar sig för varandra och som delar samma elände. Lovsången öppnar honom. så att han ser livets sammanhang och mening. Han är en del i den helheten. En del, som Gud älskar och som får ta emot liv och glädje och kan känna tacksamhet och förtöstan. Inte längre avskiljd från livet och människorna. Lovsången rätar upp honom, så att han inte längre behöver bry sig om var andra tycker. Han är älskad av Gud. Det räcker. Om männiksor dömer och fördömer och stöter bort och säger att han inte hör till, så vet han ändå vem han är: Av Gud befriad. Av Gud älskad. Till Gud hänvänd i ögonblick av lovsång. Det är nog. "Stig upp och gå. Din tro har hjälpt dig!"

ing 168:1-5(1-3?) Kom inför Herren med tacksamhet,
Grad31:1-5 Låt oss glada och i tro tacka Gud, ty han är
-
e pred 602:1-5 Så länge solen värmer jorden och
slut 5:*1-3 Nu tacka Gud, allt folk

Tacksägesledag 2-98 11/10 Floda
De fick hälsan tillbaka. Han botade dem. Och där vi slutade läsa, där fortsätter det med ett av Jesu brödunder. Hälsa och bröd. Det är anledning för tacksamhet och tacksägelse. Men jag tror inte att den här gudstjänstdagen är till för att uppmana till att vi ska vara tacksamma. Visst har vi vi mycket att tacka för: Hälsa - om vi har hälsan, Någon att dela liv och intresse och tankar med - om vi har det. Arbete om vi har det. Vila om vi får det. Bröd på bordet. Tack över huvudet. Men tacksamheten ser bakåt och till idag. Framåt ser oron, och oron kan lätt sluka tacksamheten.
Och det är inte alltid och inte för alla som tacksamhet är en rimlig känsla inför vare sig det som varit eller det som är.
Underrubriken som är satt för tacksägelsedagen är inte tacksamhet utan det är Lovsång. Lovsång det är något som är mycket vidare än ordets musikaliska inebörd. Att lovsjunga Gud är att betrakta Gud som Gud. Vi kan som människor närma oss Gud på flera olika sätt. Med vår oro kommer vi till Gud och ber Herre förbarma dig. Med vår bitterhet kommer vi till Gud och ropar: Varför grep du inte in. Tacksamheten med tackbön. Ur all denna bön kan det födas lovsång till Gud.
Men det finns en skillnad mellan all denna bön och lovsången. Bönen har sin grund i oss själva. Det är våra behov vi lägger fram för Gud. Men det är människan och oss själva som bönen handlar om. Vi ber Gud hjälpa oss, komma oss till mötes. Om lovsången däremot står det att det är på den som Gud tronar. Lovsången sträcker sig mot Gud för Guds egen skull. Lovsång är en fokusförsjutning från det egna och det som är omkring till Gud själv. Lovsjunga är att sträcka sig mot Gud inte för att ta hjälp av Gud eller dra nytta av Gud utan för att Gud är Gud.
Som människor som lever i denna tillvaro, så är vi tvugna att bekymmra oss för allt det som hör denna tillvaro till. För hälsa och mat på bordet. För arbete och tak över huvudet. För barn och föräldrar. Oron hör till livsvilkoren. Tacksamheten också. Men människan är mer än så. Bekymmra er inte upprepar Jesus gång på gång. Människan är skapad att vara Gudsinriktad. Att lovsjunga.
Lovsången till Gud är ett självändamål. Det uttrycker det rätta Gudsförhållandet. Men det ger oss samtidigt perspektiv på våra liv. Ytterst har våra liv sin mening i något som är långt utöver oss själva. Gud själv som skapar och uppfyller tid och rum. Vid Gud är vi fästa. Guds kärlek håller oss fast och vår lovsång är Guds kärleks spegelbild i våra liv.
Men lovsången, som till sitt väsen kan synas världsfrånvänd - den är bara självfrånvänd. För när lovsången sträcker sig till Gud, så tar den oss med dit Gud är. Och Gud är inte bara bortom denna värld och bortom detta liv. Gud är också här. Genom Jesus Kristus har Gud blivit människa. Och Gud fortsätter vara närvarande i människor, osynligt men närvarande.
Lovsång ska inte försvaras med att den är nyttig för vårt engagemang, eller nyttig för vår inre harmoni. Lovsången är i grund och botten den sannt mänskliga livsinställningen.
Men ändå - just därför knyter lovsången människan samman med allt det som Gud skapar och älskar. Den människa som med lovsång återspeglar Gud ofattliga kärlek, och kommer ut ur sig själv, den människan kan också se sin bror eller syster. Gud är överallt. Lovsången är en kör. En polyfoni ur hela skapelsen.
Låt oss nu genom vår trosbekännelse lovsjuna Gud vår Skapare, Frälsare och Livgivare. Låt oss stå upp och bekänna:

168:1-5 Kom inför Herren med tack
31:1-5 Låt oss glada och i tro t
602:1-5 Så länge solen värmer jor
5:1-3 * Nu tacka Gud, allt folk

Tacksägelsedagen 3:e årg 10/10-93 Högm. Svärdsjö
Kan ni se dem? En skara människor, som kommer ner från berget mot staden. Jesus är med och plötsligt får de se att Jesus rider på en åsna. Kanske det såg märkligt ut. Vad skulle det vara bra för, att rida på en åsna, en ungåsna dessutom, knappast mer än ett föl, men så kom de ihåg skriftorden: "Se din konung kommer till dig, saktmodig, ridande på en åsna, en åsninnas fåle". De hade ju tidigare sett vad han gjort. Människor som hade blivit helade och upprättade i mötet med honom. Denne är Messias, han som skulle komma. De förstår tecknet och jublet bryter ut. De sjunger och ropar: "Välsignad är han som kommer, konungen, i Herrens namn. Fred i himlen och ära i höjden".
Men alla såg inte att Jesus var Herren, som skulle komma. "Säg åt dem att tiga" sade de till Jesus.
-Nej, om dessa tiger skall stenarna ropa. För de hade rätt, dessa som sjöng och ropade i glädje över att Gud äntligen hade sänt Messias, herren, han som skulle komma.
Idag firar vi tacksägelsedag. Vi gläds över allt det vi får och har fått, och idag kommer vi ihåg att Gud är alla goda gåvors givare. Vi behöver fira tacksägelsedag, för att vi inte skall glömma att allt det som betyder något för oss, är gåvor från Gud. Maten på bordet, hälsan, någon att tycka om. Inget av detta är självklarheter, fastän vi så ofta tar det för givet. För allt detta, tillsynes vardagliga, skall vi tacka Gud. Det är lovsång.
Idag skall vi också lovsjunga Gud för att han kommer till oss. Vi får vara med i den lovsången, som folket sjöng, därför att Herren kommer också till oss. Det gör han i nattvarden. Därför skall också vi, idag sjunga vårt Helig Helig Helig Herre Gud Sebaot. Himlarna och jorden är fulla av din härlighet Hosianna i höjden. Välsignad vare han som kommer i herrens namn. Hosianna i höjden.
Vad menar Jesus med "om dessa tystnar, så skall stenarna ropa"? Jo, kanske menar han att lovsången öppnar perspektiven. Om vi inte lovsjunger kommer våra liv i olag. Vi blir oaktsamma om skapelsen, Vi ser inget utom oss själva. Perspektivet försnävas. Stenarna skriker, och inte bara stenarna utan allt skapat, därför att vi utan lovsång blir hänsynslösa och obetänksamma. Om vi inte vänder oss till Gud i tacksamhet över det goda vi får, om inte Gud är helig för oss, då är risken stor att inget annat heller blir heligt för oss.
Ibland får man höra människor som säger att det finns viktigare saker att göra än att fira gudstjänst. Men gudstjänst och lovsång, det handlar ju om övning i att inse perspektiven, om att ständigt bli påmind om vem som är vår rätte Herre och Gud. För genom att vända oss till Gud, blir vi mer rädda om det som är hans och allt är ju Guds. Vi själva, dem vi älskat, dem vi inte känner, och allt skapat, luft och vatten jord och skog, tid och rum, vår kraft att verka, allt är Guds. Av honom får vi allt som lån och gåva. Genom lovsången riktar vi oss mot honom så att vi kan "Låta allt vad vi gör, i ord eller handling, ske i Herren Jesu namn, så att vi också tackar Gud Fadern genom honom."

Välsignad är du Herre vår Gud, som ger oss bröd ur jorden att äta.
Välsignad är du Herre vår Gud, som ger oss liv och sluter in oss i kärlek
Välsignad är du Herre vår Gud, som kommer till oss idag.

Låt oss stämma in i kyrkans bekännelse och lovsång till Gud:

Alla helgons dag. 981031 Lillkyrkan
Har ni tänkt på att det lyser om människor som erfarit att de är älskade.
Idag är det alla helgons dag.
Det handlar mycket om våra döda. I eftermidag firar vi minnesgudstjänst i Floda. Och i år kom det att handla om de döda på ett annat sätt också - Göteborg. Temat på alla helgons dag blir ofta undanskymt. Helgonen har inte så stor plats i vår kyrka.
Karlfeldt: spökelse ur helgongriften och unken munklegend. Så ser vi väl ofta på helgonkulten i andra kyrkar.
Men helgon handlar inte om benbitar. Helgon är trons föredömen. Den som med sitt liv visar att Gud är levande och kärleksfull, den är ett helgon. Ungefär Söderblom.
Ni är världens ljus och jordens salt, säger Jesus. Det är lärjungarna han säger det om. Och om oss. Men hörde vi det. Hörde vi inte bara det om Ljuset som göms och saltet som mister sin sälta. Vi har så lätt att ta till oss det. Men han säger: Ni är världens salt. Ni är världens ljus. Hur kan han säga det. Han verkar inte vara särskilt realistisk. Eller är han.
Jag vet inte hur realistisk han är. Om det skulle handla om att vi ska bestämma oss för att bli helgon. Bestämma oss för att bli goda människor, bestämma oss för att bli salt och ljus i världen, så vorde det en god ansats. Men inte mycket mer. Antingen skulle vi få erkänna att vi misslyckades, för det skulle vi. Eller också fick vi bli skenheliga, och gömma undan våra misslyckanden. För helgon kan vi inte bli. Verkhelgon är inga helgon. Man söker inte inträde i de heligas samfund genom att avlägga prov. Inte genom att föresätta sig att älska sin medmänniska som sig själv, eller Gud över allting. Den som försöker leva som helgon lyser det sällan om.
Det lyser om den som vet sig vara älskad. Det är hemligheten. Människan blir rättfärdig genom tro, säger Paulus och luther: Och vad de menar det är detta att erfara att vara älskad av Gud oberoende av sina gärningar. Älskad för den man är. Inte älskad för hur man är, hur man ter sig, för vad man gjort, utan i grunden, av någon som vet allt - och ändå älskar. En sådan kärlekserfarenhet är en fast grund i en människa. Rädslan viker och man kan bli ett salt. Saltet är det som håller mat frisk och fräch. Åtminstone var det det innan koncervburkarnas och frysarnas tid. Jesus kallar lärjungarna världens salt.
Människor som inte är rädda. Som vågar säga vad de ser, utan anseende till person. De är på en gång hotfulla och välgörande i ett sammanhang.
Makt som manipulerar med intriger, antydningar och förtäckta hot, blir utmanad. Det kommer alltid till en strid, och oftast är det den orädde som förlorar.
Eftersom den som utmanar oftast förlorar sin plats, sin ställning, sitt ryckte eller t.o.m sitt liv, så krävs det mycket kraft för att våga följa deras exempel. Det är lätt att skrämmas till tystnad. I den tidiga kyrkan handlade det för många om att mista livet. De vägrade att erkänna kejsaren som mer än en människa. Och de miste livet. Det är lätt att spela med i smicker och unket samförstånd. Mista sin sälta.
Vi träffar på sådana saltmänniskor i olika sammanhang där vi lever. Det blir lättare att leva. Luften blir friskare, och den som har makten mår sämre, och kämpar för sin existens. Då brukar saltet kallas okristet, eftersom saltmännisan inte är snäll. För att orka fortsätta att vara ärlig och säga det man ser och fortsätta hålla ögonen öppna, så krävs det att man vet att man är älskad, vet att man har sitt värde som människa av Gud, och inte av smicker och beröm.
De människorna är salt i världen och ljus, och vittnar om att det finns en annan grund att bygga sitt liv. Måtte allt fler av oss förstå att vår existens är byggd på Guds oändliga kärlek och att alla andra värdemätare som finns i livet är ointressanta jämfört med den. Den som är älskad är inte rädd. De lyser av ett ljus som inte kommer från dem själva.

169:1-3 I himmelen, i himmelen, d
1:3-7 * Skyn av vittnen lovar d
171:1-5 För alla helgon, som i ka
170:3 Så gläds, ja gläd er tuse

Pred sönd. e. Allahelg.d 1 årg 1994 6/11
Ofta framhävs det att tron ger trygghet. Strax ser man framför sig rädda människor, som desperat söker trygghet i livet, och så hittar de till slut ett litet reservat mitt i samhället, kyrkan, där allting är som det alltid har varit, och där riskerar man inte att tvingas tänka nya tankar. Där allt är förutsägbart. Kyrkan blir ett trygghetsreservat dit den som har den minsta böjelse för utmaningar och spänning i livet, knappast har anledning att göra sig ärende.
"Frukta inte dem som kan döda kroppen, men sedan inte kan göra något mer, utan frukta honom som kan döda och sedan har makt att kasta ned i helvetet." Säger Jesus. Först det där med helvetet, eller Gehenna, som det egentligen står. Ordet är från början en benämning av en plats utanför Jerusalem, som därför att där bedrivits avgudakult ansågs oren. Den kom därför att användas som soptipp. Snart blev det ett begrepp som uttryckte tanken på en "sophög" efter döden.
Jesus använder ett språkbruk, som kan få oss att tänka på Gud som en tyrann eller våldsverkare, som inte bara dödar utan dessutom kastar i helvetet. Men de antydningarna överröstas dock genast av bilderna om Gud som den som har omsorg om oss och bryr sig om. Jesus slår fast att ingen enda är glömd av Gud, inte ens sparvarna som blivit fångade och säljs som mat. Den allra minsta detalj ser Gud. T.o.m hårstråna på våra huvuden är räknade. "Var inte rädda ni är mer värda än aldrig så många sparvar."
Talet om att ha makt att kasta i helvetet handlar i själva verket kanske inte så mycket om Gud. Det handlar mer om vilka krav och förväntningar vi prioriterar i livet. Vi kan vinlägga oss om att söka uppfylla alla tänkbara förväntningar från olika håll, och ändå till sist upptäcka att livet som vi levt mest av allt hör hemma på sophögen. Det handlar om att inte ha perspektiv på olika lojaliteter.
Om vi ser till baka på den tid då orden fälldes, blir det kanske tydligare än det är nu. Rommarriket stod då på höjden av sin makt. Kejsaren krävde lydnad ända till tillbedjan. Den som därför hävdade sin tro på att det är en enda som är Gud, och att han endast får tillbes och äras. Den som lät en sådan tro få koncekvenser, och vägrade att delta i den påbjudna kulten, han ansågs vara en samhällsfiende, och kunde bli avrättad.
Jesu ord handlar om valet mellan att vara lydig mot alla påbud, också de felaktiga, eller att prioritera den himmelska härskarens bud framför de jordiskas. Det valet är också vårt, även om vi inte så ofta riskerar livet.
Vi vet att hela skapelsen är Guds och att ingen människa har rätt att förgripa sig på den. Allting är Guds egendom. Skogar, hav, människor. Att hindra en människa från att växa och bli det Gud vill. Eller att inte ta hänsyn till hav och mark, är brott mot Gud. Att motsätta sig sådana brott, kallas ofta illojalt av dem man förväntas rätta sig efter, och det får inte sällan konsekvenser. Om det sedan är riksdag eller arbetsgivare, eller gänget på skolan eller bland arbetskamraterna, som uttrycker det felaktiga kravet, det kan vara det samma. Koncekvenser får det om man inte ställer upp. Det kan kosta på att lyda Gud mer än människor.
Det jag säger betyder inte att man kan strunta i alla mänskliga normer och bara göra som man själv vill. Långt därifrån. Gör jag så, så har jag bara gjort mig själv till min egen kejsare, och det var knappast det som var meningen. Det handlar om att låta Gud vara Gud. Han är skaparen, livgivaren och upprätthållaren. Det är han som är högst, och om någon annan går sina egna vägar och befaller något i strid med den högste, då skall det för oss vara den högstes ord som gäller. Vi behöver inte gå hukande och vara rädda. Vi har ansvar att inte följa alla tänkbara påbud, utan att först överväga om de står i överensstämmelse med Guds vilja. Annars kommer våra liv att förvandlas till något som mest hör hemma på sophögen. Vi skrumpnar ihop i omänsklighet.
Den som prövat på livet, vet att det jag nu sagt, inte är så lätt att åstadkomma. Det är så lätt att smita och rädda sitt eget skinn. Att vara tyst när man borde säga ifrån. Att blunda. Så är det för oss alla. Men vi behöver inte förtvivla. Gud känner oss. Han går vid vår sida. Han ger oss sin förlåtelse. Du får försöka igen. Det gamla är glömmt. Åter och åter säger han det. Ibland, ofta utan att vi tänker på det, gör vi det han vill, och vi växer lite som människor. För ett ögonblick blir vi en kristus för någon, eller en sann människa i skapelsen, en som är Guds medarbetare.
Gud är i färd med att forma oss till självständiga människor. Människor som vågar älska, vågar engagera sig, vågar tro. Till riktiga, sanna människor. Sådana som Jesus Kristus, han som blev alltigenom sann människa och i vilken Gud själv blivit en av oss. Han är vår förebild. Han som vågade älska så djupt och vågade hålla fast vid sanningen så mycket att han blev uppspikad på korset, fastän han kunnat fly.
Han vill strax komma till oss på det allra innerligaste sätt, i och under bröds och vins gestalt. För dig utgiven, för mig utgiven, för att hjälpa oss att bli mer mänskliga. Låt oss ta emot honom. Vi behöver all hjälp vi kan få.

Gud, dig allena vill vi tjäna. Hjälp oss därför att se när krav och förväntningar vi möter står i strid med din vilja. Ge oss modet att säga ifrån också när det är farligt och kan stå oss dyrt. Hindra oss från att leva så att vi, när vårt liv är slut, upptäcker att vi förvandlat dina dyrbara gåvor till sopor. Tack för att du inte överger oss, utan varje dag hjälper oss på vår svåra vandring.

Torbjörn Axelson



S.e Allahelgon 2-98 1/11. Hgtj. Gagnef
Allhelgonahelgen är minnets högtid. Vi minns våra döda. Ljusen tänds. Lågorna fladdrar i mörkret som en synlig bild på att vi minns dem. Men minnena av dem finns inom oss. Vid gravarna hedrar vi dem, och vi påminns om tidens obevekliga gång. Men det är i inom oss, i minnet som de ännu lever. När också vi lagts i våra gravar, så blir kanske inget ljus mer blir tänt. Ingen minns längre dem vi minns. Det finns inte längre någon för vilken han eller hon var en människa av kött och blod. Minnena plånas ut. Träkorset, flagnar, ruttnar, välter. Det smidda rostar söner, Stenen flyttas bort när ingen längre känner det inhuggna namnet.
För en tid lever våra döda i våra minnen. Vi kan höra deras röster. För ett ögonblick se någon i ögonvrån. Komma ihåg honom när plötsligt en oväntad lukt slår emot oss. Men den som blott lever i någons minne den dör med denne.
Idag är rubriken vårt eviga hopp. Ljuslågorna är något mer än bevis för att den döda ännu inte är glömd av alla oss som ännu lever, att det ännu finns någon som minns. Den står för hopp. Att tända den, är en bekännelse. Det finns en livets låga som ingen död och inget mörker kan besegra och det finns ett minne som ingen glömska kan utplåna.
Paulus har anledning att tala med Korintierna om de dödas uppståndelse. Åtminstone några i hans församling trodde inte på att de döda skulle uppstå. Det var nog inte så att de inte trodde på ett liv efter detta. Vad de inte trodde på var kroppens uppståndelse, varken Kristi kroppsliga uppståndelse, eller alla människors uppståndelse på den yttersta dagen. Kankse därför att de ansåg att kroppen inte var så viktig. Det är bara anden som räknas, och så fann de kroppens uppståndelse anstötlig. Inte kan väl de dödas ben samla ihop sig. Och vad är det för mening att uppstå tillbaka till detta förgängliga livet. Bli dödlig på nytt. Och hur skulle alla få plats. Paulus kallar sådana tankar enfaldiga. Visst ska de döda uppstå. Kristus har uppstått, men det är till ett annorlunda liv. Ett som inte liknar detta. Kroppen uppstår förvandlad. Det materiella är viktigt och det ska förvandlas. Han vänder sig mot tanken att det bara är själen eller anden som är viktig. Människan är kroppslig. Utan kropp ingen människa, men den fullbordade människan har en kropp som är annorlunda, en där de biologiska behoven inte längre bestämmer eller är viktiga. En andlig kropp. Men först och främst handlar uppståndelsen om ett liv som fullbordas och där misstro, besvikelse och sorg inte längre finns. Där det förkrymta vecklas ut och där Guds närvaro blir otvetydigt verklig. Liksom fröet som läggs i jorden. Inte är det ett frö man väntar sig ska komma upp, utan en växt, något levande och helt annorlunda. Minnst lika annorlunda blir det liv vi uppstår till.
Så vårt hopp är hoppet om fullbordan. Hoppet om att all längtan all tro, alla svikna förhoppningar, blomknoppen som frös innan den slog ut. Att allt det ofärdiga, som livet är så fyllt utav, inte skall lämnas, utan att hela skapelsen tillsammans med Kristus skall ur sitt lidande en gång få ropa: Det är fullbordat.
Vi har ett hopp. Vi tror på de dödas uppståndelse, och ett evigt liv, d.v.s på ett kommande liv som är helt och läkt och otrasat. På ett möte där vi blir sedda som vi är, rakt igenom, och i den blicken förlåtna och helade.
Ibland har det kristna hoppet om ett liv med Gud efter detta blivit en frestelse att glömma detta liv, och det sammanhang som vi lever i. Man har sagt att detta inte är så viktigt. Jämfört med det som ska komma är det inte något riktigt liv. Det är bara en meriteringssträcka. Men Gud har givit oss detta livet, och därför är det betydelsefullt. Ibland har hoppet också blivit ett sätt att förneka och glömma döden. Vår dödsångest har i detta fått ett redskap att glömma att döden är obligatorisk. Vi får inte glömma det, varken genom att hänvisa till det himmelska hemlandet eller genom att leva ytligt och låta bli att tänka. Det är bättre att ta det allvarliga på allvar. Det är för en begränsad tid lever vi här. Snart ska döden hinna ifatt oss var och en. Den sortens liv, som vi nu lever, det är begränsat, och just därför, i all dess ofullkomlighet och i all dess kluvenhet och med alla dess svårigheter, så är det värdefullt. Att ta vara på livet här och nu. Att leva för de levande den tid vi har kvar. Att underlätta och göra livet rikare för varanadra, och ta emot av andra det är vår plikt och vår glädje i det liv vi lever innan döden. Sedan lever vi bara för Gud. Amen.

169:1-4 I himmelen, i himmelen, d
172 De skall gå till den heli
204 Kornet har sin vila djupt
313 Min Frälsare lever, jag v

Skrift. S.e Allahelgon 3-961103. Hgm. Grängesberg
I Faderns o...
Det finns en gemenskap genom tiderna, ett mänskligt sammanhang. Vi människor har varit oss ganska lika genom århundradena. Samma längtan, samma sorg, samma glädje och samma hopp. Gudstjänsen, är också en förbindelselänk genom tiderna. Det är samma ord som vi hör, som man hört ända sedan den första kristna tiden, och delvis ännu längre. Samma ord har lästs i vårt land sedan Anskar. Samma trosbekännesle har uttryckt vår gemensamma tro och vår gemensammma längtan och hopp från generation till generation. Samma förlåtelse har givit nytt hopp och nytt livsmod. Samma heliga måltid har fört oss alla samman med samma livskälla och samme Herre. Idag är det vår tur, att ösa ur fädernas brunnar och ta del av samma liv som de som gått före oss, tagit del av och som nu lever endast för Gud.
Låt oss släcka vår törst vid källan, ta emot förlåtelsen och sedan brödets och vinets mysterier. Detta är här och nu en aning om den gemenskap i vilken vi en gång ska bli inneslutna.
Låt oss be och bekänna:

ing 172:1-4 De skall gå till den heliga staden
Grad 308:1-3 När jag lever har jag dig, dör jag är
e.prd 313:1-3 Min Frälsare lever, jag vet att han lever
off 258:4-7 O väldiga tro, som slår över djupen din
slut 285:1-3 Det finns djup i Herrens godhet

Sönd. e alla helgons dag. III 7/11-93. Högm i Svärdsjö o Högmgtj i Svartnäs.
Försöker vi glömma döden. Få saker präglar vår tillvaro och vårt liv mer än just detta att vi skall dö och att dem vi älskar skall dö. Det är mänskligt att vi söker tränga undan detta. Ibland ser det nästan ut som om vi lyckades. Vi gör döden osynlig, något som sköts av särskilda yrkesmänniskor, sjukvårdspersonal, begravningsentrepenörer, kyrkogårdsarbetare. Men ändå vet vi att döden alltid finns där, som en skugga av kaos, som ständigt hotar att bryta fram med sin smärta och förtvivlan och tomhet.
I vår kultur och i vårt samhälle finns ett stort intresse för sjukvård och medicin och det är inte utan anledning med tanke på hur mycket som faktiskt går att göra. Man kan ofta bota sjukdommar, som tidigare ledde till döden. Inte sällan kan vi läsa om människor som kämpar mot en eller annan svår sjukdom och som uttrycker en stark vilja att komma igenom sin sjukdom och leva vidare. Det är lätt att känna sympati med sådana människor och det är väl därför veckotidningarna ofta också innehåller sådana repotage. I det sammanhanget sägs det ofta att hoppet är det sista som överger människan. Men hoppet om vaddå? Hoppet om att inte dö, åtminstone inte så snart. Just det, inte dö så snart. Kommer vi inte ibland på oss själva med att glömma att det bara kan bli fråga om att skjuta döden frammåt en tid, 5 eller 10 eller 20 år. Vi kommer alla att dö. Om några decenier kommer vi alla att ligga vi våra gravar.
Döden hör till förutsättningarna för livet. En fråga som många har grubblat över är varifrån döden kommer. Hör den hemma i Guds skapelse, eller är den något främmande som trängt sig in. Jag tror vi kan tillåta oss att tänka på olika sätt om det. Döden är ofta en fiende, men döden uppmanar oss samtidigt att ta vara på varje dag - vi får inte hur många dagar som helst, och den uppmanar oss att ta vara på varandra - idag har vi våra kära. I morgon vet vi inte. Somliga har t.o.m hävdat att utan döden bleve livet, sådant vi känner det nu, outhärdligt. Kanske har de rätt. Och ändå känner vi så starkt att döden är vår yttersta fiende, som kastar oss ut i kaos och förtvivlan och som skrämmer oss med sitt mörker och sitt ickevara.
Vi får kanske aldrig något svar på om Gud har givit också döden dess plats i skapelsen. Men kanske är det så att Gud just nu är i färd med att skapa oss, eller föda oss, och forma oss till det han vill. Och det är inte utan smärta varken att skapa eller att föda. Gud formar oss i och genom den värld där vi lever, och till vilkoren i den hör att vi är utlämnade inte bara åt döden, utan också åt alla dessa valsituationer, som också de uppmanar oss att ta ansvar också för de människor vi har omkring oss.
Men att leva som människa är inte bara att vara utlämnad. Gud är med oss i all vår utsatthet. I Jesus kom Gud till oss, och Gud lärde själv känna de mänskliga villkoren såsom en av oss. Han sörjde också och han dog. Också han stod i valet mellan att söka sin egen bekvämlighet och lycka, eller att göra det som var hans uppdrag och kallelse. Det var inte ett val han stod inför en gång för alla, utan precis som för oss var det ett ständigt val.
Till våra vilkor hör att Gud också nu är med oss och stöder oss på vår väg. Guds sätt att komma till hjälp är otaliga. Vi har fått bönen och gudstjänsten och nattvarden, men han ger oss också vänner och kanske en livskamrat att dela vägen med. Alla dessa gåvor ger han oss för att vi skall växa som människor och bli det han vill, i enlighet med den bild för mänskligt liv han har givit oss: Jesus Kristus.
Dagens evangelietext antyder att växandet inte bara gäller detta livet, utan att det finns en fortsättning trots den gräns döden sätter för oss. Jesus säger ju att Gud är en Gud, inte för döda utan för levande, ty för honom är alla levande. Döden är vår överman, men den är inte Guds överman. Här gäller orden, som Lina Sandell ger oss i den psalm som sjunges vid så många begravningar: "Allt ju vilar i min Faders händer, skulle jag som barn väl ängslas då."
Kristus väcktes upp och blev för oss tecknet på att ondskan, plågan, sveket har en gräns. Han är vårt tecknet på att Gud inte låter döden, som kastar oss in i förtvivlan och mörker få sista ordet. Han vill göra oss alla till levande människor och han förmår övervinna all slags död. Gud övervinner den bokstavliga döden. Men han övervinner också den död, som är vår tröghet att se Guds gärningar och gåvor i allt det vi ständigt tar emot, och den död, som består i att vi glömmer eller inte orkar göra det vi borde för vår nästa.

Låt oss nu stå upp och bekänna vår tro på Gud som är starkare än t.o.m döden, och som vill göra oss till hela och sanna människor.

Skriftetal
I Faderns och Sonens och den Helige Andes namn.
O Kärlek som är det eviga livet i växlingen här, smält om våra hjärtan i altarets glöd och rena vårt stoft från all krankhet och död, att glada vi känna, som eld i vårt blod de levandes mod.
Så sjöng vi. I den heliga nattvarden, vill Gud, som är denna kärlek, möta oss. Och därför får vi i syndabekännelsen erkänna all den krankhet och död och splittring och brist på tillit, och brist på tro, som vi bär på. Så att Gud kan ge oss förlåtelse och nytt liv.
Låt oss be och bekänna.



Åter till predikoförteckningen