Predikoförteckningen

21 e tref 3 årg 2002 Björbo Lillkyrka.
Text: Matt 12:15-21
Rubriken idag är visserligen Samhällsansvar, men evangeliet som vi hörde handlar inte alls om detta. Den handlar faktiskt inte alls om vårt ansvar utan om Jesu ömsinthet mot oss. Han har inte kommit för att ställa till rätta i världen. Hans perspektiv är inte politiskt, vilket vår rubrik lätt kunde förleda oss att tänka. Vi har visst ett ansvar för denna världen, att göra vad vi kan för att det goda ska ske, och livet bli drägligt för våra medmänniskor. Men det är ett helt annat ämne än vad den förelagda texten predikar för oss. Därför lämnar vi nu "vårt samhällsansvar" till ett annat tillfälle. För Jesus själv har inte kommit för att styra land och riken utan för att styra det som är inuti. Han har kommit inte för att ta sig an statsförvaltningar utan för att ta sig an det som ingen räknade med. Ett gråtande människobarn. Hans rike gränsar inte till några jordiska riken, utan är ett rike som vill innesluta våra hjärtan. Han ska inte bryta av det knäckta strået och inte släcka den tynande veken. Den flämtande trons låga hos en enkel människa, i dig eller mig är viktigare för Jesus än all jordisk makt. För den lågan är av Gud, men det som är starkt i det yttre är allt sådant som ska förgå. Jordiska riken uppstår och sönderfaller. I evighetsperspektiv är det inget värt, fastän de är så mäktiga när det står, och inger sådan skräck eller sådana förhoppningar i så många människor. Egypten, Babylon, Rom, Amerika, EU. Alla har de fallit sönder eller kommer att falla sönder. Men han vet att vi har svårt att tänka så. Han visste att förväntningarna på honom var att han skulle ge folket rättvisa och trygghet och bröd såsom en kung. Att han skulle driva romarna ur landet och upprätta Davids rike. Och fastän han botade många - det står alla - så var det inte heller som undergörare han ville bli känd. Också hälsan är förgänglig.

Det fanns i antiken många undergörare, och de hade alla de gemensamt att de var beroende av sitt rykte. Det var viktigt för dem alla att de syntes och hördes. Men Jesus är inte en av dem. Han botar och helar, men inte heller för detta är det som han kommit. Han är inte en av dem, även om man kunde tro det. Jesus förbjuder därför dem som han hjälpt att sprida ut ryktet om honom - tvärtemot hur andra undergörare brukade bete sig. Men Jesus kom inte för att bli uppburen utan för att bära. Och han visste att ingen enda förstod vem han var och varför han hade kommit. Och ju längre de följde honom, ju mindre tycktes de förstå, därför att idén om vem han kunde vara inte alls stämde. Messias skulle leda sitt folk till befrielse. Han skulle utbreda rätten, och låta folket bo i trygghet inom befästa gränser. Så tänkte man. Men Jesus kände igen frestaren, och att en strävan efter jordisk makt vore att falla ned för själva den onde. För när Jesus botade de sjuka eller när han mättade de hungrande med bröd, så vad detta fastän stort, ändå bara en bisak. Det var Guds kärlek och behag som fyllde honom till brädden, så att det s.a.s rann över och s.a.s i förbifarten befriade människor också i jordiskt avseende, där han gick fram. Han var en Davids son, men han skulle inte bli en kung som David. Han skulle befria sitt folk, men inte som Mose. - Nej, utan som offerlammets blod räddade Israels barn när vredens ängel gick från hus till hus. Så skulle han rädda oss. Tanken på en sådan frälsare var lika motbjudande och förnuftsvidrig då som nu. Men Korset, det mänskliga nederlagets tecken, var inte något misslyckande för Jesus, tvärt om. Det var för att korsfästas, för att offras i vårt ställe, som Jesus hade kommit. Det är om honom Gud själv genom Jesaja säger: "Han är den jag älskar och den min själ har sin glädje i" och av samma Jesaja, några kapitel senare har vi den märkliga beskrivningen av Herrens lidande tjänare, som fullbordas på långfredagen: Jes 53: 1-11 (jag läser den:)

Men detta var ännu inte fullbordat och lärjungarna kunde inte förstå det. Därför var det ingen mening att de talade vitt och brett om Jesus, eftersom de ändå inte förstod mycket av vem Jesus var, eller vad han skulle göra för oss. Vad de ännu såg var bara en liten flik av den Guds härlighet som bodde i honom eller dropparna som skvätte över kanten när Guds bräddfyllda nådeskärl bars förbi dem. Inte förrän efter korsfästelsen och uppståndelsen, då allt var fullbordat, kunde någon människa förstå vem han egentligen var. Då var inte bara hans sinnelag utan också hans makt och förmåga uppenbar. Först då kunde djupet i orden om den tynande veken och det knäckta strået få sin fulla innebörd. Vi människor, som tvingats inse att vi inte kan bestå inför Guds prövande ögon. Vi som brutits och ligger på marken. Oss ska han inte trampa på. Oss ska han inte krossa eller förakta. Han botar oss alla. Och vi som har en så flämtande tro, att den inte sprider någon värme, och just inte något ljus, utan kanske mest os och dålig luft, och kan blåsas ut för det allra minsta. Vår låga ska han inte släcka, utan behålla och bevara oss. För rätten och rättfärdigheten har han redan fört till seger, genom att han gjort oss ogudaktiga, till rättfärdiga människor i Guds ögon. Han samlar oss som hönan samlar kycklingarna under sina vingar, och så länge vi håller oss där, nära Jesus, så är det som är sant om Jesus också sant om oss. Åtminstone som Gud ser det - och inget perspektiv kan ju bli sannare än Guds! Det som är sagt om Jesus kan faktiskt också sägas om oss: "Du är min tjänare, som jag har utvalt. Du är den som jag älskar och som min själ har sin glädje i". I Jesus och för Jesu skull är det faktiskt så. Han ger oss vad vi saknar. I detta borde vi alltid ha vår glädje och vår styrka, för detta är den fast grunden för våra liv. På den grunden kan vi trygga leva och bygga. I förtröstan på Jesu försoning måtte vår låga brinna allt klarare och varmare. Fäst vid Jesu kors må vårt strå vara aldrig så brutet. Det står ju ändå stadigare än något aldrig så styvt strå själv någonsin kan göra. Många följde efter Jesus och han botade alla. Idag har vi fått nåden att vara bland dem. Låt oss därför i glädje däröver resa oss upp och bekänna vår kristna tro.

Vi tro på Gud Fader allsmäktig...

Psalmer
1. ing   93:1-5     Jesus, Guds Son, träd in
2. grad   99         Gud, vår Gud, för världen
3. e pred  91:1-5     Din kärlek, Jesus, gräns
4. slut   230       Klippa, du som brast för

Torbjörn Axelson