11 e Trefaldighet. 1 årg. 2003.
Äkta och falsk fromhet.
Predikan i Säfsnäs och Grängesberg.
Text: Luk 18:9-14
Detta är en av de texterna vars budskap nog har gått in i de flesta av oss. Vad vi vet så vet vi åtminstone detta: Det är inte rätt att förhäva sig. Inte tänka för högt om sig själv. Och den som upphöjer sig själv skall bli förödmjukad. Eget beröm luktar illa. osv. Men detta kan vi så väl allihop, att vi inte behöver orda mer om det. Det är inte heller det enda, eller ens det viktigaste som Jesus vill ha sagt oss med denna berättelse. Felet är inte att Fariséen gläder sig över att han fått förmånen här i livet att bli en rejäl människa. Det är visst något gott. Men i hans livsinställning är det två fel.
1. Han föraktar andra människor. Han ser ner på dem. Han tänker: Den där, han eller hon har det inte rätt ställt med Gud. Han eller hon är ytlig och bryr sig bara om vad som hör detta livet till. Han eller hon saknar insikt och vilja till det som är verkligt gott. Har inte tron på rätt sätt. På det sättet binder hans förakt andra människor, och blir ett hinder för dem. De börjar tro att det är som han tänker. Denna inställning är han inte ensam om, utan den finns i så många av oss också, tror jag. I mig dyker den upp i alla fall allt för ofta, fastän jag borde veta bättre. Jag vet ju att Kristus har utplånat världens alla synder, och att Gud därför med kärlek omfattar alla människor. Jag vet att inget vi själva gjort betyder något inför Gud, och jag vet att hjärtats tro är osynlig. Vem som är Guds barn vet bara Gud. Men fastän jag vet, är det så lätt att dela människor på det sätt som farisén gjorde.
2. Han saknar ödmjukheten. Han saknar insikten om att allt det han nu har är Guds gåva, som när som helst kan komma att tas ifrån honom. Han har inga som helst garantier för att livet skall fortsätta att ställa sig så gott och enkelt för honom som det just nu gör. Men han inser det inte, utan tar för givet att han är en god människa, som hör Gud till, och att han därför inte ska drabbas av sådant som slår hans goda och fromma liv i spillror. Han glömmer att också hans hjärta rymmer en avgrund, där han kan störta ner i förtvivlan dränkas av allt det som vill bubbla upp där ifrån. För sådana yttre saker, som han räknar upp, att han fastar två gånger i veckan, att han lämnar tionde av allt han köper, säger inget om hur hans inre är. Det yttre är inte fel, men det är relativt lätt att åstadkomma och dess värde är inför människor, inte inför Gud. För Gud ser igenom oss. Han ser vad som är bakom läpparnas ord. Han ser allt som är bakom det vi gör. Han ser våra tankar och han ser dem vi inte riktigt orkar med och dem vi vänder oss ifrån. Du ska älska din nästa, som dig själv. Du ska inte bryta ett äktenskap. Du ska inte dräpa. Och även om vi förhoppningsvis förmår hålla oss borta ifrån sådant i det yttre, är vår inre människa knappast något att skryta med.
Mot Farisén ställer Jesus tullindrivaren. Han gjorde sig inga högfärdiga inbillningar inför Gud. Det var uppenbart för alla människor att han inte levde så som Gud begär av en människa. Han föraktades av alla, och det med rätta. Han gick ockupationsmaktens ärende och för egen vinning tog han tull och skatt av människor. Han hade nämligen för dyra pengar i förväg köpt sig rätten att ta ut fastställda avgifter, och med dessa avgifter skulle han få sitt levebröd och därtill återbetala den penningsumma han förmodligen hade måst låna ihop. Så sådant var hans liv, att han var dag skulle tvinga ut pengar från människor som kom med varor till staden. Höra dem ömsom vädja, ömsom förbanna och knota. Med rätt eller orätt ständigt anklagas för att ta ut mer än han hade rätten till, och alltid föraktas av alla. Dag ut och dag in påminner alla honom om att han är en orättfärdig människa, som inte lever efter Guds bud, och som bara har helvetet att vänta. Där må han sota för sina orättfånga penningar. Med sådana ord och tankar är det han går till templet. Han har inget att komma med. Hans pengar är smutsiga, som hans hjärta. Inte en stavelse han åberopar till sitt försvar, men ur hans nakna själ stiger den bönen: Gud vare mig syndare nådig!
Och ingen enda bön stiger fortare till Guds himmel eller tränger djupare in i hans fadershjärta än denna bön: Gud var nådig mot mig syndare. Vid den bönen jublar himmelen. Änglarna gläder sig när en människa så omvänder sig. Tullindrivaren hade närmare än Farisén till Gud hjärta, därför att han hade lärt känna sin egen beskaffenhet, sin egen oduglighet i allt som är fromt och heligt. Han hade blivit en sådan människa om vilken Jesus säger: Saliga är de som är fattiga i anden, dem hör Guds rike till. Inför Gud var han utfattig, och han insåg det. Farisén var i Guds ögon lika fattig, men saknade den rätta insikten. Han dolde det för alla och sig själv genom att hänvisa till sitt yttre goda, och han slapp dagligen påminnas om den uselhet som bodde också i hans hjärta. Han berömdes och människor såg upp till honom som en helig man. Han gjorde allt rätt, och var from i både tal och åtbörder. Han bortsåg från sitt syndiga hjärta, och inbillade sig att också Gud skulle glömma det, för hans heliga strävans och goda gärningars skull.
Så här är det därför. Om Gud är nådig mot oss, och livet går lätt, och vi förmår leva väl, och gott och rättfärdigt till det yttre, då ska vi akta oss för att bli andligen högfärdiga. Visst ska vi tacka Gud för det, för det är verkligen något att tacka för, men vi ska inte låta lura oss av det yttre skenet och bli ytliga människor. Vi ska veta att i vårt inre, dit Gud ser bättre än t.o.m vi själva, där finns det inget att skryta med. Där växer högmod och förtvivlan sida vid sida, där eggar avunden vreden och begäret den onda lusten. Vi vill vara goda, men inte ens viljan är alltid god. Men vi ska inte heller bli nedslagna och förtvivlade. Gud har inte övergivit oss, och han föraktar ingen, utan har oss alla kära. Ja, Gud älskar sådana syndare som omvänder sig. Och att omvända sig, det är inget annat än just detta att erkänna sitt syndafördärv, och komma till Gud utan en stavelse till sitt försvar. Gud vare mig syndare nådig. Omvändelse är att vända sig bort från tron på sin egen tillräcklighet till tron på Guds barmhärtighet. Detta evangelium bär Jesus fram till oss i kraft av sin död för vår skull och i vårt ställe. Dina synder är förlåtna, ja världens alla synder är utplånade inför Gud, och stänger inte vägen till Gud. Det enda som stänger vägen är vår egen inbilskhet, som kan se ut på två sätt: (1.) antingen kommer vi dragande med vår egen falska förträfflighet, eller (2.) också förtvivlar vi och kommer inte alls, och inbillar oss att vi är dömda att leva utan Guds kärlek. I båda fallen stänger vi oss själva ute från Gud. Men låt oss inte förtvivla: För var och en vars hjärta ber: "Gud vare mig syndare nådig", är rättfärdig inför Gud. Detta är kärnan i vår kristna tro: Rättfärdiggörelsen genom tron allena, av nåd allena, i Jesu namn och blod.
Låt oss därför stå upp och bekänna vår kristna tro:
Torbjörn Axelson