6 e tref 3 årg 2002-07-07.
Predikan i Mockfjärds kyrka
Texter: Luk 9:51-62, Fil 2:1-4
I dagens text vänder vägen upp mot Jerusalem. Det är inte bara enkelt och lätt att vara en Jesu lärjunge. Förra söndagen berättade om hur Jesus väljer ut sina lärjungar, men också om hur många flockas kring honom med förväntan, som flugor kring sockerskålen. Idag är sötman borta och korsvägens kärva smak har kommit i dess ställe. Nu flockas inte längre massorna kring honom. Nu ser man inte längre hur Jesus är den som man tycker sig behöva. Så länge man tyckte sig se att Jesus passade som en pusselbit i den egna visionen om fred och rättvisa, om fritt land om mat utan möda, då flockades man omkring honom. Då ville man upphöja och berömma Jesus. Men evangelierna igenom ser vi hur Jesus aldrig låter sig fångas av massornas entusiasm. Han vet att han ska upphöjas i Jerusalem, men inte som de tror, utan på ett kors. Han vet att han är verklig mat åt alla, men inte sådan mat som de tänker sig. Maten för magen måste bärgas från åkrarna så länge världen står, och jordisk fred och jordiskt välstånd kommer och går. Efter den måste vi själva sträva. Det är ju därför både den gammaltestamentliga texten (5 Mos 15:7-8,10-11) och episteltexten (Fil 2:1-4) trycker så hårt på nödvändigheten att ta vara på sin nästa och göra gott mot honom eller henne. Ge åt den fattige och inte tänka bara på eget bästa.
När vi hör evangeliet idag, är det tydligt hur somliga, kanske de mest hängivna, fortfarande håller fast vid sin Jesus-vision. De predikar fortfarande om det messiasrike, som ska komma, medan de många skakar på huvudet. Ska vi kalla ner eld, över dem som inte vill ta emot. För naturligtvis hade samarierna inget större intresse för en judisk messias, som skulle återupprätta Davids rike. För samarierna skulle en sådan utveckling bara betyda mer förtryck. Därför fann Jesus inga skäl till att bestraffa dessa samarier. Många av dem skulle, som apostlagärningarna berättar, tids nog ta emot honom och hans evangelium, när de förstått att hans messiasrike inte var av denna världen och att upphöjelsen i Jerusalem inte var någon vanlig tronbestigning.
I den andra delen av evangeliet, hör vi tre kärva svar till människor som är på väg att bli lärjungar. De är inget insmikrande tal från Jesus, inga stora löften, men ord som omisskännligt vittnar om allvaret i Jesu kallelse och i att vara en Jesu lärjunge. Till den förste säger han: Rävarna har lyor, fåglarna har bon, men han själv har ingen stans att vila sitt huvud. Här talar inte Jesus bara om hus och bädd i bokstavlig mening, utan i första hand om hans utanförskap i världen. Jesus tillhörde icke världen, fasten han kom till den. Han bodde ibland oss, vi såg hans härlighet, men hans egna tog inte emot honom. Och detta Jesu främlingskap i världen, är ett främlingsskap, som Jesu lärjungar också får känna, ibland mer, ibland mindre. Om vi lyssnar till Jesus, och är hans lärjungar, ska vi inte bli förvånade över om vi ibland måste erfara ett främlingsskap eller ett utanförskap, i någon mening, i denna världen. En Jesu lärjunge kan inte okritiskt vila sitt huvud i sin samtids värderingar och tankesätt. Sedan beror det på var vi befinner oss, hur drastiskt vi får känna av detta existensiella utanförskap, att vara tagen ut ur världen - att vara i världen, men inte av den. Jesu ord till den som ville följa honom, behöver vi därför inte uppfatta som avvisande, om än avkylande i sin kärva realism. Han fick från början veta att det han sökte var ett lärjungaskap på väg till en upphöjelse på en kulle utanför staden. På Golgata stod redan korset påle och väntade på Jesus. Något triumftåg i vanlig mening var det alltså inte fråga om. Det var inte den romerska okupationen som skulle besegras, utan synden och döden som okuperar människan. Det var inte Davids rike som skulle utropas, utan nådens och förlåtelsens rike i Jesu namn och blod, åt alla jordens folk i alla tider.
I Jesu svar till de två sista i texten, till honom som ville gå hem och begrava sin far, och till honom som ville ta farväl av dem där hemma, blir Jesu svar än mer drastiskt. Deras önskningar synes ytterst rimliga, men Jesus ställer dem i ett till synes orimligt val. Konkret kan vi förstå Jesu svar utifrån det faktum att de var på vandring. Det var just då påtagligt att det var just nu möjligheten att följa Jesus fanns, inte någon gång i framtiden, då var det för sent. Jesus skulle då inte längre vara kvar. Därför hade de att välja mellan Jesus och sina familjeplikter. Men det finns i Jesu svar också en djupare innebörd, som gäller alla hans lärjungar i alla tider. Den som vill vara Jesu lärjunge, måste först och främst lyssna till Jesus, även när det medför spänningar eller t.o.m konflikt med föräldrar - eller med annan överhet också för den delen. Vid ett tillfälle kommer Jesu mor och bröder och vill tala Jesus till rätta, vill få honom att inte ta sitt uppdrag på så överdrivet stort allvar. Då avvisar Jesus dem med orden: Dessa som gör min himmelske Faders vilja är mina bröder, och mina systrar och min mor. Det främlingskap som en Jesu lärjunge måste vara beredd på i världen, kan också innebära ett främlingsskap eller oförståelse från de närmaste. Det är inte tillrådligt att låta lärjungaskapet avgöras av vad någon annan än Jesus säger. Ytterst måste han ensam vara vår Herre. Och om han får vara det, då kan - och ska - vi göra allt det vi kan och måste för alla de människor som på ett eller annat sätt behöver oss. Så länge det inte strider mot Jesu ord och vilja. För det är alltid nödvändigt att hålla i minne att vad jag vill inte alltid är vad han vill, och den kristna friheten eller Jesu krav att få vara vår Herre, får inte bli ett tillfälle för den egna viljan att göra sig bred. Därför måste vi påminnas om Jesu sinnelag, såsom Paulus gör i episteln, och ännu mer i den text som följer omedelbart efter den: "Låt det sinnelag råda hos er som också fanns hos Jesus Kristus. Han ägde Guds gestalt, men vakade inte över sin jämlikhet med Gud, utan avstod från allt och antog en tjänares gestalt då han blev som en av oss. När han till det yttre hade blivit människa, gjorde han sig ödmjuk och var lydig ända till döden, döden på ett kors. Därför har Gud upphöjt honom över allt annat och och gett honom det namn som står över alla andra namn."
Det är inte vi som är herrar utan Jesus som är Herre. Låt oss därför nu också stå upp och bekänna:
Vi tror på Gud Fader...
Torbjörn Axelson