4 sönd. efter Trefaldighet. 3årg 2002 Predikan i Gagnefs kyrka

Fria eller fälla
Text: Luk 13:1-5

Mitt i sommaren, dagen efter midsommar, möter oss katastrofen. Evangeliet berättar nyheten om en blodig masaker på pilgrimmer och om ett torn som störtat samman och 18 döda. Just dessa nyheter är kanske inte så färska längre, men känns likväl mycket aktuella. Risken att det ska stå något liknande i FK i veckan är ju dessvärre inte obefintlig. Det som hände då, händer nu, händer ständigt. Varför? Den frågan fanns då, och den finns nu. Finns det någon rättvisa i det som sker. Varför drabbas somliga så svårt? Vad finns det för förklaring. En del kan man ju förstå, men andra - det är obegripligt. I evangeliet idag sätter Jesus tummen på vår benägenhet att leta rättvisa förklaringar till det oförklarliga. Jag befarar nämligen att den benägenheten finns också hos oss. Varför drabbas vissa? Har de inte också egen skuld i det, åtminstone en del och till en del? Denna tankegång, tar Jesus fatt i, innan de som berättar själva hinner formulera den den: Är det deras egen skuld? Måste det inte vara så att de på detta sätt straffas för sina hemliga eller uppenbara synder. Om man missköter sig, så drabbas man. Den tanken finns ibland oss, nu som då, åtminstone när det gäller någon långt borta, som vi bara hör eller läser om. Eller hur är det när ni läser en notis där det står t.ex: Natten till lördag omkom en yngre man vid en häftig avåkning mellan Falun och Borlänge. Ytterligare omständigheter vill polisen för närvarande inte lämna. Rättsmedicinsk undersökning pågår.

Var han en värre syndare än alla andra, eftersom detta hände just honom? Vi vet inget om hur det var och ändå kan det ha varit fler än jag som gjorde oss en dömande bild av en omdömmeslös kanske berusad kille, som i detta fall ensam, tack och lov, fick betala för sin tanklöshet. Men hur det egentligen förhöll sig, det har vi ingen aning om. Men det är en vana att försöka förstå livet om det finns något sammanhang mellan vem och hur. Och det skapar ju också en slags trygghet. Vi är inte som de som drabbas av sådana olyckor. Om vi lever sunt och omdömmesgillt, så klarar vi oss. Tror vi, och så trodde de som kom till Jesus. Det är bara det att detta är lögn. Det är inte sant. Visst inns det ett statistiskt samband mellan liv och hälsa, mellan körsätt och olycksfall. Men det är bara ett statistiskt samband, inte en lag. Den exemplariska kan ändå drabbas, och den omdömeslöse slavvern komma undan. Och just det måste vi också hålla i minnet när vi drabbas, i våra egna familjer. Det är inte meningsfullt att söka efter orsaker till varför just man själv, eller ens närstående drabbas så hårt. Ingen fungerar alltid på topp, och ibland går det galet ändå. Och sjukdomen smyger sig på oss. Det finns inga enkla allmängiltiga samband, inte på den individuella nivån. Man bör vara försiktig och bete sig ansvarsfullt, javisst, men det blir ändå som det blir.

Detta är den ena sidan av saken. Vi har ingen rätt att döma den som drabbas, varken någon långt borta, som vi läser om i tidningen, eller någon nära, vi håller av, eller oss själva. Sjukdom och olycka hör detta livet till, och vi kan bara mycket mariginellt påverka det som sker. Därför ska vi inte heller inbilla oss att vi är bättre människor, därför om inget gruvligt ännu skett oss, eller tro att sådant bara händer andra. Nästa gång kan det vara vi.

Men Jesus nöjer sig inte med att avfärda den naiva och falska föreställningen om syndarens lön, utan som alltid vänder han blicken till det som är verkligt viktigt och som handlar om oss själva. Sanningen är nämligen den, att vi alla egentligen har förtjänat det gruvligaste öde. Alla de dagar vi har skonats från olycka, sjukdom och död, så är det vid närmare betraktande en obegriplig nåd, som inte på något sätt motsvarar våra förtjänster. Jesus manar oss att inte förspilla denna nåd, eller tanklöst ta den för given och än mindre må vi tänka att vi förtjänat det goda livet, utan istället veta att vi alla, om vi så skulle dömas som våra gärningar har förtjänat skulle bli masakrererade och krossade under fallande torn, redan här i livet, eller i det kommande.

Därför manar oss Jesus till omvändelse. Vi måste omvända oss, anars ska vi alla mista livet som de.

Men vad menas då med omvändelse? Detta begrepp, och denna maning hör till de allra mest missförstådda i den kristna läran. Omvändelsen handlar inte om moralisk självförbättring. Det handlar inte om att infria nyårslöften, så här i halvtid. Det handlar inte i första hand om att kämpa sig fram på den smala stigen av försakelse och rent leverne, för att så undgå olycka och sjukdom och död. Nej, klättra till himmelen, kan vi inte. Inte heller tvätta oss så rena att vi skulle duga inför Gud. När det i evangelierna talas om omvändelse, så handlar det alltid om om att bli insatt i Kristi livssammanhang. Människan kan inte omvända sig, men hon kan sluta göra motstånd mot Gud och vi kan erkänna att han är allt och jag själv intet. Inte förneka och riva ner den tro som Gud genom ordet och anden är i färd med att bygga inom oss. Erkänna att liksom det är en oförtjänt nåd var dag detta livet är åtminstone uthärdligt - och stundom även mycket bättre än så - så är det i fråga om det eviga än mer nödvändigt att förtrösta på nåden, på förlåtelsen, på Kristi kärlek och hans rättfärdiga blod, när han gav sitt liv för oss och dog i ditt och mitt ställe. Vi kan inte offra oss till Gud. Vi kan inte erbjuda Gud något av det vi har, därför att vi inget har inför Gud, och inget heller behöver inför honom. Genom att övertyga oss om nåden vill han befria oss ur denna livslögn. Vi måste lyssna. Vi måste förstå att vi inte i någon mening är samspelta med Gud, att vi inte har något att erbjuda honom. Vi måste sluta tro på möjligheten att offra oss fram till Gud, för vårt mynt är inte gångbart, och inget vi har är utan fläck, så att det skulle duga att räcka åt Gud, och även om det funnes, skulle han inte behöva det, eller trakta efter det. Det enda Gud vill ha av oss är ödmjuka hjärtan, vår fattigdom och vår nöd. Därför får vi inte försöka komma till Gud med gåvor, och inte tro oss vara Guds jämlikar. Då kommer det att gå oss på samma sätt som det gick de gallileer vars blod Pilatus lät flyta samman med deas offerdjurs blod, där det rann från templet. Och vi ska inte bygga torn, för att göra oss ett namn, som man gjorde i Babel. Eller med andra ord: Vi ska inte förtrösta på mänsklig förmåga och makt. Babelstornen störtar samman och krossar oss, om än inte alltid så tydligt som i höstas. Det namn som kan rädda oss gör vi inte oss själva genom att resa torn, utan det namn vi behöver kommer till oss inte genom ett torn utan genom ett kors. Symbolen för mänskligt nederlag och förödmjukelse.

Nej, omvändelsen är att låta den helige Ande vända vår förtröstan bort från alla våra imponerande mänskliga torn och offer och bragder, till korset. Låta Gud genom sitt Ord, och sakramenten i våra hjärtan framodla insikten både om vårt restlösa beroende av Guds nåd och Guds liv, OCH insikten om att han verkligen är nådig, är en Fader som vill förlåta oss, om bara vi kommer med ödmjuka hjärtan till honom. Alltså att vi kommer med den rätta insikten om vår fullständiga brist på allt eget, som kunde berättiga oss till livet och Guds kärlek och välsignelse. Bara sådana människor som är andligen misslyckade kan bli frälsta, det är faktiskt Jesu entydiga budskap evangelierna igenom. Men detta är å andra sidan själva evangeliet, det fantastiska: Dessa kan verkligen bli frästa - av nåd allena. Saliga är de som är fattiga i anden, dem tillhör himmelriket. Saliga är de som hungrar och törstar efter rättfärdighet, de skall bli mättade.

"Fria eller fälla" är evangeliebokens rubrik över texterna idag. Och ytterst handlar det alltså om huruvida VI på den yttersta dagen skall bli friade eller fällda av Gud. Och hur det går i den processen är alldeles klart, och något vi inte alls behöver grubbla över. För utslaget är ju givet, inte av vad vi gjort, utan av hur vi kommer dit och i vems namn vi kommer inför Gud. Kommer vi i vårt eget namn med våra egna gärningar och vårt eget liv, kan det bara sluta med katastrof. Det finns alltid, också hos den allra bästa människa tillräckligt mycket falskhet och sken för att tända Guds vrede. Ska vi frias, ska vi bestå, så finns det bara en sak att göra. Att vädja till Guds nåd. Erkänna att allt eget är fördärvat. Att också det bästa hos mig är förpestat av synden och värdelöst inför Guds skarpa kännarögon. Vårt enda hopp är därför att vi måste komma i en annans namn, med en annans kläder, och dömas i en annans ställe. En som hållit måttet, och det svindlande evangeliet är att det finns en alltigenom rättfärdig, en enda, och att han - svindlande ord - vill byta med oss. Jesus vill ge oss sitt eget namn och med det sin rättfärdighet. Han sveper in oss i sina egna kläder, och talar gott för oss inför Gud, när vi bytt våra egna torn och offer mot tron på hans kors. När vi anar och vet att det var jag och ingen annan som förtjänat att hänga där, då vill han också byta plats med mig på domens dag. Han vill ge oss liv och salighet.

Nu får ingen tro att det skulle vara genom vår ånger och inlevelse som vi vinner Jesu nåd och rättfärdighet. Nej, det är han som från början till slut vinner oss. Vår kärlek till Jesus är inget som kommer från oss själva, inget som vi presterar, inget torn vi bygger och inget offer vi bär fram, utan något som han ger oss. Det är med oss som med Maria. Den som fått mycket förlåtet älskar mycket. Men det kommer inte an på känslor. Känslorna kommer och går. Som all riktig kärlek sitter också kärleken till Jesus främst i viljan. I den viljan man vill kännas vid - för det finns ju också andra viljor i en människa, viljor med vilka jag vill det jag inte vill. Men kärleken är åtminstone viljan att vilja ha Jesus kär. Viljan att låta honom äga ens hjärta. Viljan att lita på honom och förtrösta på honom. Viljan att vilja låta honom vara Herre också över mitt liv. Viljan att inför honom bekänna alla synder och viljan att leva av hans nåd allena. Det är den rätta kärleken till Jesus. I den kärleken har vi fått att leva. Löftet om våra synders förlåtelse i Jesu namn och blod är den enda skatt vi äger, och inget må vara oss kärare än den. För detta är det ofattbart stora evangeliet: Det finns ändå verkligen en väg till himmelen. Det är det andliga nådehjonets väg, på vilken han vill föra oss till himmelen. Och svepta i Jesu förlåtelses mantel, och med vår blick fäst vid försoningens kors där han hänger istället för mig, får vi vandra.
Låt oss därför nu stå upp och bekänna vår Gud och frälsare:
Vi tror på Gud fader allsmäktig....

Torbjörn Axelson