4 e tref.1-97
Sommaren handlar i kyrkoårets texter om att växa som människa. Idag är temat Fria eller fälla. En aspekt av att växa som människa är att sluta upp med att döma sin medmänniska. Att inte döma är en fråga om både självinsikt och omsorg.
Att döma och fördöma det är något som är lättare ju längre bort man står. Hur lätt är det inte att förfasa sig när man läser om någon i tidningens som har fallit morasliskt. På senare tid har det oftast handlat om makthavare som betett sig olämpligt. Men det kan lika gärna vara någon som man ytligt känner, som gjort eller sagt någon groda. På avstånd är det lätt att döma och fördöma det som är orätt, eller dumt. Kommer man närmre är det svårare. Någon man håller av, och vars historia och liv man känner. Då, när man står närmare och vet mer då är det inte lika självklart att döma. Då är det lättare att förstå och kanske försvara, eller åtminstone lyfta fram det som är gott hos den människan, och inte fokusera på det som blivit fel. När det handlar om en själv, då är vi människor lite olika. Somliga har lätt att ta på sig skuld och döma sig själva antingen det finns anledning till det eller inte. Allt vi inte klarar, allt vi borde men inte gjorde, det som gick sönder eller inte blev vad det kunde ha blivit omkring oss.
Andra av oss kanske känna oss mer träffade av Jesu ord. Vi som inte ser bjälken i vårt eget öga, när vi dömer andra.

Många av oss dömer alltför lätt och alltför svepande med moraliska omdömen. Domar som förkrymper livet för både den som fäller domen och den som blir dömd.
Det finns också en annan dom. En slutlig, då vi ska göra räkenskap för våra liv. Gud ska en gång döma om allas våra liv. Att det efter detta jordeliv skall komma en räkenskapsdag, det är en tanke som är djupt rotad i kristen tro. När vårt liv är slut skall vi ställas inför den som förstår allt, och dömer allt.
Vi kan frukta inför den domen. Det är så mycket i våra liv som är försnävat och perspektivlöst. Det är så många gånger som vi tagit livsmod från andra och oss själva. Så ofta som vi inte gjort vad vi kunnat göra för vår nästra. Så ofta som vi glömt Gud, och blivit inkrökta i oss själva.
Om Gud är den som tronar i sitt himelska majestät. Långt borta ifrån oss, och ser hur våra liv egentligen borde ha varit. Gud som ser oss från ovan. I så fall måste vi frukta. Då blir Guds dom nog hård. Åtminstone om vi betänker hur lätt det är att döma hårt dem som är långt borta, och inte angår oss.
Men det är inte sådan Gud är. Kristen tro säger att den Gud som ska döma oss är en Gud som är oss människor nära. Som vet vad det handlar om att vara människa. Som vet hur lätt det är att gå vilse i livet. Gud dömer inte utan att veta vad det handlar om. I Jesus Kristus har Gud blivit människa. Den som en gång skall döma oss har alltså själv levt ett jordeliv som vårt. Jesus levde som verklig människa ibland oss. Han såg inte heller alltid klart. Han levde också under den mänskliga begränsningen. Han var frestad att leva med sig själv i centrum och använda sin förmåga som tillgångar för sitt eget välbefinnande och sin egen tillfredställelse. Som vi alla, riskerade han att bli inkrökt i sig själv. Han blev det inte. Han valde ett annat liv. Men han levde inte utan frestelsen. Gud har kännt vad det är att gå mänskligt vilse, och att inte leva mänskligt rätt.
När Jesus levde som människa, hände det att han blev uppmanad att uttala sin dom över en kvinna som man sa hade begått äktenskapsbrott. En kvinna han kanske inte kände, och som det kunde ha varit enkelt att bara hålla med de andra och döma som de andra gjorde. Men han stannade upp. Ritade något på marken för att samla mod att tänka sig in i vad det handlade om. Han gick inte den enkla vägen och han dömde inte som de andra. Den av er som är utan synd ska kasta första stenen på henne. Vi kan inte döma utan att döma oss själva. Vi är alla, eller nästan alla, benägan att göra det som är moraliskt förkastligt om omständigheterna nödgar oss. Jesus lät den insikten vägleda honom, och med sina ord fick han också de andra att inse det. Den av er som är utan synd ska kasta första stenen på henne. Några stenar blev inte kastade.
När våra liv är slut och vi ska dömas, då är det en Gud som vet vad det är att vara människa som ska döma oss. Någon som inte, när han levde som människa, dömde sina medmänniskor.
Om Gud, som dömer, vore en Gud långt borta, som ser oss och våra liv från ovan, då skulle vi ha vi skäl att frukta. Men det är en Gud som i sitt eget väsen vet vad mänskligt liv är, en Gud som är oss nära, som ska döma oss. Därför behöver vi nog inte frukta den domen.
Men inan vi kommer dit uppmanar oss Jesus att inte döma förhastat eller obarmhärtigt. Både självinsikten och barmhärtigheten manar oss att vara försiktiga.
-----------
Låt oss nu stå upp och stämma in i bekännelsen till vår Gud, som har blivit människa i Kristus och därför både kan vägleda oss och döma oss:

ing 177:1-3 Pris vare Gud, som låter oss
Grad 581:3-4 Då vi livets goda delar
e pred 87:1-4 Våga vara den du i Kristus är
slut 201:1-3 En vänlig grönskas rika dräkt

4 e tref. 2 årg 1995 Grängesberg
Idag får vi vara med om ett möte, ett dramatiskt möte, när de kommer släpande med kvinnan till Jesus. De kommer med henne för att sätta Jesus på prov. De ställer en försåtlig fråga till honom, men han vänder frågan mot dem, och mot oss. "Den av er som är utan synd skall kasta första stenen". - Och de gick. När vi idag hör Jesus säga: Den av er som är utan synd kaste första stenen, så träffar han. Eller är det inte så, när vi läser eller hör om någon som har gjort något klandervärt, så finns tanken där, i oss, och vi dömer. Och det utan att själva veta mer än vad de andra har sagt.
Han ritade i sanden, för att han inte skulle förhasta sig. För att få tid att tänka efter, tid att samla mod och tid att övervinna frestelsen, att gå med i hopen som ropar "Stena henne, Stena henne". Om vi följer med i den hopen, den enkla vägen, som inte kräver något av oss. Som låter oss vara med bland de andra. Då går vi utan Jesus. I den hopen följer han inte med. "Den av er som är utan skuld..."
Men det kanske istället är vår skuld som kommit i dagern. Jag som känner skräcken för massan som ska döma mig. Jag som känner sorg över att de har rätt. Då är jesu ord till mig. Gå nu och synda inte mer. Då är det jag som är den fördömde som får livsrum. Det märkliga är ju att Jesus inte först och främst är intresserad av rättvisa. Det är inte rättvisa som har gjort att världen har blivit till. Det är inte av rättvisa vi har fått livets gåva. Bara därför att Gud ville ge oss livet är det som vi är till. Guds spontana livsyttring. Nåd. Så handlar Jesus mot kvinnan.
Det var äktenskapsbrott de anklagade henne för. Tagen på bar gärning. Märkligt, kan man tycka, att de kom med bara henne. Var de inte två om det? Och dessutom borde hennes man ha varit där. Det var ju mot honom brottet var begånget, enligt tidens uppfattning. Varför blev hon ensam släpad till Jesus? Kanske de är utelämnade för att ge berättelsen ännu en botten! I bibeln är äktensakapet ofta en bild för att beskriva förhållandet mellan Gud och folket eller Gud och människan. Äktenskapsbrottet är en bild för människans svek mot Gud. Att göra något annat än gud till sin Gud, och till sitt högsta. Gud, vår skapare är den övergivna. Gud som ständigt ger oss liv och allt gott, är det som vi lämnar för någon annan. Till något annat än till Gud sätter vi vår lit och till någon annan vänder vi vår lovsång och vår dagliga bön. Arbete, pengar, ägodelar, familj, vår ställning och anseende, vår kunskap eller brillians. Om vi bytt ut Gud och gjort oss en avgud, så finns bara ett slut att vänta. Vi blir oundvikligen lämnade. Ensamma får vi stå till svars, avslöjade. Förr eller senare. Med bara oss själva kommer vi att tvingas stå inför den rätte Guden. "Du ska inga andra gudar ha vid sidan av mig." Har vi tidigare förträngt vårt svek, så kommer det då att vara fullständigt tydligt för oss. "Hon togs på bar gärning". Vi tas på bar gärning med att ha gjort något annat än Gud till vår Gud. De flesta av oss. Någon annan än Gud har fått vår innersta kärlek. Någon annan än Gud har vi givit vår tillgivenhet och vår åtrå. Och nu står vi inför honom, ensamma, avslöjade, bävande, i skräck för domen som måste komma. Den obönhörliga.
Och så plötsligt hör jag genom mina egna tankars brus tystnaden. En stillhet. Och så hans röst. Har ingen dömt dig? Inte heller jag dömer dig. Gå nu och synda inte mer.

4 e tref 3-99 27/9 Hgm. Floda.
Finns det någon rättvisa i olyckor. När människor blir sjuka och dör. När katastrofer händer. Vems fel var det. Vad beror det på. Det var en god människa - det är orättvist att det skulle hända just honom eller henne. Vi börjar utreda. Vad var orsaken till olyckan. Vad är orsaken till sjukdomen. Ibland finns det orsaker ibland inte. Men kopplingen mellan hur någon har levt och hur det slutar är nästan aldrig tydlig. Det finns ingen koppling mellan hur man levat och hur man dör. Det berodde inte på några hemliga synder hos dessa galliléerer, att Pilatus lät hugga ner dem på tempelplatsen. Det var slumpmässigt att det blev de. Det är slumpmässigt vem som drabbas av plågsam sjukdom eller dör i unga år. Det finns ingen rättvisa. Vi får inte vad vi förtjänar. Varken gott eller ont.
Jesus säger istället till alla: Omvänd er, annars ska ni alla mista livet som de. Vad menar han med det. Som vanligt riktar Jesus in intresset mot det egna. Man ska inte ägna sitt intresse åt andras tillkortakommanden eller förtjänster. Man skall istället rikta uppmärkasmheten mot sig själv och mot Gud. Hur har jag det med Gud. Förtjänar jag att få leva det liv jag lever. Eller är det egentligen jag som borde ha fått ett torn över mig, om det vore rättvist. Men jag får ännu njuta livet. Det är ett under att få leva - en orättvisa till min fördel.
Om ni inte omvänder er så skall ni mista livet som de. Ur ett perspektiv är ju det vår framtidsutsikt. Att mista livet, och att göra det på ett slumpmässigt sätt utan sammanhang med livet vi levt och utan mening. Med omvändelse menar Jesus inte bara ett krav på att vi måste leva väl. Omvändelse är också ett erbjudande och en möjlighet. Omvändelse innebär livsgemenskap med honom.
Jesu död var verkligen en död utan sammband med livet. Han hade inte förtjänat korset, skamen och lidandet. Hans lånfredagsmörker var oförtjänt, mer än andras.
Omvändelsens möjlighet är att fästa sitt liv vid honom. Det lidande och död som drabbar oss vid hans lidande och död. Då kan också hans uppståndelse och liv bli vårt liv. Livets perspektiv blir större. Döden blir inte den slutliga domen över våra liv. Domen är Guds, inte dödens.
Omvändelsen, att rikta in sitt liv mot Kristus, det innebär både ett bejakande av att döden är godtycklig och ofrånkomlig. Livet är korsmärkt. Men det innebär framförallt insikten att döden är övergående och tillfällig. Bara Gud är evig, och i honom är det som vi både lever och dör.
Nattvarden är ett sätt att omvända sig. Vända sig till Gud. I nattvarden kommer han till oss. Ger sig själv åt oss. Detta är min Kropp, för dig utgiven. Våra liv flätas samman med hans liv. Vår död med hans död, så att vi också får del av hans uppståndelse. I brödet och vinet kommer han oss till mötes från andra sidan den meningslösa döden, som han dog på Gollgata, och som vi kommer att dö - ingen vet när. Genom nattvardens mysterium slås en bro från vårt liv till hans liv. För att vi inte ska mista livet som de, i meningslöshet.
Låt oss utrycka vår samhörighet med Kristus, som en bön om att få komma honom allt närmare, genom att bekänna honom som vår Herre. Låt oss stå upp och bekänna vår Kristna tro:

4 e tref Högmässa
ing 177:1-3 Pris vare Gud, som låter
grad 562 Herren gav, och Herren to
e pred 639:1-5 Mitt hjärta vidgar sig öv
off 397:1-3 Så som du bjöd vi kommer
slut 175:3-6 Det heliga kors som Herre

5 e tref. eller Apostladag. 1-97. Gr-b 970629
"Lämna mig Herre, för jag är en syndare". Svaret kan synas märkligt. Borde han inte ha blivit glad över all fisken, borde han inte bli glad över att Gud visat en smula av sin härlighet för honom? Folket var ivrigt och trängde sig på för att få höra. Simon blev tillsagd att ro ut, fastän han fiskat hela natten. Besviken, som man kan vara när man arbetat förgäves. Ivrigare att bli färdig med näten, och få några timmars sömn, än att höra Guds ord. Kanske han satt och slumrade när Jesus predikade.
Ändå var det just han, han som redan hade fullt upp, Jesus tog i anspråk. Ingen av de ivriga lyssnarna och sökarna.
Och så all denna fisk, på alldelses osanolik tid. Sedan solen gått upp. All denna fisk - det var ett under. Men Simon var inte inställd på under. Han var fylld av alla små bestyr och bekymmer. Fisk begrep han sig på. Därför blev det så tydligt att detta inte var någon vanlig fiskelycka. Inför den sprattlande, glittrande fisken, står han som inför Gud. Det är för stort för honom. Han är en liten människa. Otillräcklig. Uppfyld av det jordiska. Sviktar under Guds närvaros tyngd. Det gudomliga hotar att knäcka honom. Gå bort ifrån mig Herre. Jag är en syndare.
Varför kallar han sig syndare. Vi är vana att synd, och syndare, är moraliska begrepp. Syndare är den som gör det som är fel. Men säkert var det inte tankar på begågna synder och fel som drabbade Simon. Han insåg sin bräcklighet. Insåg att han av stoft var tagen. En handfull mull och inget mer. Han bävade inför Gud. Gå bort ifrån mig. Det är för stort för mig. Ett stoftkorn är jag, som virvlar bort i den oändlige..
Men Herren går inte bort från honom. Jesus kallade honom ändå. Petrus hade nog inget val. För den människa som blivit drabbad av Gud, finns inte längre något val. Och livet skulle inte bli som han hade tänkt sig. Skulle inte bli det stilla fiskarliv vid gallileiska sjön, som var utstakat. Människofiskare skulle han bli.
Människofiskare. Smaka på ordet. I sammanhanget, vid fiskeläget, när Jesus kallar Petrus, är uttrycket fyndigt. Men när ordet lämnar stranden och kommer in i det religiösa språket, då blir det ett vanskligt ord. Det går ju an att vara fiskare, men vem vill vara fisken som snärjs i nätet. Det är väl inte så vi vill se på detta att bli fångad av Gud. Kanske tänkte man annorlunda när orden blev sagda. Fiskens mening var att bli fångad av människan, och människans mening är att bli fångad av Gud.
Vi tänker väl snarare: Egentligen borde fiskarna få simma och leva. Och när vi fångar dem, är det inte för att de är ämnade till att bli fångade, utan därför att vi måste döda den för att själva leva. Så tänker vi nu, och därför blir bilden lite konstig.
När vi använder bilder, eller funderar över bilder, inte minst bibliska sådana, så är det viktigt att inte pressa dem för långt. Inte flytta bliden från stranden. Jesus kallar Simon att bli hans lärjunge och hans apostel. Det är det han vill ha sagt.
Att vara lärjunge är att i Jesu närhet lära känna Guds och livets mysterier. Att med hela sitt väsen förstå och bli infogad i det som kallas Guds rike.
Att vara apostel, det är att berätta för andra om Guds gärningar.
Alla vi människor är kallade att vara lärjungar. Gud vill att vi mitt i vår begränsning och trots alla de små angelägenheter vi är så fylda av, ska bli fångade av det heliga. Såsom Simon blev. Somliga kallar Gud också nu till apostlar. (Eller människofiskare om vi ändå skall använda textens ord), d.v.s till att berätta om Gud och särskilt om Jesus Kristus.
Det förhåller sig ju så enligt Kristen tro så: Gud har skapat alla och allting, och Gud skapar och uppehåller alla och allting dag för dag. Alla människor, kristna eller inte, har möjlighet att fördjupa relationen till sin Skapare. Alla religioner, allt sökande efter Gud har sin grund i detta. Vi kan av oss själva söka Gud.
Men detta är inte allt. Gud gjort något nytt. Ingripit i historien, med något avgörande viktigt för alla människor. Jesus Kristus. Och eftersom Kristi sändning i världen är en händelse i historien, så måste den bli berättad. Det måste berättas att: Gud har blivit född som människa. Att hans namn är Jesus från Gallileén, jude i första århundradet. Han blev korsfäst men uppstod från de döda, och lever alltjämt. Det måste berättas att detta att vara människa nu är att vara en sådan varelse som Gud själv ha varit. Att Skaparen själv har blivit människa, och så fördjupat samhörigheten mellan Gud och människa, på ett sätt som ingen till fullo kan förstå. Detta måste bli berättat. Annars förblir Guds största under, hans människoannammelse, mänsklighetens djupaste mening förborgad. Ingen kan finna den hemligheten utan att den berättas. Och att berätta det är att vara apostel.

Fastän vi är insnärjda av alla våra små eller något större angelägenheter och fastän tiden inte räcker till. Fastän vi känner vår otillräcklighet, så kallar Gud oss att vara lärjungar, såsom han kallade Simon. Plötsligt bryter det heliga igenom. Guds närvaro drabbar oss. Inte alltid är det den härliga känslan som överväger. Nästan alltid är det dubbelt. Livets mening är det, men jag är så bräcklig. Inte kan väl en stoftvarelse se Gud och leva? Vi blir fångade av Gud.
Kanske så småningom vi också är mogna att berätta för andra, att själva bli apostlar, men inte alltför snart. Men då vi varit hans lärjungar en tid, så kallar han nog också oss att på vårt sätt och i vårt sammanhang faktiskt berätta om honom. Kanske sällan att trumpeta ut från taken Snarare om att viska hemligheten vidare:
Att Gud är nära. lyft blicken. Gud omsluter vårt svaga mänskliga väsen. Såsom Gud själv blev buren i en kvinnas armar så bär han nu oss, så var inte rädd.


Ing 369:1-2(-4?) Med pelarstoder tolv
Grad 87:1-4 Våga vara den du i Kristus är
e.pred 96:1-4 Öppna mig för din kärlek
slut 59:1-3 Med Gud och hans vänskap

Apostladagen 1993 (3årg) Predikan i Svärdsjö Texten vi hörde är symbolmättad. Kristus bygger en ny gemenskap, en som vi alla får vara med i. Detta är en gemenskap med två sidor.
Människor kom från alla håll till Jesus. Inte viste de så noga vem han var, men de kom. De kom från alla otänkliga håll, olika slags människor, från när och fjärran. Detta påpekas särskilt i texten. Från Galilleen, Jerusalem, Idumeen, som är området söder ut, mot Egypten till, från andra sidan Jordan, d.v.s öster om det judiska landet från Tyros och Sidon, d.v.s norr ut, nuvarande Libanon. Detta var något nytt. Något som visar framåt, mot hur Jesu gemenskap inbjuder alla över hela världen, ända hit till Svärdsjö, att höra till honom. Och med oss är det som med dem. Vi vet inte alltid så noga vem Jesus är, men vi kommer för vi anar att han har något vi behöver. Och vi är välkomna till Jesus.
Det finns också en annan sida av Jesu gemenskap. Om den ena sidan var hur vi söker oss till honom, så är den andra sidan av Jesu gemenskap hans utsändande. I texten berättas det om hur Jesus valde ut 12 lärjungar som fick ett särskillt uppdrag. Det står att han skulle skicka ut dem att Predika och ha makt att driva ut demonerna.
Varför väljer Jesus ut just dessa tolv? Det tycks visserligen vara en ganska disparat grupp. En av dem skulle föråda Jesus. En annan förneka honom. En var tullman och missaktad som sammarbetsman och ekonomisk fifflare. En var nog gerillasoldat. Det var en brokig skara alltså. När Jesus väljer ut dem är det en tydlig symbolhandlig. Men denna gång inte främst en symbol för att Jesus vill ha med alla sortes människor i sin gemenskap - det vill han, men åtminstone två slags människor saknas ju bland de tolv: Ickejudar och kvinnor. När Jesus utväljer dessa tolv judiska män, är det istället ett sätt att säga att nu inleds ett alldeles nytt skede i Israels, Guds folks historia. Dessa tolv, som har sina rötter i Guds förbundsfolk är de nya stamfäderna. De gamla fäderna de var Jakobs tolv söner. Men dessa tolv, som Jesus utväljer är de nya fäderna, från vilka det förnyade gudsfolket utgår, gudsfolket där alla får vara med, och inte bara de som råkar tillhöra ett visst folk, judar eller engelsmän eller något sådant, utan alla, vi också.
Dessa tolv, som Jesus utväljer, är våra stamfäder på samma sätt som Jakobs söner Ruben Simeon Levi Juda Isaskar Sebulon och de andra fram till dess hade varit gudsfolkets stamfäder. Med Jesus börjar Gud på nytt med sitt folk. Nu får alla vara med. In i detta nya gudsfolk blir vi tagna genom dopet, judar och hedningar, män och kvinnor, flickor och pojkar, barn och vuxna, alla på samma vilkor - genom dopet.
Jesus sände ut dessa tolv. På samma sätt sänder han ut oss. Ibland kallas dessa tolv för apostlar. Apostel betyder helt enkelt sändebud. Men det är inte bara dessa som är apostlar eller sändebud. Alla vi som är döpta, har fått uppdraget att vara apostel. Men vilket bud är det då vi skall gå med? Och till vem?
Det går nog inte att svara uttömmande på det på några minuter. Men uppdraget har med detta att göra att den kristna tron inte är en självklar tro. Vår tro har sin grund i ett specifikt historiskt skeende, som vi inte känner till av oss själva. Det som ju hände var att Gud blev människa i Jesus från Nasaret - något fullkomligt omvälvande. Han blev dödad för vår skull, men uppstod och banade så en väg för oss alla. Sedan dess finns i mänskligheten något fullkomligt. Genom honom finns Gud i skapelsen och i mänskligheten. Vi är inte övergivna och världen är helig, helgad av Guds utgivande närvaro. Gud är med oss. Detta skall vi på Guds uppdrag förkunna för varandra.
Tron är alltjämt på väg ut. Den har sin utgångspunkt i Jesus och det som hände för två årtusenden sedan, och som evangelierna vittnar om. Vågorna rör sig över jorden genom släktena och nu har de nått oss. Må vi ta emot budet och se honom, herren, som sänt det och känna igen honom när han möter oss idag.

Låt oss be:
Herre vi tackar dig för att du tar oss upp i ditt heliga förbund, i gemenskapen med dig. Vi tackar dig för ditt förtroende för oss och ber dig: Visa oss Herre din väg och gör oss villiga att vandra den. I Jesu namn. Amen

6 e tref.3 årg.-97 5/7-97 hgm. Grängesberg 970706
Ett genomgående tema i kristen tro är gränsers genombrytande. Det är kärleken som bryter igenom gränser. Gud går i sin kärlek utöver det rimliga. Guds kärlek skapar världen och av kärlek bli Gud människa.
Jesu bergspredikan är undervisning om Guds rike eller himmelriket, som det kallas i Matteus evangelium. Guds rike är kärlekens rike. Kärlek som går utöver gränserna och normerna. Om inte er rättfärfighet överträffar de skriftlärda och fariseernas, så kommer ni inte in i himmelriket.
Fariseerna och de skriftlärde var de som tog lagar och regler på största allvar. Guds vilja var att människan skall följa Guds lag, och det är visserligen inte något man kan göra med en klackspark, långt därifrån, men det är möjligt för en männisa att uppfylla Guds bud. Och om hon gör det, så är Gud också välvillig till människan. Rättfärdighet råder mellan Gud och människa. Så ungefär tänkte de skriftlärde och fariseerna.
Vårt sätt att tänka till vardags är väl ganska likt Fariséernas och de skriftlärdas tror jag. Vi menar väl också att det viktiga för en människa är att leva efter det som är enligt allmän lag och moral. Gör man det, är ordentlig och sköter sig, då kan man räkna med att få leva i fred och förtroende med både medmänniska och Gud. Man får inte slarva med hur man lever, men det är ändå fullt möjligt att leva ett rätt och rättfärdigt liv. Vi vet vad som krävs, och de flesta av oss lever i stort sett upp till det.
Om inte er rättfärfighet överträffar de skriftlärda och fariseernas, så kommer ni inte in i himmelriket. Att leva laglydigt räcker inte. Att hålla sig till det som förväntas av en är oftast en förutsättning för att den mänskliga gemenskapen ska fungera till vardags. Det är så ett sammhälle byggs upp. Ett jordiskt rike, och det är i sig inte fel eller mot Gud. Gud är också sammhällets Gud. Men Guds rike eller kärlekens rike är ändå annorlunda. De handlingar som motiveras av kärleken kommer inte genom yttre påbud eller lagar. Man kan inte stifta lag som föreskriver någon att älska. Men den människa som älskar kan gå långt utöver vad som förväntas av henne. Då kan hennes kärlekshandlingar kritiseras för att de är spontana och inte kan upphöjas till allmängiltiga regler. Kärleken kan driva en människa att engagera sig för en utsatt människa på ett sätt så att det känns hotande för de som har att upprätthålla lag och ordning. Kärleken till livet kan driva en människa att sätta sig över vanlig lag och ordning. Kärlekens egna regler tar över. Kärlekens ögon ser en människa när reglerna ser ett fall, eller ett problem, eller en flykting, eller en fiende.
Kärleken ser en människa som den hon är och tänker inte strategiskt vad som är bäst för landet eller folket eller samhället, eller kyrkan eller företaget, eller ekonomin, sin egen eller samhällets. Den i vilken Guds kärlek finns ser som Jesus såg. Ser människan.
När Jesus målar sitt rikes vission, som inte är av denna världen, då inser vi att vi har långt kvar till Guds rike. Och vi förstår också att det inte är möjligt att pressa oss själva eller någon annan till att älska. Man kan inte befalla fram Guds kärleksrike. Det måste komma innifrån, och det måste komma genom Guds kärleks ande.
Jesus själv levde i Guds rike. Eller Guds rike levde i honom. Därför såg han dem han mötte som människor, inte som hjälpbehövande, eller syndare, eller fattiga, utan som människor. Därför blev han ett problem för makten och för de kloka. När det hade gått alltför långt hade man inget annat att göra än att korsfästa honom.
Att sätta upp som mål för våra liv, att vår rättfärdighet ska överträffa den eller den, är inte realistiskt eller ens nyttigt. Däremot ska vi, om vi vill bygga Guds rike, öva oss i att se människan, som vi möter. Då kanske kärlekens ande kan tända oss, så att vi blir Jesu efterföljare och tillhöriga hans rike. Kärleken driver ut rädslan ur oss, och engagemenget ljumheten. Guds rike växer inom oss, som senapskornet. Så blir vi Jesu efterföljare. Må Guds kärleks ande brinna i oss så att vi ser människan vi möter och förstår att både den människan och vi själva är skapade och älskade av Gud, är Guds avbild. Såsom Jesus gjorde.

 6 e tref. 5/7-97 hgm. Gr-b 970706
Idag är eftrföljelse temat. Det handlar om att bli fylld av Guds kärleks ande. Inte för sitt eget välbefinnandes skull, främst, utan för att bli en hel människa, som lever öppen mot Gud och öppen för sin medmänniska och för hela skapelsen.
Vi kan inte göra oss till Jesu sanna efterföljare. Gud måste skapa oss till det. Men han behöver vår samverkan. Vi behöver bli öppna, så att han kan nå oss. Detta är syndabekännelsens syfte. Att vi kommer till oss själva, och inte flyr från det i oss som vi skäms för, utan istället överlämnar det i Guds hand, så att vi själva kan gå vidare.
I Nattvarden får vi sedan ta emot honom. Genom brödet och vinet kommer han med sin kärleksande till oss, så att Guds rike, kärleksens rike kan gro och växa i våra liv.

Kristi Förkl. dag (1 årg). 970713, Hgtj Grängesberg
När vi hör förklaringsbergsberättelsen, så är det lätt att tänka att den sortens upplevelser är förbehållna några få utvalda. Inte mig i alla fall. Kanske är det så att en del av oss eller de flesta av oss aldrig har upplevt något liknande.
Eller också har vi faktiskt det. Fast om vi har det, så talar vi inte om det, och tänker kanske inte på det heller så mycket och så ofta. Man vill ju inte verka överspänd. För överspänd uppfattar vi väl den som kommer och berättar om en upplevelse av det slag, som de tre lärjungarna fick vara med om. Och därför inbillar vi oss att upplevelser av förklaringsberg nästan inte förekommer. Det man inte talar om finns inte.
Och jag tror inte att vi ska tala om det heller. Inte vitt och brett i alla fall. Med någon som vi har förtroende för kan vi samtala om det. "Berätta inte om detta för någon" sa Jesus till lärjungarna när de var på väg ner. Det som hänt på förklaringsberget är ömtåligt och heligt. Det hör inte hemma i vardagspratet vid fikabordet.
Berättelsen om hur Jesus tar med sig dessa tre lärjungar upp på det höga berget, den innehåller ett mönster, som vi kanske kan känna igen från våra egna förklaringsberg.
Det första är att de lämnar sitt vanliga sammanhang. De söker sig till en annan plats. Det är på berget, på en plats utanför vardagen, som det händer.
Någon enstaka gång kan det säkert hända att ens föklaringsberg reser sig ur vardagens invanda mönster. Ljuset faller plötsligt in och förvandlar ens blick så att man ser det Gudomliga.
När lärjungarna såg Jesus förvandlad och när de såg Mose och Elia, de två forntida gudsmännen, som båda på berget Sinai eller Horeb blivit varse Guds närvaro, och t.o.m talat med Gud.
- Mose när han mottog förbundets två tavlor, och Elia när han hade flytt undan drottning Isebells hämd, och i den stilla susningen hörde Guds röst och kände hans närvaro.
När lärjungarna såg de tre på berget, måste de ha kännt upprymdhet och glädje. Det var sannt, det som de trodde på. Jesus är verkligen en av de stora Gudsmännen. Han står här och talar med Mose och Elia. Detta är den tid Guds löften fullbordas. Låt oss bygga lövhyddor, och fira en verklig lövhyddofest. Messias, räddningen är verkligen här. Det är verkligen sant vad de hoppats och anat.
Men så blir Guds närvaro alltför påtaglig. De blir överväldigade. Vem, vad, är jag inför Gud. Ett virvlande stoftkorn bara är människan inför den väldige. Gud är större. - Större än alla mina tankar. Större än min längtan. Teoretiskt viste jag väl redan att inte Gud finns för att förverkliga mina planer och min lycka, utan att jag är en liten pusselbit i Guds stora plan. Gud har rätt att begära mitt liv och allt jag äger, och jag kan inte begära något av Gud. För Gud är större. Vad spelar det för roll vad jag tänkte och kände om Gud. Vem är jag inför den väldige. Men att verkligen bli varse detta. Det är mer än en människa förmår uthärda.
Och ändå säger Gud till oss, som han sade till de tre på berget den gången. Var inte rädda. Var inte rädd. Stig upp. fastän Gud är sådan, vill han att vi skall leva och vara frimodiga också inför honom, inte bara då vi kännt glädjen i hans närvaro utan också då närvaron överväldigat oss och vi blivit slagna till marken.
Och så på väg ner, så kommer frågorna. Är detta riktigt. Kan det verkligen vara så här. Måste inte Elia komma först. Eller: Är jag kanske galen. Detta kan väl inte vara riktigt. Både intelektuella tvivel och känslomässiga. Ändå är det verkligt. Tillvaron kan verkligen öppna sig. Gud kan verkligen komma nära. För att vi skall förstå detta och tro på detta, ger oss Gud ibland upplevelser av närvaro och helighet. Och vi får ta till oss dem. Vi är inte tokiga. Gud finns. Gud vill säga oss något. Därför tar han oss ibland med upp på förklaringsberget.
Gud vill säga att han finns. Att vi är älskade, och, som för lärjungarna den gången, för att vi ska förstå att Jesus är Guds son.
Var alltså inte rädd för det som du kanske varit med om, men tala inte heller om det vitt och brett. Kanske med en vän du har förtroende för. Det är en hemlighet. En hemlighet du fått att bära, och som hjälper dig att se det som är bakom vardagens yta. Tillvaron förklarad. Låt oss nu tillsammans stämma in i ...

Högm gtj 13/7-97
ing 63:1-8 Dig, ljusens Fader, vare pris:
grad 165:1-3 Vår blick mot helga berget går

e pred 166:1-5Sorlet har dött från väg och dammigt
slut 1:3-5 Skyn av vittnen lovar dig

Kristi förklarings dag III (930726) Svärdsjö kyrka
Vem är Jesus? Vem är det vi följer egentligen? Det var den frågan som Petrus och de andra lärjungarna brottades med. Sex dagar före förklaringsberget, hade Petrus bekännt sin tro på Jesus och sagt: "Du är Messias, den levande Gudens son." Men strax började Jesus tala om sitt lidande. Det var svårt att få det att gå ihop: Jesus är Messias, Guds utvalde och samtidigt säger han att han måste lida och dö. Hur kan en människa både vara älskad och utvald av Gud, och samtidigt drabbas av olycka och bli förnedrad? Det gick inte ihop för Petrus.

Nu får Petrus följa med upp på berget. Han ser Jesus strålande i den himmelska dräkt, som tillkommer Guds Son. Där finns Mose och Elia, de största i Guds historia ditintills. Och Jesus är större än dem! Petrus fick bekräftelse på sin tro. Nu är den tid då Gud skall upprätta Israel, den tid då Gud är nära. Tiden är fullbordad. Därför säger han: "Låt oss bygga lövhyddor" Vid Lövhyddohögtiden, som på sätt och vis motsvarar vår tacksägelsedag, firade man just Guds fullbordan, skörden, förståss, men också världens fullbordan, Guds Ords fullbordan, Guds närhet och Messias ankomst. Nu såg Petrus Jesus förvandlad, och jämte honom Mose och Elia. Nu är Guds rike här tänkte han. Messias är här. Det är fullbordat. Låt oss fira lövhyddofest och tacksägelsedag.

Nej ännu var det inte fullbordat. Jesus är Messias, Guds Son, han som skulle komma, men ändå inte riktigt som Petrus trodde. De trodde väl alla, som Johannes Döparen, att Messias skulle komma med kastskoveln i handen, och skilja onda från goda och upprätta och befria Israel från förtryckarens makt. Jesus var Messias, men anorlunda än vad de trott att Messias skulle vara. Det var inte fullbordat där på berget. Det var bara en försmak av uppståndelsen. En erfarenhet de fick för att orka igenom det svåra och obegripliga. Korset. Här på berget fick de se Jesus i hans gudomliga majestät. Samma tre, Pertus, Jakob och Johannes skulle också få se hans mänsklighet i ångesten och kampen i Getsemane. Också det ett tillfälle då Jesus visade sig sådan han var. Jesu hemlighet är att han är både sann människa och sann Gud, samtidigt. En människa som vi, med känslor, och vedermödor, med glädje och sorg, som vi. Men samtidigt Gud. I honom är Gud en mitt ibland oss. Så mänsklig att det för den som såg honom inte var möjligt att säga: Han är Guds Son. På sin höjd såg de att det var något särskilt med honom, men vad det var var inte lätt att ringa in. På berget fick tre av lärjungarna ännu en pusselbit, för att lite mer förstå vem det var de följde. De fick bekräftat att han var Guds Son, Herren, honom som alla väntade på.

Frågan vi ställer oss är då: Finns det något förklaringsberg för oss? En del av svaret ger nog Lukasevangeliet, när det berättar om samma händelse. Han säger att det var när de gick upp för att be, som Jesus förvandlades inför dem. Bönen är ett av de sätt varigenom Gud vill visa oss glimtar av vem han är. När vi ber, kommer Gud nära. Vi lär känna Gud och för oss är det som för lärjungarna då. Vi får en liten pusselbit i taget.

Vi måste leva länge i bönen, med gudstjänsten, med bibeln och inte minst med öppna ögon inför livet, för att se vem Gud är, se vem Kristus är. Det gudomliga är inte något vi begriper en gång för alla. Gud är som livet. Och livet blir vi ju aldrig kloka på. Vi fårstår det aldrig alltigenom så att vi kan förutse det. Men om vi är villiga att följa med, tar Gud oss med till ett eller annat förklaringsberg. Sådana hör också till livet.

Låt oss be:
O Gud. På förklaringsberget visade du en flik av Jesu väsen och hemlighet. Herre vi ber dig: tag oss med upp på ett sådant berg, så att också vi kan ana något av vem du är och så att vi blir villiga att tjäna dig i dem vi möter. Genom Jesus Kristus vår Herre. Amen.

8 e tref. Andlig klarsyn. 3-96 Grängesberg 960728
Sök efter den trånga porten och den smala vägen, vägen som leder till livet. Bilden är kraftfull. Men det konkreta innehållet är inte lika självklart. Bilden kan användas av den som vill mana till förändring eller vill motivera en ändring. En finansminister som vill strama åt. Bred är den väg som leder till fördärvet. Det är ord, som Göran Persson skulle kunna använda om budget. Och bilden kan användas av den som vill uppmana till ett mer miljöinriktat sätt att leva. Den vägen är smal som leder till livet. Det är nödvändigt med uppoffringar. Annars hamnar vi i fördärvet.
Bilden av de båda vägarna är drastisk, och den vinner genklang i oss. Men att förstå och tränga in i bilden där den står idag är svårare. Vad menar Jesus, när han använder den.
Orden står i slutet av bergspredikan. Bergspredikan det är ju Matteusevangeliets sammanställning av citat och visdomsord, som målar en ganska utopisk etik. Att leva efter den etiken, det är att gå den smala vägen, vägen till livet. Att vända den andra kinden till. Att inte bli vred på sin medmänniska, att i sitt liv vara ett ljus för andra människor, men inte utföra sina goda gärningar, så att de blir sedda och prisade av människor. Att aldrig hyckla. Att aldrig försöka tjäna både Gud och mamon. Så står det på vägvisarna på livets väg.
Denna väg är verkligen smal. Och de är få som förmår att gå den. De flesta av oss, om vi alls försöker gå den (vilket bi borde) och om vi inte redan har givit upp, så går vi ständigt vilse. Väljer en lite lättare väg, när det lutar alltför brant uppåt, och så är vi vilse. Och det är inte blott ett steg vid sidan. Dessvärre.
Bergspredikans väg är smal och svår att gå. Ofamkomlig, för de flesta av oss. Det är osäkert om vi har någon möjlighet att följa vägen till det sanna livet.
Men det finns också en annan väg till livet. Bergspredikans väg är svår, ja övermäktig att gå. Men den är inte svår att hitta. Vägmärkena är tydliga. Och att vägmärkena är riktiga, är lätt att inse. Den målar ett ideal, som vi förstår värdet av. Tydliga normer.
Den andra vägen är svår att finna, men kanske inte lika svår att gå. Den är svår att finna, därför att den tycks gå åt alldeles fel håll mot vad vi tycker att den borde. Den tycks inte alls gå i riktning mot livet. Därför är den svår att upptäcka.
Vi får ständigt lära oss att livet vinns genom att man samlar resurser. Materiella, erfarenhetsmässiga. Genom att ha blir man någon. Ett fast jobb. Familj. Pengar. Vänner. Kontakter. Köp. Njut, Äg, så blir du lycklig.
Den som inte har och inte kunnat samla, den är fattig och utsatt. Har inte tryggheten. Har inte livet lika säkert. Sådant är budskapet, som vi ständigt får i oss. Och vi tror väl att detta är riktigt. Att det sanna livet kan vinnas genom att tomheten i oss blir fylld med det som vi behöver för vårt uppehälle och vår trygghet och vår tillfredsställelse. Och om tomheten är kvar, måste den väl fyllas ännu mer. Det gäller att komma på och skaffa det just jag saknar. Vad är det som kan fylla just mitt liv. Vad är det jag saknar?
Det blir lätt med oss som med humlan som surrar mot förnsterrutan för att komma ut till livet, och inte kan förstå att den först måste sluta sitt förtvivlade surrande mot glaset och vända in i mörkret för att hitta den rätta vägen ut.
Tron att vi skulle kunna nå det sanna livet genom att fylla vårt tomrum med rätt sak. Det ser ut som den rätta, breda vägen till det sanna, fullkomliga livet. Till en viss punkt kan våra behov fyllas, men sedan, hålet som återstår, det blir bara större ju mer vi försöker stoppa i det. Vägen är blokerad av en glasruta. Den girige blir aldrig nöjd, utan fattigare ju mer han äger.
(Det finns många helvetesbeskrivningar. En av de mer orginella är den då helvetet bskrivs som ett tillstånd, då alla ens önskningar omedelbart uppfylls och själens tomrum därför växer till förtvivlans bråddjup. Inget finna att längta efter och ändå längtar jag mer än någonsin.)
Vägen är blokerad. Som för humlan. Inte förrän vi slutar kämpa för att bli fylda, kan vi finna vägen ut.
Jesus visar med sitt liv den andra vägen. Vägen ut. Beredskapen att förlora allt. Tryggheten, glädjen, Tron, t..o.m livet. Och när allt var taget ifrån honom bröt det sanna livet fram. Längst inne i mörkret finns det sanna ljuset. Vägen till livet och till ljuset är inte rak. Den leder in i mörkret och in döden, är döden för min strävan efter mättnad. Vägen till livet går inte genom framgång och allt större tillfredställelse. Det är därför är den så svår att finna.
Kanske är det så: Den största dagen är en dag av törst.


Ing 201:1-2 En vänlig
grad 565:1-5 Gå varsamt min kristen
e pred 266:1-3 Säg mig den vägen mel (a el b?)
slut 201:3-4 Allt kött är hö.

Åter till predikoförteckningen