Predikoförteckningen

Predikan på Första söndagen efter Trefaldighet, 3 årg.
2/6 2002 i Floda kyrka.

Text: Matt 3:11-12

"Glad jag städse vill bekänna, jag är döpt i Jesu namn. Ingen tillflykt är som denna, öppen står min Faders famn". Denna psalm (SvPs 69), som vi sjöng, är en fantastisk sammanfattning av vad dopet är. Och den kan vara nyttigt att återvända till nu och då. För det är lätt att vi glömmer bort hur stort och hur viktigt dopet är. För det är genom dopet Gud fött oss på nytt, och gjort oss till sina barn. Det är genom dopet, som vi är insatta i förlåtelsens och nådens sammanhang. Om vi förstår att dopet är en ny födelse, som gör Gud till vår fader, så förstår vi också hur djupt och starkt förenade med Gud, som vi blivit genom vårt dop. Gudsrelationen bygger inte på något vi gör, utan den grundar sig i ett orubbligt faktum, precis som jordiskt föräldraskap gör. Och även om vi rymmer hemifrån, eller går vilse, så upphör inte Gud att vara vår Fader. Dopet kan aldrig göras ogjort.

Men samtidigt är inte denna tillhörighet i första hand något man äger, som ett pass, som gör det möjligt att återvända hem, när det blir kris, jo, också det, men det är först och främst en daglig livsgemenskap med Gud. Därför kallas dopet "ett bad till ny födelse". Det är meningen att vi ska leva var dag i vårt dop. Det gör vi dels genom att be. Jesus lärde ju oss att be just Fader vår. Men dels, då vi fått denna ofattbara gåva, så är det meningen att vi också alltmer låter Guds vilja få bli vår vilja. "När jag frestas vill jag svara: Jag är döpt i Jesu namn. Honom vill jag trogen vara, vill ej ryckas ur hans famn. Han från synden ren mig tvagit och mig till sin egen tagit, honom jag, som han mig bjöd, följa vill i liv och död."

Livsgemenskapen som dopet ger är ömsesidig, men grunden och förutsättningen är helt och hållet Gud och Guds vilja. Vi kan bara leva i och ta emot gåvan och möjligheten. Det är därför vi vill göra Guds vilja. Jesus säger på ett ställe: "Jag har mat som ni inte känner till. Min mat är att göra hans vilja som har sänt mig". (Joh 4:34). Så var det för Jesus, men så är det också för oss. "Sök först Guds rike och hans rättfärdighet, så skall det andra tillfalla er". Det handlar om att öva sig i att ha den frågan levande: Vad vill Gud av mig just här och just nu, i den och den situationen jag just nu är? Men frågan ska leva i oss utan rädsla. För det handlar inte om att duga inför Gud, inte om att förtjäna sitt andliga uppehälle, än mindre det eviga livet. Utan det handlar om glädjen i att som Guds barn få göra åtminstone något litet, det som behagar Gud. Och vår syndabekännelse både får och behöver ju vi alla be var dag livet igenom.

Dopet är ett dop till omvändelse, som Johannes döparen säger. Gud vänder sitt ansikte till oss, och han vänder oss till sig. Men omvändelsen är inte färdig med dopet, utan den börjar med dopet, och sedan måste den pågå livet igenom. Vi måste var dag på nytt lära oss att dö från synden och leva efter Guds heliga vilja. För vi söker oss av naturen så gärna till annan och uslare föda än den som är att göra Guds vilja. Att falla in i sina gudsfrånvända mönster, det går ju av sig självt, men att låta Gud få råda, så att hans vilja får ske med oss, det måste vi be om. En återklang av Jesus getsemanebön, behöver ständigt ljuda i våra liv. Inte bara det första ledet: "Gånge denna kalk ifrån mig", utan framför allt det andra; "men inte som jag vill utan som du vill". Det kristna liv, som dopet födde oss till, är också att lära sig att bära de kors, som detta livet tilldelar oss. Visst får vi be om att de inte ska bli oss alltför tunga. Visst ska vi be om att inte bli utsatta för prövning värre än vi klarar av - inled oss inte i frestelse! Och vi ska lyfta det från vår nästa om det är av sådan art att det går. Men alla kors är inte det. En del måste vi bära. Fast Kristus kallar oss inte bara till att bära våra kors. Han ger oss också ett ok, som gör det möjligt att bära. Och detta ok är dopets försäkran, om att vi tillhör honom. Att vi är Guds barn. Inget ska fördöma oss, för våra insatser kommer inte att bedömas som en tjänares insatser, utan som ett älskat barns försök. Vi har aldrig blivit lovade något liv i rosengård, men däremot har han lovat att vara med os alla dagar till tidens slut. Skammen över misslyckandet, fegheten, gemenheten mot en annan, hotar oss mer än skulden i sig, därför att skulden är förlåten. Vägen är alltid öppen från Guds sida. "Synden skall mig ej fördöma, jag är döpt i Jesu namn". Vår egen kamp kan därför handla om att våga återvända, våga möta Faderns blick igen, våga tro att allt finns kvar, att förlåtelsen är verklig, inte bara en gång utan åter och åter igen. Att återvända, att övervinna sin rädsla, att våga tro på nåden, det är en Guds gåva, och också den hör till omvändelsens gåva, som börjar i dopet. För där ligger alltså Jesu stora försäkran. "Jag är med dig alla dagar till tidens slut". Men det är den Helige Ande som måste hjälpa oss. Ty, som Luther säger i Lilla katekesen: Jag tror, att jag inte av mitt eget förnuft eller kraft kan tro på Jesus Kristus, min Herre, eller komma till honom, utan den Helige Ande måste kalla mig med evangelium, upplysa mig med sina gåvor och behålla mig i en rätt tro".

I Johannes ord, när han säger: "Jag döper med vatten för omvändelsens skull. Men han som kommer efter mig är starkare än jag. Han ska döpa er med helig Ande och eld", ligger de därför ett stort evangelium. Grunden är lagd i dopet. Genom dopet gjorde han oss till sina barn. Då skänkte han oss rättfärdigheten och barnaskapet. Men därtill skänker oss Jesus också den Helige Ande, som dag för dag gör det möjligt att behålla tron och leva i detta dop. Och då kan vi också vara frimodiga inför den dom, som Johannes talar om, när Herren ska rensa den tröskade säden, och skilja agnarna från vetet. Vi behöver inte vara rädda, för vi är inga agnar, även om vi kan känna oss just sådana. Nej, vi är döpta, och är Guds barn. Och det beror inte på oss själva, utan på Guds gåva och på Guds nyskapelse av oss genom dopet. Därför är dopet också grunden för vårt hopp. "Dopets nåd mig ger i tiden stöd och fäste för min tro, skänker hopp att efter striden i Guds himmel finna ro. När min blick, mitt hjärta brista, vill jag säga i det sista: Jag är döpt i Jesu namn; Fader, tag mig i din famn."

Låt oss därför stå upp och bekänna vår kristna tro, den till vilken vi är döpta.

Vi tro på Gud, Fader....



Torbjörn Axelson


ing 586 Du, o Gud, är livets käll
grad 69 Glad jag städse vill bekä
e.pred 68 Jag tror på Gud som med s
slut 281 Mer helighet giv mig, mer