3 söndagen i Fastan, 3 årg. 3 mars 2002 i Björbo Lillkyrka
Text: Joh 12:35-43
Detta är en text om omvändelse och tro, som i vår evangeliebok har irrat sig in under rubriken Jesus och ondskan. En rubrik som "Jesus och otron" skulle hjälpa oss att bättre få fatt i det budskap som texten vill nå oss med. När Johannes nu, som så ofta, tar fatt i bilden av ljuset som lyser i mörkret, så är det om vår mänskliga livsmening det handlar. Mörkret han talar om är den tillvarons obegriplighet, som människosläktet alltid försökt komma till rätta med. Varför vi är till? Är det någon mening med det? Eller är vi irrbloss, gnistor i universums mörker utan mening och utan mål? Så är det väl många som ser det. I vår tid är det väl snarast ofint att säga något annat än att den enda mening med livet som finns är att man själv upplever en mening. Alltså en mening för mig. Ett eget litet ljus i min vrå av världen. Men den som vandrar i mörkret vet inte vart han går. Jesus beskriver livet som en vandring. Och den som vandrar i mörkret har inte mycket glädje av ett eget litet ljus. Han ser ändå inte vart han går.
Jag kommer att tänka på berättelsen jag läste om drängen Olof Pärsson i Utby i Nås. Det var på senhösten 1770, och han hade varit och gjort något smidesarbete, och så på kvällen, skulle han gå hem i mörkret, och genade över en vik. Han hade ett stickbloss i handen, för att lysa sig med, och det förvillade honom. - Man vet det, därför att man aldrig kunde hitta platsen där han gick igenom isen. Honom själv hittade man om våren i Hagforsen, och han blev begroven på kyrkogården i Floda.* Han vandrade - bokstavligt talat - i mörkret och visste inte vart han gick. Och väl att märka, just hans stickbloss, hans lilla ljus för sig själv, var det som förvillade honom. På samma sätt för oss, under vår livsvandring: Emot det mörker in i vilket vi alla är födda, hjälper det inte med ett privat litet ljus. Liksom för Olof Pärsson gör ett sådant ljus i själva verket mörkret än farligare.
På vår livsvandring är det ett annat ljus vi måste hålla oss till. Ett ljus utifrån, som gör att det äntligen blir möjligt att se sammanhang och mening, riktning och horisont. Det är i Kristus vi kan se Guds kärleksfulla ansikte, som ler mot oss. Se att vi är älskade, önskade, sedda. Det är han som är tillvarons ljus och mening från evighet och han är den som kommit för att öppna och läka våra inre ögon, så att vi kan få syn på honom, det stora ljuset som leder oss rätt. Se förlåtelsens möjlighet, se hur vi själva, fastän så ofta svaga, misslyckade och ovärdiga, får rätten att betrakta oss som människor som hör Gud till, därför att Kristi förtjänst helt orimligt och oförtjänt räknas mig och dig till godo!
När man lyssnar till evangelium på detta sätt, så verkar det ofta alltför enkelt. Men det är också enkelt, kanske för enkelt, för att tilltala somliga av oss. Det är som med Naaman, syriern med spetälskan som kom till profeten Elisa i Samaria, som inte ville göra något så enkelt som att sju gånger doppa sig i Jordan, för att bli frisk (2 Kon 5). Och så tänker kanske också vi: skulle det räcka med tre handfullar vatten och doporden, långt innan vi ens kan minnas, skulle detta kunna vara nog, för att vi skall få tänka, och bekänna om oss själva: "Jag är en kristen. Jag hör Jesus till. Jag har genom mitt dop blivit delaktig i det ljus som ensamt lyser i tillvaron och ger den dess mening, och var än jag går, så vet jag vart vägen bär!" Ja, det är faktiskt nog, därför att det inte är fråga om ett eget ljus, om egenhuggna tjärstickor, utan om ett ljus som redan lyser för oss, utan vår förskyllan. Givet, en gång för alla, lik solen som lyser för onda och goda.
Ja, så är det! Och likväl säger Jesus: Vandra medan ni har ljuset, så att mörkret inte övervinner er. Och detta är också sant. Judarna hade ljuset Jesus hos sig några år. Då fanns Guds rike mitt ibland dem. Då gav han dem syndernas förlåtelse, då löste han dem till ett liv i tillbedjan i ande och sanning, alla dem som ville ta emot honom. Men han skulle inte stanna för alltid på det sättet. Han skulle korsfästas. Och det blev för många av dem en stötesten, en omöjlighet: Men det var nödvändigt att han gav sitt liv för att rädda våra. Han måste dö för att uppståndelsens grav skulle kunna lysa för oss när vi dör. Hans uppmaning var därför: Vandra medan ni har ljuset. Lär känna ljuset, bli ljusets barn, då ska ni känna igen mig också sedan när jag kommer. Ljuset ska lysa i mörkret och mörkret ska aldrig kunna övervinna det.
Och på samma sätt är det för oss. Kristus är uppstånden. Hans kärlek är oföränderlig, men våra tillfällen att ta emot honom är inte obegränsade. Idag når oss hans ord. Idag är den dag vi inte får vända oss bort ifrån honom. Hans rike är ett hörarerike och vi får därför inte stänga våra öron, utan istället låta honom öppna dem, låta honom ge tillfälle att öva oss på att höra hans röst, och se hans ljus, så att vi inte går vilse, eller blir förstockade, alltså blinda och stendöva för hans ord och hans ljus.
Och så är det då de sista orden i evangelietexten: Ändå kom också många i rådet till tro på Jesus, men med tanke på fariséerna ville de inte erkänna det... De älskade äran från människor mer än äran från Gud. Dess ord beskriver inte bara några rådsmedlemmar för länge sedan, utan ett hinder för Guds rike i mångas hjärtan: Många är de som likt Nikodemos smyger till Jesus om natten, osedda för att lyssna till honom, också här i vår församling. Och det är bra de lyssnar. Men det är inte tänkt att någon ska leva sitt kristna liv så bara. Och ju fler som smyger med sin tro, ju färre som vågar sig till kyrkan för att lyssna på evangelium och ta emot honom i hans nattvard, ju svårare är det att komma dit, för den som inte gjort det till vana. Denna rädsla för människor, att vara annorlunda, att bekänna att Jesus är ljuset för mig, och har kommit för att vara det för alla, är väl något som trycker ner Kristi kyrka bland oss. För hans kyrka är ju där evangelium rent och klart förkunnas - blir hört och mottaget och sakramenten rätt förvaltas - mottas till tröst och salighet. Vi behöver ta vara på de tillfällen som ges oss. Öva oss i att höra Guds ord genom de mänskliga orden. Inte ta predikantens långrandighet, tråkighet, eller andra mänskliga brister, som det tyvärr finns gott om, till intäkt för att inte lyssna. Istället ska vi öva oss i att höra Guds ord till oss. Detta är så viktigt: Ännu en kort tid har vi ljuset, evangeliet, ibland oss. Vi måste ta vara på det. Vandra i ljuset medan vi har ljuset, så att inte mörkret övervinner oss. Tro på det, så att vi genom det blir dess söner och döttrar.
Amen
Låt oss nu stå upp och bekänna vår kristna tro: Vi tror på Gud, Fader...

ing 19:1-2 Du för vars allmaktsord m
grad 340 Guds väg i dunkel ofta gå
e pred 239 Av hjärtat håller jag dig
slut 220 Till den himmel som blir


* Denna händelse finns noterad i Floda kyrkoarkiv, i volymen G1, Tabeller 1749-1824 för år 1771. Om någon från annan ort läser detta, kan nämnas att vattendraget han drunknade i är Västerdalälven, och att avståndet mellan olycksplatsen och fyndplatsen är drygt två mil.