Predikan på Sexagesima 2003 1 årg. i Floda kyrka ("Avskedspredikan")
Text: Luk 8:4-15

Vi är i Galliléen. Jesus står - mänskligt sett - på höjden av sin bana. Människor strömmar till. Många vill höra. Många tar med glädje emot hans ord när han försäkrar dem: Guds rike är nära. Blinda ser, lama går, spetälska blir rena och döva hör, döda står upp och fattiga får ett glädjebud. (Matt 11:5) Det är roligt runt Jesus. Dit många går dit går fler. I sådana dagar gläder vi oss som är Jesu lärjungar. Jesus betyder något för människor. Det är lätt att vara kristen. Det är lätt att förkunna hans ord.

Men Jesus ser förståss längre, och den insikten påminner han evangelierna igenom sina lärjungar om. Det är inte den rusiga glädjen som är Guds rike. Det är inte de lättköpta segrarna som betyder något. Han svalkar ner vår entusiasm med att krasst konstatera: Somt föll på hälleberget - det sköt snabbt upp, men lika snabbt torkade det bort. Det hade inget rotfäste. Det är en lång vandring från sådd till skörd. Mycket kan hända på vägen. Vid korset kommer det alltid att vara betydligt glesare än i Galliléens mjuka sluttningar.

Många som en gång hörde ordet och tog emot det, kommer att glömma det i sina vardagstunga år. Törnen växer upp och förkväver ordet. Det betyder att vi aldrig må låta alla de andra viktiga och mindre viktiga sakerna livet ålägger oss, hindra oss från att leva i Ordet, höra det åter och åter igen, så att vi blir stadigt och fast rotade i hans ord. För det är inte så att man en gång för alla blivit en kristen, och så är det färdigt. Vi behöver alla vattnas och rensas, så att vi inte bara blev kristna utan så att vi förblir det, och till sist slutar väl bärgade i Guds himmelska lada. Då ska tron på vägen dit bära vårt kors.

Och somt föll vid vägen, och himlens fåglar kom och åt upp det: Jesus påminner oss om att det också finns en kraft i denna världen, som söker förvränga och fördärva evangeliet i oss. Som gör anspråk på oss och inte vill släppa oss ifrån sig, utan vill hålla oss fångna, borta från Gud och hans rike, dit vi egentligen hör. En makt som vill få oss att glömma och förakta Guds rike. Inbilla oss att det är drömmar och blå dunster. Som inte unnar oss den förtröstan som Kristus vill förkunna för oss.

När vi lyssnar till Jesu ord, så må vi lyssna inte rätt. Vi måste förstå att det handlar om just oss. Det är vi som fått Guds ord sått i våra hjärtan. Det är vi som tillhör Guds rike. Det är våra synder han förlåtit, och det är oss han gjort till sina barn, av nåd allena. När vi vågar stå fasta i den insikten. Vågar tro att Guds nåd och kärlek till oss är större än all vår brist, all vår ljumhet, all vår otro, alla våra synder, då kan vi rätt förstå Jesu liknelse. Han vill trösta oss och stötta oss. Han gör det på två sätt:

1. Det första är att han understryker för oss att detta att vi får vara hans lärjungar är en skatt som anförtrotts oss. Något som inte är självklart. Något vi ska vara rädda om. Det är inte alla givet att äga evangelium, men vi hör till dem Gud förunnat hemligheten. Förunnat att bära den i hjärtat - och att bäras av den. Vi är Guds barn, födda av ande. Guds rike, nådens och förlåtelsens rike är oss givet och anförtrott. Att vårt liv, detta enda, är meningsfullt och gott och äger mål och mening. Att det har all sin utgång och ingång i Gud själv. Att vi fastän i oss själva ovärdiga och odugliga till heligt liv, ändå får äga rättfärdigheten som en Guds gåva. Det är det goda budskapet - evangelium - som Jesus har kommit inte bara för att berätta om, utan för att göra möjligt och för att skänka just oss genom Evangeliets ord. Det betyder inte att livet skulle vara lätt, förskonat från det svåraste. Så är det inte alls. Sin närvaro har han lovat oss, men aldrig ett lätt och enkelt liv. "Lärjungen må vara nöjd om det går honom som hans mästare". Korset. Men vi är inte ensamma, och själva himmelen och Guds fadershjärta är öppet för oss. Vi må inte förtvivla utan minnas Jesu löftesord. "Jag är med er alla dagar till tidens slut". Vi är utvalda till att äga rättfärdighet och barnaskap hos Gud av nåd allena. För Jesus dog för våra synder och dagligen får vi med honom uppstå till det eviga livet. Detta är sant för var och en som tror det och håller fast vid det. Och vi har fått denna svindlande och oskattbara gåva. Den tro som gör den ogudaktige rättfärdig.

2. Men Jesus varnar oss också. Inte för att skrämma oss utan för att vi må ta oss i akt. Han förbereder oss på att det finns makter och motord som vill rycka evangeliet ifrån oss. Många gånger uppmanar Jesus sina lärjungar att be att de inte ska utsättas för prövning. Det handlar inte om att undkomma svårigheter och sorger - det drabbar oss alla förr eller senare och på olika sätt - det handlar om att Gud måtte hindra det onda eller den onde att släcka evangeliets ljus i våra hjärtan och kasta oss åter i meningslöshet och förvivlan eller likgiltighet. Bed så att ni inte utsätts för prövning. Anden är villig men köttet svagt. Så skall ni be: "Inled oss icke i frestelse utan fräls oss ifrån ondo". Den bönen är nödvändig för en kristen. Inled mig inte i frestelse - utsätt mig inte för prövning. Och säkerligen hör denna bön till dem Jesus syftar på när han säger: Bed så skall ni få!

Med liknelsen varnar oss Jesus också för att uppslukas av allt det jordiska så att vi förlorar Jesus ur sikte. Vi måste hålla oss tätt intill honom. Annars går vi vilse i livet. Ingenting är så viktigt att det kan gå före Herren Jesus själv. Det är självklart, men ändå så lätt hänt. Det blev bara inte av att lyssna till hans ord. Det blir en vana att inte göra det, och hemligheten - den stora gåvan som anförtrotts oss - bleknar liksom bort. Vi förlorar den. Inte tydligt och på en gång, utan förrädiskt omärkligt tonar den bort. Törne och tistel skjuter upp och förkväver den goda säd som Såningsmannen sått. Men det måste inte vara så. Ordet finns här. Vi kan lyssna till det, vi kan läsa det. Vi kan göra det till en den goda vanan istället. Vi har ju fått oss anförtrott den bästa delen. Den må ingen och inget ta ifrån oss. Inget må hindra oss från att vända åter. Vi må vara i främmande land, vilsna och förförda. Vi må ha hånat Gud med vår bortavaro, men han väntar oss tillbaka. Fader, jag har syndat mot himmelen och mot dig, jag är inte värd att kallas din son. Likväl öppnar han då sin famn för oss. Alla våra synder har han redan förlåtit. Jesus har betalt vår och hela världens skuld till sista öret. Därför må vi inte stanna borta. Inte glömma skatten. Inte förkväva sådden. Evangeliet. Att vi är Guds älskade barn. Av nåd allena, för Jesu skull.

Den här söndagen kallas också Reformationssöndagen. Innebörden i reformationen, som är ständigt aktuell, det är att ställa fram evangeliet om förlåtelse och barnaskap hos Gud genom Kristus, av nåd allena. Detta är inte en av kyrkans uppgifter, utan faktiskt det enda. Kyrkans enda skatt är evangelium. För alla oss som på ett eller annat sätt har ansvar i kyrkan, är detta av största betydelse att detta står klart och tydligt. För faran är alltid att vilja lägga till lite, att vilja nå fler genom att göra något annat än förkunna evangelium. Motivera sin nyttighet. Säkra sin ekonomi och jordiska fortvaro. Detta var den medeltida kyrkans förfall. Kyrkan blev efter barbarernas härjningar ansvariga för staden Roms styrelse, för människornas försörjning och jordiska välfärd. Och Rom hade sedan antiken alltid levt på underlydande provinsers leveranser - någon annan möjlighet såg man inte. Och kanske var det då som vanan att lägga ekonomiska aspekter på evangelii lära började växa sig stark. Kyrkans enda skatt växlades i gångbart mynt och evangelium förskingrades. Törnen och ogräs växte upp och förkvävde den goda säden. När Luther och de andra reformatorerna äntligen såg igenom sveket och bedrägeriet, och frilade skatten under törnena, då blev det ett ekonomiskt avbräck för kyrkan. Den kyrkliga högkulturen föll i många stycken sönder. Kloster blev öde, deras skatter förskingrades, mässprästerna blev arbetslösa. T.o.m Luther själv klagar över furstar som tar till sig den evangeliska läran för att lägga beslag på påvens penningar, och över hur svårt det blev att få folk att skänka pengar till skolor och kyrkor när de fått veta att detta inte gagnade dem eller deras kära inför Gud. Reformationens kyrka var med ekonomiska ögon sett en fattig kyrka. Men inför Gud var den rik. Den ägde evangelium och delade ut evangelium. För oss som lever och verkar i en kyrka med stor budget, är detta något som bör oroa oss. Hela tiden finns frestelsen att låta törnet växa upp och förkväva den goda säden. Ja, att blanda annat frö i sådden. Må Gud bevara oss från detta, så att omsorgen om Evangeliets klarhet alltid kommer i första rummet i alla våra beslut och åtgärder. Evangelium om syndernas förlåtelse är kyrkans enda mening och uppdrag.

Vi har anförtrotts evangelium: Det överväldigande goda budskapet att Guds son blivit människa och förvärvat oss syndernas förlåtelse, frid och salighet, och fritt och för intet räcker det åt alla människor. Så länge detta förblir en människas skatt, så skall hennes hjärta vila tryggt i Guds frid. Men en del föll i den goda jordenoch det växte och gav hundrafaldig skörd.

Låt oss därför frimodigt stå upp och bekänna vår kristna tro:



ing 36 O Kriste, oss benåda, så
grad 66 En såningsman går där i r
e pred 68 Jag tror på Gud som med s
tillr 389:1-6 Säll den som håller Jesus
slut 375:1-3(4) Upp, Sion, att prisa och

Torbjörn Axelson