Trettondag jul eller Epifania. Predikan i Floda kyrka 6/1 2003, 1 årg.
Text: Matt 2:1-12

Så får vi återigen lyssna till en berättelse om hur det hände sig en gång för länge sedan. Berättelsen om när Österns vise fann Messias. Det är den välkänd berättelse, och därför lätt att gå förbi den, eller läsa den som en saga. Men vi ska inte nöja oss med det, utan läsa för att det handlar om Gud och oss. Gud uppenbarar sig, inte bara för julnattens herdar och för österns vise, utan han har genom denne Jesus uppenbarat sitt sinne och sin kärlek för oss. Det är först och främst om oss det handlar. Stjärntydarnas väg är också vår väg till Jesu krubba.

Om stjärntydarna, eller magikerna, som det står, vi vet inte så mycket, inte hur många de var och inte vad de heter, fastän det i almanackan står Kasper, Melker och Baltasar. Kanske var de kungar och kanske var de tre, som traditionen och vår julkrubba säger. I alla fall hade de tre kungliga gåvor med sig - Guld, rökelse och myrra.

Men det viktigaste och första är inte de gåvor de gav. Det var inte för sina gåvors skull de kom till Jesusbarnet. Gåvorna gav de därför att de alldeles osannolikt hade blivit ledda till Jesusbarnet och hans krubba, och i glädjen över vad de sett och förstått öppnade de sina kistor. Gud hade i sin stora nåd lett dem hit, och tacksamheten flödade över därför att de såg och trodde. Och denna tro är det avgörande, för utan den är alltsamman meningslöst, och kallt. Stallet kallt och hjärtat kallt. Men de gick i tro, och deras tro växte. Inte av sig själv, inte av deras ansträngningar, men genom Guds nåd. Och så är det ännu. Tron är en gåva, som Gud ger oss om och när vi söker efter Jesus. Ja, vårt sökande är i sig ett tecken på Guds nåd.

Hur sökte då de vise. Jo de såg ett tecken i himmelen. Något som kanske många såg, men som för dessa blev ett Guds tecken, som fick dem att gå för att söka efter Guds utvalde, efter en stor kung över alla folk. De begav sig iväg. Det var mycket företagsamt, och dristigt. De gick i tro samma väg som Abraham en gång gått, och de skulle som han finna löftets land, som inte är ett stycke jord, utan det rike vars kärnland är i himmelen. Och de kom genom stjärnans ledning och sitt eget förnuft ett gott stycke, det måste man väl erkänna. De kom ända till Jerusalem. Det är någon dryg mil ifrån Betlehem. Men vad hade det hjälpt om de bara kommit till Jerusalem, och sedan, när de fått höra att Herodes ingen son fått, givit sig tillbaka hem i tron att de misstagit sig? Men det blir inte så, för i Jerusalem finner de en säkrare vägvisare än vad stjärnor och förnuft är, nämligen Guds ord. Det är den vägvisaren vi alla behöver om vi ska finna vägen till Jesus, och vårt trevande ska bli mer än ett famlande. I Jerusalem får de sig föreläst, eller kanske återberättat ur Mikas bok, ett ställe som i vår nya bibelöversättning heter: "Men från dig, Betlehem i Efrata, så obetydlig bland Judas släkter, skall en härskare över Israel komma, en som leder sin härkomst från forntiden, från det längesedan förflutna" (Mik 5:2) och några verser senare "Han skall träda fram som en herde med herrens kraft" (v.9). Vi ska återkomma till det bibelstället, men först stanna för hur olika inställningen till det är hos dessa Jerusalems läsare å ena sidan, och österlandets fromma hedningar, å den andra. När Herodes och jerusalemborna hör om stjärnan, blir de inte alls glada, utan oroliga. När stjärneljuset når dem speglat i främlingarnas ögon och ord, och de leds till profetians ord, väcks ändå ingen tro, utan tecknet förhärdar dem som en gång tecknen i Egypten förhärdade Farao. Fast skillnaden var att jerusalemborna, översteprästerna och de andra borde veta bättre än Farao. Det var ju dem löftet gällde. De kände bibelns ord nästan utantill. De om några borde bli glada. Men de blev oroliga, och tänkte hur de skulle kunna avvärja det som skulle komma, för att kunna fortsätta leva som de levt, utan några förändringar. De önskade sig ingen frälsare och Messias. Herodes byggde templet i Jerusalem, ett gigantiskt projekt av sten - ett av världens sju underverk. Men i ett ynkligt stall dryga milen därifrån hade fötts den som är förmer än templet, och genom vilken alla människor ska tillbe i ande och sanning. Herodes och Jerusalemsbornas tempel, med all sin prakt stod inte länge. Det tempel som de vise fann står, fastän av strå, för evigt. Kanhända var det denna aning, som ingav de mäktiga oro, och samma aning som ingav dessa hedningar den största glädjen: att Gud inte bor i tempel, som är byggda av människohand, men kommer till oss på ett sätt som slår omkull allt det vi är stolta över och det som är något i våra ögon, för att sedan ge oss Guds rike fritt och för intet, av nåd allena. Det kommer inte an på vilka vi är eller vad vi har, utan bara på Guds kärlek och nåd.

Hur än de egentligen tänkte - det får vi inte veta - så läste både de skriftlärde och Herodes och främlingarna i alla fall ordet, men bara främlingarna trodde. D.v.s båda tänkte "i Betlehem", men bara för dem som hade tron var det ett gott budskap. De andra tänkte snarare som om de skulle förhindra en olycka, som om Guds löfte var fientligt mot dem. Och detta är märkligt. För det är ju genom Guds ord tron kommer så att den bli mer än bara aning och en längtan efter Gud och hans löften. Men det sker inte av sig självt. Ordet är ingen trollformel, utan tron är alltid ett Guds verk, med Ordet som verktyg. Det är Gud som verkar tron genom sitt Ord, när och med vem han vill. Och det är ett under var gång det sker. För utan Guds nåd är vi alla ohjälpligt bortvända från Gud och ointresserade. Om inte Gud gör detta under med oss, så fördjupas istället otron, såsom skedde med Herodes och med Jerusalems skriftlärda och med Farao, för länge sedan. Måtte Gud därför förbarma sig över oss, så att han genom sitt ord ger oss glädjen och tron och saligheten, så att vi söker stallet för att tillbe vår herre och frälsare, inte likt Herodes för att förgöra honom! I längtan och tro må också vi läsa profetens ord. "Men från dig, Betlehem i Efrata, så obetydlig bland Judas släkter, skall en härskare över Israel komma, en som leder sin härkomst från forntiden, från det längesedan förflutna" (Mik 5:2)

När Mika först uttalade sin profetia, så uppfattade man den nog på det viset att Gud en gång skulle sända en ny David, som skulle befria sitt folk Israel, från alla de andra folkens förtryck, och göra Israels och Juda rike till en stormakt igen. Tiden var 700-talet f.kr när det Assyriska riket var starkt och hotfullt. Snart skulle det göra slut på Samaria och Israel, medan Juda i söder skulle komma att bestå ännu några mansåldrar. I denna kritiska tid väntade de på en ny David. Men orden Mika använde för att tala om Messias härkomst, föll sig ändå märkvärdiga. För bokstavligen kan orden också betyda ungefär: "Men du, Betlehem Efrata, som är så liten bland Juda tusenden, från dig skall det åt mig komma en som skall härska i Israel. Hans ursprung är före tiden, från evighetens dagar." (SFB). Varför skrev han så? Var det bara ett högtidligt skrivsätt? Nej, för oss som sett hur Gud infriade sitt löfte på ett annat sätt än Mikas samtida och judarna sedan tänkt sig, är det något mycket mer. Det var Gud som ingav Mika ord som han kanske inte själv förstod den fulla innebörden av. För den Messias som skulle komma är inte bara från Betlehem, av Davids släkt, utan något mycket mer. Det barn de vise fann, är Guds son av evighet, född i tiden, för att skapa ett rike som inte är av denna världen, och befria oss, inte från yttre fiender utan från syndens och dödens välde. Hans ursprung är före tiden, från evighetens dagar. Därför är han hoppet för oss alla och i alla tider.

I förbigående kan sägas att våra bibelöversättningar, både den nya Bibel2000 och den gamla från 1917 försöker återger texten som den bör ha uppfattats från början, men bryr sig inte om ifall orden rent bokstavligt kan läsas som om de handlar om Jesus. Detta gör att vi delvis är avskurna från möjliheten att kunna läsa om Jesus i gamla testamentet, såsom de första kristna och Jesus själv gjorde, när han visade lärjungarna på vägen till Emmaus, hur det stod om honom överallt i de heliga skrifterna. För enligt kristen tro är orden om Jesus inte några tillfälligheter, utan djupt meningsfulla utsagor, som Gud låtit sina profeter formulera, utan att själva nödvändigtvis förstå det fulla djupet av sina ord. Den första svenska bibelöversättningen (1542), som i reviderad form användes nästan in på 1900-talet, försökte återge dessa ord om Jesus, och så gör även den nya alternativöversättningen, Folkbibeln.

Denne Messias, som profeterna skrivit om, var det Sjärntydarna fann. Han blev deras glädje. De blev av Gud utvalda till att få se och tro, och genom sin tro få del av hela Guds rike och rikedom av nåd allena. Så öppnades deras hjärtan, och de hyllade honom med allt vad de hade och med hela sitt hjärta. De hade fått se frälsningen som Gud har berett åt alla folk. Med uppenbarelse åt hedningarna och med härlighet åt sitt folk Israel (Luk 2:32). Åt alla dem som tog emot honom gav han makt att bli Guds barn (Joh 1:12). Detta var långt större än allt vad de kunnat föreställa sig. Och i tro såg de Guds evige konung i det fattiga lilla barnet i stallet. Detta är uppenbarelsens under. Till detta under och denna tro är också vi utvalda. Därför må vi glädja oss. Glädja oss över honom som är Guds son, född av evighet, fastän Marias son av Davids släkt. För genom honom är vägen till Gud öppnad för oss. Genom sin död i vårt ställe och genom uppståndelsen befriar han oss från syndens och gudsfrånvarons tyrrani, och låter oss vara Guds barn av nåd allena.

Låt oss därför med glädje bekänna vår kristna tro:

Vi tro på Gud Fader...

Psalmer
ing 134:1-2 Gläns över sjö och strand
Grad 36:1-3 O Kriste, oss benåda, så
e pred 131:1-5 Stå upp, o Sion, och lovs
Slut 132:1-3 Nu segrar alla trognas ho

Torbjörn Axelson