Annandag jul 26/12 2000 2 årg Luk 12:49-53 (Floda kyrka)

Ära åt Gud i höjden och frid på jorden åt dem han har utvalt. Det budskapet fick vi och herdarna igår höra. Idag säger Jesus själv: "tror ni att jag är här för att skapa fred på jorden? Nej, men splittring." När Kristus träder in i världen, och i honom Guds rike. När Gud själv får mänskligt ansikte, då gör världen motstånd. Redan från början visar sig detta motstånd. Världshusvärdarna och betlehemsborna som inte har någon plats. Herodes barnamördaren. Men det motstånd som julevangeliet skildrar är bara början. När Gud blir människa så är det för att korsfästas. Och korset finns med ända sedan Betlehem. Guds inträde i världen är obegripligt. Kristus är obegriplig.

Men Jesu korsfästelse och död är inte ett nederlag. Korset är hans dop. Då tänder han en eld som brinner bland oss som vill ta emot honom. Det som ser ut som ett nedrlag är det inte. "När allting är slut finns ingen annan Gud, än han som dog på korset." Ingenting kan vara viktigare för oss människor än att höra till honom och följa honom. Men det har sitt pris och det leder till splittring säger Jesus. För Stefanos var det viktigare att följa Jesus, och förkunna honom än att ta hänsyn till judarnas religiösa känsla. Tempel och ett liv präglat av den yttre fromheten, ja, t.o.m tron på Gud är till ingen nytta i jämförelse med Jesus Kristus. Detta tal blev till slut för mycket och de stenade honom.

Att sätta fingret på var konflikten mellan Kristus och världen uppstår, är inte alldeles lätt. Ett sätt att se det är att kristus möter människan som person, medan världens ser till grupp och princip. När Jesus i evangeliet möter en människa, så vänder han sig till bara henne eller honom. Han förlåter någon hans synder. En annan botar han. En tredje avvisar han med ett ord som blir ett stygn i hjärtat. Det är en frestelse att skapa generella mönster utifrån Jesu handlande, som är tillämpbara på grupper av människor. Så gjorde hans kritiker. Se, han förlåter synder: Det kommer att innebära moralens uppöösning. Han botar på sabbatten - det kommer att innebära sabbatens upplösning. Så vill gärna kyrkan göra. Man vill se det så att Jesus ger rättigheter åt grupper av människor, men Jesus håller sig till relationen med en enda människa i taget. Detta är utmärkande för Kristi rike som är nådens rike och inte rättvisans. Nåden är personlig, och kan bara ges i en personlig relation. Världen strävar däremot - när den är som bäst - efter rättvisa. Att alla behandlas lika. Att det ska gå att förutse hur man ska komma att behandlas. I Rättvisans rike är spontanitet och godtycklig nåd en styggelse. Och rättvisa är en god sak. Rättvisa styresmän i sammhället är en Guds gåva. Men nådens rike - alltså Guds rike - är något annat. Det är oförutsägbart. Det är uttryck för Guds spontana handlande. Och det bryter mot ordningen och mot reglerna. Kristen tro är bekännelsen till ett rike som inte är av denna världen. Likväl tackar en kristen Gud när världen styrs av rättvisa och gör sitt till för att det ska vara så.

En människa som av nåd blivit utvald av Gud, en som mött den korsfästes kärleksblick hör till honom för alltid. Min vän är min och jag är hans. Vårt band är oförgängligt. Jesus talar om att tända en eld i världen. Konkret är det han själv, den uppståndne, som talar till oss var och en som han utväljer. Han möter oss och knyter oss med personliga kärleksband samman med sig. Det är en relation, ett förbund, som går före alla andra lojaliteter. Orden blir sagda till var och en av oss: Min kropp för dig utgiven. Mitt blod för dig utgjutet. Det är det nya förbundet, personligt knutet med var och en.

Man kan alltså likna tron med det i litteraturen så omskrivna romantiska kärleksparet, som håller fast vid sin kärlek trots familjernas ogillande, och det slutar antingen med flykt eller med ond bråd död. Den personliga kärleksrelationen går före alla andra lojaliteter. Så är det verkligen med kristuskärleken.

Sedd på detta sätt är det kristna martyridéalet inte svårt att förstå. Inte heller Jesu ord om splittring. Det är bara om man abstraherar kristendomen till principer som ställs mot andra principer som det blir svårt. Men, och det är ett av annandagens budskap, kristen tro är inte i första hand ett principiellt förhållnningssätt eller en livsfilosofi. Det som räknas är först och främst den personliga gemenskapen och kärleksförbundet med Herren Jesus. Han har valt att säga till just mig och just dig: Bliv du min.
Och jag svarar i djupet av mitt hjärta: Ja din, Jesus, vill jag vara och sedan må det gå hur det vill med allt det andra.

Låt oss bekänna honom som älskar oss:

ing 122:3-5 Ordet blev kött och tog sin
Grad 477:1-4 Vårt fäste i all nöd är Gud
e pred 272:2-4 Som allting för intet han
off 390:1-5 Vad röst, vad ljuvlig röst
Slut 132:2 I nåd och sanning bland oss

Torbjörn Axelson




Åter till predikoförteckningen