Predikoförteckningen

Predikan Annandag jul 1 årg. 2002. Floda kyrka
Text: Matt 10:17-22

I går var det juldag. Idag är det annandag. Igår gick vi för att hylla vår frälsare, som fötts åt oss i Davids stad. Men redan idag tar det emot: Kristus, vårt och hela världens ljus, lyser i mörkret, men världen har inte förstått det. Det råder en spänning mellan Guds överväldigande gåva i Kristus, och världens bortvändhet från Gud och hans vägar. Denna spänning möter oss redan i julevangeliet. "Det fanns inte plats för dem inne i härbärget". Idag förbereder Jesus oss på vad som kan komma för en Jesu lärjunge. Att han inte lovar lycka och välgång i jordisk mening är uppenbart. Ni ska bli utlämnade åt domstolar, och piskade i synagogorna. Inte ens i familjerna skall sämja och enighet alltid råda.

Och ändå sjunger julnattens ängel "Ära vare Gud i höjden och frid få jorden till människorna ett gott behag". Vad är det för slags frid eller fred han talar om? Hur går det ihop? Lite lättare att få ihop det är det om vi vet att det är en välvillig felöversättning. Vi skulle så gärna vilja att det stod just så. Men ser vi närmare efter, så står det: Ära vare Gud i höjden och frid på jorden, åt dem till vilka Gud funnit behag. Så står det, och då stämmer det väl överens med hela NT:s vittnesbörd. Det finns två sidor. Jesus har kommit för att bringa frid till jorden. Han har kommit för att dö för våra synder. Han har kommit för att öppna för oss vägen till Gud, och ge oss den frid, som bara är möjlig genom tron på att allt är Nåd och en fri gåva - att vi är Guds barn genom Guds barmhärtighet. Och det finns verkligen ingen enda människa, som är lämnad utanför Guds välgärning. Friden, som han skänkt, fyller varje jordens hörn. Ingen ska tro att det inte gäller honom eller henne. Det var för att bära hela världens synder, som han föddes. "Ära vare Gud i höjden, och frid på jorden". Och "Ljuset lyser i världen - men världen har inte förstått det" och "-åt dem till vilka han funnit behag". Kristi nådegåva måste bli vår. Annars är den till ingen nytta. Vi är frälsta från synd och död, vi är Guds älskade barn, vi äger den grundfasta frid, som håller när livet och världens rasar mot oss. Och detta av nåd allena. Från början till slut är det Kristi verk och gåva. Guds barmhärtighet och ofattbara kärlek, och inget annat. Detta är det första, och det viktigaste, grunden för vår frid. Egentligen det enda viktiga. För om vi vilar i detta då är det vårt, då hör vi till de välbehagets människor, som ängeln sjunger om. Men det är inte alla förunnat att vila i detta, och då är det för den människan alldeles som funnes det inte, allt det som Kristus gjort för henne. Vi är alltså rättfärdiga av Nåd allena - men också av Tron allena. Både och, samtidigt. Att kunna tro, eller vila i Guds frid och syndernas förlåtelse, det är en nåd, som Gud skänker oss. Själva kan vi inte ta oss det. Det ges oss fritt och för intet, när Gud vill, men det ges genom Ordet och Sakrament. Inte bara så där när som helst, hur som helst, som en blixt från klar himmel, utan just genom evangeliet som förkunnas, eller som tidigare förkunnats och gror i hjärtat, och genom sakramenten som tas emot. Så vill Gud ge oss trons gåva. Därför är det också vår uppgift att se till att ordet blir förkunnat, att sakramenten blir utdelade, och att vi själva tar emot, så att vi må växa allt djupare in Guds frid. Därför befaller han oss: "Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar, döp dem i Faderns och Sonens och den Helige Andes namn, och lär dem att hålla alla de bud jag har gett dem. Se, jag är med er alla dagar till tidens slut."

Och när en människa vilar i friden, så kan martyrskapet bli resultatet. Det är paradoxalt, men just så är det. För världen gör andra prioriteringar. Den kan inte acceptera att det lägsta, som den tycker, skulle vara det högsta, och det förnämsta och finaste skulle vara något i andra hand, något i bästa fall gott för en liten tid - Guds vänsterhandsverk. Det gör ont i den, och i dess människor, att Gud så uppenbart föraktar människans egna ansträngningar, för att komma uppåt och framåt, men ger oss allt det vi strävade efter genom en på det ömkligaste sätt avrättad man, Jesus. Han ser ned på våra babelstorn, och låter dem bli till grus, men skänker oss allt när han visat att våra ansträngningar, och våra verk är fåfänga, dem som vi gladde oss åt, och höll för framsteg. Vi strävar efter ett gott liv här på jorden, men i evighetsperspektiv är det ett intet, och vår möda glömd. Vi vet att inget som människor gjort, inga enskilda hjältedåd, och inga tusenåra kultursträvanden, ingen fromhet, inga offer, ingen ingenjörskonst, har för det som är verkligt viktigt något som helst värde. Allt sådant är - i bästa fall byggnadsställningar, i sämsta bara ett plank som skymmer sikten, och får oss att gå förbi det väsentliga - Guds nådefulla gåva.

Allt hänger istället på en enda, född i ett stall och död genom avrättning på ett kors, som några romerska knektar rutinmässigt genomförde för ett par tusen år sedan utanför Jerusalem, en provinshuvudstad i romarrikets utkant. Men denne Jesus, hans liv liv och död, sätter vi före allt annat. På honom förtröstar vi, och vi vittnar om att i honom finns allt det vi innerst inne längtade efter och behövde. Guds frid och öppnade famn. För vi vet och tror att bara genom honom blir vi de välbehagets människor i Guds ögon, som vi är skapade för att bli. Allt annat vi hittar på är meningslöst. Inget av allt det vi själva gjort kan öppna för oss himlens port. Inget kan ge oss friden. Allt är fåfängt utan Jesus. Men i hans famn finns allt det som människan innerst inne strävar och strävat efter - fritt och för intet. Det är denna insikt, som väcker världens vrede. För det hör till saken att vi inte får tiga med det, inte tala tyst eller överslätande om det, eftersom just detta budskap är det evangelium, det goda budskap, genom vilket människan kan komma till tro och vila i Kristi frid. Därför har kristna i alla tider, precis som Jesus förutsäger i dagens text, blivit utlämnade till domstolar, och piskade i synagogorna. Evangelium utmanar både världsliga och andliga institutioner. Kristus är en stötesten för judarna och en dårskap för grekerna. För varje människa som har sitt hjärta i världen och i det som hör världen till, är det en utmaning. Korsets är ett tecken som ofrånkomligen väcker strid, fastän det blott är genom det som den verkliga friden är given åt oss människor. Detta är annandagens och martyrskapets paradox. Låt oss därför inte bli förvånade när ifrågasättandena kommer, utan då allt ivrigare söka vår frälsare och vila i hans frid, som övergår allt förstånd, och hålla fast vid vår bekännelse (grek: martyria). Ty allt är nåd och vi är hans barn. Friden har han givit oss. Den må bevara oss. Amen.

Låt oss stå upp och bekänna vår kristna tro:


Psalmer:
ing 122:2-5 Gud av Gud Fader, ljus av
grad 477:1-4 Vårt fäste i all nöd är Gud
e pred 272:2-4 Som allting för intet han
tillr 390:1-6 Vad röst, vad ljuvlig röst
slut 132:2-3 I nåd och sanning bland


Torbjörn Axelson