Nedanstående artikel publicerades i SKT nr 11 2002 (15 mars), under rubriken Förtroende och skrämdhet Tyvärr innehåller den tryckta versionen en del redaktionella förändringar, som jag inte godtar. Här återfinns min text oförändrad.

Försoningens frågor

Som man frågar får man svar. Detta gäller nog också till en del vår kristna försoningslära. När Anselm frågar sitt "Varför blev Gud människa?", så fokuserar han vid hurdan Gud är i sig själv. Han blir därmed spekulativ och mycket teoretisk i sitt svar. Det är bättre att formulera frågor som söker svar på hurdan Gud är "för mig". Själv finner jag det vara två mycket olika frågor av detta slag, på vilka Kristi försoning svarar. Den ena är: Hur kan jag tro på - ha förtroende för - en Gud, som skapat livet och världen så godtyckligt och smärtsamt som det jordiska livet i sin helhet framstår? och den andra: Hur kan jag bestå inför Gud om hans krav är så absoluta och stora som Jesus beskriver dem i t.ex Bergspredikan?

På den första frågan, om Skaparens synbarliga cynism, har man ofta försökt hänvisa till syndafallet och lagt skulden på människan. Men hävdandet av det historiska syndafallet har genom de biologiska insikterna om evolutionen blivit allt svårare. Biologins landvinningar bjuder oss att inom ramen för vår skapelseteologi se död och ondska som verktyg i Skaparens hand då han frambragt allt levande på jorden. Knapphet, brustenhet, våld, sjukdom och död är ofrånkomligt i detta liv som Gud skapat och vi fått del i. Gud valde syndafördärvet åt oss. Ur ett sådant skapelseperspektiv är Gud emellertid inte möjlig att tro, lita och förtrösta på. Men det finns för en kristen också ett annat perspektiv - Korsets och försoningens. Vid åsynen av det kors där Kristus, världsalltets Herre och skapare hänger spikad, blödande, skrumpnar anklagelsen mot Gud, att han skulle vara cynisk, bort. Korsfäst vänder Gud sitt ansikte till oss. Tron blir möjlig, och jag kan bekänna: För mig finns ingen annan Gud än han som dog på korset.

Men det problematiska i människans förhållande till Gud kan inte reduceras till endast Guds "fördoldhet". Minst lika mycket måtte ju hans helighet skrämma oss. Att skaparen kräver fullkomlighet av varje människa. Att det bara finns två kategorier i det gudomliga sorteringsverket: "perfekta" och "icke perfekta". När kamelerna sorteras med nålsöga frågar vi förskräckta: Men Herre, vem kan då bli frälst? Och Jesus svarar som det är: "För människor är det omöjligt men inte för Gud". Bara han ensam - Gud själv och likväl människa - består för kvalitetskontrollen. Bara han älskar verkligen Gud över allting och sin nästa som sig själv. Och just i det budet, när Jesus uppfyller det, finns vårt hopp. Ty hans nästa, det är ju jag! När han älskar sin nästa som sig själv, då är det också mig han älskar som sig själv! Som skapare har han rätt att ställa vilka krav han vill på sin egen skapelse. Men i enlighet med dessa sina krav vill han alltså som vår medmänniska av kärlek rädda oss från den soptipp där vi enligt "specifikationen" hör hemma. Hans kärlek överskyler en myckenhet av synder. Han godkänner utan granskning, av nåd allena för sin kärleks skull. Innesluten i hans salighet såsom i en trojahäst. Fusk? - kanske det, men likväl försoningens svindlande evangelium för oss alla.

Beroende på vilken fråga man vid ett visst tillfälle ställer, syns försoningen alltså kunna framstå som på en gång både subjektiv och objektiv och hävdandet av bara det ena som en otillbörlig reduktion.

Torbjörn Axelson
Km, Björbo


Tillbaka till Artiklar och texter