Tacksägelsedagen 1årg. 8 okt 2000 Gagnefs kyrka
Tackägelsedag är det och denna dag handlar om att gå tillbaka till Herren och tacka. Att glädja sig över vad han har gjort för oss - för mig.

I texten kommer en tillbaka av de tio. Varför bara en? Det vet vi ju egentligen inte, men Jesus väntade sig dem alla tillbaka. Blev inte alla tio friska? frågar han. Var är de andra nio? Varför kom de inte? Vart tog de vägen? Ja, varför? Vi får inte veta. Kankse är det så att de nio stannade i templet och där prisade Gud. De var ju judar, och för dem var ju templet i Jerusalem den plats där man bättre än någon annan stans kunde tacka och lova Gud. Ungefär som Gagnefs kyrka är för er - eller borde vara! Hit dit man går för att tacka och lova Gud. Men Samariern förblev en föraktad främling i Jerusalem, fastän han var ren från sin spetälska. Han hade ingen hemortsrätt i templet. Fick hålla sig ute på hedningarnas förgård. Förut var han föraktad och avskydd för att han var spetälsk, nu för att han var samarier. De andra rena, friska, och fick njuta av att vara mottagna som alla andra i Jerusalem. Han frisk men ändå utan den fulla tillgånen till livet. För alltjämt var han utan tempel för sin lovsång. Det var därför han gick tillbaka till Jesus. Och han kom nu närmare Jesus än förut. Han bar sin tacksamhet till Jesus - eller hans tacksamhet bar honom. Han insåg att Jesus tar sig an var och en som vill - också honom. Att det inte kommer an på vem man är eller ens på vad som är inuti en. Han hade blivit hjälpt men var ännu en föraktad. Han var ren, men ännu oönskad. Därför återvände han till Jesus. . Tillbaka för att tacksägelsen och trons glädje - inte förbittring skulle bli hans liv.

Tacksägelse bygger på insikt. På tolkning av verkligheten. Lovsången kan kvävas av tvivlets fråga. Hur kunde det komma sig att de hade blivit rena? Visst hade de gått för att de trodde hans ord. Och på vägen till Jerusalem - några dagars vandring - hade de blivit hela. Eller hade de? Var det inte snarare i templet kraften funnits. I offren. i prästernas förmåga. De som viste hu man skulle göra. I deras böner. Rökelsen. Elden på altaret. Jesus var den som sade dem att gå dit. Javisst, det var ju bra. Jesus ska ha tack för att han sa åt dem att gå, men vad hade det blivit utan tempel? utan offer? utan präster? Naturligtvis var det väl dessa som skulle ha den verkliga äran för att de nu var rena? Är inte det självklart?

Någon ropar i sin nöd: "Kristus, förbarma dig över mig", Och det händer att hon blir frisk därför att hans ord är varma och fulla av närvaro, som ingen annans och så säger han. Bege dig nu till sjukhuset och be om friskintyg. För innan du är där skall det visa sig att du är frisk!

Ja, så hon beger sig dit. Efter väntan och prover och samtal med doktorn så får hon äntligen sitt friskhetsintyg. Ja, säger doktor. Det var ju bra att ni kom hit. Ni är ju frisk. Det är ovanligt, men det händer att den här sjukdomen läker ut, som nu skett. Ni har haft tur. Medicinen har fungerat över förväntan. Nu är det viktigt att ni fortsätter att äta riktigt, motionera lagom och låter bli rökning och alkohol förståss (ja det är väl så läkarna brukar säga). Och så kan ni leva som vanligt igen.

Doktorn eller Jesus. Vem har rätt. Jesus eller tempelprästerna. Det är en fråga om tolkning. Det är ofta lätt att tänka i andra banor än i tacksägelsens till Gud. Lätt att nöja sig sig med det som hör denna världen till. ”tur” ”medicin”. Nöjer vi oss med det skrumpnar vår värd samman och vi med den.

Förstår vi förresten, så där i vardagslag, att våra under är Guds, så att vi tackar honom för dem. Idag. I just detta ögonblick finns du till. Inte är det någon rättighet. Inte något som måste vara på det sättet. Nej det är ju inget mindre än ett Guds under. Den grundläggande nåden! När vi därtill får ha hälsa, mat på bordet, tak över huvudet, kraft i benen, eller åtminstone kraft nog att vakna, så skulle väl detta vara skäl och påminnelse nog att alldrig låta hjärtats lovsång tystna i oss. Ja, Varge dag, varje ögonblick har vi anledning att återvända med vår lovsång och tacksägelse till Gud över att han låter oss vara till. Långt ifrån alltid är det lätt att leva, men ögonblicken är gåvor. Inte krav. Och de bjuder oss att återvända till den som givit dem med vårlovsång.

Om vi inte återvänder kan det vara för att vi är blinda för undren. En annan frestelse, är att vi tar till oss ett farligt rättighetstänkande. Vi ser på vårt eget, på vår möda, på det onda, som drabbar oss och låter tanken smyga sig på oss att vi har vad vi har därför att Gud är skyldig att ge oss detta. Vi har rätt till ett långt liv, utan svåra prövningar. Om vi gör vårt ska Gud göra sitt

Nej i förhållande till Gud kan vi aldrig bli jämnlika. Vi kan aldrig komma i en förhandlingspossition så att vi skulle kunna begära något av Gud. Aldelses innan texten vi hörde påminner Jesus om detta. En tjänare inte kan förvänta något särskilt tack av sin herre för att han utför det han är ålagd även om det är ett tungt arbete. Ännu mindre då vi inför Gud. Att göra sitt bästa är bara vad Gud förväntar. Vi är ju skapade av Gud och av nåd endast får vi vara till. Gud ger för intet. Guds gåva är förutsättningen för allt vårt eget och all vår kraft och förmåga. Med honom kan vi inte byteshandla, ty allt är ju redan hans. Det är med vår tacksägelse för att vi får finnas till, som vi kan och ska komma! Men om vi låter denna tanke växa, så tystar den vår locsång.

Vi har bland oss inga spetälska som räknas för orena och är borta från både Gud och människor. Eller har vi? Är det ibland t.o.m så att vi själva upplever oss som sådana spetälska? Vågar vi ropa - eller viska - "Kristus förbarma dig?" Vågar vi det, just den stunden, då vi inte vågar möta oss själva eller en annan människas blick för skammens skull? När insikten om vår egen skuld har slagit oss. Vågar vi då ropa? När tillkortakommandet värker och oförmågan till nödvändig sinnesändring i förhållande till dem som står närmast sitter som en förlamande pil i oss. När Tröttheten, likgiltigheten, vreden, ovanorna gjort att att, vår kärlek gröps ur och förlorat sin lyster och sitt engagemang, och vi vi känner oss som en börda för vår nästa och oss själva. När vi insett att vi inte har makt över oss själva, att göra det goda. Vågar vi i den stunden ropa på Kristus. Ropa: Herre förbarma dig över mig? Och kan han hjälpa?

Jo han kan! Han ser med goda ögon och betraktar oss som som rena. Som om vi faktiskt dög. Gå och visa er! Göm er inte. Han ser förbi avgrunden. Han ser inte spetälskan som härjar utan oss.. Han ser mig. Hans blick ger oss förmåga att se bort ifrån livets spetälska och avgrundsmörker. I hans ögon duger jag fastän jag inte gör det i mina egna och framför allt inte borde göra det i Guds. Kristus ger oss ett slags lättsinne i fårhållande till oss själva. Hjälper oss inse att det inte hänger på oss själva. Vi får göra så gott vi kan. Det är inte tillräckligt, men det får duga! Han övertygar oss om att vi är älskade ändå!

Nåden - Jesu lättsinnighet - är en nådegåva, som kristus har givit. Bot för den livets spetälska som skiljer oss från Gud och människor. Har du detta lättsinne? Om vi fått den, så må vi också för dess skull återvända till Kristus med vår lovsång, liksom vi idag återvänder för att tacka för bröd på bordet, för mat och bärgning, för kärlek och glädje, möda och slit som inte är förgäves. Vi ska inte låta vår tillvaro skrumpna och bli bara skal. Nej tilllåt hjärtats lovsång och tacksamhet bära dig tillbaka till honom som låter dig vara till, och till Kristus som förbarmar sig över oss.

Låt oss nu därför stämma upp vår bekännelse som en lovsång till vår Gud och vår Herre. Vi står upp.



ing 168:1-5(1-3?) Kom inför Herren med tacksamhet,
Laud 641:7 Pris vare dig, Gud Fader
Grad 31(a):1-5 Låt oss glada och i tro tacka Gud, ty han är
-
e pred 602:1-5 Så länge solen värmer jorden och
slut 5:*1-3 Nu tacka Gud, allt folk

Torbjörn Axelson






Åter till predikoförteckningen