Domsöndag Floda HHN 26/11-00 1 årg Ev.
Idag på domsöndagen - kyrkoårets sista dag sammanfattas allt det som under året har handlat om Gud och livet i en enda punkt. Hur har du och jag levt det. Det finns alltid en risk att man som människa blir en betraktare. Att man ställer sig utanför och ser på. Man kan titta på när Jesus rider in i Jerusalem. Man kan titta på när han ligger i krubban. Man kan titta på när han spikas på korset. Man kan teoretisera över växandet i Guds rike. - Eller man kan växa själv. Man kan själv med sin mun och sitt liv hylla honom som kommer i Herrens namn. Man kan själv komma med sitt fulla tack till Guds son i halmbädden. Man kan själv falla ner för korset och som en Jerusalems dotter gråta över sig själv och ta fasta på att det är för mig, för min skuld, som han dog och så låta hans uppståndelses kraft få öppna ens sinnen så att man präglas av honom. Domsöndagens budskap är att det handlar om dig och om mig. Det är inte om några andra så att vi skulle kunna stå bredvid och titta på.

Det finns två sätt att leva som människa. Man kan leva på flykt eller man kan leva ansvarigt och närvarande. Om vi flyr, lever på flykt inne i oss själva, då fylls vi av bävan inför tanken på domen. Att inför Gud bli ställd naken och genomskådad. Att alla ens innersta motiv blir uppenbara och ljuset obarmhärtigt avslöjar allt som är i ens hjärta, det skrämmer. Vi kan tänka på Jakob som utnyttjade och bedrog och flydde. Hans många år i främmande land innan han tordes börja vandra tillbaka till sitt eget land och se sin bror. Ångesten och kampen vid Jabbock när han skulle ställa sig ansikte mot ansikte med den han bedragit. Då var det bra att hans höft slagits ur led, så att han inte åter kunde springa bort.

Vi kan också tänka på den förlorade sonen i Jesu liknelse. Han som också hektiskt lever i främmande land och skäms så att han inte vågar återvända. Ända tills han till sist kommer till sig själv - ja det står så - och lägger sitt liv i en annans hand.

I båda dessa berättelser är det tydligt att det är kontrollen och initiativet som det handlar om. De måste båda övervinna sin rädsla för att överlämna sig i den andres hand. Först då kunde de bli människor på riktigt. Inför Gud och människor. Jag fruktar att det är så att vi lever i en kultur som hyllar flyendet. Man kallar det "självförverkligande" och "att ha makten över sitt eget liv". "Att inte vara ett offer för omständigheterna". Allt det talet är förföriskt. Det låter så riktigt och kan ibland också vara det. Men vi måste komma längre. Vi måste komma till oss själva som Jakob och som den förlorade sonen. Vi måste inse att flykten inte är det vi är skapade för. Inse att en dag kan vi inte längre kan springa vår väg. En dag ställs vi inför Gud och vi måste svara vad vi gjorde av våra liv. - Såg vi vår medmänniska. Kunde vi räcka den törstige vatten eller den nakna kläder. Kunde vi sitta ner bara för att det var en medmänniska. Eller har vi bara kontakter. Intressanta människor, som vi kan få ut något av (Det är den flyende människans syn på sin nästa).

Jakob kämpade med Gud och fick välsignelsen. Den förlorade sonen kom till sig själv, återvände till Fadern som han svikit och fick välsigelsen. Kristus säger till dem som står till höger: Kom, ni som fått min faders välsignelse. Jag var hungrig och ni gav mig att äta.
De andra. - ja jag önskar det vore de andra - De flyende. De som betraktat sina medmänniskor som medel, av dem har Kristus inget kunnat få, eftersom Kristus inte sett ut att vara en som kunnat ge något tillbaka. (För mycket ska vi inte spekulera i hur det går för dessa, eller vilka de är. Eller som Jesus säger: Hur det blir med Johannes det angår inte dig. Se du till att följa mig. Och med det får vi också låta oss nöja.)

Domsöndagens budskap är både lag och evangelium. Evangelium är att Gud inte ska låta våra liv rinna ut i sanden. Det vi gör har betydelse och är viktigt. Detta är i sig också skakande eftersom vi har så mycket i våra liv som inte håller måttet. Handlingar och bevekelsegrunder som vi håller hemliga, ofta också för oss själva, kommer inför Gud att bli uppenbara. Och då talar lagen. Domsöndagen uppmanar oss därför att redan nu komma till oss själva, och komma inför Gud. Vi kan inte fly. På samma sätt som Jakob och den förlorade sonen måste vi lämna oss åt Gud, ja i bävan överlämna sig åt Guds nåd och godtycke. För vi har ju inget att åberopa. Bara hoppas på Guds nåd och välvilja. Det är därför kyrkan alltjämt inbjuder oss till syndabekännelse och till nattvardsbordet: För att vår flykt ska kunna ta slut, och vi bli välsignade.

Låt oss nu bekänna vår skapare, vår domare, vår tröstare och vår frälsare
Vi står upp:

ing 315:1-2 En herrdag i höjden är vo
grad 314:1-4 Ack saliga dag, som i hop
e pred 97:1-5 Jag behövde en nästa, var
off 76:1-3 * Gud, vår lösta tunga di
slut 490:1-3 Guds Son en gång i morgon

(som syndabekännelse användes Jag fattig syndig människa...)