Söndagen före domsöndagen 1 årg. 16/11 2003. Säfsnäs kyrka.
text: Matt 25:1-13
Söndagen före domsöndagen. En av kyrkoårets allvarsammaste dagar. Vaksamhet och väntan är rubriken över denna dag. Allvaret och tyngden kommer av de fem jungfrur, som inte kom med in i den himmelska glädjen. Allvaret kommer av den ängsliga frågan: "Inte är det väl jag Herre". Inte är det väl jag som är utan olja. Vi skulle kanske inte bli förvånade om svaret blev det Judas fick: "Du har själv sagt det". För inte är väl jag en sådan kristen vars lampa brinner med stadigt sken. Så är det då trots allt ändå mig han menar? Är det jag som inte kommer att få vara med i den himmelska glädjen? Är det detta han säger denna söndag? Och om det är det. Varifrån, kan jag då i tid skaffa olja. Var finns den marknad där sådan olja kan köpas. Och för vilka penningar kan den fås? Men det verkar så konstigt. Vad ska vi tro? Så här brukar han väl inte tala till oss, vår käre Herre Jesus. Måste vi leva i ständig ängslan om vår salighet?

Den här liknelsen handlar om oss som finns i det kristna sammanhanget. Om oss som kallas kristna, och ser oss som kristna. Det är sant. Det är också sant att Jesus varnar oss. Han säger ju också på andra ställen och utan liknelse ungefär det samma: "inte alla som säger 'Herre, Herre' till mig, skall komma in i himmelriket". (Matt 7:21). Men det är faktiskt ändå inte fråga om att vi själva måste vara ovissa, om vår egen salighet. Så har många förkunnat, men det är inte någon rätt förkunnelse. Det är alls inte vakna ur någon "vår säkerhets natt" vi behöver. Vi kan visserligen inte veta att vi verkligen håller ut, eller om vi vänder oss bort från Herren Jesus innan den dagen kommer, men vi kan förvisso säkert veta om vi NU är Herrens verkliga lärjungar eller om vi bara är det till skenet. Vi kan veta det om oss själva, men vi kan inte veta hur det förhåller sig med någon annan människa. Gränsen för Guds kyrka på jorden är osynlig. Jesus vill därför att vi ska pröva oss själva, så att vi inte bedrar oss och går vilse. Men det är inte fråga om om att han vill kasta ut oss i osäkerhet om vår salighet eller att han vill låta oss irra på ranka tuvor i trons träskmark. Nej vi ska inte oroa oss, och inte leva i ovisshet. För vår frälsning är inte oviss, utan vilar på något orubbligt fast, nämligen på Kristi död och hans uppståndelse för vår skull, en gång för alla. Inte på något som finns i oss själva. Så länge vi håller blicken fast vid Jesus kan vi med säkerhet veta att vi är Guds barn för Jesu skull, och förlåtna allt, och älskade av Gud bara för det korsets skull, där han med sin död öppnade vägen till Guds hjärta och så lät förlåten in till det allra heligaste rämna för mig. Då är vi kristna och Kristi salighet vår. Då ska vi inte oroa oss för om vi till äventyrs är bland de fem fåvitska som blev kvar där utanför. Det är vi inte. Våra lampor brinner, av själva Guds andes eld.

Men Jesu varningsord är inte tomma. Vad han idag vill lära oss att fly bort ifrån, är den kristendom som bara sitter i ytan, och som suger sin näring ur en annan rot än Kristi. Det har alltid funnits människor runt Jesus, som inte velat ha Jesus till sin frälsare, utan velat använda honom till något annat. "På den dagen skall många säga till mig: 'Herre, herre, har vi inte profeterat i ditt namn, och drivit ut demoner i ditt namn, och gjort många underverk i ditt namn?' Då skall jag säga till dem som det är: 'Jag känner er inte. Försvinn härifrån, ni ondskans hantlangare!'" (Matt 7:22-23). Kristen är man inte för att man är kyrkligt engagerad eller intresserad. Kristen är man inte för att man strävar efter det goda. Kristen är man inte ens för att man gör underverk i Jesu namn och till Guds ära. Utan kristen är en människa blott och bart därför att hon vet att Jesus har dött för hennes synder, och att hon för hans skull har en nådig Gud och ett hem och en plats i den verklighet som består när allt eget och allt som hör denna världen till, är slut.

När vi lyssnar till texten, så ska vi lägga märke till att det är de oförståndiga själva som ser att de inte har någon olja till sina facklor, och grips av förfäran inför denna upptäckt. Och vad gör de då? Jo de vänder sig till människor. Först till de fem kloka. Men dessa kan inte ge dem av sin olja. Hur skulle de kunna det? De kan inte tro åt någon annan. Det vore ju som att försöka äta åt någon annan eller andas åt någon annan. Vad gör de då? Jo det mest fatala: de går bort för att på "marknaden" söka övervinna sin brist. De vill med sina egna resurser vinna vad de saknar. Och så är de inte där när Jesus, brudgummen kommer. För den olja som får trons lampa att lysa, och som de insett att de saknar, kan man inte köpa för penningar och inte pressa med aldrig så stor egen möda. Den är en nådegåva som bara den helige ande kan ge. De fåvitska fem inser sin brist, men inser inte vem som är deras frälsare. Inser inte vem som kan bota deras brist. De söker olja till sina kalla lampor långt från honom som ensam kan ge den. När de kommer förebrår han dem därför inte för att de var sena, inte för att de var utan olja, utan han säger: "Jag känner er inte". Just detta är problemet. De känner inte honom och han känner inte heller dem. Han är inte deras frälsare. De tror inte att han skulle kunna tända deras hjärtas lampa, när de inte har någon egen olja. De vågar inte komma med sin brist till Jesus. Det är därför deras lampor slocknar. Det är därför de blir kvar utanför. De ser i honom inte någon frälsare.

Det dåliga rådet att gå bort och köpa olja får de av de kloka fem, men det är likväl ett synnerligen oklokt råd. Och kanske ligger det också något trösterikt i detta. Vi kan vara mycket okloka, och göra varandra illa genom våra ord och råd. De som själva hade evangelium förmådde inte räcka det vidare, utan hänvisade dem att själva skaffa vad de saknade inför brudgummens ankomst. Men han räknar oss, fastän vi ofta är just så okloka och försumliga, ändå som kristna människor, och som sina älskade barn. De blir inte ens för sina förfärliga råd till sina systrar kastade ut ur Jesu gemenskap.

Så när vi inser att våra lampor slocknar. När vi ser att vår egen olja inte brinner. När vi ser att vår kärlek till Jesus har kallnat, när vi grämer oss över vår oduglighet, så finns det en enda sak för oss att göra. Att åter höra honom säga till oss: "Dina synder är dig förlåtna. För din skull dog jag på korset. I mig är all din salighet. Var inte rädd" För detta är vad han i sitt evangelium för alltid sagt oss och för evig säger oss. Och där syndernas förlåtelse är, där är liv och frid och salighet. Där brinner vår lampa åter, utan att vi vet hur det gick till. Han låter frälsningens bägare flöda över. Kristen är du om du tror på honom när han nu säger till dig: "All din synd är förlåten. Mitt blod är utgjutet för din skull." I detta faktum ger han oss sin frid. En frid som inte är osäker och inte flyktig. Som inte är gungfly utan fast klippa. Om vi inte föraktar Jesu ord till oss, om vi enkelt tror att detta gäller också oss - våra kalla hjärtan och alla våra brister till trots - då är vi kristna och saliga, och blir aldrig lämnade utanför. På detta löfte må vi alla frimodigt leva var dag och göra hans vilja så gott vi kan, och sedan trygga dö i hans frid. Amen - må det ske så.

Låt oss stå upp och frimodigt bekänna vår heliga kristna tro:

315:1-2 En herrdag i höjden är vo
18 * Allena Gud i himmelrik
633:1-7 Med himlen det blir som för
43:1-3 Jesus är min vän den bäste
316:1-4 Nu dagen är till ända

Torbjörn Axelson



Åter till predikoförteckningen