24 e tref -97 Den yttersta tiden971109 Hgm Mfj.
Jesus talar om hur det ska bli i den yttersta tiden. Den yttersta tiden, vilken tid är det? Ser man tillbaka i historien kan man se att människor i i stort sett alla tider har trott att just de levt i den sista tiden, och att snart ska världen och tiden ta slut, kanske i en stor katastrof. I vår tid är det lätt att tänka så. Hur ska det bli. Med miljöförstöring, med krig och krigshot. Kärnvapen finns så att det räcker att utplåna alla högre varelser på jorden. Vi kan se hoten, och inser att vi verkligen lever i en tid som mycket väl kan vara den sista. Samtidigt vet vi att så har människor tänkt i alla tider. Och det är inte så konstigt. För om vi ser bakåt, i historien, så kan vi överblicka lång tid. Vi vet vad som hände för 10 år sedan, för 20, för 50, för 100 för 500 för 1000 år sedan. Vi kan läsa om det. Det finns spår, som går att tolka. Berättelser, byggnader, arkeologiska lämningar. Men hur är det frammåt. Hur kommer det att vara om 10 år. Om 20 år om hundra år. om 1000 år. Kommer det att finnas några människor då. Kommer det att finnas något rent vatten, någon luft att andas, något bröd att äta. Kommer det att finnas något förtroende kvar mellan människor, kommer det att finnas någon kärlek, något hopp, kommer solen att gå upp med ljus och nyfött mod över någon människa om 50 år eller om bara 10. Eller kommer allt att vara terror och kaos. Vilka av oss kommar då att vara i livet. Vi kan inte överblicka det som ligger framför. Ingen har kunnat göra det. Och det är nog inte meningen att vi ska kunna göra det heller. Det som ligger bakom kan vi överblicka men framtiden vet vi inget om. Därför är det, och har det alltid varit en tanke som legat nära, att den egna tiden är den yttersta tiden, och den egna generationen den sista.
När Jesus talar om den yttersta tiden, tycks han tänka sig att den ligger mycket nära. Världen var så orolig, att det ju uppenbarligen snart måste vara slut. Så tänkte de första kristna också. Jesus ser framför sig skräcksenariot. Det som vi är rädda för och som vi har anledning att vara räfdda för. Krig och förföljelse. Folk ska resa sig mot folk och det ska blir hungersnöd och jordbävning på den ena platsen efter det andra. Och det kommer att inebära vad krig alltid innebär. Det som vi de senaste åren återigen blivit påminda om, när det varit krig i vår världsdel. Att människor blir utlämnade av dem de litade på, att människor blir plågade, torterade, våldtagna, förnedrade och dödade. Hur vanliga människor, som innan kriget var vanliga hederliga människor förvandlas till bestar eller till offer. Ibalnd båda delarna. Hur vanliga män blir mördare och våldtäcktsmän. Det som ingen trodde var möjligt, det händer. Allt förtroende rivs ner. Vänner blir fiender. Det goda i människoan flagnar av. Kärleken kallnar, omsorgen förbyts i missdtro och svek. Man säljer sin granne för en kopp mjöl.
Detta sker när rädslan vinner terräng. Då är det många som avfaller. Många som avfaller från mänskligheten och blir bestar. Denna skräck, som Jesus förutser, den har inträffat många gånger sedan hans tid. I sverige har det väl inte hänt, inte under vår tid i alla fall, men det kan hända här också. Vi är inte särskilt annorlunda det tyska folket för 60 år sedan eller de jugoslaviska för några år sedan eller det algeriska nu. Samma terrorns mekanismer som verkade och verkar bland dem finns också i oss. Det är verklighetsflykt att tro något annat. Om de som har makt inte använder sin makt för att lindra människors frustration, utan istället underblåser den. Då kan ett tryggt samhälle fortare än vi tror förvandlas till ett rädslans inferno.
Så vi måste vara på vår vakt. Vi får inte låta vår medmänsklighet svalna. Vi får inte låta oss smittas av rädslans epidemiska kallbrand, när den börjar gripa omkring sig.
Men hur ska vi kunna stå emot. Om vi inte kan lita på någon. Om vi ständigt kommer att få höra om de andras vidrigheter - propagandan kommer att överskölja oss med bilder av förvridna lik, som sägs vara masakrerade av de andra. Och människor kommer att försvinna. Det kommer att finnas torterare och fångläger här också. Hur ska vi då orka hävda att alla människor är lika värda. Att t.o.m den som är soldat hos fienden lika mycket som den egna ledaren.
Jag vet faktiskt inte hur det ska gå. Jag vet inte om jag står emot. Om jag förblir mänsklig. Många skall avfalla i den tiden. Kanske jag också. Må Gud bevara mig.
Men det måste inte vara krig eller hungersnöd för att vår mänsklighet ska sättas på prov. Jesu sista dag, var en terrorns dag för honom. En av hans egna förrådde honom. Han hånades, torterades, förnekades av sina vänner, spikades upp på ett kors för att alla skulle se hans misslyckande och spotta på honom. Detta syntes vara hans yttersta tid. Ja, ingen kunde tro något annat. Förmodligen inte han själv heller. "Min Gud, Min Gud, varför har du övergivit mig, är det sista han säger. Slutet var oundvikligt. Och han dog, som så många andra utlämnade både före och efter honom. Förnedrad och ensam.
Men det blev ändå inte slutet. Han kom tillbaka. De som svikit mötte honom. De hade inte stått emot, men han kom ändå till dem. Inte med fördömmanden, utan med närhet och förlåtelse och nytt förtroende.
Också vi möter honom i två gestalter. Han möter oss i varje utsatt och plågad människa. I den människa som är utmobbad eller den som är annorlunda och betraktad som fiende. I varje människa som inte anses av andra som fullvärdig människa är det Jesus, den plågade och utsatte som vädar till oss. I den mest utsatta, i den som alla hatar eller missaktar, i den som ingen vill se, Hon eller han är vår Herre. Skall vi också överge honom. Skall vi också gå förbi. Skall vi kanske t.o.m stämma in i hånet och hatet. Korsfäst honom. Korsfäst honom.
Allt för många gånger har vi först efteråt insett att vi svek. Det var så självklart. Vi såg inte heller. Inte vi heller. Medmänsklighetens röst var inte stark nog i oss. Modet räckte inte.
Fast kanske har vi också gjort det vi borde någon gång. Övervunnit vår rädsla och ställt oss på den mobbades sida. Ifrågasatt när någon utpekats som fiende. Kanske har vi någon gång, åtminstone, inte svikit.
Men hur än det är, så kommer han oss till mötes. Efter prövningen. Han kommer. Nu kommer han i Nattvardens bröd och vin, inte för att döma oss utan för att vi ska veta att vi är älskade. För att vi ska veta att ingenting kan skilja oss från honom. Att han är med oss alla dagar, och alla sorts dagar till tidens slut. Hans kärlek kan stärka den kärlek och medmänsklighet i oss som kan göra att vi står emot när prövningarnas dag kommer. När det står på spel om vi ska förbli människor eller om vi ska bli bestar. Måtte han då bevara oss i sin kärlek så att inte modet sviker oss och så att rädslan inte får makt med oss och vi dras med i svek och hat och lögn. Och sedan kommer han en gång, när våra liv är slut. Hur än det tog slut, så möter han oss. Då blir hans närvaro fullkomlig. Då övervinner hans kärlek all vår rädsla.
Men innan dess, i detta livet behöver vi övervinnas, mer och mer, så att vi inte sviker honom, inte sviker det som är mänskligt. Vi får inte låta rädslan ta oss och vi behöver inte låta den göra det. För Kristus, den som gått före oss är med oss hur det än blir. Han kommer nu strax till oss, var och en, genom nattvardens bröd och vin, för att vi ska förstå hans kärlek. Vi får låta honom komma till oss, åter och åter igen. Så att vi blir så övertygade om hans kärleks närvaro och så formade av den att inte rädslan får makt över oss på den dagen medmänskligheten står på spel.
ing 35:1-3 Din spira, Jesus, sträckes ut
grad 62:1-6 Än finns det en värld
e pred 256:1-4 Var inte rädd. Det finns ett hemligt
Off 397:1-3 Så som du bjöd vi kommer nu
slut 185:1-5 O Kriste, du som ljuset är
Skriftetal 24 e tref -971109 Hgm Mfj.
Idag är det en ovanlig söndag. Den sista av trefaldighetssöndagarna och den infaller bara någon enstaka gång. Senast var det 1991. Det är en tung dag. Det handlar om den yttersta tiden, och det handlar om när den mänskliga tillvaron bävar i sina grundvalar. När det man håller kärt hotas och när vredens och hatets vindar piskar det som vi håller högt. När människor förtrampas och förnedras. Det som enligt Jesus ska ske i de yttersta tiderna, det har skett och sker ständigt. När vi inte vågar stå upp för medmänniskan, när vi inte genomskådar demoniseringen av någon eller en grupp, då är vi med och ger det onda kraft. Vi vill det inte, men det händer. När någon mobbas och vi inte ställer oss på den mobbades sida. När någon hånas, blir förtalad och vi inte försöker hindra det.
Om vi har den erfarenheten, så kan vi nu stämma in i syndabekännelsen, och ta emot förlåtelsen. Då ger oss Gud förtoende på nytt. För även om vi har svikit är vi inte förkastade. Låt oss ta emot förlåtelsen till upprättelse och nytt mod så att vi kan stå det onda emot. Låt oss be och bekänna:
S f doms 2-95 19 nov Pred Grängesberg
Kyrkoåret börjar ta slut. Söndag före domsöndagen. För ett år sedan var det också söndag före domsöndag. Men hur blir det nästa år. Nej jag talar inte om någon kalenderreform. Ska vi få vara med om en söndag före domsöndag nästa år? Jag och du. Vi vet ju faktiskt inte om det blir något nästa år för oss. Tiden har ett slut. Vår tid har ett slut. Det är detta vi nu blir påminda om när vårt kyrkoår håller på att rinna ut. Detta nådens år 1995.
Men det finns olika sätt att förhålla sig till slutet, vårt och världens slut. Vi kan se fram emot det. - Ja faktiskt se fram emot det. Inte mot att det är slut, men emot att det skall innebära ett möte med Någon, med Gud själv. Livet kan vara fyllt av förväntan. En förväntan fylld av glädje och engagemang för hans skull. Mötet med honom kan inspirera till att söka hans vilja nu. Att leva så det är något annat än bara väntan. För livet kan också bli till det. Till tid utan innehåll och utan mening. Tid att fördriva. Tid man inte valt. En i grunden tom väntetid.
Livet fyllt av förväntan eller av tidsfördriv. Det är det det handlar om. Att se till att vi inte fördriver våra liv till ingen nytta.
Vem vill att den man längtat efter i år och dagar ska komma just när huset ser ut som ett slagfält och man själv är dagen efter.
Det är detta Jesus talar om i sin liknelse. "Fäst upp era kläder och håll lamporna brinnande. Var som tjänare som väntar på att deras Herre skall komma hem från ett bröllop, så att de genast kan öppna när han kommer och bultar på porten"
Det är allvar. Idag är tid att göra Guds vilja. Inte i morgon utan nu. Medan ännu är tid. Det får inte bli så att livet bara har runnit bort. Att alla möjligheter är passerade utan att vi gjorde något av dem. I Guds ögon är vi alldeles för viktiga och betydelsefulla för att vi ska få sova bort våra liv till ingen nytta. I så fall blir det inte bara ett stygn i våra otrogna bröst, utan också i Herrens.
Men ännu har vi tid. Det har vi faktiskt. Fast ibland känns det inte så. Det känns som om det redan vore för sent. Som om det är hopplöst. Redan för djupt inne i sömnen som fördriver tiden. För mycket på samvetet. För mycket som inte kan ändras.
Men nej! Det är inte för sent. Det är inte för sent. Det är förlåtelsens hemlighet. Tiden som flytt kommer aldrig igen. Det är sant. Men det är också sant att de misslyckanden, de pinsamheter, det som vi eller någon annan tycker diskvalificerar oss, det ska inte heller komma tillbaka. Liksom dagarna för alltid sköljs bort av tidens ström, så kan våra tillkortakommanden, våra misslyckanden vår tanklöshet för alltid flyta bort med Guds förlåtelses ström. Idag är den första dagen på resten av ditt liv. Fånga den. Fyll den med förväntan. För det finns verkligen något som är värt vår förväntan.
Den här söndagen bär med sig bilder som talar om ett utanför och ett innanför. En gräns som blir dragen mellan människor. Om att inte bli insläppt. Att ens liv kan bli förspillt.
Det är ett svårt budskap. Svårast kanske därför att vi är så medvetna om att just så är det i detta livet, i denna världen. Dörrar som stängs. Människor som hamnar på fel sida och aldrig får någon chans. Bland det sämsta i denna tillvaro, bland de mest orättvisa.
Och dessutom det som Jesus ägnade så mycket av sin kraft åt under sina år på jorden. Att ge människor som hamnat utanför en ny möjlighet.
Och det är ett svårt budskap därför att innerst inne, så vet vi att det inte är så självklart hur det är med oss, och var vi hör hemma. Kanske är det ändå mest det som skrämmer. Hur ska det gå för mig? Inte är heller jag som jag skulle vilja vara. Kanske dörren stängs just för mig.
Och ändå. Vi behöver inte bli skräckslagna. Vi vet ju vem som skall döma oss en gång. Jesus själv. Jesus, han som ständigt söker det som gått förlorat.
Det är precis som Lasse Lucidor uttrycker det: "Domen fruktar jag väl stort eftersom jag illa gjort, men den trösten jag ej glömmer, att min broder Jesus dömer"
Så låt oss fånga dagen idag! Låt oss med förväntan se fram mot det möte som oundvikligen kommer. Den stora dagen då vi skall möta Gud själv ansikte mot ansikte.
Psalmer:
Ing 315:1-2 En herrdag i höjden
Grad 633:1-4 Med himlen det blir
F.pred 633:5-7 De kloka hann före
e.pred 489:1-3 Han kommer han är nära
slut 107:4-5 Gör porten hög
Domsönd. 1-97 Mockfjärds kyrka 971122 Hgtj.
Domsöndagen ger oss redan här och nu tillfälle att reflektera över väsentligt och oväsentligt i våra liv. Jesus målar domsscenen för oss. Hur han då skall sätta sig på härlightens tron och samla oss alla inför sig, och hur han skall dela oss som man delar en hjord med får och getter. Men vad är det då som är så väsentligt att hela våra liv ska dömas efter det? Vilket kriterium ska han döma efter? Det kristna svaret brukar bli: tron på Jesus. Så har det förkunnats. En levande tro. Det är det som är det avgörande. Men vad är då det? Och är min tro sådan? Hur mycket måste man tro?. På vad måste man tro? Hur övertygad måste man vara? Hur ofta måste man be, hur ofta måste man tänka på Gud. Är jag en som kommer att få vara med eller en som måste gå bort? Jag som ju tror på mitt eget sätt, och inte ställer upp på allt som kyrkan tycker. Kommer jag att hamna på fel sida, eller hur kommer det att gå?
Det är lätt att börja se in i sig själv och ransaka sina egena kvaliteer. Då blir man antingen förtvivlad över allt bråte man ser, all ljumhet alla dunkla motiv. Eller så känner sig ganska nöjd med sig själv, och man tänker: "jo, no’ dög hfäl jä’. Sö möst hä hfel bi ändö" (sv: jo, nog duger väl jag. Så måste det väl ändå bli).
Men i Jesu dom känner vi inte igen oss. Han dömer så anorlunda än vi tänkte. Det handlar visst om tron på honom, om lojaliteten med honom, men det visar sig inte vara den tro som sitter i orden. Inte de storvulna deklarationernas tro. Inte heller handlar det om ens inre tvivel. Inte om frågorna. Inte om mörkret och brottningen, inte om vrede eller undergivenhet. Det handlar om det mycket mer konkreta. Om en medmänniska som behöver hjälp. Hungrig törstig, sjuk, i fängelse. Den som är utsatt. Om honom eller henne handlar det. För det går inte att skilja Jesus från den människan. Den människan är Jesus för oss, Jesus för mig, när han inte sitter på sin härlighets domartron. Vi som talar och sjunger om Jesus, men som är blinda för medmänniskan, eller hårdhjärtade eller fega, eller prioriterar andra lojaliteter före den till den utsatte, vi sviker trots alla våra ord Herren Jesus. Det är vad han säger. Det ni inte gjort mot någon av dessa mina minsta, det har ni inte gjort mot mig heller.
I scenen som Jesus målar för oss idag, med oss som får och getter, lyser hans vrede mot sin tids froma, och mot vår tids fromma. Den lyser mot oss. Oss som är så intresserade av vari den rätta tron består, som undrar hur man kan leva och inte leva, som upprörs över om någon svär eller uppträder mindre städat, som säger sig älska människor, men som kräver att de först skall bli som vi själva, för att få vara med oss.
Men när vi vände ryggen åt den svärjande så vände vi ryggen åt vår herre. Detta kommer vi att inse då, och det kommer att vara ett stygn i våra otrogna bröst.
Men Jesu vrede över den missriktade fromheten, som vänder sig mot himmelen, och som därför går förbi Gud, den vreden är ändå faktiskt en ömhetens vrede. Den inte bara blir till ett stygn i våra otrogna hjärtan. Den bär också ömheten för våra så ofta ganska fattiga liv. Vi är viktiga. I våra liv, som ju till vardags inte sällan känns ganska långt bort från Gud, där är han ju också. Också i våra liv finns Kristus osynlig. Själva ser vi det väl inte, och andra ser det väl inte heller så ofta, kanhända, men han är där.
Det är kärleken till människor i den här världen, som Jesus sätter i centrum. Alla människor och i synnerhet dem vars liv är trasiga och trassliga. Med den tanken vänder han udden mot all den falska s.k kristna förkunnelse som framställer Gud som en krigsherre och där människor reduceras till brickor i ett gudomligt spel. Där Gud, likt en general kan kalkylera med tusen och milijoner människors undergång. Förkunnelse där man ser den sista tiden som ett krig mellan Gud och de onda. Den förkunnelsen blir omöjlig om man tar Jesu domscen på allvar. Varje fattig eller sjuk eller ensam eller hungrig är en lidande Kristus. Inte en bricka i ett gudomligt spel. Gud är ingen militär. Människor är inget Jesus kan offra. Gud organiserar inga fälttåg.
Visst går Jesus också i krig, men han är ingen strateg eller planerande general. Han är den som blir skjuten eller tillfångatagen. Han svälter och fryser och blir våldtagen. Det är han som hostar blod. Det är hans ben som slits sönder av minor. Det är han som tvingas marschera barfota i snön och som när han inte orkar längre skjuts och lämnas i vägrenen. Det är hans kropp som skändas. Gud planerar inga krig, inte ens mot de onda. Han lider och dör i smutsen och skräcken på båda sidor.
Gud har inga mänskliga fiender. Guds fiender är allt det som förstör relationer och bryter ner den skapelse som Gud ständigt bygger upp. Det som drar oss bort från Gud, det som splittrar mänskligheten och skiljer människor från varandra och från sig själva. Det som får oss att utnyttja och skövla naturen och förgifta den. Girigheten och bråskan och den okritiska lydnaden mot allehanda bud och förordningar. Dessa är Guds fiender, och de bor i oss alla. Ibland fårmår vi dölja dem och hålla dem tillbaka. Det är bra. Alltför ofta tar de oss i besittning. Gud kan bara övervinna sina fiender i oss genom att han får oss att förstå att våra liv vilar och växer i och ur Guds trofasta kärlek. Det är bara Guds tårar som kan få dessa våra hjärtans saltstoder att smälta bort. När DET händer, då växer Guds rike i vår värld. När medmänniskan blir sedd och förstådd, och hennes nöd lindrad, då växer Guds rike. Ett stycke bröd åt fången eller den som svälter. Ett vänskapens ord till den som ingen bryr sig om. Då är Guds rike här. Denna världens slut handlar för kristen tro inte om undergång utan om fullbordan. Om att en gång ska Gud till slut bli allt i alla. Då ska Jesu lidande och världens lidande vara slut.
Men det står ju: Gå bort ni förbannade, till den eviga eld som väntar djävulen och hans änglar. Vad menar han? Ja, vad menar han. Jag vet faktiskt inte. Jag kan bara förstå det som ett uttryck för hans vrede över att vi inte bryr oss om den som behöver oss. Att vi bryr oss mer om lagar och ordningar och sermonier och landstillhörighet och trygghet och avkoppling och tv-serier än om vår nästa. Denna vrede över att vi sviker. Gå bort ni förbannade till den eviga elden där ni hör hemma. Men om han menar bokstavligt så, det vet jag inte. Jag förstår inte hans ord.
Eller är det kanske så, att när vi plötsligt får se vår frälsare och hans närvaro. När den närvaron genomlyser våra liv, så att vi inser var och i vilka han var, av dem som vi i detta livet aldrig såg, och aldrig räkte vår hand eller bröt vårt bröd med. I det ögonblicket, när våra liv rullas upp, med hans närvaro överallt synlig. Då inser vi hur många gånger vi svikit honom. Han som var vår nästa. Vi inser hur han fått lida genom oss, och hur vi plågat honom genom våra liv, på så många fler sätt än vi någonsin kunde förstå. Kanske orkar vi då inte längre se honom i hans härlighet. JAG vågar inte se honom. Det är inte hans vrede som skrämmer mig. Det är hans sorg och hans längtande blick efter mig som gick bort som jag inte uthärdar. Skammen svider i mig. Gå bort från mig Herre - jag är en syndare. Det är jag som spikade dig på korset. Jag menar det är jag som aldrig lindrade din nöd när jag hade kunnat. Jag kan inte äta tillsammans med dig för jag delade inte mit bröd med dig när du var hungrig. DÅ sade jag: Jag kan inte hjälpa dig: Jag ville inte hjälpa dig, du min herre, så döm mig nu. Skicka bort mig ut dit i mörkret. Det är ju där jag hör hemma. Där ska jag sörja och där ska jag gräma mig. Det är ju jag som förrådde dig. Det är ju jag som förnekade dig. Det är ju jag som spikade dig på korset. Jag längtade efter dig av hela mitt hjärta, men när du kom skymfade jag dig. Ville inte veta av dig. Jag kände inte igen dig. Jag längtade efter din härlighet med föraktade din svaghet och ditt lidande och ditt vulgära språk, din brist på bildning. Nu längtar jag efter inget utom glömskans mörket. Låt mig gå bort Herre. Låt mig förgås.
Och kanske låter han mig gå, jag förbannade till den eviga glömskans mörker. Jag tror inte att man i det mörkret kan längta. Det finns ju inget mer att längta efter, utom efter att skamens eld ändå till sist ska falna. Bara detta kan då finnas kvar att åstunda. Inget annat. Då allt är slut. För min synd, den var så mycket större än jag själv förstod.
Men Herren Jesus kommer inte att sluta längta efter mig. För om inte också jag är där, så är ännu inte skapelsen fullbordad. Guds rike ännu inte färdigt. Relationerna ännu inte helade. Han gråter ännu på sin härlighets tron.
Utan längtan utan hopp med brännande skam när tårarna för länge sedan tagit slut i mitt mörker. Då sitter han där. I mitt fängelse, en bägare vatten, ett stycke bröd - åt mig. Och sakta leder han mig tillbaka. sakta. sakta. sakta. Var inte rädd.
ing 315:1-2 En herrdag i höjden
Grad 314:1-4 Ack saliga dag, som i hoppet vi bidar
e pred 97:1-5 Jag behövde en nästa, var du där, var
slut 490:1-3 Guds Son en gång i morgonglans skall
Domsöndag 951126 Högm. Grängesberg
Domsöndag. räkenskap. Vad blev det av livet. Idag är den sista söndagen på detta kyrkoår, ett år som vi för 51 veckor sedan började under rubriken "Ett nådens år". Nådens år 1995. Det är inte bara ett lite gamaldags högtidligt uttryckssätt. Nej det är faktiskt ett ganska bra uttryck för vad tiden är. Nåd. Nåd att leva. Nåd att göra det bästa av tiden och de tillgångar vi fått. Nåd att på vårt eget sätt tjäna Gud.
Nåden är också att få försöka igen. Försöka igen när vi gjorde fel, när vi inte orkade göra det rätta. Nåd när vi inte sett vad vi borde ha gjort, förän efteråt - om ens då. Nåd t.o.m när vi inte brydde oss om att fråga efter det rätta.
Det är Guds nåd, som har gjort det möjligt att ö.h.t leva i en värld så fylld av motsägelser och frågetecken, där så få saker är enkla och otvetydiga. Nåden som ibland låter udda vara jämt för livets skull.
Guds nåd är allt det som ger möjlighet till växande och utveckling, gör det möjligt att treva sig fram mot det rätta och sanna. Som gör det möjligt att inte ge upp.
Men allt växande har ett slut, all utveckling har en gräns. Nådens år har ett slut. Och nådens liv har ett slut. Idag har vi kommit fram till domsöndag. Detta nådens år är slut. Kanske kommer vi att få ännu ett nytt nådens år. Men inte hur många som helst. Växandet tar slut. Frågan kommar att bli stäld: vad gjorde du av ditt liv? Vad gjorde du av din nådens tid? Har du låtit nådens sol och nådens regn bli till ax och korn, eller är du ett tomt halmstrå utan frukt när världens höst är inne och Gud skär sin åker. Vad gjorde vi av våra nådens år? Det finns anledning för oss att tänka på det idag, när det är domsöndag. Därför att ännu finns det tid. Ännu är det inte domedag. Kanske inte så mycket tid. Det vet vi inget om, men tid. Tid att ta vara på Guds nåd. Tid att växa i det som är Guds vilja. Att göra gott, att se medmänniskan. Att lyssna till Guds röst och vilja.
Men hur blir det sedan? Jag kan redan känna det svidande stygnet i bröstet som jag skall känna den dag jag kanske måste konstatera: Ingenting viktigt blev gjort. Ingenting för Guds rike. Allt blev bortkastat. Det jag levde för är borta, och kvar finns ingenting. Varför stälde jag aldrig mitt liv i relation till frågan: Vad vill Gud?
Domens dag är anledning att göra bot. Men domens dag är samtidigt något att känna glädje och och hopp inför. Då skall Gud uppfylla våra böner och ge den värld som vi älskar ett nytt ansikte. Då skall han som vi här har anat, bli synlig. All halvhjärtenhet all ovilja, all ondska skall vara borta.
Och det är ingen annan Gud som skall komma. Ibland får man det intrycket. Men det är samme Jesus, som vi lär känna i evangeliet, som skall komma tillbaka. Han som ständigt överraskade. Som ville äta tillsammans med syndare och utstötta. Som inte ville att någon skulle förbli i förödmjukelse och apati.
Det är han som skall döma och ingen annan. Ingen annan en han får döma. Vi ska visserligens ransaka oss själva för att kunna ta vara på tiden, men vi skall inte döma. Inte oss själva och inte någon annan. Domen är Guds sak.
Ändå har vi lätt att göra det till vår sak. I synnerhet två eller tre sidor i oss, som gärna ägnar sig åt dom i Guds ställe.
Den första är vän av ordning i oss. Vän av ordning vädrar snabbt och gärna bristerna hos en annan människa, och upprörs över hur dålig den människan är. Vän av ordning vet allt om rätt och fel, särslilt andras, men vän av ordning vet inte vad nåd är och vet därför inget om Guds rike och Guds dom.
Den andre i oss som dömer i Guds ställe är självförgrämelsen och den tredje dess motsats, självgodheten. Ingen av dem frågar efter Guds dom, utan tror sig på egen hand veta hur det förhåller sig. I det ena fallet låter man sig övertygas av sina misslyckanden och misstag, och stannar där. Allt är hopplöst, jag är en oduglig människa. Det är lika bra att inte försöka med någonting. Det blir ju ändå fel. Jag är en oduglig människa. Eller självgodheten, som också den så väl vet hur det är ställt.
Men bara Gud vet. Bara Gud har rätt att döma, när allt kommer omkring. Och också i domen kommer han att uttrycka sin vilja och sitt väsen: Gemenskap och kärlek. Hans dom är skapelsens fullbordan, inte dess undergång, (även om det kanske också då blir "genom död till liv", som så många gånger förut).
Men exakt hur det blir och vad som kommer att hända, det ligger utanför det vi kan veta något säkert om. Det finns antydningar, men bara i ganska dunkla liknelser. Därför är domsöndagens budskap först och främst ändå detta: Ännu finns tid. Ännu är nådens tid. Kasta inte bort den. Och: Idag vill han möta oss, inte för att döma oss, utan för att ge oss inspiration och för att återigen försäkra oss att han vill ha med oss att göra, både nu och då han kommer åter.
Skriftetal Domsönd 951126 Högm Gr-b
Domsöndag. Tid för utvärdering av våra liv. Utvärdering som syftar till förändring till det bättre. Utvärdering. Inte slutdom, inte ännu, för det är bara domsöndag.
Vår utvärderingen, eller åtminstone en del av den, får vi redovisa för Gud i form av syndabekännelsen. För en realistisk utvärdering av livet beskrivs ju dessvärre till alltför stor del, under rubriken "Diskrepans mellan resultat och målsättning p.g.a bristande lojalitet mot uppdragsgivaren", - eller mer kyrkligt uttryckt: "som synd".
Utvärderingen som vi idag gör, är till för att rätta till missförhålandena, inte för att stämpla oss som opålitliga. Idag är ett tillfälle för ett nära möte med vår uppdragsgivare. Han kommer till oss idag, inte för att hålla dom. Inte för att avskeda oss, även om vi kunde ha varit värda det, utan för att inspirera oss att ta nya tag och för att försäkra oss att vi har hans fortsatta förtroende. I Nattvarden kommer han. I ordet. I stillheten.
Låt oss nu alltså ge ord år det tristaste avsnittet i vår utvärdering. Och låt oss sedan noga lyssna på det utlåtande Gud kommer att ge oss som svar. Det är nämligen det allra viktigaste och det lyder: Dina synder är dig förlåtna. Förlåtna. De räknas inte med. Idag är en ny dag. Ännu en nådens dag.
Låt oss bekänna:
Domsöndag 2-98 Floda kyrka med dop.
Vad har dopet med domens dag att göra. Det är dop idag på domsöndagen. Man kan tycka att det inte har så mycket med vartannat att göra. Att det bara är praktiska skäl - det passade bäst den här söndagen.
Men dop och domsöndag hör faktiskt ihop mer än så.
Domsöndag säger oss att det skall komma en dag då tiden är inne, och allting skall ställas inför Gud. Somligt skall bestå annat skall förgå.
Dopet säger oss att Gud älskar oss hur än det blir med allt annat. Dopet är en grund för livet. Gud älskar oss. Dopet är ett bevis på den Guds grundläggande kärlek som gör att vi kan se fram mot den dag då vi ska stå inför Gud med tillförsikt. Gud har sagt oss att vi är älskade, och det kan ingenting ändra på.
Men dopet och Guds kärlek är också grunden för våra liv i denna världen och denna tiden. Dopet och domen, är orienteringslinjer, som det är meningen att vi ska hålla oss vid när vi går genom livet.
En av våra drivkrafter, på gott och ont, det är längtan efter bekräftelse. Som förälder är det en viktig uppgift, att ge sitt barn bekräftelse. Barnet ska lära sig att lita på att det duger, att det kan något, och har en plats. Som förälder bekräftar man då dopets tillhörighet.
Att leva i sitt dop, att leva med vissheten om att vara älskad av Gud, och därför faktiskt vara god nog i mänskliga sammanhang också, det kan låta som om det leder till självgodhet. Men snarare är det nog självständighet det kan leda till. Att våga fråga efter vad som är sant och gott, och inte bara vad andra tycker att man ska tycka.
Vad är det som är viktigt. Varje dag får vi veta att det viktiga är det vi kan köpa. Fast det är viktigt att inte fästa sig för mycket vid det vi köper, det får vi också lära oss i reklamen. Vi behöver ständigt nya saker. Och kroppen är viktig, och hälsan, och ekonomin. Detta är det viktiga. Först måste detta ordnas, sedan om det blir någon tid och kraft över, och om man har intresse, då kan man ägna sig åt annat, som religion, och sådant, och det är nog bra.
Dopet och domsöndagen säger något annat. Allt det där kanske kan vara bra, men det viktigaste är att söka det som blir kvar när livet är slut. Jag anar att det blir lite tomt om allt det man satsat sin själ på är sådant som är likgiltigt när det väl kommer till räkenskapsdag. Om jag har låtit mitt dop legat där som något betydelselöst. Sökt med all min kraft vinna andras uppskattning eller respekt, men glömt Gud, som älskade mig från början och som älskar mig när allt det andra är över. Vad i våra liv är bortslarvat och meningslöst, och vad är värdefullt. Att ha slarvat bort sitt liv det handlar domen om.
Domens dag rensar bort allt det oviktiga i våra liv.
Domsöndag hadlar inte bara om att det ytliga försvinner. Det handlar också om att Gud äntligen ska befria världen från lidande och ondska. Domens dag är den slutliga skapelsens dag, när Gud gör världen färdigt. Då skall fullbordas det som händer i dopet.
Att vara döpt det är att vara på en gång rättfärdig och syndare, säger Luther. Rättfärdig det är det samma som att vara älskad av Gud. Det är vi. Men vi är också syndare. Det svarta och det destruktiva har hemortsrätt i oss. Viljan och behovet att äga och kontrollera. Oförmågan att förlåta. Vi ska arbeta med oss själva och vi ska söka Gud. Hindra synden i oss. Det är så vi förverkligar det mänskliga i oss. Men hela tiden utifrån det vi fått i dopet: Löftet om att vara älskade, utan att vi förtjänat det.
Gud ropar på oss. Kom. Göm dig inte bland allt som inte är viktigt och som kommer att blåsa bort. Fastna inte i det, så att det blir det viktigaste. Utan gör det till det viktigaste som blir kvar. Kärleken till Gud, och Guds kärlek till allt skapat.
Gud det är så lätt att tro att det som syns och pockar på vår uppmärksamhet är det viktiga. Reklamen, som säger oss allt vi måste, för att vara någon. Hjälp oss att se igenom. Ropa på oss så att du blir tydligare för oss, och fäst våra hjätan vid din kärlek, så att det i oss som vi uppfattar som det viktigaste blir kvar när du fullbordar världen och gör en ände på allt ont och allt meningslöst.
ing 314 Ack saliga dag, som i hop
grad 315 En herrdag i höjden är vo
f dop 381 Gud har en famn, en stor,
e dop 210 Jag lyfter ögat mot himme
slut 490 Guds Son en gång i morgon
Domsöndagen 3 årg 961124 Hgm, Grängesberg.
Kristen tro har förändrats genom tiderna. En av de stora omdaningarna blev nödvändig då det hade visat sig att Kristus fortfarande inte hade återkommit fasten det gått flera decennier sedan hans död och uppståndelse. I de flesta böcker i Nya testamentet förutsätts den snara återkomsten. När han dröjt, har kristen tro tvingats att tränga allt djupare in i sin egen hemlighet och i människans hemlighet.
Till en början var en av favoritbilderna för vad som skulle hända triumftåget. Med denna bild på näthinnan blev det viktigaste för människan att se till att hon hörde till den del av mänskilgheten som stod på hans sida, och som därför skulle få tåga med honom i jubel. De andra skulle, slagna i bojor, gå förtvivlade i den sorgliga raden av besegrade och förnedrade. Som ett romerskt triumftåg skulle det alltså se ut den dag då Kristus skulle komma. Det viktiga var alltså att stå på rätt sida, och det var ju ganska enkelt, så tillvida att sidorna är tydliga. Antingen kämpar man på den ena sidan eller den andra. Något annat är inte möjligt om man är soldat i ett krig.
Men Han dröjer. Han dröjer fortfarande, och vi måste söka djupare efter Guds rikes hemlighet och människans hemlighet, för att kunna ana innebörden i Guds dom.
Johannesevangeliet, som dagens text är hemtad ur, så har perspektivet förändrats så att domen kommer efter uppståndelsen, men fortfarande finns tanken på den ganska enkla uppdelsningen av vänner och fiender. "Den stund kommer då alla som ligger i sina gravar skall höra hans röst och gå ut ur dem; de som har gjort det goda skall uppstå till livet och de som har gjort det onda skall uppstå till domen." Vilka är de som gjort det goda och vilka är de som gjort det onda. Ur en segrande krigsherres perspektiv är det enkelt. Gott har de gjort som kämpat på hans sida. Ont de på fiendesidan.
Men Gud är ingen krigsherre, som har mänskliga fiender, och livet är inget krig. Gud är allas skapare, och därför leder bilden av Krigsherrens segertåg tanken fel - hur biblisk den än är.
Guds seger är en seger över det onda, det egoistiska, det trasiga i varje människa. Vem har gjort bara det onda, eller bara det goda. Vem har velat bara det onda eller bara det goda. Sanningen är att vi alla har både det onda och det goda i oss. Vi uppstår nog därför inte antingen till livet eller till domen. Snarare till både och. Både till domen och till livet. Det finns sådant i oss som kommer att bli dömt - och bortrensat. Ont kommer det nog att göra. Det är inte roligt att tvingas se sig själv sådan som man faktiskt är, utan skygglappar. Men det är nödvändigt.
Det finns hopp för oss i domen. Den som skall döma oss är Jesus Kristus, Människo-sonen. Inte en Gud som suttit oberörd och iaktagit våra göranden och låtanden från sin upphöjda himmelstron. Det är vår broder Kristus som dömer. Han är den som vet vad mänskligt liv och mänskliga villkor är. Han har själv kännt rädslan och vreden och begäret. Han vet att man som människa inte så lätt finner den rätta vägen när man med det mänskliga sinnet är begränsad till det allra närmaste och inte kan se koncekvenserna av sina handlingar och val. Han vet vad det vill säga att vara människa. Vi kan alltså stämma in i orden av Lasse Lusidor: Domen fruktar jag väl stort eftersom jag illa gjort, men den trösten jag ej glömmer, att min broder Jesus dömer.
Uppståndelsen och domen är något att främst se fram emot. Då skall Gud nå fram till oss och göra oss hela. Kristus skall äntligen komma i synlig och påtaglig gestalt. Men redan nu och här gör han med oss det som han då skall göra helt och fullt.
För det finns också en slags död i livet. Det döda engagemanget, den döda kärleken, det döda hoppet, den döda längtan, den döda tron. Allt detta vill han redan nu åter ropa till liv. Nattvarden som vi strax skall fira, är ett av hans sätt att ropa oss till liv och göra oss levande igen.
Domsöndag handlar om att Gud skall bryta igenom oenggemanget, iskylan, kärleksbristen, egoismen, förtvivlan. Allt det som är död och det som leder till död. Gud skall en gång nå fram fullkomligt. Då skall det ske, men också redan nu. Gud skall nå oss och rensa bort det onda och det som gör oss döda. Det är vårt hopp och det är domsöndagens evangelium.
Låt oss därför stämma in i tron på honom som skapar allt och som återkommer för att döma och ge liv.
Vi tror på Gud...
Skriftetal Domsöndagen 3-961124 Hgm, Gr-b.
I Faderns och ....
Idag är det domsöndag. Domsöndag handlar om Guds slutgiltiga seger över allt ont och allt som förstör. Domsöndag handlar om Guds seger också över oss, en seger som fullföljer Guds vilja, och Guds vilja är kärleken och livet.
Idag, i denna gudstjänst finns en försmak av den stora domens dag, när Guds röst skall nå fram och göra oss levande. Idag kommer han till oss i Nattvardens bröd och vin. Han kommer för att förnya oss och ge oss glädjen och livsmodet åter. I förlåtelsen, när vi bekänt vår brist och skuld, så får vi höra förlåtelseorden: Vi har hört dem och vi får höra dem om och om igen för att vi aldrig skall glömma att Gud är den som vill att vi skall leva när vi lever och sedan uppstå till det fullbordade livet.
Låt oss därför be och bekänna
Högm 961124 (Doms.)
ing 490:1-3 Guds Son en gång i morgongla
grad 315:1 En herrdag i höjden
e pred 314:1-4 Ack saliga dag, som i hoppet
off 76:1-3 Gud, vår lösta tunga
Slut 488:1-2 Ljus av ljus, o morgonstjärna
Åter till predikoförteckningen