22 söndagen efter Trefaldighet.
Predikan i Björbo lillkyrka och i Mockfjärds kyrka. Predikan nedskriven i efterhand.

Matt 22:1-14 (Enl evangelieboken: Matt 22:1-3, 10-14)
I dag ger oss Jesus en liknelse som är så svår att evangelieboksredaktionen velat hjälpa oss genom att ta bort några av verserna. Det var nog vänligt tänkt, men texten blir inte lättare att förstå, bara osammanhängande. Därför är det bättre att läsa som det står, och försöka förstå vad Jesus vill säga oss med sina ord.

Från början är udden i berättelsen riktad mot de judiska ledarna. Det märks tydligt om vi läser verserna runt omkring. Den återkommande anklagelsen mot Jerusalem, som dödar profeterna finns här. Och när Matteus skrev ner sitt evangelium, så var det i den tid då Jerusalem blev förstörd. "Han brände ner deras stad".

Men idag riktar han orden till oss. Det är inte med för länge sedan döda judar Jesus nu talar, utan med oss. Och han varnar oss för att bli sådana människor som inte får del av Guds rike. Som blir utestängda från det himmelska bröllop, som är själva meningen med detta jordiska liv. Den slutliga och outsägliga föreningen med Kristus vår frälsare.

Den första varningen är den mot att bli en människa som bara ser till det jordiska. Som fäster sig bara vid det jordiska, det konkreta, det synliga, och nöjer sig med det. Den för vilken Gud och Guds rike är snömos och fantasier. "De gick bort till sina åkrar och sina affärer". Andra slog ihjäl tjänarna. Det låter drastiskt, men man kan slå ihjäl dem också på ett sådant sätt att deras ord förlorar sin mening. Orden blir döda och man bli döv för Guds ord. Genom sitt tankesätt och sitt sätt att resonera blir också andra döva för Kristi tilltal och instängda i bara det som hör jorden till.

Så här långt är Jesu liknelse lätt att förstå, och vi kan ta den till oss. Om vår längtan och vårt hopp och vårt intresse står bara till det jordiska, så förlorar det sin mening och sin glans. Men så kommer vi till den där stackaren, som väl hade kommit, men som inga bröllopskläder hade. Varför hade han inte det? Och varför fick han inte vara med? Vem är han?

Inom bildens ram är det inte svårt att förstå. I sin Huspostilla ger Luther oss en bild av en smed, som blivit inbjuden till bröllopet. Men han kommer direkt från sin smedja, Med skinnförklädet på och sotet yrande kring hår och skägg. När bröllopsvärden får se honom måste han tro att denne man antingen är från sina sinnen, eller också att han är där för att göra narr och spe av hela tillställningen. Så kan vi förstå texten, men det är fortfarande bara en förståelse inom liknelsens bild. Hur ska vi förstå den och ta till oss den i vår egen verklighet? Och den brännande frågan: Är det möjligen vi som är den mannen? Försöker vi komma vi till Lammets bröllop i sotigt förkläde?

Jag tror att denne stackare blandade samman det jordiska och det himmelska. Inte som de första för vilka jorden och affärerna var allt, men fortfarande så att det jordiska arbetet skulle vara grunden för himmelen. Vi kan väl tänka oss att denne Luthers smed var mycket skicklig i sitt yrke. Han var en brilliant mästare! Aldrig hade världen sett en sådan skicklig smed. Rader av utmärkelser och mängder med beröm hade han fått för sina utsökta arbeten. Därför kommer han till bröllopet i sitt smedförkläde. Han är stolt och väntar nu ytterligare utmärkelser. Men han kommer inte in.

Det finns mycket på jorden som är viktigt. Vi är satta i våra uppgifter av Gud, och vi ska sköta dem väl. De är viktiga. Men hur väl vi än utför dem så ger de oss inte någon dräkt som passar för himmelen. Där duger bara att ödmjukt dra på sig den dräkt som Kristus ger oss, rättfärdigheten inför Gud till vilken vi inte bidragit med en enda tråd. När det handlar om vår samhörighet och gemenskap med Kristus, så måste vi lära oss att bortse från allt det som hör det jordiska till. Våra åkrar och affärer kan vi inte ta med in i Guds rike, hur aldrig så väl vi skött dem. Bara Jesu kärlek och längtan efter oss. Hans kors - är det med vilket vi kan förbli med honom och i honom och till sist innerligt förenas med honom.

Ungefär här slutade jag predikan i förmiddags, men fick då höra att jag hoppade över det svåraste, de sista orden: "Många är bjudna , men få är utvalda", så det får bli ett litet P.S...

Det är lätt att våra tankar vid de orden går vilse. Det är lätt att börja fundera över om det är så att Gud förutbestämt bara somliga till himmelen. Gud ger oss inget svar på den frågan och spekulationerna om Guds rådslut är sällan meningsfulla. De för oss bara bort från det väsentliga. För oss gäller Jesu ord till Petrus om hur det skulle gå med Johannes: Hur det blir med honom angår dig inte, men följ du mig. Hur det går med de andra, hur många som kommer till himlen. Om alla eller bara några få, det är inte vår sak och vi får lämna det åt Gud. Men må vi se till att vi håller oss till honom och våra hjärtan förblir hans.

Amen.


ing 81 Herre, samla oss nu alla
grad 394:1-2 Kläd dig, själ, i högtidskläder
e pred 220 Till den himmel som blir allas
slut 321 Det dukas i himlarnas rike ett bord