Predikan 19 e tref 2 årg 951022 Grängesberg
Det är Johannes som berättar, och när han berättar berättar han nästan alltid mer än man först ser. Det är en yttre berättelse, idag om en blindfödd man som fick sin syn tillbaka och hur människor omkring reagerade. Samtidigt innehåller hans berättelse ytterligare berättelser. En av dem berättar om den erfarenhet Johannes och den församling han verkade i hade fått under den tid som förflutit mellan den tid då Jesus verkade och den tid då han skrev. Han berättar om hur de kristna som till en början var en falang inom judendomen, så småningom kom att bli en ny religion. Det är därför Johannes kallar Jesu motståndare för "Judarna". I verkligheten var ju både Jesus och alla hans lärjungar judar. Och hotet om att bli utesluten ur synagogan (d.v.s den judiska gudstjänstgemenskapen) det blev så vitt vi vet inte aktuellt förrän flera tiotals år senare. Samtidigt som Johannes berättar om hur Jesus ger en blind sin syn åter, så berättar han alltså om vad som senare skulle komma att hända när kristendomen inte längre fick plats inom judendomen.
Johannes berättelse rymmer ännu en berättelse - minst. Och det är den kanske allra viktigaste. Han berättar om vem Jesus verkligen är. Vem han är på ett djupare plan, innanför det han synes vara. Det som man bara kan se om man fått sina inre ögon öppnade. Jesus är mer än en i den långa raden av profeter och undergörare, kända och okända, som dykt upp genom historien. Med sin berättelse vill Johannes låta oss ana att denne Jesus från Nasaret verkligen är Gud son, som fortsätter Guds skaparverk. I det Jesus gör knyter han an till berättelsen i 1 Mos om hur Gud skapar himmel och jord. Jesus tar stoft från marken och gör till en deg, liksom Gud en gång av markens stoft skapade människan. Gud Sade Varde ljus och det vart Ljus. Jesus talar och den blinde kan se ljuset. Gud sände regnet att vattna jorden och ge det liv. Genom vatten från källan vars namn är "utsänd" får den blinde sin syn. Det är inget mindre än ett skapelsens under den blinde får vara med om. Ett tecken som öppnar ögon.
Trons kraft är den rubrik som är satt för den här söndagen. Ordet "tro" kan ju ha flera olika betydelser. Tro kan vara motsatsen till "veta säkert", men det kan också betyda förtröstan. Att tro på någon innebär ju inte att man är osäker på om han eller hon finns. Det betyder att man litat på henne. Det ä den betydelsen "Tro" har.
Blind tro, kunde också ha varit rubrik över vår text. Blind tro är något vi tar avstånd ifrån, och det med rätta. När förnuft och omdöme inte alls tillåts vara med, då slutar det ofta i tragedi. Vi vet det från vår egen tid, och de lärda i Israel visste det. Blind tro är livsfarlig. Därför var de skeptiska när de fick höra om hur den blinde fått sin syn. Det var bara det att deras kritiska inställning till den blinda tron gjorde att de inte såg vad Gud gjorde. Också deras tro blev bind därför att de alltför väl ansåg sig veta vad som var möjligt, och var som inte kunde vara det. De klarade inte balansgången mellan blind tro och blind tro. Också vi riskerar att hamna i endera av dessa diken, och det ena diket är lika illa som det andra. Det är bara från den smala vägen mellan dessa båda diken, som vi kan se och förstå den berättelse som döljer sig i och under det vardagliga livet. Berättelsen om Gud som går osynlig vid vår sida, om honom som är sammanhanget och meningen i det vi kunde tro var händelser utan ändamål och sammanhang. Jesus vill öppna också våra ögon, så att vi ser mer än ytan. Ser hur det himmelska ljuset ibland tränger igenom vardagens yta och vittnar om det som finns bakom. Himmelriket är nära.

ing 253:1-3 O giv oss, Herre, av den tro
grad 219:1-4 Jag skulle vilja våga tro
f pred 264:1-6 Mitt i en värld av mörker
e pred 39:1-3 Jesus från Nasaret
slut 8:1-3 Lova vill jag Herran, Herran


Torbjörn Axelson




Predikan 20 e. tref. 1-94 i Grängesberg
Närhet, Tillit, Trygghet, Ett ansikte med ögon som bekräftar, ser allt och ändå älskar. Någon som ger mod att leva. En gemenskap ur vilken något som är större bryter fram. Skapande. Som Gud.
Gud sa: Låt oss göra människor till vår avbild, till att vara oss lika. Manligt och kvinnligt i gemenskap, sådan är Gud. En aning om hans väsen och kärlek. Närheten till henne, som jag får leva med, blir en bild av Guds närvaro och en bild av vad gudsgemenskap är. Hon eller han blir en bild av hur Gud bryr sig om och älskar mig också när det kostar på och när jag inte förtjänar det. Livskamraten som ikon.
Man och kvinna. Två personer, som är två, med olika egenskaper, men obrottsligt förenade i en vilja och en kärlek, en kärlek och gemenskap som går utöver sig själv och ur vilken det framgår något nytt. Så var det tänkt. Det är bilden av Gud, som han målade, när han skapade oss till sin avbild. En bild av en kännande älskande seende Gud, som är tre, Fader Son och Helig Ande evigt förenade i en vilja och en kärlek.
En bild kan säga mycket. Den kan förmedla. Men bilden är inte detsamma som verkligheten. Det finns en målning av en fransk konstnär, som föreställer en pipa. Under pipan står texten: "Detta är ingen pipa". Förbryllande, kan det tyckas. Men det är ingen pipa, bara en bild av en pipa. Den går inte att hålla i handen. Den går inte att röka i. Den är platt, färg på papper, bara.
Människan är skapad till Guds avbild, Och mänsklig gemenskap är en bild av Guds väsen. Gemenskapen mellan man och kvinna återspeglar Guds väsen. Att uppleva en sådan gemenskap är en Guds stora gåva. Inte en självklarhet, utan något värdefullt, som vi har ansvar för, att bevara och förverkliga, under den tid vi kan.
Men plötsligt kan ingen längre se vad bilden föreställer. Den visar ingenting. Den är stum och svart. Också då finns där en möjlighet till ny klarhet och nytt liv. Håll fast vid bilden! Plötsligt faller en sotflaga bort och en skärva av bildens ansikte lyser fram. Gud ger ständigt nytt liv. Kärleken uppstår på nytt igen, förvandlad, stark. Också uppståndelsen hör till det som Gud låter återspeglas i kärleken mellan man och kvinna.
Men bilden kan förvrängs till en bild av fasa och förtryck, då är det värre. När inte längre ömsesidighet och kärlek som inte söker sitt råder, utan istället förtryck, slaveri och förnedring tar makten. Då vill Gud befria. Det onda måste begränsas. Det är därför Gud tillåter skiljsmässa. För att ni är så förstockade tillät han det. Skiljsmässan är en nödlösning, ibland det mindre onda av två onda ting.
Menn hur ska vi förstå Jesu uttalande i texten? Tar han inte avstånd från skiljsmässa? - På den tiden, när Jesus undervisade, hade man en ganska lättvindig syn på skiljsmässan. Ett mycket manligt perspektiv dessutom. För mannen var skiljsmässan en självklarhet. Det fanns olika uppfattningar om vad som krävdes för skilsmässa. Många menade att det kunde räcka att hustrun, brände vid maten eller helt enkelt att han funnit någon han tyckte bättre om. Han skulle skriva ett skiljebrev till henne, som tillät henne att gifta sig med någon annan. Men hon var utsatt. Mannen skulle ju försörja henne, själv hade hon inte särskilt stora utkomstmöjligheter. Jesu uttalande mot skiljsmässa är ett ställningstagande för den utsatta. Man får inte dra sig undan när det blåser motvind, eller när det inte är roligt längre. Skiljsmässa finns. Gud vill det inte, men den finns därför att allt annat ibland kan bli outhärdligt, förkrympande. Först och främst skall äktenskapet vara en bild av Guds omsorg och kärlek, och det är en kärlek som är trofast och utgivande, och som inte tänker på sig själv, men ibland lyckas det inte.
Livet är fullt av ofullkomlighet, men Gud vill att alltmer av Gudsavbildligheten i oss skall bli tydlig och att det sanna livets uttryck skall bryta fram. Guds kamp, mot det vår förstockelse åstadkommer, är ett grundtema i Guds goda budskap till oss. Förlåtelse, upprättelse nytt liv och nya möjligheter, är gåvor han ständigt vill ge oss. Vi får ta emot dem. I våra händer bryts Guds gåva och bild sönder, men Gud är den som låter det brutna uppstå igen, förvandlat.


Torbjörn Axelson




20 e tref. 2-98 Våra hemMockfjärd 981025
Temat den här söndagen är våra hem. Evangelietexten har väl inte så mycket med temat att göra egentligen. Mer än att hem och barn är två ord som hör ihop.
Hem och barn. Vi är vana vid den sammanställningen. Hem utan barn - där fattas det något. Och barn utan hem - ja, det är en tragedi.
Jesus hade i verkligheten ett mer nyanserat perspektiv på detta med barn och familj.
I det judiska sammanhang där Jesus verkade var det en plikt att gifta sig och att föda och fostra barn. Budet till Adam och Eva är ett nästan oavvisligt krav: "Och Gud välsignade mannen och kvinnan och sade till dem: Var fruktsamma och föröka er, och uppfyll jorden".
Jesus relativiserar detta bud, som så många andra. Saliga de som för himmelrikets skull blir könlösa, säger han.
Barnen hör Guds rike till, men familj är något man kan välja eller välja bort.
Kristendomen hävdar rätten till celibat. I vår kultur är sexualiteten viktig. Det är närmast en dogm att människan blir förkrymt om hon inte får sina sexuella behov tillfredställda. Därför hånas kristendomen för att nedvärdera sexualiteten.
Men det är inte sexualskräck i modern mening som är orsaken till celibatsidealet.
Den tidiga kyrkan hävdade att människans första uppgift är att ge sitt liv till Gud, inte till någon annan människa. Att inte kompromissa med vem som är Gud och Herre i ens liv. Och detta gäller inte bara män, utan också kvinnor. Att med sitt liv uttrycka tillhörigheten till Gud.
Sexualiteten och barnafödandet var oskiljbara, och att föda barn är mindre viktigt om man dessutom tror att man är den sista generationen i denna värld. Dessutom var förföljelserna en högst påtaglig realitet. Och har man små barn blir man tvungen att kompromissa med makten, och kanske avsäga sig sin tro eller förlora sina barn, eller själv sättas i fängelse och barnen blir föräldralösa. Martyriet var en verklighet, och då är celibatet naturligt. Därför är det bäst för er att inte vara gifta säger Paulus.
Celibatsrätten innebär också att kvinnorna i viss mån blir myndiga och ges möjlighet till självständighet, en möjlighet som fanns fram till reformationen. Priset är att avstå från att utöva sin sexualitet.
Ett högt pris tycker många nu, men i varje fall i den tiden nödvändigt.
Naturligtvis ska man inte idealisera livet i celibat. Barn och familj är en stark drift i människan, och t.ex klosterliv skapar ibland givetvis frustration och lidande. Men kristen tro säger att människan är herre över sin sexualitet. Vi kan välja och vi har rätt att välja. Att avstå är inget som är mot naturen eller mot Guds vilja. Föräldraskap är inte livets yttersta mening.
Luther trodde inte på celibatet. Han hade lärt sig att det skulle vara en väg till gudsgemenskap, och han blev besviken, men när reformationen skulle befria människor från det onaturliga celibatet, så ryckte man också undan möjligheten för flera århundradens kvinnor att bidra till teologi och kultur, såsom de kunnat göra under medeltiden. Allt utom familjeliv är osunt, det är den tanke som odlats sedan reformationen. Kvinnans plats är i hemmet, som maka och mor. Mellan Jesus och Luther fanns i kristendomen en viss frihet för människan att välja på det sexuella området.

Men det finns ju sexualitet som inte är barnalstrande. I vår tid är det självklart. Vi tar för givet att vi inte ska behöva ha fler barn än vi vill. Graviditet är inget som bara kommer och som man inte har möjlighet att styra över. Vi väljer visserligen inte våra barn, men vi tar det som en självklar rättighet att åtminstone på ett ungefär kunna bestämma när vi vill ha barn och ungefär hur många - kanske är det också en rättighet att få hjälp att få barn när det inte går av sig självt. Sexualitetnen är inte längre oskiljbar med barnaalstrande. Det är nytt för vårt sekel. Därför är det lätt att ironisera över kristen sexualskräck nu, när dess verkningar kan kontrolleras.
Fast man har velat skilja sexualitet och barnalstrande långt tidigare. I gamla testamentet fördöms alla sådana försök. Onan spilde sin säd på jorden för att den kvinna som han blivit tvungen att ta till hustru inte skulle bli havande. Sexuellt umgänge under vissa ofruktsamma perioder fördöms lika starkt som sexuellt umgänge med någon av samma kön eller med djur. Sexualiteten är till för barnalstring, och att försöka dra sig undan det sambandet är ett brott mot Guds ordning.
I kyrkans historia och förkunnelse har valet stått mellan att avstå från sin sexualitet helt och hållet eller att gifta sig och ta emot alla de barn som Gud behagar sända.
Det är uppenbart att allt färre idag finner sig vägledda av ett sådant synsätt. Kan kristen tro ta till sig den nya suituationen och tolka den? Somliga säger nej. Kyrkan kan inte ändra sitt synsätt. Jag tror inte att det är någon rimlig hållning. Kristen tro har faktiskt något säga om sexualiteten som gåva från Gud också utöver dess funktion att föra släktet vidare.
På det här området finns så många hemliga erfarenheter, både vackra och smärtsamma, som inte passar in i några teoretiska ramar, eller som kommer ikläm. Kom ihåg att Gud är större än dogmatiken. Gud är större än ord, och i synnerhet mycket större än vad en tafatt predikant kan fånga.
Den utövade sexualiteten har åtminstone tre värdefulla aspekter utöver möjligheten att föra släktet vidare 1. Den förenar två människor på det mest innerliga sätt som det antagligen är möjligt i detta livet. 2. Den uttrycker tillit och kärlek och ömsesidighet. 3. I det sexuella kan människan gå utöver sig själv. Den ger en glimt av Gud. den kan fungerar som en bild för Guds eget inre väsen - treenigheten, och som en bild av människans innerligaste realation med Gud. Äktenskapet betraktas i vissa kristna kyrkar t.o.m som ett sakrament. Och det med viss rätt. Sexualiteten är så stor, att det finns anledning att känna bävan inför den. Om den går snett, kan den innebära förnedring, slaveri, utnyttjande och hädelse.
Sexualiteten, om den ska kunna förverkligas, förutsätter tillit och förtroende, uthållighet och varaktighet, och jämlikhet.
Inte alltid har man poängterat jämlikhetens nödvändighet för sexualiteten. I den förkristna antiken menade man att ojämlikheten var utmärkande i en rätt sexuell relation. Kristendomen tar avstånd från en sådan tanke, må vara inte alltid med tillräcklig kraft. Jämlikhet är nödvändig. Det andra som är nödvändigt är uthålligheten och trofastheten. Kärlekens envishet. Det har kyrkan varit bättre på att påminna om. Jämlikhet och varaktighet är grundförutsättningar för äktenskap.
Hur är det då med vigsel. Ofta hör jag människor förfasa sig över att inte kyrkan reagerar över att t.o.m dess egna anstälda kan leva sambo.
Egentligen är inte vigselceremonin avgörande om en relation i kristen mening ska betraktas som ett äktenskap. Det låter uppseendeväckande att säga så, men i Lutersk teologi är det inget nytt. Det som konstituerar ett äktenskap är att samlevnaden är offentligt känd och att relationen är sexuell. Kyrkligt sett är det därför ingen egentlig skillnad mellan samboskap och äktenskap. Uthålligheten är en plikt i båda fallen, liksom jämlikheten.
Och så är det den för närvarande brännheta frågan i svenska kyrkan. Jag ska ta risken att försöka tänka något om det också. De homosexuellas rätt till sexuell relation. Att bibeln innehåller ett antal utsagor som fördömer sexuell samvaro mellan människor av samma kön, har kanske från början att göra med att det är en sexualitet som inte är barnalstrande. Förbudet från GT passar Paulus bra, när han ska fördöma prostitution och sexuellt utnytjande av slavpojkar. Det är först i vår tid, man börjat inse att det finns människor som inte har förmåga till varaktigt sexuellt samliv med någon av det andra könet. En del av dem kan ha en sådan relation med någon av sitt eget kön.
Den känsliga frågan är om man kan tillerkänna en sådan relation något värde. Jag tror att man kan och ska det. Att den inte är "fullödig", och att den inte är som sexualiteten är tänkt, är inget tillräckligt skäl för att säga att den är värdelös. Ingen mänsklig kärlek är fullkomlig. Att se skärvorna av det goda i en trasig värld, det är en nödvändig konst om man alls ska kunna se något heligt i denna tillvaro eller i våra liv.
Den här predikan om våra hem, blev en predikan om kyrkan och sexualiteten. Ett ämne som är minerat och som man kanske inte borde beträda i en predikan. Det är inget ämne som lämpar sig för alltför entydiga svar. Man kan tänka på andra sätt och komma fram till andra slutsatser, än jag gjort. Vi alla borde tänka och reflektera och kanske samtala. Bara vi kommer ihåg att det handlar om människor, och om människors allra ömtåligaste erfarenheter. Med sådant måste man handla varsamt.
Gud, du ser vår rädsla, vår längtan, våra frågor. Vi tackar dig för barnen, att du sagt att de tillhör dig. Vi tackar dig för glädjen i att vara man och kvinna. Och vi ber att du läker de sår av ensamhet som så oundvikligt tycks följa i spåret av all mänsklig kärlek. Låt oss fördjupas i gemenskapen med dig, du som är all jordisk kärleks urbild och källa. Inför dig bekänner vi vår tro på dig som skapat oss, som befriar oss och som gör oss levande i dig: Låt oss stå upp och bekänna:

ing 37 Kristus är världens ljus,
grad 379:1-5 Du som var den minstes vä
e pred 294:1-7 Välsigna, Herre, alla dem
slut 586:1-5 Du, o Gud, är livets käll


Torbjörn Axelson




20 e tref 3-96 961020
Våra hem är rubriken idag. Att ha ett hem är att veta vem man är. Hemmet är trygghet. Hemmet, äktenskapet och familjen - den högsta lyckan på jorden. Både IKEA-katalogen och de många förespråkarna för traditionella värden, får familjen och hemmet att bli ord som strålar av lycka och harmoni. En dröm och ett idéal, som i denna tid behöver allt skydd och värn den kan få. Här har kyrkan en uppgift.
Fast innan vi utropar stärkandet av den traditionella familjen som kyrkans uppgift, ska vi kanske höra vad Jesus har att säga.
I dagens text relativiserar han familjebanden. Det finns andra band som är minst lika viktiga. "Vem är min bror och min syster och min moder?" Jo, den som gör min himmelske faders vilja.
Andra gånger uttalar han sig negativt mot familjen: Den som inte hatar sin fader och sin moder kan inte vara min lärjunge, är väl kanske det mest drastiska exemplet. Familj och äktensap är för Jesus inte något självklart ideal. När han fördes bort för att avrättas svarar han de kvinnor som beklagar honom: "Jerusalems döttrar, gråt inte över mig, gråt över er själva och era barn. Det kommer en tid då man skall säga: Saliga de ofruktsamma, de moderliv som inte har fött och de bröst som inte har gett di."
I den judiska traditionen där Jesus levde var äktenskap och familj en plikt. Man skulle gifta sig och ha barn. Alla andra livsformer var suspekta, kanske rent utav ett svek mot både människor och Gud. Så såg man det. I den tidiga kyrkan är däremot äktenskap inte längre är något självklart. I Jesu spår uppstod en rörelse där det var möjligt att leva utan äktenskap och barn.
Säkert hade denna nya inställninbg en del av sin förklaring i förväntan om Jesu återkomst och denna tidsålders dramatiska slut. De som tror sig tillhöra mänsklighetens sista generation prioriterar andra saker än att föda nya släkten. Men kanske finns det en viktigare, förklaring till att Jesus och den tidiga kyrkan relativiserar äktensapet och familjen. Det handlar om befrielse. Det finns en baksida av familjeidyllen. Tryggheten, omsorgen, gemensapen, kärleken kan vändas i sin motsats. Familjen blir mycket oftare än vi vill medge en förtryckets institution. Det är ju faktiskt i hemmen och familjerna som merparten av alla våldsbrott i Sverige sker. Det som kan vara, och ofta också är, en glädjens och trygghetens hemvist, kan förvandlas till ett fängelse med våld och förnedring.
Det som med rätta lyfts fram som det omistliga i familjestrukturen är omsorgen om och ansvaret för varandra. Tryggheten. Men ansvaret kan omärkligt övergå till ett krav på att ha kontroll. Detta behov av kontroll och makt över en annan människa orsakar förtryck som hindar människan att vara den hon skulle vara. Livsutrymmet krymps och det sant mänskliga fördärvas för alla parter i en sådan relation.
Jesu kritiska hållning till familjen, som den grundläggande och självklara institutionen i mänskalig samlevnad, stämmer därför väl överens med hans kritiska hålning till andra regler och institutioner. Det han säger om sabbaten, är typiskt: Sabbaten är till för människan och inte människan för sabbaten. Det främsta budet är: Du skall älska Gud över allting och din nästa som dig själv. Alla regler och institutioner, också familjen, är relativa i förhållande till medmänniskan. Ni ska inte kalla någon här på jorden för er fader, ty en är er fader, han som är i himmelen.
Det är inte omsorgen om varandra, som Jesus vill befria oss ifrån. Tvärt om. Men ingen har rätt att göra anspråk på en annan människa. Omsorgen sträcker sig också bortom familjen.
Familjen och äktenskapet kan vara ett hem som präglas av sammanhållning trygghet och öppenhet, och vi önskar att det alltid kunde vara så. I ett sådant hem är det en reflex av Guds vilja som återspeglas. Vi önskar att det alltid fick vara så, men det är inte alltid så. Och moralismer återspeglar sällan Guds ljus och lika sällan hjälper de någon att mogna. Ändå har kristendomen i dessa sammanhang så ofta använts för att förstärka murarna isället för att öppna portar till nya möjligheter när ett hem har förvandlats till fängelse och förtryck.
Jesu undervisning handlar om befrielse, om möjlighet att växa och att mogna. Att förverkliga kärleken till Gud som det högsta, och till medmänniskan som sig själv.
Det finns en vission om ett hem som omspänner hela skapelsen. Ett hem för alla människor, som Gud har skapat. Ett hem där ingen härskar över den andre eller utnytjar henne, utan vi människor är bröder och systrar och mödrar och Gud allena vår fader. Byggandet och värnet av det hemmet är för kristen tro aldrig kompromissbart.

ing 34:1-3 Vänligt över jorden glänser
grad 85:1-4 Som mannen och kvinnan i
f pred -
e pred 294:1-7 Välsigna, Herre, alla dem
slut 58:1-3 Hjärtan, enigt sammanslutna,


Torbjörn Axelson




21 e tref. 3 årg Sammhällsansvar.
Han botade alla och förbjöd dem strängt att tala om för någon vem han var. De fick inte berätta vad de upptäckt och varit med om. Det är ett märkligt budskap. Borde de inte ha berättat för alla som ville höra. Messias har kommit. Räddaren, den store helaren. Hur kunde han förbjuda dem att berätta. Det är besynnerligt. Vilka kunde vara bättre ambasadörer för honom och hans sak än dessa. Till detta kommer nu att någon har dristat sig att av alla rubriker välja just Samhällsansvar över denna text. Sammhälsansvar vad är det. Skulle inte samhället behöva Jesus. Få höra om honom och få ett bra föredömme. Tänk vad han skulle kunna göra om han vore ledare och ledstjärna för den stora massan. Vilken vission!
Men han förbjöd dem att berätta för någon vem han var. Varför?
I meningen innan det ställe där dagens text började, står det att fariseerna avsåg att röja honom ur vägen. Skulle de inte avslöja honom för att han ännu inte var färdig för golgata? Tiden var ännu inte inne.
Men det finns nog också en djupare innebörd i orden. Botandet och hemligheten hör ihop. Hemligheten måste mogna. Den tål inte att genast blottläggas. Tystnaden är omsorg om det som går sönder när det kläs i vår fattiga orddräkt. som de flesta av oss har tillgång till. Människohjärtats hemlighet får inte hängas ut, för då förvandlas det alltför snart till urblekta ordtrasor som fladdrar i vinden. Så var rädd om din hemlighet. En människas inre är ingen handelsvara och får inte utnyttjas i reklamsyfte ens för Guds rike.
Människan är ett Guds tempel, och i det templet finns det först en hedningarnas förgård. Det är till den vi kan låta många ha tillträde. Innanför finns våra vänners förgårdar och de förtroliga vännernas förgård. Men sedan finns där också ett heligt rum. Där bor den hemlighet som bär oss. En helig plats. En livets källa. Dit kan vi inte släppa någon annan. Orden kan inte heller tränga dit in. Försöker vi bära den källans vatten ut till någon som törstar efter det, ska det visa sig att det innan vi nått fram, så har det runnit bort mellan våra fingrar. Du har ju inget. Tror du på det där. Vi är så sårbara. Därför förbjöd han dem att berätta, blottlägga vem han var. Detta för att inte släka den rykande veken.
Trons hemlighet kan ingen människa ge åt någon annan. Bara Gud kan ge den och Gud ger den långsamt, nästan omärkligt. Steg för steg växer den fram. Utan buller.
Det vi kan berätta för någon annan är den yttre historien. Peka ut var vi fann honom. Det är missionsbefallningens bud att förkunna. Men det som är verkligt viktigt och som på djupet angår och förvandlar oss, det kan inga ord uttrycka.
Men tron, vår innersta hemlighet som bär oss, uttrycker sig själv i oss och genom oss. Det är tron som kan öppna oss så att själviskheten bryts och vi blir orädda och modiga så att vi vågar stå upp för den svaga och för det som vi vet är rätt, även om det är emot reglerna - de skrivna eller de oskrivna. Att stå upp för den som förtrycks. Trotsa regler och institutioner om det krävs för männisors mognads skull. Så kan Guds rike växa och utbreda sig in i vårt samhälle. Men osynligt, just där vi befinner oss och utan så många stora proklamationer och manifest. Ord är ingen bristvara, särskilt inte de skrammlande tomma orden. Men av tystnad, koncentration och mod finns det inte för mycket. I det inre och i tystnaden föds ansvar och engagemang därför att den ur vilken vårt innersta rums hemlighet väller fram, är det också som skapar och älskar hela skapelsen och hela mänskligheten.
Sammhälsansvar och den inre tystnaden är inga motsatser

ing 291:1-3 Sänd av himlens sol en s
grad 91:1-3 Din kärlek, Jesus, gräns ej vet

e pred 288:1-4 Gud, från ditt hus, vår
slut 602:1-5 Så länge solen värmer jor


Torbjörn Axelson




22e.tref.1-97 FrälsningenHgm
Hon har gjort allt. Sagt allt. Vädjat, bett, hotat och offrat. Om han ändå kunde inse att en relation kan man inte äga en gång för alla. Den måste man erövra varje dag. Men det är stumt. Går förbi varandra. Ser inte, hör inte gör inget. Kärleken är död. Det ser ut som om den levde. Gemenskapen, men den är bara ett tomt skal. Inget liv. Den finns men finns inte. Det är stumt och tyst. Kärleken har förlorat sina ögon, sin tunga. Den har inga händer längre. Ingen blick inga ord. Inga gärningar. Den är bara inriktad på sig själv. Kärlek kan inte finnas som inriktar sig på att vilja ha, vilja äga, vilja kontrollera. Då är den död. Kärlek kan bara leva om den vill ge, om den ser främst till den andra. Är kärleken inte ömsesidigt utgivande så är den ingen kärlek alls.
Sådant kan ett äktenskap bli, men sådant kan också Gudsförhållandet bli. Då ropar Gud på oss. Oavlåtligen ropar han på oss, viskar och drar i oss. Kom. Täpp inte igen dina ögon och öron. Du är inte ensam i universum. Du är skapad och önskad och älskad. Tag emot och ge vidare. Lås inte in dig i dig själv. Var inte rädd eller likgiltig. Jag älskar dig. Ger dig liv för att du ska leva öppet, men du tror att du kan hålla fast livet. Gud kan inte användas som garant för det egna livets fortbestånd. Man kan inte använda Gud överhuvud taget. Till Gud kan man bara ge sig på nåd och onåd. Bara i tillit till att Gud inte vill oss ont utan det som är våra livs djupaste mening, är det möjligt att lyssna till ropet. Gud älskar oss. Och det är ingen ljum kärlek.
Men om vi inte svarar. Om Gud måste ropa sig hes på oss. Ropa och ropa utan att vi bryr oss om det. Om vi fortsätter att vara ljumma så blir det med Gud som med en människa som förtvivlar i sin kärlek. Hon kastar igen dörren. Skriker åt den älskade att ge sig iväg. Att tålamodet är slut. Plötsligt är dörren stängd. Jag står utanför. rollerna är i ett ögonblick ombytta. Nu är det jag som ropar, vädjar längtar. För vem kan gå från den dörr som blivit så igenslagen. Öppna släpp in mig. Förlåt mig. Jag vill ju inte vara utan dig. Jag vet inte om hon öppnar. Jag vet inte om Gud öppnar. Kanske. Men väl om vi vaknar innan dörren slås igen.
Guds kärlek är det som gör att vi lever. Vi finns därför att Gud vill att vi ska finnas, men Gud vill att vi också ska fördjupas gemenskapen med honom. Att vi öppnar våra ögon och våra öron och våra händer för Gud och att vi träder in i ett samtal med Gud den helige. Att våga oss in i en kärleksrelation till vår skapare. Det är detta han önskar av oss. Och vi vet inte vart det leder. Kanske blir det en inre stillsam gemenskap. En glädje som har sin rot i att jag inte är ensam och att mitt liv inte är utan mening. Men det kan också leda till ett liv som utifrån ser ut som en tragedi eller något som utifrån inte alls går att förstå. Obegripligt och skrämmande. Jesu eget liv var sådant. Kärleken till Gud och kärleken till människor blev utifrån sett en väg mot katastrofen. Han älskade till döds. Han blev dödad på korset för att han älskade alltför djupt, både Gud och människor och för att han var annorlunda.
Ingen vet hurdan en annans väg med Gud ser ut. Bara vi själva kan leva vårt eget liv. Och i gemenskapen med Gud kan vägen bli en väg ut i mörkret. Att ta Guds maning till att se det Gudomliga i skapelsen och i människan. Att lita på den Gud som är i allt och bär allt och utan vilken liv inte är möjligt. Det kan vara vansinne. När jag ser det utifrån, då vill jag gripa in. Ja, jag känner det vara min plikt att gripa in: Förstår du inte att du måste vara rädd om dig. Förstår du inte att Gud vill dig väl. Förstår du inte att man inte kan ta tron så bokstavligt.
Detta är vad jag som präst och själavårdare skulle säga till både Jesus och den människa som verkligen vill leva som han. Jag kommer att försöka hindra det. Det är det enda förnuftiga och det enda ansvariga. Att leva som Jesus levde det betyder tragedi.
Men jag vet också vad Jesus kommer att svara mig när han ändå går till sitt Jerusalem: Gå bort Satan. Dina vägar är inte Guds vägar.
Men kanske är det jag som ställs i valet. Kanske är det jag som står vid den trånga porten där jag måste antingen följa min herre in i mörkret eller också låta honom gå dit in utan mig och lämna mig kvar utanför, ensam i en platt och meningslös men må vara bekväm tillvaro. Måtte jag då ha modet att följa honom. Inte lyssna på alla de välmenande själavårdare som vill hjälpa mig till en mera lagom kristendom.
Den trånga porten, det är kallelsen att göra allvar av detta att mitt eget liv inte har någon annan mening än i gemenskap med Gud och med medmänniskan och hela mänskligheten och med skapelsen i sin helhet.
För någon kan det vara relationen till Gud själv, som kan vara den människans annorlunda liv. Att ensam eller med andra söka Guds närhet tillbakadragna. I kloster eller som eremiter. Men jag reagerar och försöker hindra. Detta kan inte vara riktigt. Gud finns ju i vardagen. Inte behöver du söka dig in i någon världsfrånvänd tillvaro för att söka Gud. Nej lev ett vanligt liv och sök Gud under tiden. Så lever ju de flesta så det går nog bra för dig också. Man får inte bli fanatiker. Gör inte livet så svårt.
Någon annan kan stå vid den trånga porten där naturen förstörs av pengabegär och presitige. Någon ser den sargade skapelsen och får ingen ro. Det är ju Guds skapelse det gäller. Hon går in med hela sin kraft för att skydda det som Gud skapat och av vilket hon och alla lever. Jag reagerar. Det finns lagar som är till för att följas. Gör inte livet så svårt för dig. Förstår du inte att om du gör detta får du dras med skadeståndskrav hela livet och arbete kan du inte räkna med. Nej bli inte fanatiker. Du kan ändå inte hindra miljöförstöringen. Du kan väl nöja dig med att köpa kravmärkta morötter och miljömärkt papper och kanske skriva någon anonym insändare i tidningen. Låt inte tron bli fanatisk.
Någon annan kan stå vid den trånga porten när människors värde förtrampas. För när någon människa förföljs eller förnedras då blir också Gud plågad och slagen. I den mobbade blir också Kristus mobbad, i den som ska utvisas till ett land där där hon kommer att torteras blir också Kristus utvisad, i den som trakaseras för att han delar liv och säng med någon av sitt get kön blir också Kristus trakaserad. Att följa Kristus till en utsatt människa och kanske lindra hans plågor det är för någon den trånga porten. Men kanske reagerar jag nu också. Var rädd om dig. Det är bra att du är engagerad, men låt det inte gå till överdrift.
När jag ser någon annan, så vill jag hindra, men när jag står vid porten själv, den trånga, och ser att det är just dit in han går min Herre. Måtte jag då ha modet att följa honom och säga åt alla de välmenande: Gå bort Satan. Guds port är trång och bara vi själva kan hitta den och bara om vi håller oss nära Gud och lyssnar. Gud längtar efter att vi ska följa honom. Han ropar och ber oss. Ännu har han inte slagit igen dörren. Idag får vi komma fram till nattvardsbordet. Ta emot honom. Han kommer oss nära. Närmare än vi är oss själva. Hans kött och blod i mitt kött och blod, för att väcka kärleken på nytt och göra oss levande, så att vi vågar följa honom varthän han än går med oss. Amen

ing 79:5-7 Allt du genomtränger. Gud, låt mig förnimma
Grad 227:1-2 O du som ser, o du som vet
e pred 338:1-4 Som ett klockspel hör jag dig
Off 391:1-2,4 Mitt hjärta slår så underbart
Slut 4:*1-3 Hela världen fröjdes Herran tidigt och


64.22e.tref.1-97 Hgm Skriftetal
Idag på 22 e tref är temat frälsningen. Frälsning innebär helade relationer. Med Gud, med sig själv, med medmänniskor och med hela Guds skapelse. Frälsning, det är när Gud når fram till oss, så att våra liv blir vad de var tänkta.
Gud vill nå fram till oss, men vi måste också svara när Gud söker oss. Idag kommer han till oss. I förlåtelsen försäkrar han oss att vi är älskade. Han vet allt och älskar oss ändå. Därför behöver vi inte vara rädda. Vi kan resa oss och komma ut.
I Nattvarden kommer han till oss i bröd och vin. Nära. Närmare än vi är oss själva. I brödet och vinet är allt sammanfattat: Där är Kristus, där är Guds innerliga närvaro i våra liv, Där är skapelsen som vi lever av. Där är medmänniskans arbete och kunnande som har format druvan och kornet till bröd och vin.
Vi är delar i det hela. Vi hör till. Vi är älskade. Därför: Låt oss ta emot förlåtelsen. Låt oss ta emot det bröd och vin i vilket han kommer oss så innerligt nära. Låt oss be och bekänna.


Torbjörn Axelson




Åter till predikoförteckningen