Predikoförteckningen

14 sönd. e. Tref 3 årg 2002. Predikan i Floda kyrka
Text: Joh 11:49-52

Det var när Lasaros hade blivit uppväckt från de döda, och människor därför började flockas omkring Jesus medan han var i Judéen - inte som förut i det avlägsna Galiléen - som de styrande i Israel blev rädda. Det politiska läget var ytterst instabilt. Varje upprorstendens kunde få romarna att ompröva sin politik mot judarna, och ta ifrån dem den lilla självständighet de hade, förstöra templet och driva dem från Jerusalem. Detta var bakgrunden till att Kajafas talade som han gjorde, inför sina politiskt ännu något vacklande fränder, som inte ville riskera att göra sig ovän med sitt folk, för vilka Jesus var en profet, kanske t.o.m Messias. Kajafas såg risken för romarna klart: "Ni förstår ingenting. Ni fattar inte att det är bättre att en enda människa dör för folket, än att hela folket går under".

Men med dessa ord uttryckte han också något annat och mycket viktigare, fastän han säkert inte själv förstod det. Och Evangeliet är övertygat om att han sade det därför att han var överstepräst det året, och därför var ett Andens redskap, fastän han som människa var alldeles blind för det andliga. För saken var ju den att Kajafas hade alldeles rätt. Jesu död räddar Guds folk från undergången. Men det handlar inte om ett tillfälligt politiskt skeende, utan om människans grundläggande livsvilkor. Utan Jesu död och försoning är vi alla förskingrade och dömda till undergång. Kajafas såg hur det judiska folket skulle förskingras över jorden, och kanske försvinna genom uppblandning med andra folk, om romarna skulle förstöra templet och driva dem ut ur landet. Men han tänkte inte på att vi människor redan är bortdrivna och villsegågna och vandrar fjärran från livets källa och mening. Och detta genom vår skuld inför Gud. När Adam och Eva genom sin olydnad väckt Guds vrede, gömde de sig först ochflydde sedan bort. När Kain hade dräpt sin broder Abel och hans blod ropade från marken, flydde han bort. När Jakob hade lurat sin broder Esau, flydde han bort. När Petrus förnekade sin mästare, och tuppen gol, flydde han bort, ut i det bittra mörkret. Det är vår insikt om Guds vrede över vår synd som driver oss bort. Bort från Gud, och som stänger av vägen tillbaka. Genom vår skuld är vi förskingrade och utan Gud. Kvar av gudstron blir för oss bara ett vagt minne, en längtan, men utan kraft och substans, där vi lever som flyktingar i vår inre förskingring.

Det är för att rädda sina barn ur denna vilsna undergångens natt, som Jesus dör. Han tar vår skuld på sig. I honom tar Gud själv på sig allt ihop, och dör den död som vi skulle ha dött: I vårt mörker, som täcker hela jorden, ropar han ut vår förtvivlan: Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig. Han tog vår skuld på sig, och upphöjd på korset drar han alla till sig. Han drar oss till sig, genom att ta bort vår skuld och så öppna vägen tilbaka. För det är ju skulden som är den förödande kraft som tvingar oss ut i denna världens vilsna och gudlösa natt. Vi är födda med skuld och drar för var dag ny skuld på oss. Och i oss själva och i vår egen kraft kan vi inget annat. Men Gud har förbarmat sig över oss vilsna barn. Han har tagit skulden och räknat den som sin, fastän den på allt sätt är vår, och han vill inte betrakta den mer. Han vill ta emot oss, se på oss med kärleksfull fadersblick, utan minsta spår av den rättmätiga vreden som vi må veta oss ha förtjänat.

"Enheten i Kristus" är den rubrik som är satt över dagens texter. Och den för oss till den punkt i trosbekännelsen där vi bekänner att vi tror på "en helig allmännelig kyrka, de heligas samfund". Den punkten i trosbekännelsen kan man ibland höra någon ha svårt med. Vad då heligas samfund? Är det bara heliga människor som hör till kyrkan? Men vi andra då? Jo, kyrkan är de heligas samfund. Men att vara helig, eller salig eller rättfärdig, det är inte något som sitter i människan, utan saliga är de som Gud inte rillräknar deras synder. Det är på detta alltihop hänger: Att Gud inte tillräknar, inte ser till våra synder. Inte ser vår skuld som vår, utan i Kristus räknad den som sin egen! Då kallar Gud oss heliga och saliga, fastän vi i egna ögon och tyvärr också i andra människors ögon fortfarande är syndare. När vi tror detta och håller fast vid det då har vi vilsna fördömda människobarn blivit saliga Guds barn genom tron och nåden allena. För det är så Gud bygger sin kyrka på jorden. Kyrkan är därför inget utan Kristus och hans försoning. Utan Kristi kors finns ingen kyrka. Det är han som drar alla till sig och församlar oss, genom att ta vår skuld och av nåd räkna oss bland sina heliga. Vår enheten med honom, är därför alltid den väsentliga och grundläggande enheten i kyrkan.

Och då kommer vi därmed också in på ekumeniken, som väl denna dag också ska handla om. Vi finns alla kring Kristi kors, och om vi längtar efter att komma närmare honom, och har vårt hopp och vår glädje i honom, och strävar efter allt mer av hans sinnelag, så kommer vi också med nödvändighet närmare varandra. Vi känner igen våra nådesyskon och gläder oss över dem. Och vi får stödja varandra och be för varandra. Vi hör samma Guds ord som de och lever av samma Guds förlåtelse som de, och därför tillhör vi också samma enda Kristi kyrka, som de, oavsett hur mänskliga traditioner och bud och gränser ser ut. Kyrkan är de heligas samfund i vilken evangelium rent och klart förkunnas och sakramenten rätt förvaltas. Det är genom evangeliet om syndernas förlåtelse i Kristi namn och blod, av nåd allena som han drar alla till sig, och församlar oss villsegågna ur mörkret och skänker oss tron så att detta kan bli vårt. Inget annat än detta kan vara grund för verklig ekumenik, och bara detta avgör hur nära vi står våra medkristna. Mänskliga gränser gör inget varken till eller ifrån, och jordiska kyrkosamfund kommer och går. Det är inte om deras framtid det handlar, lika litet som Kristi död handlade om Jerusalems framtid som det judiska folkets samlingspunkt. Kristus har dött för samla Guds skingrade barn och göra dem till ett i sig. Saliga är de vilka Gud inte tillräknar deras synder. Detta är försoningens svindlande hemlighet, och det enda som kan göra oss till ett med Gud och ett med varandra i Kristi enda heliga allmänneliga kyrka. Amen

Låt oss stå upp och bekänna vår kristna tro:
Vi tro på Gud Fader allsmäktig...


Torbjörn Axelson




93:1-5 Jesus, Guds Son, träd in
60 En Fader oss förenar, en
32:3-7 Men Gud i sin barmhärtigh
45 Jesus för världen givit s