14 e tref.1 årg. Enheten i KristusHögm Mockfjärd 970831
Det är nog meningen att predikan skall handla om behovet av att ena de olika kyrkorna. Så kan man förstå rubriken. Alla kristna må bli en kyrka. Jag kan ana att särskilt människor i ledande possition i kyrkan, biskopar och andra känner kyrkans splittring som ett allvarligt problem. Och så finns orden av Jesus att enheten är nödvändig för att människor ska tro på Jesus.
Jag tror att det finns en annan, mer grundläggande brist på enhet än den mellan olika kyrkor och samfund. Den i oss själva. Att vi så ofta inte är riktigt ett med oss själva, och att vi inte är ett med skapelsen, och att vi inte är ett med ens de människor som vi skulle vilja vara ett med och att vi inte är ett med Gud. I mitt liv är detta mycket större problem än hur kyrkosamfund är organiserade i förhållande till varandra.
Gud är en, det är en grundsten i kristen gudstro. Människkan och världen är skapade av den Gud som är en enda och osplittrad. Det hela och osöndrade i skapelsen avspeglar Gud. Men Gud är inte bara okluven utan Gud är också mångfacetterad. Man kan aldrig säga: "Sådan är Gud" Gud är alltid mer och större. Ingen kan fånga Gud. Detta är nödvändigt att minnas. Risken är annars att likformighet mellan människor görs till ideal. Och det är ofta enkelt att tillhöra en likformig grupp. Vara en bland många, där man har tron, orden, värderingarna gemensamma. Olikhet däremot innebär ju ofta att man tvingas ifrågasätta sin egen övertygelse. Andras erfarenhet och kunskap kan bli ett hot i en sådan enhetlig gemenskap.
Men tillvaron är större än våra tankar kan omfatta, och Gud är alltid både större och anorlunda än vad vi kan tänka eller tro. Därför borde det vara så att den som har annan tro och andra erfarenheter än vi själva, de som tänkt annorlunda, borde omfattas så mycket ivrigare i en kristen gemenskap. Just de kan ju göra vår förståelse av Gud och av livet rikare.
Men så fungerar inte de flesta av oss. Vi känner behov av att skydda vår tro och vår uppfattning. Vi undviker att komma så nära någon annans verklighet att den egna tron riskerar att stötas omkull.
Man kan skydda sig, antingen genom att sätta etiketten "fel tro" på den andra, eller man kan säga: Alla sätt att tro är lika bra. Jag har min tro, och du har din, och så kan man låta sig nöja med det. Man slipper möta den andras erfarenhet och frågor och längtan. Man får ha sin tro ifred, men man växer inte, förstår inte mer.
Men kanske vi inte ens vågar eller orkar ha samtalet levande inom oss själva. Låta våra egna erfarenheter och föreställningar mötas. Vågar vi ta dem på allvar. Eller fruktar vi alltför mycket tvivlets avgrund. Kanse riskerar det vi tror på att falla sönder som ett korthus om vi börjar pröva grundstenarna. Eller blir vi dårar.
Vågar vi, vill vi, har vi rätt att ifrågasätta det vi lärt oss, och en gång accepterat som sanningar. Måste det inte få stå där. Barnatron orubbad. Medan det andra, det som har med en annan verklighet att göra får ha en annan plats. Inom oss börjar det att leva ett religiöst jag, ett annat politiskt, ett tredje i arbetet, ett fjärde i... , och vi kan bara tillåta ett att tala i taget, och vi tillåter dem sällan att föra någon dialog med varandra. Vi bevarar vår tro, men den omfattar inte hela vår tillvaro.
Vår tro är orubbad. Vi tror rätt, men inte allt i våra liv får plats. Och så blir vi splittrade i vår tro och vårt innre.
Om att bli ett i sig själv, i sin tro, det kräver lyssnande och öppenhet. Att våga. Och det är farligt, för min tro kan rasa. Det är långt ifrån säkert att den håller. Och det är ingen lätt sak att förlora sin tro. Att bli en avfälling i andras och i sina egna ögon. Men det är en nödvändig risk om vi ska kunna bli hela människor.
Och det finns något som gör det möjligt att våga. Guds löfte att vi är älskade vad som än händer. Hur vår tro än blir. Guds kärlek som bär oss kan aldrig ruckas. Guds kärlek är inte villkorad. Det är inte så att den rätta tron är grunden för Guds kärlek. Den finns före allting annat, och den kommer att finnas efter allting annat. Jag är älskad. Var och en av oss är älskad av Gud. Det är den kärleken som håller världen samman. Inte min tro, eller min förmåga att hålla fast vid Gud, och det jag fått lära mig vara sannt. På den grunden kan det vara möjligt att våga möta en annanns erfarenhet och längtan. På den grunden är det möjligt att ta sitt eget tvivel och sin egen kunskap och erfarenhet på allvar. Guds ovillkorliga, skapande och uppehållande och fullkomnande kärlek är grunden för enhet.
Det är den kärleken vi behöver leva i, bli omslutna av för att enhet ska vara möjlig. Idag får vi fira Nattvard. En kärleksmåltid med Gud. I brödet och vinet ger han ut sig själv åt oss. Vi får komma fram, falla på knä, och han kommer oss innerligt nära. Gud blir ett med oss och omsluter oss. Ett med brödet och vinet, ett med Gud, och rädslan kan vika undan. Vi är älskade.

ing 367:1-3 O Guds Ande, du som bor
grad 60:1-2 En Fader oss förenar
f pred 38:1-5 För att du inte
e pred 62:1-3 Än finns det en värld
off 62:4-6 Att leva av tro är grenarnas
slut 58:1-3 Hjärtan, enigt sammanslutna

Skrift 14 e tref.1 årg. Högm Mockfjärd 970831
I Faderns och...Enheten i Kristus är temat idag. Gud är en. Kristus är en, och vi skulle vara ett. Ett med oss själva. Ett med Gud , ett med varandra och ett med skapelsen. Men så är det inte. Inte alltid i alla fall. Kanske inte just nu?
Vi ska få fira enhetens måltid idag. Vi samlas kring altarrundeln, på samma sätt som man gjort sedan denna kyrka byggdes, och på samma sätt som överallt där kristen gudstjänst firas. Ett bröd och lite vin. En smula av den mat vi var dag äter, och som vi får ur Guds hand, av jorden och av människors arbete. En smula bröd, som påminner oss om att vi trots all känsla av splittring är ett med allt levande och ömsesidigt beroende. Men denna måltid, är ändå främst ett uttryck för enheten med Gud. Så innerligt nära kommer Gud oss. Gud, som har blivit ett med mänskligheten genom människan Jesus Kristus, han kommer nu till oss, närmare än vi kan förstå. Som ett stycke bröd på våra läppar, och som smaken av vin. Så vardagligt enkelt och så omslutande nära. Så älskad är du: Kristus, för dig utgiven.
Häri finns förlåtelsen. Det söndrade blir helt. Men vi får redan nu börja med att ta emot förlåtelsen. Låt oss därför be och bekänna:

Enheten i Kristus 14 e tref 2 årg. 12/9-98 Floda
Enheten i Kristus är rubriken idag. Men över evangelietexten vi hörde kunde man lika gärna ha satt oenigheten med Jesus eller oenigheten kring Kristus. Det är i den övre salen, i den natt då han blev förådd, som "Lärjungarna kom att tvista om vilken av dem som skulle anses vara den störste". Ytligt sett är lärjungarna oeniga. I grunden är de dock eniga med varandra. Det är mellan lärjungarna och Jesus som den stora klyftan går. Jesus och lärjungarna ser fullkomligt olika framtid för sig. Jesus ser mörkt, lärjungarna ser ljust. De är upprymda av en lysande vission. De gnabbas bara om detaljer, om vem av dem som är mest hängiven. Detta är ju den natt då Gud för sitt folk ut ur slaveriets Egypten! De ser Guds seger över all orättfärdighet, folkets jubel och Pilatus och Herodes och Kajafas som går ner sig i röda havet.
Jesus ser ett kors. Som kände han redan slagen, ensamheten, mörkret, skammen, glåporden, förnekelsen. De förstår inte.
De ser hur de snart ska få bilda regering, när Jesus är kung och Guds änglar står som soldater i gathörnen.
Han vet att en av dem straxt skall föråda honom, en annan förneka honom. Han ska släpas iväg som en förbrytare.
Men de ser hur de snart, ja kanske redan i morgon ska dela ut himmelskt bröd till jublande, sjungande människomassor. Fest med vin och dans och sång. Glädjens rike är nära. De ser sin Jesus med krona och spira.
Han ser ett makabrare skådespel, en avrättning. Det är han som ska bli skådespelet. Bröd, vin, krona? Som man river sönder ett bröd och äter upp så ska man göra med honom. Och glädjens vin? - rött och rinnande som vin i alla fall, blodet när det droppar på jorden och livet rinner ut i solhettan. Krönt - med en törnekrona.
När Jesus blir kung: Vem ska vara finansminister? - Jag vill vara utspisningsminister. Nej, det vill jag vara! Kulturminister, behöver vi någon sådan? Du får vara utrikesminister och du skolminister.
Nej, nej, nej, säger Jesus: Ni förstår inte. Guds rike är inte av denna världen. Det blir inget skådespel och inget bröd. Inte som ni tänker. Det blir annorlunda. Människosonen skall bli utlämnad i syndares händer och dödad. Skådespelet det blir en avrättning. Min kropp som brödet som delas och äts. Och mitt blod - det är det enda vin ni ska få att räcka åt människorna. Av detta blir inga jublande massor. Ingen stark ledare som det är lätt att följa. Lärjungarna har en vission, men det är inte Jesu vision. På Jesu väg vinns inga val. Hans rike är inte av denna världen. Han gör inga stenar till bröd, han behärskar inga synliga riken, han har ingen mirakelfallskärm att imponera med. Det han ser är ju inget rike alls skulle lärjungarna säga och Pilatus, och kanske vi också. Guds rike är ingenting.
Men det är ett rike. Ett hemlighetsfullt rike. Långfredagens kors och förnedring kan alla se. Skammen, splittringen, sveken, den misshandlade, förnedrade nakna kroppen upphängd på ett kors. Alla kan se. Då och nu. Guds rike bedömt efter vanliga normer är en skandal.
Men Guds rike är inte av denna världen. Det är ett hemligt och osynligt rike. Om natten. När ingen är där, då sker det viktiga. Då segrar livet över döden. Bara några förvirrade soldater med sönderslagen världsbild var där. Fast de sov, åtminstone i sina sinnen. De trodde ju på ett annat rike. Ett synligt och praktfullt. Och när de vacklade i sin tro fick de pengar och nytt mod av sitt rikets mäktiga. Återstod då några kvinnor, förvirrade och rädda som skulle vittna om vad de inte förstod. Om den fördolda närvaron, om liv som övervinner död när ingen ser det. Det är Guds rike. Vid graven och i varje människas liv. Men aldrig till det yttre. Aldrig så att det syns. Syns gör bara korset och sveken och förnedringen och ibland någon lärjunges uppblåsta ord. Inget skådespel. Inga snabba resultat. Inget lättköpt och imponerande finns i Guds rike. Inga valdueller vinns. Kan inte tävla om att vara folkens välgörare. Har ingen tydlig lättföljd ledare som tydligt ropar. En naken slagen man uppspikad på ett kors och en splittrad lärjungaskara som vill mycket med förstår lite är allt som syns. Tvister om det ena och det andra, prestige och inskränkt kiv och tomma ord. Obegripligheter.
Och hur många bland kyrkans folk talar inte fortfarande om att det gäller att synas i samhällsdebbatten. Att det gäller att få folk till kyrkan. Att det gäller att se till att det finns medel att bedriva verksamhet för och att anställa folk för. Och så måste vi finnas med i IT och i Flobladet. Den som inte synns finns ju inte. Inte ska man väl gömma sitt ljus under skeppan.
Men det som inte syns är det viktiga. Den osynliga närvaron. Ett ljus tändes bortom själens kors och innersta mörker. Ett ord som ger mening och sluter in i Gud. För dig utgjutet - hans kärlek glimmar i kalken. Det är Guds rike.
I det fördolda övervinnes död. Bröd som räcks utan baktanke och blir till liv och gemenskap. Goda ord om sammanhang och mening som föder Guds närvaro i en människas hjärta. Det är Guds rike och Kristi rike. Aldrig kommer Guds rike med buller och bång. Aldrig står det något om det på löpsedlarna. Fördolt. Men det enda riket som består. Inget annat rike räcker bortom döden. När vi sätter ekonomi eller familj eller arbete eller anseende eller snille före Guds närvaro sätter vi det synliga riket främst i våra liv. Det verkar klokt, men familjen, pengarna, förmågan, anseendet, allt det som verkar tryggt att lita till ska tas ifrån oss. Denna världens riken är tydliga, men de tar slut. Bara Guds fördolda rike, kärlekens närvaro, enheten med Kristus, och det som räcks vidare blir kvar när livet slocknat. Bara Guds trofasthet och kärlek kan tända livet på nytt. Till Guds rike är vi döpta. Att vara ett med Kristus och gå hans väg är vi kallade.
Låt oss därför resa oss upp och bekänna oss till Guds rike och vår kristna tro:

Fjortonde söndagen efter trefaldighet
ing 56:1-3 Gammal är kyrkan, Herrens
grad 38:1-5 För att du inte tog det g
e pred 57:1-5 Sin enda grund har kyrkan
slut 58:1-3 Hjärtan, enigt sammanslut

14. e tref 3-99 Predikan i Floda kyrka och i Björbo Mk (ekum.gtj)
Texten vi hörde är ett brottstycke ur det avsnitt i Joh., där Lasaros har blivit uppväkt från de döda, och därför många begav sig till Betania, för att själva få se. Då sammanträder Stora rådet och fariséerna och beslutar döda Jesus.
Över denna text har "enheten i Kristus", blivit satt.
Enhet. Vad är det. Och för vems skull. Kristen enhet. Vad innebär det. Och för vems skull. Det finns ett de ansvarigas perspektiv. De ansvariga för kyrko- eller tempelorganisationen. De har organisationens bästa för ögonen. Enheten är nödvändig för att bevara samfundet och för att göra det effektivt i det goda arbetet. Att kunna fortsätta att vara ett skydd och en stödjare av tron. Att kunna fortsätta vara ett hem för vilsna själar. Att förhindra att allt rivs ner inifrån eller utifrån. - För om inte kyrkan finns, vem vet om då alls någon rätt tro över huvud taget är möjlig. Visst måste vi bevara kyrkan. Enhet mellan kristna och mellan kyrkor behöver odlas, så att vi blir mer effektiva, och kanske det också ökar förtroendekapitalet i andras ögon.
Men en ansvarig kyrkoledning måste också kunna ta krafttag mot dem som splittrar och bryter ner. Kajafas ord belyser maktens sätt att resonera. När de som är satta att ansvara för kyrkans bästa, och klokt utöva den makt de fått, då ingår också ibland att plocka bort extremister för att behålla förtroendet utåt och enheten innåt. Kajafas och de andra ville inte ta några risker. Det började röra sig på ett farligt sätt bland folket. Och Kajafas visste att situationen var bräcklig. Det skulle inte behövas mycket för att rommarna skulle tappa tålamodet med de bångstyriga judarna. Det gällde att vara vis. Man måste få tyst på den där Jesus, vad han nu var för en. Det är inte bra med folk som har rykte om sig att kunna uppväcka döda...
Då som nu handlar det om att vidta lämpliga mått och steg för att rädda förtroendet bland makthavarna och bland folket. Att rädda kyrkan från att bli avklädd sina medlemmar och sin egendom och sin frihet. För hur ska evangeliet kunna förkunnas. Hur ska sakramenten förvaltas. Hur ska tron kunna räckas vidare om inte någon kyrka finns. Rädda kyrkan! Det är varje kyrkolednings uppdrag ända sedan kyrkan tog fasta former med organisation och präster och byggnader att fira gudstjänst i. Och det är i denna kyrka (och i andra kyrkor) som tron har vuxit och bevarats.
Ändå är det just detta kloka och så rimliga sätt att resonera som blev vår frälsares död. Jesus talar om de två rikena. Mitt rike är inte av denna världen. Men kyrkan, till det yttre, är av denna världen. Hon lyder under samma lagar och under samma principer för framgång och undergång som alla andra organisationer. Samtidigt är hennes mål och innersta mening att förvalta det osynliga Guds rike. Att påminna om det. Men det är en spänning. Hon vill räcka Kristus vidare. Uppenbara hans hemlighet, men i sin organisation förråder den honom, och gör när det behövs gemennsam sak med Kajafas. För det är bättre att en enda människa dör för folket än att hela folket går under.
Det är därför nödvändigt att vi inte fäster våra ögon och vårt intresse på kyrkan, utan på Kristus. Kyrkan är inte Kristi rike, liksom Templet inte var Guds rike. Den är bara ramen i vilken Guds ord och de heliga sakramenten ges vidare, men Guds rike är inte av denna världen. Kyrkan och de synliga rikena segrar, men varar inte. Kristus blir korsfäst men hans rike är för alltid och för alla. De synliga rikena måste ägna sig åt realpolitik, måste syssla med ytan. Så är det för oss också i det vanliga livet, medborgare som vi är i det yttre och synliga. - Vi har förvisso åligganden också mot köttet. Vi blir kringspridda och utströdda i våra sinnen. Försöker hinna allt det viktiga, utan att inse vad som är det viktiga. Delade och oeniga i oss själva. Försöker vara till lags i alla olika roller. Det är som att försöka gripa allt, men förlora sig själv. Kringspridd i mitt sinne och i tillvaron.
Kristus dog för att samla alla oss kringspridda och skingrade. Han upphöjdes på korset för att dra alla till sig. Hela oss - till sig.

Ett annat perspektiv. Koncentrerad inför korset anar jag att ingen faktiskt kan vinna mer än han, som förlorade allt. Ingen kan upphöjas mer än han som med smädelser höjdes upp och spikades på korset. Bara den som förlorar sitt liv skall vinna det. Ett med Kristus. Det rike som består, är inte av denna världen. Enheten i Kristus. Koncentrerad på honom. Levande och orädd i honom. Lyssnande. Stilla. Trygg i hans rike, fastän jag vet att allt det andra ska gå förlorat. Han dog för att samla mig och alla kringspridda, och ge oss del i ett annat rike. Hans kärlek utan beräkning. Amen.

(Låt oss stå upp och bekänna Guds och Kristi rike:)


ing 62:1-2 Än finns det en värld. De
grad 38:1-5 b För att du inte tog det g
e pred 57:1-5 Sin enda grund har kyrkan
slut 60 En Fader oss förenar, en

15 e. tref. Inträdespredikan i Grängesberg11/9-94
Till livet hör bekymmer. Bekymmer för vårt dagliga liv. Vi har alla fullt av dem. Stora och små om vartannat. Allt som måste göras. Allt som måste ordnas. Många människors förväntningar. Eller känslan av utanförskap. Den måste fyllas. Det är så mycket vi behöver, så mycket som hör till. Mat att äta, kläder, ett hem, arbete, bra bil. Också glädje och frihet, behöver vi. För det behövs pengar, ekonomiskt oberoende, välstånd. Det ger frihet och trygghet. Det måste vi eftersträva. Ju större välstånd ju mera frihet och trygghet. Att eftersträva större välstånd måste vara det viktigaste. Eller hur? Då först kan det ju också bli något över för dem som inte har samma välstånd... Ingen kan ju låna för att ge bort det han inte har. Välståndet ger oss trygghet ger oss mat ger oss kläder ger oss värde som människor ger människovärde. När vi kan köpa blir vi lyckliga. Och köpa kan vi göra om vi har välstånd.
Så tänker jag ibland. Jag oroar mig inte för vad jag ska äta eller vad jag ska sätta på mig eller om jag ska ha tak över huvudet. De behoven är inte hotade. Jag vill ha mer. Inte bara så att jag klarar mig, utan jag vill ha mer. "Man måste vara om sig och kring sig om man ska få något i sig och på sig". När jag "fått i mig och på mig", går det av bara farten. Mer! Mer! Mer! Ha-begäret blir en makt som slukar allt. Det lämnar ingenting kvar. Allt går att äga.
Bekymra er inte för mat och dryck eller för kläder att sätta på kroppen. Är inte livet mer än födan och kroppen mer än kläderna? Se på himlens fåglar, de sår inte, de skördar inte och samlar inte i lador, men er himmelske fader föder dem. Se på ängens liljor, hur de växer. De arbetar inte och spinner inte. Men jag säger er: Inte ens Salomo i all sin prakt var klädd som en av dem. Bekymra er inte. Jesu röst. Vågar jag lyssna? Är han realistisk. - Nej. Det är han inte. Vad vet Jesus om ränteläge och om marknadens reaktioner. Han tycks ju inte veta mycket ens om blommor och fåglar. Dagarna i ända söker fåglarna efter flugor och frön. Och blommorna sträcker sina blad mot solen, medan de med rötterna söker efter vatten, så att de kan ha näring för en lång vinter och en ny vår. De bekymrar sig om vintern.
Fast det kanske inte är så han menar. Vi kan nästan se honom där han står tillsammans med lärjungarna ute på en äng i Gallileen. Det är vår. Översållat med blommor, som drar i sig vattnet ur jorden och sträcker sina blad mot solen. Över dem drar flyttfågelflockar mot norr. Någon har slagit sig ner i gräset och plockar. Fullt av liv. Strax skall hettan bränna allt det gröna. Det torra gräset skall färga landskapet gulbrunt. Men nu tar allt levande vara på tiden. Nu kommer de. Nu tar de emot för att blomma och sätta frö. Fåglarna är inte heller lata. De tar vara på tillfället. De lägger upp förråd, javisst. De har långt att flyga. Men för fåglarna och för blommorna är förråden inga självändamål. De samlar inte mer än de behöver, och det är inte samlandet som är målet.
Visst är det tillåtet att lägga upp förråd, men de får inte bli något självändamål. Gud vill sätta en gräns för ha-begäret som ständigt ropar Mer Mer Mer, och som tror sig kunna finna trygghet genom alla sina åtgärder, och med allt sitt samlande försöker inbilla sig att t.o.m döden ska stanna upp inför rikedomen. Girigheten, eller Mammon tar makten över oss. Då är det inte bara vi själva som blir slukade. Hela skapelsen är i fara. "Jorden har tillräckliga resurser för allas behov, men är inte tillräcklig för en enda mans girighet" har någon sagt. Mammons rike är krampaktigt. Ju mer dess bättre. Lite till kan Jag pressa ut. Lite mer kan bli mitt. Då kanske jag kan bli trygg. Krampaktigt håller jag fast det som är mitt och som jag förtjänat. Fruktan och Jag är nyckelorden.
Jesus talar om ett annat rike. Guds rike. Där är nyckelordet förtröstan. Se dig omkring! Allting är Guds. Det räcker till. Se din medmänniska. Se din förmåga, ditt arbete, dina resurser. Ge åt den som behöver. Ditt arbete är till för henne, liksom du själv får njuta frukterna av andras arbete. Guds rike är inte lättsinne, men det är "tryggsinne". Visst måste vi slita för vårt bröd, och oron kommer vi inte undan, men den behöver inte ta ifrån oss tryggheten att Gud har tillräckligt för alla. Det finns en mening i vårt slit, som går utöver oss själva. Vi är ju Guds händer som utför hans verk till andras glädje. Själva tar vi emot vårt dagliga bröd och allt det som gör livet värt att leva, som gåvor ur Guds hand. Så växer Guds rike, liksom blommorna som tar emot Guds gåvor i tacksamhet. Kanske kan Paulus erfarenhet då bli också vår: "Jag kan leva fattigt och jag kan leva i överflöd... Allt förmår jag genom honom som ger mig kraft."

15 e tref 1-97 (Avskedspredikan i Grängesberg 970907) Hgm
Se på himmlens fåglar, hur de oroar sig, och gör vad de kan för att överleva i en mödosam tillvaro. De fåglar Jesus pekade på, var antagligen fåglar som sträckte mot norr, mot nordliga skogar och stränder, från vilka de flytt för vinterstormar och köld och snö. Nu var de på väg tillbaka, och de stannade upp på vårgröna ängar och fält i Gallilléen, för att orka fortsätta sin månghundramilafärd.
Och Jesus säger att de inte bekymmrar sig för mat och kläder! Någon ornitolog är han uppenbarligen inte.
Fast kanske missuppfattar jag honom. Kanske är det inte den oro, som driver fåglarna att flytta, eller den oro som driver ekorrar och nötskrikor att samla föråd, eller den oro som driver oss att se till att vi har något att äta och sätta på kroppen när vintern kommer, som han vänder sig emot. För i så fall kunde vi lätt avfärda honom som antingen naiv eller också synnerligen livsfientlig. För ve den som inte har bekymmrat sig för vinterna när frosten bränt alla trädgårdar och när snön ligger halvmeterdjup. Den människan eller den fågeln får det inte roligt på våra breddgrader.
Nej. Jesus talar nog inte så mycket om det nödvändiga bekymmret för vinterförådet. Snarare om hur det för oss människor så lätt skenar. Vi nöjer oss inte med vinterförråd. Vi vill ha mer och mer, och vi lägger upp förråd och samlar tillgångar som om vi skulle kunna göra oss fria från livets utsatthet.
Men när hälsan tas i från oss. När vi inte har det bra med dem vi älskar och behöver. När vi ska dö. Då hjälper inte det vi har i våra lador.
Jesus talar om Mamon, våra samlade resurser, som vi tror ska hjälpa oss, som en avgud, Något som vi dyrkar och tjänar. Själva ser vi det väl oftast tvärt om. Att spara och samla för kommande behov, är något vi gör, för att det vi har samlat ska tjäna oss. Hjälpa oss, när vi behöver hjälpen, men Jesus har vännt på det. Det är vi som tjänar mammon. Vi blir inte fria och oberoende, utan binds, när vi fyller och fyller och samlar på oss mer och mer. När vi samlar för att slippa svälta den kalla vintern och den långa våren, då är det bra. Av det blir vi i mer oberoende och fria. Men när vi samlar och samlar och fortsätter att samla långt utöver vad vi egentligen behöver, då blir vi fångar av vad vi samlat. Så full av allt gott blir vår ryggsäck, att den trycker oss till marken.
När vi byggt upp ett rimligt förråd, då är det inte ännu mer välfylda förråd, som vi behöver. Då är det är något annat vi behöver: Tillit.
Förmågan att ta emot. Tro att det blir sommar också nästa år. Tro att världen ytterst ändå är tillkommen och buren av Guds kärlek. Tro att kärleken är den makt, som under livets virvlar bär oss. Då kan jag börja se realistiskt på Mammon, på det jag har eller skulle vilja ha. Inse att det inte är om det som livet handlar. Höra upp med att fixeras vid tryggheten i att äga, eller våndan i att inte äga. Byta perspektiv, så att jag också söker den Gud som inte jag skapar utan som har skapat mig och som för varje dag försörjer mig med allt det jag behöver. Jag behöver förmå mig att släppa taget och låta mig dras in i skyddslös livsgemenskap med Gud. Då kan nog livet bli djupt och meningsfullt igen.
Och Gud vet vad mänskligt liv vill säga. Innifrån. För Guds kärlek är inte bara den makt som bär oss och hela universum, och som kommer till oss med liv i varje andetag vi andas och i varje stycke bröd vi äter och varje klunk vi dricker. Gud har ju blivit en en oss. Har varit människa. Själv levt med oro och och med förtröstan. Själv varit utlämnad åt livet. Kännt kärleksfulla händer. Erfarit mörkret. Kännt ångesten. Varit i den. Hört den hånande hopen och förstelnade människors dom. Inget av det som vi erfarit, och som format oss och vårt skal, varken det onda eller det goda är främmande för Gud.
Gud vet vad det är att vara människa, på både gott och ont. Vet hur lätt det är att bli förstelnad. Han har kännt rädslan och sett bundenheten. Men han övervann allt det som binder oss. I honom övervann förtröstan rädslan, och han en som kunde vara öppen för Gud, öppen för världen öppen för längtan till det verkliga.
Gud har inte bara skapat oss och burit oss ända till nu. Han har också visat oss vad mänskligt liv kan vara, när förtröstan övervinner rädslan som snör in oss och snör av oss från livet och från Gud och bygger murar runt oss, så att vi inte längre når våra kära eller vårt eget innersta. Han har sett oss. Kännt allt och öppnat en väg till det nya perspektivet. Ut ur inkröktheten. En möjlighet att treva oss mot Gud som vi längtar efter.
Här vid altarringen, genom bröd och vin, vill han komma till oss. Innerligt. Nära. Vill lösa våra knutna Jag. Och när han kommer oss så nära, då vågar vi tro och förtrösta på att den makt som till sist bär oss och omsluter oss är Guds kärlek. Amen.
.... Nu får vi tillsammans uttrycka vår vilja att höra samman med Gud genom att stämma in i trosbekännelsen.

ing 176:2-4 Din sol går opp för ond och god
Grad 243:2-4 Att tjäna två herrar tillika
e pred 563:1- 4 Se på himlens många fåglar
Off 390:5-8 Ett enda mig nödvändigt är:
slut 266:1-3 Säg mig den vägen som drager till l

Skriftetal. 15 e tref 1-97 (970907) Hgm
I Faderns och Sonens....Ett är nödvändigt är rubriken i dag. Vi bekymmrar oss för så mycket. Så mycket som vi menar är viktigt. Och som kanske är viktigt. Men alla de viktiga sakerna vi har för oss, alla åtgärder vi vidtar, allt vi samlar för kommande dagar - dagar vi inte ens vet om de kommer, kan också hindra oss från att ta emot livet och från att se dem vi har omkring oss. Ge och ta emot. Det kan skärma av oss från Gud. Det är detta som är anledningen eller åtminstone en av anledningarna till att Jesus varnar för att fästa sig vid det materiella. Det är så lätt att fastna och bli blind för det som är verkligt och sannt.
Idag vill Gud komma oss nära, så att vi kan nå igenom vår rädsla, och känna tillit och leva. I allt som hör till denna gudstjänst, i förlåtelseorden, i stillheten, i orgelns brus och sångens ord och i Nattvardens bröd och vin, är det Gud som vill komma till oss. Tränga igenom vårt skal, så att vi kan känna den trygghet, som gör att vi vågar leva på riktigt, leva öppna för Gud, och för skapelsen och för dem vi älskar - och kankse också de andra. De som är nära och långt borta. Gud vill göra oss till levande människor. Det är gudstjänstens mening. Därför om vi är bundna, och avskurna från livet, inte längre är nära Gud, då får vi glänta på våra hjärtan och sinnen för Gud och be och bekänna.

15 e tref I. Meditation 20/9 98 18.00 Floda
Att välja handlar denna dag om. Välja mellan olika partier och kandidater. Vi har varit och lagt våra röster, med mer eller mindre engagemang. Är det ett viktigt val? Kanske - Kanske inte.
Jesus talar om ett viktigare val. Det som handlar om vad livet har för mening. Valet mellan Gud och det begränsade. Mellan Gud och mammon. Vi sitter ner en stund i stillhet inför Gud, och låter aningen få fäste i oss. Detta är inte allt. Det här som dagens val handlar om. Det här som så myckat av våra liv handlar om. Det är inte allt. Samlandet. tryggheten. Få det att gå runt. Eller verksamheten i kyrkan. Det är lika med den. Att vara uppskattad. Det är så mycket som är viktigt. Så mycket som måste göras.
Men själv livet. Vart tar det vägen. Vad är det som är livet. Finns det något innanför. Någon mening. Bakom allt buller och allt viktigt och allt som måste. Eller är det tomt. Är det däför som allt buller och allt jagande måste till. Därför att det är tomt.
Jesus kommer vår längtan till mötes. Det är inte tomt. Att vara människa är att vara skapad av Gud. Att vara önskad och sedd. Men människa på riktigt kan man bli först när man kan vila i sin skapare. När man slutar försöka skapa sig själv. Tar emot. Låter hjärtat vara fäst vid Gud. "Älska Gud med hela ditt hjäta, och hela din själ, med hela din kraft och hela ditt förstånd. "
Detta är valet: antingen samla kraft nog i form av pengar, hälsa, uppskattning, arbete, så att du med det kan säkra ditt liv, eller Fäst ditt hjärta vid Gud, och vet: Utom Gud finns inget att lita till. Inget som består.
Gud sviker inte. Är det sant? Det måste vara sant. Annars finns det inget att lita till. Annars är livet utan mening. För det andra är ju bara tillfälligt och så bräckligt. Det tar så mycket och lämnar så lite tillbaka. Och när den onda dagen kommer då är det alldeles bortblåst.
Gud hjälp mig lita till dig. Fäst mitt hjärta vid dig. Låt mig veta att Du förblir när allt förgår.

15 e tref 2 årg 950924 Gr-b
Det är lätt att känna igen situationen i Marta och Marias hem. Gästrna kommer. det är mycket som måste fungera. Duka. Göra det sista vid spisen. Skära sallad. Och så sitter systern bara där utan att göra någonting. Till råga på allt säger Jesus att det systern gör rätt som bara sitter där. Hur kan han säga så? Om den här berättelsen handlade om hur syskon är mot varandra, då hade vi inte haft så mycket att lära av den. Men nu är det nog något annat den i första hand handlar om.
Marta hade bjudit Jesus hem till sig. Nu ville hon göra det allra bästa för att det skulle bli en lyckad fest. Hon ville vara en bra värdinna. Hon tyckte om att känna uppskattning för vad hon gjorde. Hon visste sin roll och hon var duktig i den. Och hon ville inte göra Jesus besviken. Kanske hon samtidigt skämdes för sin syster, som gjorde bort sig så. Inte kunde väl en kvinna som hon sitta ner vid Mästarens fötter. Mitt bland alla dessa män och pojkar. Vad skulle Jesus tycka om det. Bäst att säga till. Visa att hon i alla fall viste vad som var skick och sed.
Men Jesus överraskar Marta. Han tillåter det hon inte kan tillåta. Maria att lyssna till hans ord. Att stanna upp. Stillheten och sökandet efter Gud är inte något bara för religiösa specialister. Alla behöver det. Det är inte bara mat och dryck som är viktigt. Också den effektiva Marta skulle behöva sitta ner och tänka och lyssna.
När Jesus svarar Marta, träffar han djupt inne i henne. "Du gör dig bekymmer och oroar dig för så mycket men bara en sak behövs. Maria har valt det som är bäst, och det skall inte tas ifrån henne."
Det träffar oss också och vi vill protestera: Hur skulle det se ut om alla gjorde som Maria. Då skulle ingenting bli gjort. En värld av drömmare. Många saker är det som behövs. Först lär man väl se till att man kan få något i sig och på sig. Sedan, om man hinner, kan man väl börja fundera på det där andra, med Gud och själen. kanske reagerade Marta så också. Det får vi inte veta.
- Jesus vet att det är många saker som måste göras. Det är inte det det handlar om. Att bli världsfrånvänd drömmare. Det handlar om varför man gör det man gör. Om vad som får oss att känna oss betydelsefulla och viktiga. För Marta var det att vara duktig husmor. Att vara god värdinna. För oss kanske det är andra saker, men de flesta av oss strävar efter uppskattning och respekt. När vi får det, då känner vi att vi är någon.
Men hur går det för Marta den dagen då hon inte längre kan laga någon mat, och inte längre någon vill komma hem till henne. Eller om hon skulle välta grytan. Den som hon skulle bjuda sina gäster på.
Hur går det för oss när vi förlorar arbetet, när ekonomin rasar samman, När familjen inte fungerar. När vi blir sjuka eller gamla. När vi inte längre har det som vi fick uppsakttning för?
Maria har valt det som är bäst, och det ska inte tas ifrån henne. Också Maria har saker. Också hon kan. Men för henne är inte det grunden för att hon ska känna sig värdefull. Hon behöver det inte för att känna att hon är någon. Hon vet att hon redan är accepterad av Gud. Där har hon sitt grundläggande värde. Gud har inte skapat någon värdelös. Därför behöver hon ingen duktighetsfasad. Allra minst inför Jesus.
Var sak har sin tid. Visst är det mer än en sak som behövs. Men som grund att bygga självbilden och självtilliten på, duger bara en sak. Något som inte en dag plötsligt är borta. Gud och hans ord som säger: Du är skapad till min avbild. Därför är du värdefull. Så gå nu och gör det som måste göras. Gör det som en fri människa, med glädje. Inte för att förtjäna det du redan har.

15 e tref 3-96 pred hgtj i Gr-b
Där vi har vår skatt, där kommer vi också att ha vårt hjärta.
De här orden kan träffa oss på olika sätt. De kan påminna oss om hur ofta vi glömmer vad som är verkligt viktigt, och ägnar vår kraft åt det som bara har tillfälligt värde. Saker och pengar istället för relationer med våra närmaste, med andra människor och med Gud. Vi kan tänka på hur ägandet så lätt och så ofta blir ett tvång som binder oss.
Men jag tror att vi känner vår bundenhet också utan predikan. Vi vet, och vi längtar efter den frihet i förhållande till det materiella, som vi inte vet hur vi skall nå. För verklig rikedom består inte av pengar eller egendomar utan om att vara öppen mot andra, om att ge och ta emot, om att vara förankrad i tillvarons grund. Öppet, tillsammans med Gud och människor, blir livet en rikedom.
Därför är det så att verklig rikedom kan man inte äga eller förfoga över. Den är ett förhållningssätt, ett flöde, ett möte när djupen öppnar sig, buren av erfarenheten av det oväntade och överraskande. Sådan är den verkliga rikedomen.
Men det är något i oss människor - i de flesta av oss i alla fall - som gör att vi vill konkretisera. Försöker fånga flödet i ord. Gömma undan, spara. Försöker urskilja rummet där mötet skedde, för att kunna återskapa det, och återskapa mötet. Kunna visa någon annan rummet där vi möttes. Där vi kände rikedomen i att vara till. Hur ofta fann vi inte sedan rummet, men inget möte.
Den kristna traditionen förvaltar mängder av sådana rum. Rum där tillvaron har öppnat sig. Där människor blivit delaktiga i möte med livets yttersta mening.
Vi håller kvar vid dessa längtans rum - böner, texter, liturgier - men finner dem så ofta tomma. Vallfärdar, men den som de mötte är inte kvar, och deras bild av den de mötte, har bleknat och säger oss inget. Gudstjänsten, bönerna, bibeln - kyrkans skatter har också blivit angripna av mal och mask. Bilderna har blivit bleka, eller tomma så att vi inte längre känner igen livets Herre i dem.
Kyrkan är rik. 2000 år av gudsmöten, har givit så mycket erfarenhet att lära av, så många rum och bilder och kraftfulla ord. Ett väldigt arkiv. Och den som ger sig tid att leta sig in genom laburinterna, kanske ska finna att det ibland verkligen kan spira liv ur avlagringarna.
Men detta arv som vi förvaltar är inte kyrkans skatt även om det nog attlför ofta uppfattas så. Arvet, allt det våra förfäder stridit för och kämpat med anses ofta som omistligt. Hur ofta har det inte sagts att det är i historien, i traditionen, i det vi har bakom oss, som identiteten finns.
Men allt sådant förstörs av mått och mal, och tjuvar bryter sig in och förstör. Det är helig mylla, men ingen skatt. Och ibland kan också verkligen liv spira ur den.
Kyrkans verkliga skatt är evangelium. Ett budskp till oss alla att innanför ytan är Någon som älskar, som väntar och längtar. Som önskar just oss. Inget hinder är ogenomträngligt. Inte vår bundenhet. Inte vår kyla, inte avståndet. Längtan skall nå sitt mål. Din och hans.
Mötet är vår skatt, och den kan aldrig ägas. När mötet verkligen sker behöver vi inga bilder, och utan möte är varje bild meningslös och tom.
Och ändå, paradoxalt nog, saknar inte bilden betydelse. Den som bär med sig en bild av sin älskade, gör det inte för att han tror att han genom bilden skulle kunna möta henne, men bilden är en påminnelse om samhörigheten. Den frammanar minnet och tänder längtan att åter komma nära. Den lilla pappersbiten rymmer längtan. Bilden kan bli nästan hur sliten och oigenkännlig som helst. Den väcker hans längtan efter allt det hos henne, som inte den lilla slitna pappersbilden är. Verkliga ögon, som ser. Läppar, kropp, ord och närhet.
Så är det också med trons bilder och ordbilder. Vi säger Gud fader. Herre, frälsare, hjälpare, konung. Det är inga beskrivninger. Bara bilder som hjälper oss minnas, hålla vår längtan levande, tills det plötsligt öppnar sig.
Bilder är bra men bara så länge de är fylda av längtan. När de kallnat är de utan värde, och när vi förväxlar bilden med verkligheten är de farliga.
En dikt:
Alla som söker dig frestar dej,
och de som finner dej binder dej
vid bild och åtbörd.
Men jag vill veta dej
som jorden vet dej;
när jag mognar mognar ditt rike.
(Rainer Maria Rilke, ur Pilgrimssånger i tolkn. av A Frostenson gmSKT 1993 s.365)
Trosbekännelsen, är en bild. Kanhända mycket sliten och maläten. Med penseldrag vars mening vi inte alltid känner igen. Ändå, tror jag den är full av vår längtan efter honom som vi inte kan vara utan.
Därför får vi stå upp och tillsammans ännu en gång betrakta den - i längtan.

Vi tror på Gud...

Ing 79:1-3 Gud är mitt ibland oss.
Grad 243:1-(6) Vi kristna bör tro och besinna
f pred -
e pred 530:1-4 En dunkel örtagård jag vet
slut 595:3-4 Om här vår själ ej lyftes fri

16 e. Tref.1 årg. Döden och LivetPredikan i Grängesberg.Hgtj. 18/9 1994
Du ska dö! Ett rop från någon i en gangsterfilm? Nej! Du ska dö! Det gäller varenda en av oss. Ändå tränger vi så ofta undan det oundvikliga ur medvetandet. Och inte är det så konstigt. Vi vill inte dö. Döden är ond. Döden är ensamhet. Ensamma dör vi. Ingen kan längre följa oss. Eller när någon av de kära tas ifrån oss. Hur ensamma blir vi inte då? Att stå vid gravens kant och se den kära firas ner, bort ifrån oss. Ensamhet. Gravens mörker som slukar oss alla. Den sliter oss ifrån varandra. Den kastar oss in i ensamheten.
Ändå är all död inte ond. Det finns död som kommer som en befriare, som det står om Isak: " Han levde i 180 år. Därefter gav Isak upp andan och dog och blev samlad till sina fäder, gammal och mätt på att leva."
Eller vi lyssnar till biologerna om dödens princip. Om inte döden funnes, så skulle inte livet ha kunnat utvecklas, konstaterar de. Generationernas ständiga växling är grundförutsättningen för att livet skall kunna utvecklas och anpassa sig. Någon har sagt: För var och en som föredrar livet som människa framför livet som amöba, måste döden framstå som en vän.
Eller vi lyssnar till Cæsars slav som viskar: "Kom ihåg att du är dödlig" . Döden är en gräns för mänskligt övermod. En gräns för girigheten, som äter upp och förtrycker. Det finns en obetvinglig gräns för Roms kejsare och för oss: Döden. Vi måste ta vara på dagen, och på varandra. Dagarnas antal är begränsat. Framtidsplanerna kan alltid på ett ögonblick göras om intet. Somliga påstår t.o.m att utan döden vore livet outhärdligt. Kanske har de rätt. Jag vet inte.
Döden är nog inte bara ond. Inte bara en fiende. Åtminstone inte sedd på avstånd. Sedd som princip. Ändå gör den så ont och sliter sådana sår av ensamhet och förtvivlan.
Så var det för Marta och Maria där i Betania också. Deras bror var död. Var höll Jesus hus i de dagarna när Lasaros låg på sitt yttersta. När han verkligen behövdes. I nöden är han inte där. Frånvaro när vi längtade efter närvaro. Nu äntligen är han här. Vad hjälper det. Jesus gråter, som vi. Också han är förtvivlad. Hans vän Lasaros är död. Jesus gråter med oss.
Så sker tecknet eller undret. Det som inte händer vid andra gravar, inte vid våra gravar. Lasaros kommer ut. Tillbaka bland de levande igen. Vad är detta? De döda är döda och skall vara döda. Så är det. Alltid, utom vid Lasaros grav. Varför?
Johannes, evangelisten som berättar, han berättar om sju underverk, eller tecken som Jesus gör. Alla berättas, först och främst därför att de säger något om vem Jesus är. Med den berättelsen vi fått höra idag, vill han säga att Jesus faktiskt är Herre också över liv och död. Jesus är ju Gud som blivit människa. Och Gud är Herre över döden. För Gud är inget omöjligt, inte ens att uppväcka en död. Jesus är inte främst en undergörare från ett annat land och från en annan tid. Lasaros kan ha blivit hur uppväckt som helst. Vad hjälper det oss? Ingenting. Något att spekulera omkring om det skett och hur det kunde ske, men ändå inget som på allvar angår mig.
Vad det egentligen handlar om är något annat och mycket större. Det handlar om Jesu egen död och hans grav. Jesus, han som är Gud själv, född som en av oss. Han dog också och blev lagd i en grav, precis som alla andra. Gud själv dog och blev begravd. Han har han gått före oss. Inget mänskligt är främmande för honom längre, inte ens dödens mörker och ensamhet, som skrämmer oss. Själv drabbad. Själv dödad. Så fullständigt har Gud blivit ett med sin skapelse, och med mänskligheten, med oss, så att han, lät sig dödas! Inte ens en god död, som Isaks, utan den värsta sortens död. Hånad, misshandlad, utstött, ensam. Död i förtid. Döden när den är som ondast. Bara ond. oförsonlig. Han gick före oss in i döden, ner i graven. Han har varit där.

Påskmorgon! Uppståndelse! Han uppstod, förvandlad. Evigt närvarande. Han röjde en väg upp ur graven. En hoppets väg för oss. Inte ett hopp om att likt Lasaros få leva ännu några år, utan hoppet om att Gud är med oss alltid. Ser oss med omsorg. Att nederlaget kan vändas i glädje. Att Gud både kan och vill låta den blomknopp som frös, få slå ut i blom, och låta den människa vars liv det aldrig blev något med, få bli det Gud hade tänkt. Nytt liv där allt hopp var ute. Det är uppståndelse. Uppståndelse finns både efter döden och här och nu. Kristus är uppstånden mitt ibland oss. Han säger till oss: "Se jag gör allting nytt"! Döden, förtvivlan, mörkret finns kvar, men det är genombrutet. Kristus är uppstånden!

16 e tref. 2-98 Floda
Jesus uppväcker en död. Vad har det med oss att göra. Om det vore så att döda kunde uppväckas, Att det var något vi kunde hoppas på när vi står vid våra döda, då hade det varit ett fantastiskt budskap. Men så är det ju inte. Visst kan det hända att svårt sjuka mot vad man kan tro, blir friska, att döden övervinns. Visst händer det att död på ett annat sätt: själslig död, övervinnes. Död kärlek och förtroende som dött. Att sådant väcks till liv: det händer ju, och också det är under. Men att en död står upp: sådant händer inte. Inte våra döda. Det hjäper inte hur mycket vi ropar på Gud att någon ska komma tillbaka. Den som en gång dött - dött på riktigt - kommer inte tillbaka. Om det hände i Nain på Jesu tid eller i Betania, vad har det då med oss att göra. Berättelser för att kittla vår fantasi. Ja visst. Men gott budskap för oss? Evangelium. Hur då?

Det är som två tåg möts: liktåget möter livståget. Vi ser inte ofta några liktåg längre, men för inte alls särskilt länge sedan, så bar man kistan med den döde från hembyn till kyrkogården. Och släkt och grannar gick tillsammans för att hedra den döda. Man strödde granris på vägen och man var högtidsklädd i svart. Ungefär på samma sätt gick det till på Jesu tid.
Liktåget kan vara en bild för jordelivet. En väl pessemistisk och dyster bild kan man tycka, men en realistisk trots allt. Vi vandrar mot graven. Vi vandrar dit med våra anhöriga och en gång ska de vandra med oss. Till graven ska vi alla. Och döden gör ont. Den sliter sönder de viktigaste banden vi har. Denna gång var det en kvinna som var änka. Först hade hon följt sin man till graven och nu var hon tvungen att också följa sin son dit. De viktigaste människorna i hennes liv, hade döden slitit ifrån henne. Ingen står emot den - bara tillfälligt kan den besegras. Tillslut hinner den alltid i fatt oss. Det hjälper inte att tränga bort den, låta andra ta hand om den. Osynliggöra den. Liktågen slipper vi se varje vecka. Och sjukhus har vi och begravningsentrepenörer, som tar hand om döden. Men försvinner gör den inte. Dödligheten är lika stor nu som någonsin. 100%. Vi går mot döden var vi går och snart skall den oss hinna. Ingen är så stark, eller så frisk eller så rik att han rår på döden.
Och döden har en kamrat. Synden, eller egoismen eller inkröktheten i sig själv, eller girigheten. Att kämpa för att att behålla livet är gott, men när det går över en gräns är det inte längre gott. Döden är ond därför att den bryter relationer. Sliter människor från varandra. Men egoism och girighet, girighet om pengar eller om människor bryter också relationer. Framför allt bryter den relationen till Gud, eftersom allt mer intresse riktas mot det som man själv tror sig kontrollera - bankkonto, barn eller vad det nu kan vara, och mindre mot Gud.
Egoismen och girigheten, ha-begäret leker ringlek med döden. De står visseligen mot varandra, men förstör båda relatiorena, som gör livet meningsfullt och rikt. Detta är livet i liktåget - våra liv.
Men Gud, som visseligen skapat livet så här, är inte färdig med sin skapelse. Människan är inte färdig. Att vara människa är inte att bara leva under dessa dystra förutsättningar.
Liktåget möter livets tåg. Jesus kommer där på vägen. Gråt inte. Ord av liv. Unge man jag säger dig: stå upp! Men ingen kan väl befalla över döden? Ingen står över döden.
Jo faktiskt. Kristus, som är Gud som har blivit människa. I Kristus skapas människan om till något annat. Något bortom det biologiskt begränsade, bortom döden och bortom synden - egoismen.
Jesus uppstår efter döden och graven till ett annant liv. Han går igenom döden. Han förblir människa, men ändå annorlunda än vi. Ett liv utan död, utan synd, och i fullkomnad gemenskap med Gud.
Sådant är det liv Gud skall skapa oss till. Och han börjar redan nu. Gudsgemenskap, kärlek. Det som sammansammanfattas i dubbla kärleksbudet. Det hör till det nya livet redan här.
En gång ska det bli fullbordat. Dödens tåg skall förvandlas till livets när Jesus Kristus, den uppståndne uppväcker oss till det liv som aldrig kan dö. Då skall Gud vara allting.

308:1-3 När jag lever har jag dig
629:1-3 Så kort var den fröjd som
204:1 Kornet har sin vila djupt
253 O giv oss, Herre, av den
395 Tyst, likt dagg som falle
313 Min Frälsare lever, jag v

16 e tref (2 årg ev text) Familjegtj. (juniorerna) 22/9 96
Just så här skulle vi ibland önska att det blev, när döden drabbar oss. Att någon kommer och ställer till rätta igen. Vi skulle vilja att det inte vore på riktigt. Att livet får fortsätta som vanligt.
Någon gång under ens uppväxt, inser man att döden finns, och att den finns inte bara som ett undantag. Att den gäller varenda en av oss. Att det inte bara finns ett "Innan jag föddes" utan att det också skall finnas ett "efter mitt liv. När jag är död". Att ta till dig detta gör ont, men det är nödvändigt. Vi har knappast något alternativ.
Berättelsen om hur Jesus uppväcker en död, ska vi inte använda som ett sista hopp, om att kanske ändå kunna slippa undan. Också den här unge mannen skulle ju dö igen.
Döden kan skrämma oss på flera sätt. Både detta att vår tid är begränsad, och att det finns ett "efter livet". Att allt inte skall vara som det alltid har varit. Men också rädslan för att någon av dem man tycker om och behöver inte skall finnas längre. Detta är svårt och därför pratar vi inte så ofta om det, utan tror att vi kanske kan försöka glömma tanken på döden. Men att vara tyst tror jag bara innebär att vi får vara ensamma med våra tankar, och till slut tror vi att det bara är vi själva som tänker på döden men så är det inte.
Jag vet att det inte är lätt, men tänk om vi kunde ge varandra tillfälle att samtala med varandra om döden och våra tankar om den.
Överskriften för den här söndagen är Döden och livet. Det är på sätt och vis en konstig ordning på orden. Borde det inte vara livet och döden? Först kommer livet sedan döden. Varför står det då döden och livet?
Det har med det som är kristendomens tro och hopp att göra. Döden är inte det slutgiltiga. Det finns något mer. Gud är den som faktiskt har liv och död i sin hand. Jesus visade det. Inte främst genom att han uppväckte en död, som vi fick höra om, utan framförallt genom att Han själv uppstod från de döda.
Hans uppståndelse var till ett liv, som inte var av samma slag som det vi lever nu, utan på ett sätt så att han inte dör igen.
Jesus uppstod för att kunna vara tillsammans med oss, fastän osynlig, för alltid. Det är vår kristna tros övertygelse. Dö måste vi visserligen förr eller senare, med det är inte slut med det. Det finns något mer, och framför allt är Gud med oss, Kristus den uppståndne är med oss. Vad som än händer, antingen vi lever eller dör tillhör vi honom. När vi blir rädda för döden, vår egen och deras, som vi har omkring oss, så får vi med tanken och i stillheten söka oss till honom, Jesus som visat att döden inte är det sista. Amen
ing. 25:- Högt i stjärnehimlen kan vi dig ej finna
e pred 308:- När jag lever har jag dig
slut 248:- Tryggare kan ingen vara


Pred 17 e tref 1-97. Hgm Mockfjärd 970921
Finns det någon rättvisa egentligen? I den här världen är det ofta rätt dåligt med rättvisan. Det är så ofta det går den som gör ont väl, och så ofta som den som gör rätt blir utan tack. Förtryckare och utsugare runt om i världen, dem går det alltför ofta väl, men människor som inte utnyttjar andra, som inte roffar åt sig, de får leva fattigt. Det är frustrerande. I ett orättvisare samhälle än vårt blir frågan ännu mer brännande. I en tid av våld och förtryck blir den akut. Vi har kanske lite lättare att inbilla oss att det ändå inte är så skriande orättvist. Åtminstone när vi är på gott humör?
På Jesu tid, och ett par århunmdraden före honom, hade det bland judarna varit brännande. Så mycket förtryck och orättvist övervåld hade de upplevt. Så mycket meningslöst dödande av goda och älskade människor hade de sett, att frågan om rättvisa var ofrånkomlig. Men hur skulle de kunna få rättvisa när de var döda. Och tanken växte sig starkare: Gud måste ge dem upprättelse efter döden. Det måste komma en rättvisans dag för alla, för både levande och döda De konservativa sade att det gör det inte. Enligt de gamla skrifterna, lever vi här, men sedan är vi döda. Men många sade: Om Gud är rättvis och livet så orättvist, som det är, att det går den onde väl och den gode illa, då måste det finnas någon rättvisa i ett annat liv. Denna orättvisa värld kan inte vara den enda. Gud kan inte låta det vara så här för alltid.
Jesus stod i den grenen av judendomen som trodde på uppståndelsen, och på en dom efter detta livets slut. Berättelsen om Lasaros och den rike mannen är en berättelse som hör hemma i det sammanhanget. Orättvisan skall få ett slut.
Den som levt i fattigdom och i förnedring ska en gång få erfara verklig trygghet. Men den som levt rikt och bekymmerslöst, och inte tagit ansvar och inte se sina möjligheter att ge en fattig livsmöjlighet och att bli kvitt sin förnedring, skall inte han själv bli förnedrad och fattig?
Hur ironiskt då att denna tro på en rättvisa efter döden i judendomens och kristendomens historia blivit ett sätt att få människor att stanna i sin fattigdom. Bed och försaka. Var nöjd med din fattiga lott. I himlen är det annorlunda. Religionen som ett opium för folket. Det som skulle vara en tröstefull tanke blir ett medel att upprätthålla orättvisorna. Oftare ett skäl för den fattige att tiga still än för den rike att omvända sig.
Men vem är det som ligger vid vår port. Lasaros, han som låg vid den rike mannens port, blev nog aldrig riktigt sedd. Lasaros fanns där, men han var ingen som han behövde bekymmra sig om. Ingen vars historia han hade anledning att lyssna till. Ingen vars drömmar och förhoppningar han hade någon anledning att fråga efter. Den fattige Lasaros var vid hans port, men ändå så långt borta att han inte blev sedd. I en annan värld.
Lasarus utanför vår port det är någon, som vi inte har tänkt på som en verklig medmänniska, en med eget namn och egna tankar och drömmar. Tittar vi efter Lasarus, så ska vi upptäcka honom. Annars inte.
Men om vi upptäcker honom, hur gör vi då? Kan vi, vågar vi fråga efter hans historia. Höra hans drömmar. Ge något av oss själva till en ensam. Vågar vi se den som är osynliggjord, eller är vi rädda. Främlingen, den osynlige är inte alltid ofarlig. Hans berättelse är inte alltid ofarlig.
Jesus antyder att Lasarus, den hopplöse som vi inte ser, på något sätt är han själv. Han antyder det i denna berättelsen. I andra är det tydligare. Jag var hungrig och ni gav mig att äta. Jag var törstig, jag frös, jag satt i fängelse. Vad ni har gjort mot dessa mina minsta det har ni gjort mot mig. När vi ser människan vi inte vill se och vars historia vi inte vill höra, då är det en Kristus vi står inför, en kristus vi väljer att inte se. Men det är en långfredagens kristus. Slagen av livet. ensam. utan hopp. Utan Gud. I förtvivlans mörker. Och vi vill inte ha det. Vi vill inte bli indragna. Vi vill inte, också vi känna hanns förtvivlan och frustration inför sin maktlöshet. Därför inbillar vi oss att det är en oöverstiglig klyfta mellan Lasaros och oss. Att hans berättelse inte kan vara vår. Jag är rädd, och ägnar mig åt mitt. Jag behöver inte mer oro. Jag vill inte ha någon annans ångest. Låt mig vara ifred.
Finns det något som kan få oss att ändra oss. Skulle det hjälpa om någon av dessa vi inte sett skulle komma åter från de döda. Skulle vi omvända oss då? Skulle vi börja se då? Nej! Varför skulle vi det.
Eller? Frågan är väl om vi skulle se Lasaros bara för att han återvänt till livet.
Eller kanske skulle vi ändå? Om vi kunde tro på det. Om vi kunde tro att förtvivlan, hopplösheten, misströstan, ensamheten på något sätt blev genombruten. Ja, inte ensamheten och tomheten och förtvivlan i största allmänhet, utan vår egen. Genombruten av någon som ser oss, frågar efter vår historia, bryr sig om våra drömmar, de som det aldrig blev något av. Om vår död blev genombruten. Då kanske vi skulle våga? Om vi kunde känna den tillit, att någon bär oss vad som än händer. Då kanske vi kunde våga se den andra Lasarus som bara hundarna bryr sig om. Lasarus och hans historia.
Det finns en som kommit tillbaka från de döda, och som möter oss. Just oss. Den uppståndne Kristus. Han kommer från långfredagens hopplöshet och mörker. och är mig nära i mitt mörker och i min maktlösa frustration. Gud är större! Gud är närmare! Gud är med oss! Ja faktiskt. Och en tillit kan växa fram. En tro. Ett litet ljus som bryter sig igenom min rädsla och ensamhet. En blick som känner mig och förstår mig och som vill mig väl. Ett slags bekymmerslöshet som ger mod att se och höra. Han som kommer från de döda möter oss idag. Var och en som vill vara med. Nära. Genom bröd och vin med tillit. Innerligt. Han ser och hör just oss. Ger sig själv åt just mig, åt var och en av oss.
Ja Gud, se oss, hör oss, kom till oss. Vi är rädda. Vi behöver dig. Låt inte hundarna längre vara de enda som bryr sig om att slicka våra sår. Gör oss hela och orädda.


Skrift 17 e tref 1-97. Hgm Mockfjärd 970921
I Faderns och Sonens...
Gud eller världen är rubriken på denna söndag. Gud eller världen. Det är Johannes som har formulerar uttrycket, men det leder tankarna lätt fel. Han vill varna för att fästa sig vi det man äger eftersom det inte är någon hållbar grund. Det ger en falsk trygghet, som alltid visar sig svika, när livets verklighet tränger sig på. Visst ska vi pröva oss själva. Litar jag på Gud eller på det jag äger i världen.
Fast i texterna till denna söndag handlar det minnst lika mycket om hur nära skapelsen och det mänskliga är till Gud. Hur oskiljaktiga Gud och världen är. Guds kärlek hör samman med människokärlek. Mötet med Gud hör oskiljaktigt ihop med mötet med människan. Gud möter oss genom människor och vi möter Gud genom människor.
Därför måste våra brustna relationer till världen, till skapelsen och till människorna, bli helade samtidigt som vår relation till Gud. Guds relation till oss och vår till honom upprättas och fördjupas samtidigt som vår samhörighet med andra människor blir djupare och starkare och mer engagerad.
När vi i förlåtelsen och i Nattvarden kommer närmare Gud, när Guds kärleks blick når fram till oss, då viker rädslan och det blir möjlighet för oss att utan rädsla se andra människor. Det är detta som sker i förlåtelsen och i nattvarden. Låt oss därför bli öppna för Gud. Låt oss ta emot. Låt oss be och bekänna.

ing 28:1-4 Så älskade Gud världen all
grad 590:1-3 Som källor utan vatten
e pred 96:1-4 Öppna mig för din kärlek
off 75:1-3 När vi delar det bröd som han oss ger
slut 288:1-4 Gud, från ditt hus, vår tillflykt

Predikan 18 e tref 15/10-95 Grangärde Högm.
Vad väntade sig den rike ynglingen egentligen av att träffa Jesus? Antagligen inte vad det blev i alla fall. kanske kom han för att få höra något uppbyggligt eller tänkvärt. Kanske för att få något som kunde hjälpa honom att leva, som kunde ge tröst eller som kunde väcka engagemang. Något som kunde föra honom närmare Gud.- Eller också kom han av nyfikenhet för att få se och höra den omstridde läraren.
Jesus tar honom på allvar, men på kanske för mycket allvar. Det ord kan fick måste ha känts som om han hade fått en kniv stucken i sig. Han ville ju få veta att han var på rätt väg. Att han inte behövde oroa sig. Att han skulle fortsätta att be och gå i synagogan och vara en god människa, och hjälpa sin nästa. Jesus tog fram budorden. Inte några svåra, utan några av de tio Mose fått av Gud på Sinai. Inte dräpa, inte bryta äktenskap, inte stjäla, inte vittna falskt, inte missakta far och mor. Att vara anständig mot sina medmänniskor helt enkelt. Det hade han varit. Men att få evigt liv måste väl kräva något mer. Nu skulle han av Jesus få höra, det som religiösa lärare brukar säga. Att det är viktigt att be, att gudstjänsten i synagogan, i templet, och hemma är viktigt. Och Skriftstudierna. Reningarna... Han förväntade sig att få höra det. Jesus såg igenom. Förstod vad han ville höra, men det var inte det han behövde höra. Allt det där visste han ju redan.
Som en blixt träffar Jesu ord. Gå bort ock sälj allt du äger och ge åt de fattiga. Men... Men det är ju omöjligt. Hur ska det då gå. Jag har ju... Jag kan inte... Mitt hus... Mina böcker... Men... Men det är ju Guds gåvor. Det går ju inte. Vad skulle mina föräldrar säga. Mina vänner. Och min hustru hur skulle det gå för henne. Nej det går inte, nej helt enkelt går det inte.
Han inser att han sitter fast. Precis som vi som hör Jesu ord idag måste inse att vi, de allra flesta av oss, sitter fast. Jesu ord till den rike mannen avslöjar oss. Vi kan inte göra oss fria.
Tänk om han istället hade sagt hjälp de fattiga. Ge dem av ditt överflöd, så skulle han ha gjort det. Och om han hade sagt det till oss, så hade vi kunnat lägga en större slant än vi tänkt oss i kollekthåven och kanske t.o.m fyllt i en postgiroblankett till Lutherhjälpen när vi kommit hem, och känt att vi var på rätt väg.
Men han säger inte det. Han säger det omöjliga. Gå och sälj allt du äger och ge åt de fattiga. Kom sedan och följ mig. Inför sådana ord kan man bara ge upp. Det är verkligen lättare för en kamel att komma igenom ett nålsöga än för mig att komma in i Guds rike.
Men vad är det då som är problemet med att ha jordiska rikedomar. Det är ju Guds goda gåvor. Är det inte min skyldighet att förvalta dem efter bästa förmåga. Är det inte det? Jo, det kan det vara. Att alla skulle sälja allt de ägde och ge det till de fattiga, skulle inte lösa några världsproblem. Vem skulle t.ex köpa det vi hade. Och vem av de"fattiga" skulle bry sig om att odla sin jordlott och utföra sitt illa betalda arbete om alla slogs om att få ge bort sina rikedomar till honom. Jesu ord är inte avsedda att bygga ett samhälle på. I den första kristna församlingen i Jerusalem försökte man visserligen. Men snart var alla tillgångar uppätna och man var hänvisad till gåvor från andra delar av den framväxande kristenheten.
Nej någon samhällsordning är det inte som Jesus skisserar. Han sätter fingret på en av våra ömmaste punkter. Hans fråga gäller det första budet. Du ska inga andra Gudar hava jämte mig. Också om vi varit hederliga och goda människor och vinnlagt oss om att följa bud och påbud, så brister vi när det gäller det första av buden. Hans egendom, hans sociala status var hans gud. Det var på det han förtröstade när allt kom omkring. Inför Jesu ord kanske också vi måste erkänna att vi också dyrkar en annan gud. Vi kan hänvisa till vårt ansvar, men til syvende og sist sitter vi fast. Det är i en annan guds rike vi hör hemma. "Vad ska jag göra för att få evigt liv" Svaret är "Byt rike". -Men medborgarskap kan man inte ta sig. Det kan man bara få. För människor är det omöjligt att komma in i Guds rike, menför Gud är allting möjligt.
Strax innan dagens text börjar finns den välkända om Jesus och barnen. Den som vi läser vid dopet. "Den som inte tar emot Guds rike som ett barn, han kommer aldrig dit in. Barnet förtjänar inte livet. Det tar emot. Självklart. Därför kan det växa och formas. På samma sätt med oss. Genom att ta emot av Gud, kan vi växa och formas in i hans rike. Idag är en dag då vi får ta emot. Strax bjuds vi till hans heliga nattvard. Genom den vill han ta plats i våra hjärtan och så forma oss och låta oss växa för sitt rike.

Skriftetal: 18 e tref 15/10-95 Grangärde Högm.
I Faderns och Sonens ...
Jag kan vittna om ivern i deras gudstro, men de saknar den rätta insikten. De har inte förstått rättfärdigheten från Gud utan hävdar sin egen.
Jag vet inte om Paulus skulle om oss säga att han kan vittna om ivern i vår Gudstro, det är knappt så att jag tror det, men dessvärre är nog orden om att inte ha förstått rättfardigheten från Gud tillämpliga på oss också. Paulus kamp och sorg var att hans eget folk, judarna inte kunde eller ville förstå att en ny väg utan de judiska traditionerna kunde ge samma hemortsrätt i Guds folk. Skulle allt som de gjorde. Alla deras riter vara till ingen nytta om vilken ociviliserad hedning som helst skulle ha samma hemortsrätt hos Gud som de. Det är något motbjudande i det. Något som stör. Det måste väl ändå vara skillnad.
Vi har också rättfärdighetsramar, som kan vara väl så trånga. Goda anständiga skötsamma människor ska uppmuntras. För dem är kyrkan och samhället. För dem kan vi ställa upp. Men hur tänker vi inom oss om dem som är utanför anständighetens ramar. Skinhuvuden, invandrarungdommar som skapar sig respekt med vapen. Som inte bryr sig om skolan, eftersom de vet att de aldrig kan ta sig fram där. Vi känner dem kanske inte. Här i Grangärde finns de inte, men vi möter dem genom massmedia, och vi tänker om dem. Vad tänker vi. "Att det inte får löna sig att vara värsting". Att de måste få känna på vad som gäller och vad som händer om man bryter mot det? Kan det vara så att Gud som ger för intet och som inte vill att någon ska gå förlorad har anledning att sörja över att vi stänger våra hjärtan. Att vi inte vill veta av dem som inte har något annat än sin egen frustration. Som vet att de inte har någon plats och inte ska komma att få någon heller. I så fall får vi nu bekänna inför Gud vårt förakt och våra snäva gränser, och vår trånga rättfärdighet. Guds förlåtelse kan öppna våra hjärtan och göra dem levande. Låt oss be och bekänna.

Ing. 177:1-3 Pris vare Gud som låter
Grad. 243:1-3 Vi kristna bör tro och besinna
f. pred. 565:1-2 Gå varsamt min kristen
e. Pred. 646:1-5 Grip du mig helige
Off. 394:1-3 Kläd dig själ
Slut. 177:4-5 Och salig är och bliver



Åter till predikoförteckningen