13 söndagen efter Trefaldighet 3årg. 2002. Predikan i Floda.
(Medmänniskan - diakonins dag.)
Text: Mark 12:41-44
Medmänniskan är satt som rubrik denna söndag, som också är diakonins dag. Men texten, som vi hörde, om den fattiga änkan som gav sina mynt i tempelkistan handlar snarare om hängivenhet mot Gud och kärlek till honom, än om medmänniskan. Den handlar om att lämna sitt liv i Guds händer. Att ge sig själv utan förbehåll. I vår översättning stod det: att hon gav allt hon hade att leva på, men orden kan nog lika gärna betyda ”hon gav hela sitt liv”. Det var inte mynten i sig som var det viktiga, utan hängivenheten. Det var inte bara sina pengar hon gav. Hon släppte taget och visste att hennes liv var Guds. Bara i Gud kan en mäniska ha en fast trygghet. Alla andra tryggheter är tillfälliga och osäkra. De är som att klamra sig fast vid ett singlande blad. Hölle man aldrig så hårt fölle man ändå hjälplöst och obönhörligt till marken. Bara Gud kan bära genom liv och död. Detta visste Jesus och han såg att också änkan som lade sina fattiga ören visste det. I dina händer anbefaller jag mitt liv. Använd mig som du behagar. Ske din vilja.
Hängivenheten till Gud handlar om att acceptera livets realitet, att släppa livslögnerna och gripa efter honom som är sanning och liv. Grunden är att Gud har blivit vår fader. Hjärtats hängivenhet har sin grund i insikten om Guds kärlek och förlåtelse. Den som fått mycket förlåtet, älskar också mycket.
Men temat idag är medmänniskan och diakonin, fast texten egentligen inte alls handlar om det, och då finns det finns en risk att ämnet blir alldeles för andligt, om envisas med att hålla fast ämnesrubriken över texten. Visst är det så att tron utan gärningar är död. Att trons insikt om att Kristus har offrat allt för att rädda oss, också måtte öppna våra hjärtan. Så hade denna änkas hjärta blivit öppnat. Gud vill äga våra hjärtan helt och hållet, och vad ni har gjort mot någon av dessa mina minsta, det har ni gjort mot mig. Men när det handlar om den konkreta omsorgen om varandra här på jorden, så är denna aspekt faktiskt ”finlir”, och innan vi ägnar oss åt det, behöver vi påminna oss om grundperspektivet i detta sammanhang: Det världsliga regementet. Så länge kyrka och kristendomen haft inflytande på samhället så har den alltid hävdat att det är allas gemensamma plikt att bistå den som har det svårt. Var och en som har möjlighet har också skyldighet att hjälpa sin nästa. Detta är inte en fråga om tro, eller om äkta och hjärtligt engagemang, utan först och främst om förordningar och organisation. I äldre tider var det vanligt, ocksås här i Floda, att smärre förseelser bestraffades med att den skyldige ålades att ge till kyrkan och till de fattiga si och så många daler kmt. Den gåvan gavs naturligtvis med annat sinnelag än vad änkan i texten gav sin gåva. Men inte desto mindre dög också de penningarna att köpa säd eller kläder - eller psalmbok - för åt de fattiga. Och lika är det med de skattepengar som dras från våra löne- och pensionskonton. Det har ingen betydelse vad vi händelsevis känner när vi läser siffrorna i beskeden. De duger lika bra att betala sjukvård och skola och socialvård med ändå. Omsorgen om dem som inte klarar sig själva är en uppgift, som alla gemensamt är skyldiga att se till att fungerar, och för de styrande att organisera på ett vettigt sätt. Att vid behov påminna om denna skyldighet är kyrkans och dess diakonis uppgift. - Ja, Kain, det är din plikt att ta vara på din broder.
Men det är alltså inte om detta Jesus undervisar i dagens text. Han har nämligen inte kommit för att skipa rättvisa i världen. Till detta har vi fått lagen och buden. Jesu rike är istället trons rike, ett inre rike, Guds rike, och handlar inte primärt om bröd på bordet, utan om livets bröd för människans inre. Och i det perspektivet, är det som den gärningens inre halt är avgörande. Varför vi gör det vi gör.
[följande avsnitt inskränker sig till blott stolpar]
- givandet för att öka sin rättfärdighet inför Gud - deta är fåfängt, lögnaktigt och meningslöst.
- givandet för att få känna sig duktig - detta är mänskligt, men inte gott.
- givandet för att vinna fördelar, anseende, ära, uppskattning - också mänkligt men inte till välsignelse.
- att ge sig själv, som Jesus gav sig själv. Det var så änkan gav. Inte för att vinna något, utan i kärlek och tacksamhet för vad Gud givit, och för tillhörigheten till honom.

Den som gör det är rik. Han eller hon har inte sin självkänsla i andras bedömningar, och kan också ge av sig själv till andra utan att göra det för att själv bli bekräftad. Har jag Gud, så frågar jag efter intet på jorden!
När Jesus visar oss änkan, som vet att verklig trygghet bara finns i Gud och som ger sig i Guds händer, så visar han ju också hur fattiga många av oss är. Jag som ännu tror på mamon. Jag som ännu behöver så mycket bekräftelse från andra. Jag som njuter av beröm och blir nedslagen av kritik. I mig tänds längtan efter att få lägga hela mit liv, allt som jag har att leva av i Guds offerkista. Kanske jag ännu inte förmår det. Måste Gud kanske bearbeta mig längre. Jag hoppas och ber att han en gång ska leda mig dit han ledde den fattiga änkan. Men vägen dit är gruvsam. Hon var fattig och hon var änka. Det antyder väl en del.
Tills dess får jag ge så mycket jag förmår, och be att Gud kan använda det i sitt rike, och ge det vidare till dem som behöver. Många var de som lade ner mycket. Jesus var inte så imponerad, men kanske måste jag nöja mig med att åtminstone försöka bli en av dem, så länge. Tills Gud dragit mitt hjärta till sig, och fyllt det med sin kärlek...
Låt oss stå upp och bekänna vår Gud och Herre.
Vi tro på Gud Fader allsmäktig...

Torbjörn Axelson