12 sönd efter Trefaldighet Friheten i Kristus
Floda och Flen.

Text: Mark 2:23-3:5
Ett mäktigt frihetstema genom hela skriften är Sabbaten. Guds gåva till alla sina barn. Sabaten, som lyfter mäniskan upp över blott det naturnödgivna, det kroppsliga behoven och allt det som hör denna världen till. Sabbatsdagens mening är inte bara kroppens eller själens vila, för att orka ännu en arbetsvecka, utan först och främst både tecknet på och möjligheten till att leva i Guds närhet och gemenskap. Vi kan tänka på hur hela skapelseberättelsen med sina sju dagar mynnar ut i fullbordans sabbat då Gud fullbordade sitt verk och vilade på den sjunde dagen.

I Gamla testamentet och på Jesu egen tid firades Sabbaten på vår lördag. Men vi vet att Gud givit oss det som är större t.o.m än sabbaten, och att en fullbordan av skapelsen har ägt rum mitt i tiden, när Jesus Kristus steg ur sin grav. Därför firar vi vår sabbat på Kristi uppståndelses dag. Den dag som mer än alla andra vittnar om den rätta meningen och riktningen i denna jordetillvaro och den dag då Kristi försoningsverk fullbordas, och han helar inte bara någons förtvinade hand, utan hela människosläktets förtvinade gudsgemenskap och livsmening. Därför har den kristna kyrkan ända från början firat Kristi uppståndelses dag som den verkliga sabbaten, då Gud i sanning fullbordade sitt verk för oss, och gav oss den sanna vilan i den rättfärdighet som för oss människor är av nåd allena. En nåd vi får ta emot genom hans Ord och sakrament, i gudstjänsten och genom läsning av bibel och goda bibelutläggningar och andakter, och med psalmen sjunga in i våra hjärtan.

När vi idag hör de båda berättelserna om Jesus och Sabbaten, så är det uppenbart att vår situation är en annan än hans. Udden är riktad mot de fariseer, som spred rädslan för att göra något otillåtet på Sabaten, och på det sättet ohelga den. De hade på det sättet förvandlat gåvan till en börda, eller riskerade att göra det. Att gnugga några sädesax mellan händerna och äta är faktiskt inte att tröska, det är inget arbete, och inget att göra sig samvete för. Och omsorgen om medmänniskan är i enlighet med Sabbatens idé. Men vem idag vill göra sabbatsbudet till en börda, ett "du får inte...". I vår tid är ju problemet det motsatta. Att männikskan behöver vila är visserligen en insikt som många har, och det är gott, men de flesta av oss har väl ändå den erfarenheten att Guds ord och kyrkans gudstjänst betraktas som något udda, som det ibland kan krävas en del kraft av oss att värna. För det är så många andra angelägenheter som pockar på. Saker som blivit efter, som måste ordnas. Det tomma skafferiet måste fyllas och många förberedelser göras inför den kommande veckan, och dammråttorna som växt sig feta i hörnen kommenderar: "Dammsugare fram". Men att själen är tom, om det frågar ingen efter. Och att detta jordeliv är en förberedelse för det kommande, och att syndens damm täcker hjärtats tempel som en kladdig hinna, så att själva livet blir gudlöst och utan lyster, vem bryr sig om det? Gå i gudstjänst och läsa sin bibel när så mycket behöver göras, och aktiviterer med barnen. Är det försvarligt? Nattvard och syndernas förlåtelse är det inte lite överdrivet? Lite egoistiskt faktiskt.

Nej det är inte det. Och Sabbatsbudet är inte en börda, utan en rättighet som Gud själv har givit. En rättighet att ta Gud och hans ord på större allvar än denna världens - inklusive våra egna och våra närmastes - krav och förväntningar. Det handlar om nåden att veta att det viktigaste i livet - Guds kärlek och förlåtelse är något som vi inte arbetar oss till eller förtjänar, utan får ta emot, fritt och för intet. Ty världen vilar faktiskt inte på våra axlar utan på Guds, fastän vi är kallade att arbeta på alla möjliga sätt, för att tillvaron ska fungera. Och arbete är inte bara det vi får lön för - om vi får det - utan också allt det som behövs för att det ska fungera hemma, och bli gott och trevligt att leva i våra byar. Och detta är gott. Det är nödvändigt, och vi ska inte dra oss undan från det. Men det är inte allt.

Därför behöver vi minnas att Jesus inte bara sagt att det är tillåtet att gnida sädesax att plocka i sig på sabbaten utan också har sagt att människan inte ska leva av bröd allena, utan av allt det som utgår av Guds mun. Och han har sagt om Maria i Betania, som tog tillfället i akt att lyssna till Herrens undervisning, när hon hade möjlighet: Maria har utvalt den goda delen, den ska inte tas ifrån henne. Det var inte fråga om att hon skulle bara sitta för jämnan, och låta systern göra allt - nej givitvis inte. Men just i den situationen hade hon tillfälle att lyssna till Jesu ord och det ville han inte att någon skulle ta ifrån henne. Något viktigare än det finns det inte för en människa att göra i detta livet, nämligen.

I vår situation är Martas maningar och värderingar oftast ett större hot mot vår sabbat än Fariséernas ängslan, men det finns en likhet mellan de bådas tankar. Båda tänker nämligen att människan ska först och främst göra rätt för sig. Det är den rätta mödan, som förtjänar Guds närvaro och hans kärlek. Marta ville ta emot sin Herre som en god husmor. Fariséerna ville genom en nogrann efterlevnad av Herrens bud komma i åtnjutande av hans välsignelse. De trodde inte på nådens genväg. Men Jesus lär oss att nåden och Guds kärlek är den Guds gåva, som kommer först. Den äger vi redan, och vi måste ta emot den i tro, och han vänder sig mot både Martas och Fariséernas otro, som vill bygga på egen gärning. Jesus vill nämligen inte komma för att bli betjänad utan för att tjäna, och han drar oss till sig. Det är inte vi som drar honom till oss. Därför ska vi se på våra söndagar som en Guds gåva, då vi framför allt har möjlighet att sitta vid Jesu fötter och ta emot hans Ord och hans undervisning, hans förlåtelse och liv för våra skrumpnade själar. Han vill tala till oss och hela vår själ. Sabbaten är inte en pålaga, utan en oskattbar gåva, som vi ska hålla fast vid och ta vara på. Eller som Luther med sina välkända ord uttrycker det i Lilla katekesen:

Tänk på vilodagen så att du helgar den: Vad är det? Vi skall frukta och älska Gud, så att vi inte föraktar predikan och Guds Ord, utan håller det heligt, gärna lyssnar till det och lär oss det.
Amen.

Låt oss nu stå upp och bekänna vår kristna tro:
Vi tro på Gud Fader allsmäktig...