11 sönd. efter Trefaldighet 3 årg 2002 (Ekfännsberget).
Äkta och falsk fromhet.
Text: Matt 23:1-12

När Jesus går till angrepp på sin tids ledande i Israel, så kan det kännas långt borta för oss, eller alltför självklart. Den här texten syns slå in öppna dörrar när vi hör den dag. Eller vem vill idag säga emot Jesus när han går till storms mot dem som talar om höga ideal, men visar sig leva sniket och för slem vinning. Vem vill försvara dem som till äventyrs synes vilja lägga tunga bördor av bud och förbud på andras axlar och liv. Är det då alltså så att Jesu vilja och värderingar i vår tid alltså kommit att prägla de värderingar som anses accepterade i vårt sammhälle idag. säger inte Jesus nej till auktoriteter, nej till lagen, som uttryck för Guds vilja, och nej till sådan religion som syns utanpå.

Nej så är det knappast, och för att förstå Jesu ord så, så krävs ett stort mått av enögdhet och självgodhet, och då ju varken själgodhet eller enögdhet fattas just någon av oss, så vad vi behöver göra är att lyssna lite nogrannare, så att vi särskilt hör sådant som är grundläggande för Jesus, men som vi lätt missar.

Vilka var Fariseérna?
- respekterade, auktoriteter, med stort patos, när det gällde att både söka och följa Guds vilja och lag. Och lägg märke till att Jesus ger dem beröm för detta. Lyssna på, och gör vad de säger. För Jesus är det självklart att Gud har givit sin vilja till känna i sin lag. Att vi människor kan få vägledning av Guds ord för hur vi ska leva ett rätt liv inför Gud. Men om detta var Jesus ense med fariséerna, så det kommer bara fram som i förbigående. Och när Jesus anklagar fariséerna för att lära ett och göra ett annat, så träffar han dem förståss i det dåliga samvetet. Det finns ingen anledning att tro att inte åtskilliga av de livsvisa bland fariséerna var alltför väl medvetna om att det inte räcker att Guds vilja veta, utan också fordras att man vandrar i hans bud. Det skulle fårvåna mig om man inte också i fariseernas egna skrifter och förkunnelse, skulle kunna hitta en sådan självkritik. Den åtm. f.d. farisén Paulus säger: "jag vet att lagen hör till det andliga, men själv är jag av köttslig natur, såld till slav under synden. Ty jag förstår inte mitt sätt att handla. Det jag vill det gör jag inte, men det jag inte vill det gör jag" (Rom 7). Det är inte Jesu mening att avskaffa lagen, eller påstå att den inte skulle vara uttryck för Guds vilja. Så är det många som säger idag. Att var och en i sitt inre ska känna sig fram till vad som är rätt och fel i livet. Men det är inte vad Jesus säger eller vad han menar.

När Jesus nu anklagar Fariséerna för att inte förmå leva upp till sina höga och i sig riktiga idéal, utan att de blir hycklare, och att deras rättfärdighet bara är bländverk för människor, medan Gud, som skådar hjärtan, ser deras kärnröta och hyckleri. När Jesus sticker sina ord i dem, och avslöjar dem som kniven avslöjar rötan i en stock, gör han inte då mot dem just vad han anklagar dem för att göra andra. - Binda tunga bördor. Vad är det för mening att vända upp den inre sophögen, så att stanken kommer fram. Måste vi inte nöja oss med att täcka över soporna och hantera det ruttna varligt, så att det inte går sönder?

Det kunde man tycka, men Jesus är obönhörlig och skoningslös i sin kritik, inte bara mot fariseérna, utan mot alla oss i vilka den stolta tanken gror att vi är ändå ganska hyggliga människor, som Gud väl på det hela taget inte har anledning att vara alltför missnöjda med. Vi försöker göra det rätta och det goda, inom rimlighetens gräns. Och står och ber i gathörnen eller pryder oss med stora tofsar på några särskilda bönemantlar, gör vi ju inte heller....

Men när vi tänker så, så tänker vi som fariséer, om än måhända inte lika ambitiöst och helhjärtat som de strävade efter att göra. Och det är just i detta tänkande som Jesus sticker kniven och visar oss rötan. Vi har missuppfattat ändamålet med Guds lag och vilja när vi använder vår kunskap om Guds vilja, om rätt och fel, som ett instrument för att få ett gott förhållande till Gud. För ständigt understryker Jesus att Gudsförhållandet, rättfärdigheten inte är en fråga om förtjänst, inte ett avtal, där vi, om vi gör vår del, kan räkna med att Gud gör sin. Nej gudsförhållandet - rättfärdigheten - är nåd, är relation, som beror helt och hållet på Gud och hans kärleksvilja. Vi kan aldrig någonsin lägga något till detta. Skillnaden mellen äkta och falsk fromhet är detta att den falska fromheten grundar sig i tron på den egna förmågan, de egna förtjänsterna, medan den äkta fromheten vet att allt eget egentligen är genomruttet och stinker vid närmare betraktande, men just därför inte finner någon annan möjlighet än att dristigt hålla sig till den Gud som ser allt och ändå älskar. En sådan människa föraktar inte Guds vilja, givetvis inte. Hon frågar efter den, och söker den, men inte för att bli tillräkligt bra för Gud, utan därför att Gud är hennes fader, hennes lärare, hennes Herre, och hans vilja är hennes lag. Att bryta mot Guds lag, att inte kunna göra Guds vilja, att inte orka hålla fast vid den, eller som Paulus säger handla mot det man egentligen vill och vet är rätt, det är en sorg och en börda för varje människa med äkta fromhet. Men samtidigt är det så väl att vår herre Jesus har lyft sina armar för att inte bara rätta till denna börda åt oss, utan lyfta av den, så att den inte trycker oss till jorden och skymmer Guds fadersblick för oss. Gudsgemenskapen är nåd allena. Den bryts inte sönder av våra svek utan hålles uppe av den korsfästes lyfta armar. Så får vi söka Guds vilja och lag: Att älska Gud över allting, och nästan som oss själva. Vi får vinnlägga oss om buden och vad annat Gud givit oss i sitt ord, men framförallt får vi hålla fast vid rättfärdigheten som har sin grund inte i lagen och vår förmåga att vara bra och goda, utan i den Guds kärleksvilja, som han visat genom att komma till oss genom Jesus Kristus, och t.o.m dö för oss. Amen.

Låt oss nu tacka honom genom att bekänna vår kristna tro:

Vi tro på Gud Fader allsmäktig....

541 Vänd nu om, ni sorgsna si
555 På Gud och ej på eget råd
401:1-3 Så skön en väg ej finns p