Elfte söndagen efter trefaldighet 3 sept. 2000. 1-00 hgtj Floda


Jag tackar dig Gud för att jag är en hederlig människa. Jag tackar dig för att jag är en kristen. Tack för att jag inte har kommit att bli en bedragare eller tjuv.

Det är gott för en människa att kunna be så. Och visst ska vi tacka Gud för det goda vi fått. Knappast är det det Jesus vänder sig emot. Poängen är inte att vi på något sätt ska skämmas för att vi inte är tillräckligt misslyckade, även om man kanske kan få det intrycket när man först hör texten.

Jag tror att liknelsens Farisé var en sådan människa, som vi är tacksama över att de finns. En redlig människa, som man kunde anförtro saker och veta att de blir ordentligt utförda. Han fick förståss uppskattning, och han kunde glädjas över förtroenden som visades honom. Att han vände sig i tacksamhet till Gud för att det på detta sätt gick honom väl i händer och för att han kunde vara en nyttig människa till glädje för sig själv och sina medmänniskor gjorde ju inte saken sämre.

Den andre var det då värre beställt med. En ohederlig kompromissare, som tjänade förtryckarna och hade sin vinning i ett godtyckligt och med rätta hatat skattesystem. Hans väg genom livet hade blivit en slipprig baklängesväg där han trampade på sina medmänniskor och själv föll i smutsen. Han var en solkig människa i både egna och andras ögon. Varför hade det blivit så? - Han hade förvisso större anledning att anklaga sig själv än han hade att tacka Gud för den väg och det liv som blivit hans.

Det ser så enkelt ut. En god människa som tackar Gud för sitt liv. En annan som förstört sitt och i självanklagelse slår sitt bröst och inte kan få någon annan bön över sina läppar än : "Gud dig förbarme över mig syndare."

Det ser enkelt ut på ytan. En god och from och en usel syndare. Vem står närmast Gud?

Jesus vill öppna våra ögon, så att vi inser att våra liv är mer komplicerade än de på ytan kan tyckas. Våra yttre förhållanden ändrar inte det faktum att vi i våra inre, i andlig och existentiell mening, i förhållande till Gud förblir fattiga. Vi är beroende och har begränsad frihet. Vi vet ju innerst inne inte ens vilka vi är, och varför vi är till – eller vet vi det? Vad som krävs för oss i denna världen, det får vi lära oss efter hand - ibalnd bittert - men vad själva livet handlar om, det är fördolt för vår yttre.

Det är ju nämligen så att vi som människor hör till två riken. Vi hör till det yttre riket, det är där uppskattningen för vad vi kan och vad vi gör hör hemma. Det är efter det yttre rikets värderingar som Farisén var en uppskattad och stor människa, och den misslyckade slarvern till tullare en liten.

Men vi är också kallade till ett annat rike. Ett rike som inte är av denna världen. Och det är för det riket som Jesus har kommit. I det riket finns inget för en människa att skryta med. Av Gud är vi genomskådade. Våra dolda motiv, vår inkrökthet i oss själva vår blindhet för Gud och för andra människor – det som är innanför deras yttre skal. Vi är publikaner och inte fariséer i förhållande till Gud. Men om det står väl till med oss på det yttre planet och vi har mycket att tacka för, så finns det en risk att vi blir människor som tror att vi är bättre än alla andra – eller åtminstone tillräkligt bra för att inte behöva bekymra oss om hurdana vi är i våra inre.

Om vi tillåter oss att låta självkännedomen tränga igenom, så måste också vi slå oss för bröstet och be "Gud dig förbarme över mig syndare".

Han gick hem rättfärdig, snarare än den andre. Han lät sig inte luras av någon vackrer utsida. Visst ska vi tacka och glädjas över om vi har förtroende bland våra medmänniskor. Det är en stor gåva att som människa kunna ge glädje och bidra till det goda där vi står. Men det finns ett annat rike också. Det inre riket. Guds och bönens rike. Och i det riket är rättfärdigheten en ren Guds gåva, ett Guds under. Ett under som i våra hjärtan kan väcka en ton av lovsång och bön .

Eller för att sluta med de ord som skall ha blivit Martin Luthers sista: Inför Gud är vi alla tiggare. Det är sant.

Låt oss lyfta våra hjärtan till Gud och bekänna vår tro till honom som förbarmar sig över oss:

ing 401:1-3 Så skön en väg ej finns p
grad 547:2-5 Jag bävar, då jag uppåt h
e pred 206 Herre, jag vill bida stil
slut 8 * Lova vill jag Herran, H