Predikan på 3. söndagen efter Trefaldighet i Floda kyrka.
Förlorad och återfunnen
Text: Matt 9:9-13

Förlorad och återfunnen är rubriken som är satt över dagens texter, men evangeliet börjar med lärjungakallelsen och på det sättet börjar vi i förra söndagens ämne. Kallelsen till Guds rike. Och så är det ju dessa söndagar nu på sommaren. De flätas in i varandra. Det handlar om hur Gud handlar med oss människor, hur han för oss in i sitt rike, låter oss växa i tron, Hur han helgar oss genom att hea tiden möta oss, och genom sitt ord tala till oss, så att vi förstår alltmer och formas i våra tankar och sinnen in i Guds rike.

Idag hör vi då först hur Jesus kallar Matteus, en publikan, till lärjunge och apostel. Att Jesu rike inte är av denna världen, och att hans ärende inte rör det politiska livet, visas tydligt av att han i sin krets tar med både denne Matteus, publikanen, sammarbetsmannen, med den romerska okupationsmakten, och Simon ivraren (seloten), den politiske terroristen, som med lömska knivattentat sökte sätta skräck i och förhoppningsvis driva ut romarna. Båda dessa, som förut måste ha föraktat och hatat varandra, om inte personligen, så i alla fall som representanter för motsatta principer, finns nu kring Jesus. Båda frukatdes och ogillades av vanliga människor, som ville leva i fred och sälja vad de odlat och tillverkat. Tullarna med sina ofta egenmäktiga taxor och seloterna med sin terror och de romerska vedergällningsatakerna var ett gissel för de stilla i landet. Men i Jesu skara fick de samsas. Han kallade dem båda till lärjungar. Och så kallar Jesus alltjämt människor av olika slag, som inte alltid hör hemma i de bästa sammanhang, eller har de bästa politiska ambitionerna här i världen. De kallas alla till ett rike som inte är av denna världen. Denna världen är inte oviktig - långt därifrån - men Guds rike är något annat. Det handlar inte om att förbättra världsliga villkor, inte om att bygga stater eller kröna kungar, men väl att sträva efter och söka barmhärtighet.

Men Jesu och evangeliets huvudärende till oss idag är att påminna oss om varför han har kommit, och om vilken som måste vara den rätta grunden för vårt gudsförhållande. Frågan som ställder var: Hur kan er mästare äta med publikaner och syndare? Är inte rättfärdighet det allra viktigaste här i livet. Att man undviker det onda, och ser till att inte ens liv blir förspillt? Att man var dag gör sitt yttersta inför Gud och människor? Onda människor måste väl åtminstone först se till att allvarligt bättra sig, innan man kan tala om synarens räddning? Då kan Gud komma människan till mötes. Det kan bli ett sammarbete.

Men nej! Det är just så det inte är. Jesus ser igenom denna livslögn. En människa som tror sig kunna gå Gud till mötes, på egna ben. Som tror sig vara frisk inför Gud, bedrar sig, och stänger vägen till Gud. Denna livslögn är farligae än synden själv, som dock är en sjukdom till döds, som vi alla lider av. Som med vanlig sjukdom, så måste man erkänna att man är sjuk och att man är beroende av hjälp, för att kunna bli frisk. På något annat sätt går det inte. Så länge vi putsar på fasaden och håller skenet uppe, så går vi mot undergången. Därför är det så många uppenbara syndare kring Jesus. Och därför börjar vi vår gudstjänst var gång med syndabekännelsen. För den som inte erkänner sin synd har inte någon plats hos Jesus. För han har kommit inte för att kalla rättfärdiga utan syndare, och det är de sjuka och inte de friska som behöver läkare. Och vi behöver ju Jesus så innerligt väl.

Jesus har en uppmaning till oss idag. Den är visserligen riktad till fariseerna, men vi kan ändå hörsamma hans maning, när han säger: "gå bort och lär er vad som menas med orden: Barmhärtighet vill jag se och inte offer". Med dessa ord, tagna ur profeten Hosea (6:6), fångar han på en gång tre saker:

1. Den rätta grunden för vår gudsförtröstan
2. Sin egen uppgift, som frälsare och Messias
3. Vårt rätta förhållningssätt till vår nästa.

1. Problemet med offertänkandet är att det bygger på tanken att man kan vinna något, genom att avstå från något annat man äger. Om man ger något av vad man äger, av sin tid, av sin kraft, av sina pengar, av sin boskap, åt Gud, så ska man vinna Guds välsignelse. Det är en mänsklig tanke, men det är galet därför att vi människor har i verkligheten inte någonting som Gud traktar efter. Gud äger himmel och jord. Hans är våra liv, ner till varje cell. Han låter oss födas till livet och han tar livet åter när han vill. Om vi håller någonting för vårt eget och menar att vi äger det utanför Gud, då bedrar vi oss. En tjuv kan inte inbilla sig att han ska vinna den bestulnes kärlek genom att skänka den bestulne en tiondel av stöldgodset som gåva. Men just så galet är mäniskans offrande till Gud. Vi måste förstå vår fattigdom, och inse att det är vi som behöver allt av Gud. Gud behöver inte våra offer, men vi är för var sekund restlöst beroende av Guds barmhärtighet.

2. I detta avseendet är Jesus olik oss andra. Han hade verkligen något att avstå ifrån. Som Paulus uttrycker det: "Han ägde Guds gestalt, men vakade inte över sin jämlikhet med Gud, utan avstod från allt och antog en tjänares gestalt då han blev som en av oss. När han till det yttre hade blivit människa gjorde han sig ödmjuk och var lydig ända till döden, döden på ett kors." (Fil 2:6-8). Och hans drivkraft var barmhärtighet. Han kom för att ge oss vad vi behöver. Inte för sin egen skull, utan för vår skull. Han kom för att göra det vi borde, men inte kunde. Han kom för att ge oss som gåva den rättfärdighet inför Gud, som vi med vår strävan aldrig själva kan nå. Han kom för att ta oss in i en innerlig gemenskap med sig själv. Han har kommit för att Gud genom honom skulle bli vår far och vi hans barn. Det finns en texten hos Hosea, den som Jesus påminner oss om "Barmhärtighet vill jag se och inte offer", en profetisk antydan om Jesu uppgift. Där står det nämligen också: "Ja, i sin nöd skall de söka mig: "Kom, låt oss vända om till Herren. Ty han har sårat oss, han skall också hela oss. Han har slagit oss, han skall också förbinda oss. Han skall om två dagar åter göra oss friska, ja, på tredje dagen skall han låta oss stå upp, så att vi får leva inför honom. Så låt oss lära känna Herren, ja låt oss sträva efter att lära känna honom. Hans uppgång är så viss som morgonrådnadens, och han skall komma över oss lik ett regn, lik ett vårregn, som vattnar jorden". Vår djupaste nöd som kommer av synd och gudsfrånvändhet, får sin bot genom Kristi kors och uppståndelse. Det vi saknade ger han oss. Han dör för vår synd i vår ställe, och låter oss uppstå med honom. Han vattnar vårt hjärtas öken, och ger oss liv och salighet med honom. Kristus har kommit för att vara ett försoningsoffer, det är sant, men det är likväl helt och hållet fråga om en gärning bestämd av barmhärtighet. För hans offer är inte för att han ska vinna något för egen del, utan för att förbarma sig över oss och vara barmhärtig mot oss. Han avstod från det han hade och han gav vad han ägde för att rädda oss.

3. Och då kommer vi till den tredje betydelsen, som vi har att lära oss av orden: "Barmhärtighet vill jag se, och inte offer", och det är den enklaste och mest jordnära innebörden: När vi inser vårt beroende av Gud och hans barmhärtighet, så kan vi inte själva uppträda med stenhjärtan mot dem som är vår nästa. Vårt handlande måste också pläglas av barmhärtigheten. Annars väcker vi vår himmelske faders vrede. "Förlåt oss våra skulder, såsom ock vi förlåta dem oss skyldiga äro." Inte så att vi bättrar på vår ställning inför Gud, genom att vara barmhärtiga mot andra. Då är vi tillbaka till offertänkandet igen. Men den rättfärdighet som Gud ger oss som gåva, måtte forma oss, så att Kristi sinnelag växer i oss. Det går knaggligt med den växten. Ogräset och egoismen växer ännu. Vi blir inte fullkomliga, och vi misslyckas ständigt, men vi vill det inte. Vi vill att Guds vilja måtte starkare få råda i våra liv. Vi önskar vi vore sådana barn, som inte väcker vår Faders sorg och vrede. Men vi vet att det inte är vårt framskridande i barmhärtighet, som ger oss barnaskapet, utan allt hänger på Guds barmhärtighet och Kristi verk. Och att Gud verkligen är barmhärtig, och att Jesus har kommit för att ta vara på oss förlorade människobarn, det är den saliga grunden för all vår verkliga glädje och förtröstan, och för alla goda gärningar.

Låt oss därför i glädje bekänna vår Fader och vår frälsare: Vi tror på Gud....

Torbjörn Axelson