1 e. Tref. 2årg 2001 Vårt dop Predikan Tyrsberget och Mockfjärd 17/6-01
2 Mos 14:21-22, Joh 1:29-34

Trefaldighetsvandringen har börjat. En symbol för vår livsvandring i tro. Julen och påsken har sagt oss vad Gud gjort för oss. Han har blivit människa i Jesus Kristus. Han har gått in i det lidande som som så djupt satt sin prägel på hela den mänskliga, jordiska tillvaron. Han har dött tillsammans med oss som en av oss och Han har uppstått - inte för att lämna oss igen, utan för att ge oss hopp och glädje och en grund för vår tro och vår tillbedjan och en evig närvaro bland oss. Och så pingsten. Han är med oss. Lan lämnar oss inte, överger oss inte. Glädjens och trons ande är given åt oss människor. Genom dopet har detta blivit vårt. Det är för oss han har gjort allt detta och vi tillhör sannerligen Gud.

Trefaldighetstiden börjar med dopet.
Texterna idag för oss till två stränder - Sävhavets (eller Röda havets) och till Jordans. På ett sätt kunde man tänka att båda dessa texter är en smula långsökta när det ska handla om vårt dop. Ingen av dem handlar ju om just våra dop. Även om det inte är dop idag, så kan vi väl alla lätt framkalla synen av ett dopfölje, höra ljudet av de tre handfullarna vatten som blir östa över barnets huvud i Fadens och Sonens och den helige Andes namn. Vad har denna fridfulla syn att göra med skräcken och terrorn och det hotfulla skramlet av Faraos framryckande här.

Jo, kanske mer än vi ofta tänker. Tåget genom havet markerar befrielsen från förtrycket under Farao. Friheten på andra sidan havet är inte heller den en idyllisk och enkel tillvaro - ingen himmel utan en öken. Man är inte i längre i Faraos hand utan i Guds och i öknens. Snart ska man få lagens tavlor, och där kommer det att stå - först av allt - "du ska inga andra gudar hava jämte mig,". Detta är ökenvandringens främsta läxa. Vi får inte, kan inte bygga våra liv, vårt hopp, vårt förtröstan på något annat än på Gud. Gör vi det så har vi byggt på en grund som förr eller senare kommer att rasa under oss. Vi förfalskar våra liv, som skaparen givit oss. De ångande köttgrytorna i Egypten kunde man längta efter när hungern vred tarmarna, men maten är trots allt inte målet för våra liv - det är ett sätt att överleva. Man måste lyda Gud mer än Farao. Och det viktigaste byggnadsverket en människa kan ta sig för är ändå inte egyptiska pyramider utan andens tempel i hjärtat. Målet, meningen är Gud och ingen annan.

Att vara döpt är att vara Gud tillhörig. Dopet är ett uppbrott ur den meningslösa cirkelgång som det liv som bara har sig själv som mål är. Det är inte jag själv och än mindre någon Farao som har skapat mig. Det är inte någon eller något på jorden som äger mig. Inte jag själv och inte någon människa. Ge kejsaren vad kejsaren tillhör, men Gud vad Gud tillhör - säger Jesus. Detta är dopets omvälvning, en omvälvning vi inte blir färdiga med. Vi måste ständigt lämna vårt inre Egypten, där vi lever utan Gud, och där något annat än Gud blir våra livs mening.

Men dopets liv är inte bara detta öknens liv, uppbrottets liv. Det är till Kristus vi hör. Han som döper med helig ande och eld. Guds Ande - glädjens Ande. För dopes liv är inte bara att avstå från andra gudar, från andra grunder för våra liv, för annat att lita till än Gud. Ännu mer är det livsgemenskap med Kristus. Glädje och förtröstan i honom. Johannes dop var ett dop bort ifrån synd och orättfärdighet. Kristi dop, som vi är döpta med, är ännu mer ett dop till glädje och gemenskap som sträcker sig genom tid och evighet. Tonvikten ligger inte så mycket på att lämna som på att i glädje tillhöra honom som allting tillhör. Han har blivit människa för att binda oss samman med sig. För att ge oss tro och förtröstan. För att fästa våra hjärtan i sig. Sammansmälta genom den helige andens eld med honom som är all sann glädjes källa.

Låt oss därför åter och åter igen glädjas i honom, alla vi som är döpta. Låt oss stå upp och bekänna vår tro.


ing 386 Upp ur vilda, djupa vatten
grad 618 Faraos härar hann upp oss
e pred 286 Kom, helige Ande, från höjden
slut 69 Glad jag städse vill bekänna

Torbjörn Axelson




Åter till predikoförteckningen