Predikoförteckningen

Följande predikoutkastmanus är efter obetydlig redaktionell bearbetning publicerade i Svensk kyrkotidning nr 17 2002 (26/4)

Heliga Trefaldighets dag
Text: Joh 15:1-9
Det är tänkbart att evangelietexten är vald till denna söndag för att belysa förhållandet mellan Fadern och Sonen, men jag tror vi gör klokast i att koncentrera oss på textens egentliga ärende: Att visa på den alltavgörade kristustillhörighetens möjlighet. Kristus har kommit för att göra oss delaktiga av en verklig och djupgående livsgemenskap med sig själv, lika grenar på en vinstock som bär frukt så vitt de ansas och får sin livskraft av stammen. "Ni är redan rena genom orden jag sagt er" (v.3 ordagrant). Detta är centralt i texten och Johannes markerar det med en ordlek (kathairei - katharoi). Ordet "ren" (katharos) har mycket större existensiellt djup än det tekniska "ansad" som vår översättning nöjer sig med. Johannes vill få oss att vända vår blick rätt, så att vi inte ängsligt frågar om vi bär nog med frukt för att duga. Livsgemenskapen med Kristus är Kristi verk, som han skapar genom sina ord (jämför Joh 1). Med rätta associerar vi också till dopet som renar i kraft av evangelium. Att bli kvar i honom är det samma som att hans ord blir kvar i oss, och om vi bär frukt, så är det därför att hans ord bär frukt genom oss. "Utan mig kan ni ingenting göra". Först kommer livsgemenskapen med Kristus genom ordet, sedan kommer frukten.

Också i denna text återkommer löftet om bönhörelse - bed om vad ni vill, och ni ska få det - och i just denna text får vi innebörden ovanligt klart framställd. Den bön han lovar att besvara är den att som gren bli bevarad i vinträdet, och så få bära frukt. Vi ska be att vi inte förlorar vårt fäste i honom och blir förtorkade meningslösa grenar, sådana man bränner upp. Så är det ju han lärt oss att be; att vi dag för dag får motta livets bröd och våra synders förlåtelse och att han bevarar oss från sådan frestelse att vi förlorar vår fäste i honom och går under (Fader vår). Som kontrast till denna rätta bön i Jesu namn (Joh 16:23f.) så kan vi kanske ställa den gamla sagan om fiskarens hustru; hon som av den förtrollade flundran önskade sig först ett hus, sedan en gård, sedan ett kungarike, och till sist att bli som Gud själv, varvid hon åter blev så fattig som hon från början varit. Löftena om bönhörelse är oss givna bara i den mån Gud får vara Gud för oss och Kristi ord vår vilja. Någon genväg till jordisk lycka har han aldrig lovat oss. Det är viktigt att betona att vår uppmärksamhet må vara inriktad på att förbli i honom genom hans ord, och mindre på den egna förmågan att bära frukt. Det senare är nämligen något vi sällan själva kan se. Om vi förblir i honom bär vi frukt, och utan honom förmår vi inget, men poängen är inte att vi ska se på våra tillsynes fruktlösa grenar och inbilla oss att vi förlorat vårt fäste. Istället ska vi ständigt lyssna till hans ord och låta dem leva i oss. Det är så han behåller oss som sina i en levande gemenskap och låter oss bära frukt.


Torbjörn Axelson
Km i Floda, Västerås stift



Första söndagen efter Trefaldighet
Text: Matt 3:11-12
Det kan synas djärvt att evangelieboken ställer en text om johannesdopet under rubriken "vårt dop", men det är i enlighet med traditionell luthersk uppfattning att göra så. Vi har anledning att se Johannes dop som i allt väsentligt det samma som Jesu dop och vårt. Också genom Johannes dop fördes ju människor in i Kristi rike, och även Jesu lärjungar döpte med detta dop före Jesu uppståndelse (Joh 4:2). Bara Matteus nämner för övrigt uttryckligen Jesu dopinstiftelse. Inte ens Apg 19:5 motsäger denna uppfattning så starkt som det kan tyckas när vi läser dess sammanhang i t.ex NT81. Orden "då lät de döpa sig i Herren Jesu namn", kan man nämligen lika gärna uppfatta som Pauli slutsats i sin utläggning av johannesdopets verkliga innebörd och i så fall finns inga belägg för att johannesdopet uppfattades som väsentligt åtskiljt från det kristna. Vi bör därför utan svårighet direkt utifrån dagens evangelium predika om "vårt dop".

När Johannes säger att han döper med vatten för omvändelsens skull (eg. "till omvändelse"), så är detta något oerhört. Johannes förkunnar evangelium om Guds rike som är nära, om Messias, som kommer, och människor låter döpa sig och genom dopvatten och evangelium omvänder Gud dem. Han föder dem på nytt med vatten och ande (Joh 3:5), och gör dem till grenar i det Kristi vinträd, som förra söndagen talade om. Och alldeles detsamma har han gjort med alla oss som blivit döpta. Han har omvänt oss, gjort oss delaktiga i sitt rike, skänkt oss rättfärdighet, helige Ande, och evigt liv. Och han gjorde det med de flesta av oss innan vi begrep det allra minsta av allt detta. Vi har goda skäl att hålla vår dopdag för den största dagen i vårt liv!

När Johannes målar domens dag i eldens färger så att vi nästan känner hettan sveda oss arma agnar och fruktlösa träd, så är det inte för att skrämma oss till bättring. För hur kan man skrämma en förtorkad gren till liv eller tomma agnar till korn? Johannes målar allvaret för att vi ska förstå värdet av den gåva vi fått, och hålla fast vid den, som det dyrbaraste vi har. Kravet - lagen - kan inte sporra oss till omvändelse liksom stormen inte bygger något vindskydd åt oss, men när den sliter i våra kläder förstår vi att rätt värdera det skydd vi fått. Prövningens dag kommer då världens loge ska rensas, men var inte rädda! Om ni bara håller fast vid dopets gåva och honom som givit den, är ni inga tomma skal, och han, den starkare, Guds lamm som tar bort världens synd (Joh 1:29), ska inte låta er blåsa bort, ty ni är hans! Och samma dopets fasta grund håller att stå på också alla de vanliga mödans grå dagar, då vi så ofta måste se hur mycket som fattas oss i kraft och förmåga och kärlek. Men i dopet har vi en gång fått rättfärdigheten inför Gud som gåva, och var dag får vi den åter på nytt. Vår energi må vi därför ge i våra vanliga uppgifter när de ropar på oss (Luk 3:11-14). Vi gör så gott vi kan, men ofta får vi aldrig veta vad vårt arbete betydde, och det är i sin ordning. Vi gjorde ju bara vad vi måste (Luk 17:10) och inte för att vinna vad vi redan ägde: rättfärdighet och bekräftelse som människor. Vårt liv, vår tro, vårt värde, vårt allt är ju en enda hissnande gåva av Guds nåd och därför, glad jag städse vill bekänna, jag är döpt i Jesu namn (SvPs 69).


Torbjörn Axelson