Annandag pingst 2 årg 5/6-95 Grängesbergs kyrka
Andens vind över världen är rubriken idag. Guds skapande och livgivande Ande som blåser vart den vill. Vi hör den blåsa men vi vet inte varifrån den kommer eller vart den far. DHA är Guds livgivande kraft, vi är beroende av den. Hela skapelsen är beroende av den. Utan anden bleve världen död. Men det är ofta svårt att tala om Anden kanske därför att Anden verkar utanför vår kontroll. Den blåser vart den vill.
Och ofta har Anden också blivit någonting så egendomligt att den endast är för de invigda. Anden som den som ger extatiska upplevelser. Men Anden är så mycket mer. Anden är Guds kraft som förnyar livet. Allt liv.
I den första psalmen i gudstjänsten sjöng vi: Sanningens Ande, röj den nöd som vi i hemlighet bära: mänskan ej lever blott av bröd, henne Guds ord måste nära. Att vi som människor bär på en djupare hunger, det känner vi, och därför börjar vi söka. Vi ställer frågan "Vad får jag ut av att tro". Kanske tron kan tillföra mitt liv något. Det låter som en god fråga, en fråga som skulle kunna leda till tro. Men underligt nog får vi sällan något tillfredställande svar av varken bibeln eller kristna människor. Svävande försäkringar om trygghet i Gud, men var "tryggheten i Gud" det vi sökte. Gud som min kryckkäpp. Och så går vi kanske vidare och söker någon annanstans. Var finns det som ger mig något? Det som verkligen mättar min hunger.
Vad kan tron ge mig? Den frågan visar sig vara en dålig vägvisare till den kristna tron.
Man kan fråga på ett annat sätt istället. Man kan fråga. "Vad är meningen?" Det kanske låter som om det inte vore så stor skillnad mellen "Vad får jag ut" och "Vad är meningen", men det är en avgörande skillnad. Den första frågan "Vad får jag ut" förutsätter att Jag själv är det viktigaste, och att allting kan värderas utifrån mig och vad det kan ge mig. Medmänniskor, Naturen, t.o.m Gud ska ge mig något. Om vi istället frågar "Vad är meningen?", så öppnar vi för möjligheten att något annat än det egna Jaget är det viktigaste i tillvaron. Att det kan vara viktigare att finna den uppgift jag har i förhållande till någon eller något, snarare än att finna vilka av mina behov andra kan tänkas kunna uppfylla.
"Ingen kan komma till mig om inte Fadern drar henne" säger Jesus. Gud drar oss till sig. Vår fråga efter meningen med våra liv öppnar oss så att vi kan bli Guds lärjungar. Det är inte vi som drar Gud till oss. Gud är inte vår tjänare, utan vi är skapade för att utföra Guds vilja. Vad kan vi göra för att utföra Guds vilja, blir en viktigare fråga än vad Gud kan göra för oss.
Evangelietexten är hämtad från ett sammanhang där Jesus talar om sig själv som livets bröd. Han är brödet som mättar vår hunger. Det ser nästan ut som om vi vore tillbaka där vi började. Vad kan Gud ge? Jo han kan mätta vår andliga, existensiella hunger. Och det är sant att han mättar vår hunger. Fast han mättar oss i den mån han vänder bort vårt intresse från den egna hungern. Att bli mättad av hans bröd innebär en vändning av min egen livsinriktning. Hans livsväg blir min. Att i engagerad kärlek ge sig själv. "Den som bevarar sitt liv skall mista det, men den som mister det i min efterföljd skall rädda det." I Kristus byts vårt ytliga självcentrerade "Vad får jag ut" mot "Vad är meningen". Och då kan vi ana djupet i tillvaron. Vi kan vi få ro i vårt sökande after att bli mätta.
Eller vad får ett vedträ ut av att brinna upp? Att bli aska är inget mål. Men vedträdets mening och uppgift är att när det brinner ge värme och livsmöjligheter för dem som brasan värmer. Vår mening som människor är kanske att vara som vedträden i den Andens eld som ger världen värme och hopp. Pingstens eld.

Heliga trefaldighets dag 11/6- 95 2 årg Grängesberg
Den här söndagen har två namn, Heliga trefaldighetsdag och Missionsdagen, och om man vill kan man se den som en vattendelare mellan kyrkoårets två delar, den festrika och den s.k festlösa delen, en pendang till 1. advent.
Det är ingen tillfälligeht att vi just denna söndag läser de allra sista verserna i Matteusevangeliet. Kyrkoåret har erbjudit oss möjligheten att på nytt bli påminda och på något sätt delaktiga i Guds gärningar. Vi har firat jul, påsk och pingst. - På motsvarande sätt för Lärjungarna. De hade följt Jesus några år. De hade varit med om många starka och märkvärdiga händelser, som vittnade om Guds kraft och Guds omsorg. De hade också varit med om nederlaget på korset. Och de hade just blivit varse det omvälvande, otroliga, Uppståndelsen. Och nu ger den uppståndne åt dem uppdraget att göra alla människor till lärjungar. Gå ut i hela världen! Och budskapet går som ringarna på vattnet. Idag når de också oss.
För en del av oss är det lätt att tänka på detta missionsuppdrag som en fråga om marknadsföring. Vi har sanningen och nu är frågan hur vi gör för att andra ska köpa vår sanning. Det handlar ju om att övertyga andra om en lära. Eller...
I vår översättning står det: "När de fick se honom, föll de ner och hyllade honom men några tvivlade". I grundtexten framgår det faktiskt inte nödvändigtvis att det bara var några av dem som tvivlade. Det står bara "då de såg honom föll de ner och hyllade honom, och de tvivlade". Kanske tillbedjan och tvivel inte utesluter varandra. Kanske inte ens tvivlet och missionsuppdraget utesluter varandra.
Om uppdraget Jesus gav den vore att överlämna ett läropaket, då vore tvivel mycket ovälkommet. Skall man övertyga någon om en lära, ett färdigt paket, krävs det nog att man tror på det själv. Alla tvivel är av ondo. - Men det är inte fråga om att läropaket. Det handlar om ett vittnesbörd, en erfarenhet, och en sådan kan inge tvivel, men tvivel utplånar den inte.
Som människor samlar vi på oss upplevelser och erfarenheter. Och vi har en ram där vi plockar in våra erfarenheter och kunskaper, så att de bildar ett sammanhang. Vi får ett grepp om tillvaron. Det finns en ordning. Vi hittar. Vi lär oss mer, får mer erfarenheter. Och det nya fyller ut ramen. Men så plötsligt kan det hända att en erfarenhet, eller en ny kunskap inte får plats. Ramen räcker inte till. Det inträffar sådant som inte borde kunna hända, som det inte finns något fack för i vår ram. Vi blir förvånade och tvivlande. Vi måste ändra vår ram, vår världsbild, eller också måste vi förneka det nya. Det nya får oss att gunga, att tvivla.
Mötet med den uppståndne Jesus var för lärjungarna en sådan omvälvande erfarenhet. Något sådant var inte möjligt. De böjde sig, föll ner i tillbedjan inför mysteriet, men naturligtvis tvivlade de. Det var omöjligt. Det gick utanför ramarna. Deras dittills fungerande värdsbild gav inte någon vägledning. Det oerhörda öppnade sig. "O vilket djup av rikedom, vishet och kunskap hos Gud!" De drabbades av det gudomliga. Tanken, ja hela existensen svindlar. De kan bara förundras och tillbe men inte utan en gnutta tvivel. Det stämmer ju inte med vad de hade kunnat tänka ut. Gud är sannerligen större.
Att vara lärjunge är att till alla andra erfarenheter och kunskaper vi samlar i livet också lägga denna: Att Gud blivit människa i Jesus Kristus och att denne Jesus alltjämt är uppstånden och levande ibland oss. Det är kärnan i kristen tro, men det är inte ett lärosystem. Det är inte heller en helt ny ram, som utesluter det vi tidigare tänkt och erfarit. Det är ett tillägg, en utvidgning av ramen för vad vi kan tänka oss. Ett tillägg som öppnar våra ögon för den uppståndne, för hans gudomliga närvaro. Som medger att vi inte till varje pris måste förneka Guds verkan i historien. Vi dras in i mysteriet, det svindlande, vi faller ned i tillbedjan. Vi tvivlar. Vi är hans lärjungar Vi upplever livet och världen där hans skapande, läkande och inspirerande närvaro formar och omsluter allting.

Heliga trefaldighets dag 3 årg 1996 Gr-b Hgm
Är Gud vår egen längtans avbild eller längtar vi efter Gud därför att vi är skapade av Gud och längtar efter vårt ursprung?
Det är en klassisk fråga. Och vad vi svarar beror endast på tro. Något bevis kan vi nog aldrig få. Däremot att längtan efter Gud finns i oss, behöver ingen betvivla. Den finns hos alla folk. Och den tar sig uttryck på många olika sätt, en del bättre och en del sämre. Att konstatera längtan är ingen konst. Men varför längtar vi?
Är det bara en längtan efter drömmar, kanske en säkerhetsventil. Ett skimmer som i bästa fall kan hjälpa oss att härda ut och kanske finna någon mening i det meningslösa. En god flykt som gör oss mer harmoniska och lyckliga eller en dålig flykt, som får oss att glömma våra plikterför varandra. För det konkreta.
Eller är det så att vi är skapade av Gud till Guds avblid och vi därför är oroliga till dess vi finner tillbaka till vårt ursprung?
Skapar vi Gud till vår längtans avbild, eller är vår längtan ett avtryck i oss av Gud väsen.
Jag har svårt att tro att längtan inte har någon orsak. jag tror den är avtrycket av Guds skapande väsen. Längtan i mig är en dunkel spegelbild av Gud själv.
Ett avtryck som inte bara är saknad utan också en möjlighet att ana vem och hurdan Gud är.
Hur ser då spegelbilden, avtrycket ut. Hur ser längtan ut?
Vår längtan efter det fullkomliga är längtan efter det som är helt och utan spricka. Utan kluven vilja. Spåret efter En enda odelad Gud.
Men i längtan sträcker sig också efter den fullkomliga kärleken. Kärleken som inte söker sitt eget. Inte köpslår, inte ger för att få eller för att binda. Gud är kärlek. Gud älskar oss. Vår längtan tar inte miste.
Men fullkomlig kärlek är ömsesidig. I vår längtan finns den ömsesidiga kärleken. Gud är kärlek, ömsesidig, jämlik kärlek. Inte bara kärlek till det han skapat och inte egenkärlek, som ju inte har något med verklig kärlek att göra. Utan att förneka att Gud är en enda och utan sprickor, säger mig min längtan att Gud också är mer än en.
Går det att förstå detta. Kan Gud vara både en enda och mer än en samtidigt. Den kristna kyrkan har hållit fast vid längtans bild som är både och.
När kyrkans teologer har försökt tala om Gud som treenig, har de ofta hånats och ifrågasatts. "Det går ju inte. Antingen är Gud en eller tre. Man lär bestämma sig". Men Guds väsens avtryck. Längtan, gudsavtrycket i oss, visar ändå: "Gud är endast en, och Gud är mer än en, förenade i fullkomlig ömsesidig, jämlik, kärlek. Så måste det vara därför att Kärleken är Guds väsen."
Vi tror att avtryckret talar sanning. Det är gjort av Gud. Men samtidigt är det bara ett avtryck. Inte en avbild. För att inse skilnaden behöver vi bara tänka på spåren i snön om vintern. Spåren kan säga en hel del om det djur som gjort det. Om det är stort eller litet. Om det är tvåbent eller fyrbent. Om det har hovar eller klövar eller trampdynor. Om det haft brottom eller gått lungt fram. Om det varit ensamt eller tillsammans med någon annan. Avtrycket kan berätta en hel del, men den som bara sett avtrycket kan ändå inte göra sig en bild av djuret självt.
Så är det också med Längtans gudsavtryck. En hel del kan vi faktiskt avläsa om Gud, men göra oss en bild av Gud det går inte.
Men det finns en annan anledning till att vi inte skall göra oss någon konkret bild av Gud. För det är väl så att vår längtan faktiskt sträcker sig förbi och bortom det som finns till. Gud, kan inte vara något som finns vid sidan av allt annat som finns. Det är efter varat själv som längtan ytterst sträcker sig. Efter den djupaste innebörden att att vara till. Så länge vår längtan bara får fatt i sådant som finns till, men inte är varat själv, fortsätter vi att längta, eller också blir vi besvikna. Det blir tomt.
Men samtidigt är vårt språk och vårt tänkande sådant att vi har så lätt att börja tänka på Gud som något som finns bland annat som finns. Vårt språk vill göra Gud till ett gripbart något. Då blir Gud en avgud, och inte det eviga vara som präglat avtrycket i vår innersta längtan.
Drag skorna av dina fötter ty platsen där du står är helig mark. Och säg till dem att "’Jag är’ har sänt mig".
Och ändå. Det ogripbara. Det Gudomliga varat har blivit ett mänskligt ansikte. Det är vår tro, att Jesus talar sanning när han säger i texten som vi hörde: Jag är vinstocken. Ni är grenarna. "Jag är". På svenska är det ett naturligt sätt att uttrycka sig, men inte på grekiska. Han använder orden så att vi ska komma att tänka på det Guds namn som Mose fick höra. "Jag är". Det Gudomliga varat och en människa, Jesus från Nasaret. Inte bara i vår längtan kan vi ana vem Gud är. Utan i Honom. I en människa som vi. Där finns tillvarons innersta hemlighet. En hel odelad människa utan spricka, som älskar oss, och kan göra det jämnlikt därför att han är människa som vi.
I gemenskapen med honom och med varandra, kan vi verkligen dras in i tillvarons innersta. Jag är vinstocken ni är grenarna.
Låt oss med hjälp av orden i den nya övers. av den Nicaenska trosbekännelsen. försöka uttrycka något av detta som är vår kristna tro:

ing 20:1-3 Helige Fader
grad 349:4 Salig, salig den som
e pred 338:1-4 Som ett klockspel hör jag
Off 394:1-3 Kläd dig själ
Slut 337:1-3 Vår Gud till dig

Skriftetal heliga Tref dag. 96
I Faderns och Sonen o dHA namn
Det är Heliga trefaldighets dag idag. Vi ska fira Gudstjänst inför Gud, den levande Guden. I en av texterna, som vi ska få höra berättas det om när Gud talade till Mose genom den brinnande Busken i öknen. Mose fich höra orden: Träd inte hit. Drag skorna av dina fötter ty platsen där du står är helig mark. På ett bildligt sätt behöver vi också dra skorna av våra fötter. Vara ödmjuka inför det heliga. Vi kan göra det genom att böja våra huvuden, bekänna vår brist och beroende. Höra förlåtelseorden de upprättande. Då kan vi även möta honom när han kommer till oss på sitt allra närmaste sätt. I bröds och vins gestalt, Min kropp Mitt blod för dig utgjutet. Platsen där du står är helig mark.
Låt oss därför be och bekänna:

1 e. tref 95 17/6-95
Gud har givit oss ett bud, som alltid gäller. Det lyder: Du skall älska Herren din Gud av hela ditt hjärta av hela din själ, av hela ditt förstånd och av hela din kraft. Och Du skall älska din nästa som dig själv. (Mark 12:30-31) Att uppfylla det budet är att vara människa på riktigt. Kärleksbudet är mallen för sant mänskligt liv. På sätt och vis är det självklart, men ändå är det så svårt. Det vet vi alla av ofta bitter erfarenhet.
Att döpas är att få uppdraget att vara människa i enlighet med detta bud: Älska Herren din Gud över allting och din nästa som dig själv. På ett sätt innebär dopet därför ingenting nytt. Samma uppdrag ger ju Gud åt varenda människa. Älska mig som har skapat dig och älska dem jag jämte dig har skapat. Och ändå är dopet en oerhörd gåva! I det ger ju Gud åt oss både samhörighet med Jesus Kristus och ett hoppfullt mönster åt våra liv.
Samhörighet: Gud säger i den GT-liga texten: Frukta inte, ty jag har befriat dig, jag har kallat dig vid ditt namn, du är min. Vad som än händer dig, så är du min. Detta sade han till en var av oss när vi döptes. Vi hör genom dopet samman med Kristus, Han som är den ende sanne människan, och den ende vars liv helt och fullt präglats av kärleken till Gud och kärleken till människorna. Han som därtill är Gud själv ibland oss. Vi hör samman med honom och han vandrar vid vår sida. Han stöttar oss i uppgiften att låta Gud bli alltings grund och mål, också i vårt dagliga liv.
Dopet ger ett hoppfullt mönster åt våra liv. Ordet "dop" är ett ord fyllt av mycket mer dramatik, än vi nog vanligtvis tänker på. Dop har med död och undergång att göra. Ett fartyg som går under, eller en stad som blir ödelagd, är det sammanhang i vilket ordet "dop" från början hörde hemma. Det är den betydelsen som gör att Paulus kan skriva att vi genom dopet har dött och blivit begravda med Kristus. Dopets vatten är samma vatten som det i vilket båtar sjunker och människor drunknar. Det vatten som står för död och kaos. Ändå är dopet hopp! Dopet binder nämligen på ett hemlighetsfullt sätt samman vårt kaos, våra nederlag vår svaghet och vår död med Kristi lidande och död. Och hans lidande och död vändes ju till uppståndelse och till liv. Dopets mönstret är därför Kristi mönster: Ur hopplöshet kan spira liv, ut förtvivlan hopp, och ur död nytt liv. Detta är mönstret som är tecknat över våra liv. Så snart vi tar itu med vårt uppdrag att leva som sanna människor med Guds dubbla kärleksbud som norm och ledstjärna, blir detta dopets mönster tydligt:
Vi misslyckas. Ständigt upptäcker jag hur jag själv och mitt eget går i första hand. Jag förnekar Gud när det är obekvämt att vara kristen. Smickrar och slätar över när sanningen hade bort sägas - för att en annan gång kasta "sanningar" i ansiktet på någon när jag bort förstå att den människan istället hade behövt hjälp att bära en redan tillräckligt tung insikt. Jag upptäcker hur jag slarvar i förhållande till miljön, med vad jag köper, med hur jag använder bilen. Jag är delaktig i förstörelsen av Guds skapelse.
Sådan är jag. Finns det något hopp för mig? Duger jag till människa och kristen, när jag bär mig åt så? Finns det något hopp?
Jo, det gör det! Här börjar nämligen dopets evangelium! En ny möjlighet mitt i nederlaget. Gud kallade ju oss vid namn i dopet. Vi fogades samman med Kristus, med hans död, men inte bara med hans död; Också med hans uppståndelse. I våra liv verkar Gud med samma kraft som på påskdagsmorgonen, samma kraft som lät Kristus bli levande och gå fram med glädje, kraft och förvandling, ut ur gravens förtvivlan och mörker. I nederlaget gror en ny möjlighet. I förtvivlan bryter hoppet fram. I misslyckandet att vara människa och kristen ges Guds förlåtelse och där förnyar han ständigt vårt uppdrag: Bli människa! Och sitt löfte: Se jag är med dig alla dagar till tidens slut!

1 e tref 1-97 (970601 Grängesberg Hgm)
Idag Har Nikodemus namnsdag, åtminstone. enl g:a almanackan, och evangeliet som vi hörde handlar om Nikodemus möte med Jesus. Vad Jesus och Nikodemus egentligen talade vet vi inget om, för Johannes var inte med och inte någon annan lärjunge heller. Men det är så här som Johannes tänker sig att det skulle ha kunnat låta när en farisé och rådsherre, Nikodemus smyger sig till Jesus om natten för att samtala. I samtalet finns en ordlek. Egentligen två. Den ena är den med ande och vind, som på grekiska är samma ord. Den andra är att ordet för "på nytt" (i att bli född på nytt) betyder också "ovanifrån". I konkret mening kan ingen födas en gång till. Att bli född på nytt eller ovanifrån är alltså något annat. En bild.
Det handlar om vad som behövs för att se Guds rike.
Vad denna nya födelse innebär för en människa och när den inträffar har man tänkt lite olika om i kyrkans historia. Men kanske man kan säga att denna nya födelse eller ovanifrånfödelse, som är nödvändig för att se Guds rike, egentligen handlar om vad sann mänsklig mognad är.
I oss människor finns två livsinriktningar. Den ena, där Jaget och de egna behoven och deras tillfredsställelse står i centrum. Den andra inriktningen är den som går utöver det egna och som ser till andra människor och bygger relationer som inte bara har till syfte att tillgodose egna behov. Människan är ju skapad till att ingå i ett gott nät av relationer med andra. Denna andra livsinriktning ser också skapelsen som något som inte bara är till för att utnytjas, utan som har en egen integritet, och den sträcker sig också mot Gud. Människan förundras inför tillvarons djup. Hon skådar Guds rike.
Det är att tillägna sig denna andra, mognare livsinriktning, som kan kallas att födas på nytt och utan vilken man inte kan se Guds rike. Utan den kan människan inte se det djupare i tillvaron. Hon kan kan inte se att allt som finns i grunden är ett utflöde av Guds kärlek, utan hon förmår bara se hur hur hon ska kunna ta det i besittning och använda det. Genom hennes egocentriska livsinriktningen bidrar hon till att skapelsen fördunklas, så att det blir svårare att se hur allt skapat kan vara tillkommet genom Guds skapande kärlek.
Jag tror att båda dessa livsinriktningar finns i varje människa. Gud arbetar med oss så att vi ska mogna och den andra livsinriktningen skall prägla oss allt mer. Dopet kan kallas en ny födelse därför att Gud genom dopet kallar oss till ett liv alltmer präglat av den andra livsinriktningen. Dopet är en utgångspunkt till att förstå att Gud och inte Jaget är mitt och hela tillvaros verkliga centum.
En annan sida av vårt dop är att vi blir indragna i det livsmönster, som blev tydligt i Jesu liv. Att det efter den ofrånkomliga döden kommer liv. En ny födelse om man så vill, en uppståndelse då Guds närvaro skall bli det enda.
Död och uppståndelsemöntret, eller pånyttfödelsens mönster, d.v.s dopets mönster, ligger också över våra liv här och nu. Inte bara vid dess slut.
Misslyckandet kan vändas till glädje. I sorgens skugga kan ett litet skott av glädjens blomster sakta spira. Otillräcklighetens besvikelse kan lösas upp och bli till insikt om allas ömsesidiga beroende. Vår synd blir förlåten och nytt liv blir möjligt. Detta är den nya födelsen varje dag. Så vänder oss Gud bort från oss själva och övervinner vår självfixering och hjälper oss att se det som är djupare, och hjälper oss att se vår medmänniska.
Den som inte föds på nytt kan inte se Guds rike. Vi måste bli födda av vatten och ande. Därför döptes vi, och mönstret genom död till liv och från mig själv till Gud och till alla och allt som Gud har skapat. Sådant är det liv vi är döpta till och kallade att leva. Detta är att vara människa.
Må Gud alltså föda oss på nytt. Idag vill han göra det på ett särskilt sätt genom Nattvarden. Gud vill komma oss nära, för det är nog så att den nya födelsen inte är möjlig på avstånd. Man måste vara indragen nära Gud. Och Nattvarden är ett sätt för Gud att dra oss nära till sig, så att vi kan födas på nytt i dag och så länge vi lever här.

Ing 586:1-4 Du, o Gud, är livets källa
Grad 69:1-4 Glad jag städse vill bekänna
e pred 386:1-4 Upp ur vilda, djupa vatten
Off 375:3-4 Än vårdar och föder vår herde sin hjord
Slut 236:1-5 Guds källa har vatten tillfyllest

2e tref. 1-97 (Fril.gtj Bränntjärnstorpet, Gränngesberg/Grangärde finnmark 970608)
Jag säger er att ingen av dem som först blev bjudna skall få vara med på min fest.
Jag tror inte att vi förstår denna liknelse rätt om vi inte förstår den som ett uttryck för vrede. Jesu vrede över att så få vill höra och ta till sig och över Guds vrede över att vi människor är inkrökta i oss själva och vårt eget. Det som är utsagt i vrede ska inte alltid tolkas bokstavligt. Vi ska nog inte grubbla över om några eller vi själva aldrig ska få komma till Guds rikes fest. Sådana tankar leder fel. Istället ska vi fråga oss om vi tar Guds rike till oss. Om vi lyssnar.
De första hade inte tid. De hade oxar eller åkrar eller hustru. Arbetet och familjen var deras liv och något annat fanns det inte plats för. För många av oss kan det vara just så. Vi dignar under alla måsten. Orken räcker inte till mer. Och så får man ständigt höra att man borde engagera sig i en det ena en det andra, och ofta är det angelägna saker. Och alla man måste säga nej till ger en dåligt samvete. Man borde ju, men dygnet har bara 24 timar...
Vad är det då Gud bjuder oss till. Jag tror inte att det i första hand är fråga om att engagera sig i någon andlig verksamhet, eller om att gå oftare i gudstjänsten. Må vara att man i den kan få hjälp att få perspektiv och stillhet i sitt inre, så att man fårmår skilja mellan viktigt och mindre viktigt. Gudstjänsten är ju ett sätt att fördjupa relationen till Gud.
Men Guds rike är inte kyrkan eller gudstjänsten. Guds rike är inte någon särskild verkasmhet eller något särskilt beteendemönster. Guds rike handlar om relationer. Guds rike handlar om att bli riktig människa. Guds rike handlar om att se djupet och ana perspektiven.
Att vara människa är på ett sätt att dela vilkoren som alla levande högre organismer på denna jord lever under: Att ha att kämpa för att få ihop mat, och annant livsnödvändigt åt sig själv och sina barn, och att sedan dö. Så är det för fågeln och för haren och för räven och för människan. Men ändå är vi något mer än bara ett bland dessa djur.
Som människor har vi en förmåga att gå utöver denna biologiska grundnivå. Vi kan bygga relationer till människor vi inte har familjeband till. Vi är beroende av människor nära och långt borta, i ett komplicerat mönster av arbete, tankar och relationer. Vi ingår i det mönstret vare sig vi vill eller inte, men vi kan förhålla oss på olika sätt till det. Att vara människa på riktigt är att ta sin del av ansvaret för att detta mänskliga nät skall bli gott och inte präglat av misstro och rädsla.
Att vara människa är att ha del i makten att kunna förändra skapelsens vilkor. Den makten för också med sig ansvaret att vårda och bevara. Vi är skyldiga att inte bara vara upptagna av att utvinna nyttigheter ur naturen, utan att värna den för dess egen skull.
Att vara människa är också att ha förmåga till en ömsesidig relation till Gud. Allt skapat står i relation till sin skapare. Av Gud kommer allt liv, men vi kan utöver denna ensidigt mottagande relation också själva tillbe och lovsjunga Gud. Också denna förmåga för med sig ett ansvar. Vi är skapade att tacka och lovsjunga vår skapare och Gud.
Kristus bjuder oss till Guds rikes fest. Han bjuder oss att bli de människor vi kan vara. Men vi avvisar honom så lätt. Vi är upptagna med oxar och åkrar och familj och allt vad det kan vara. Vi ser framför oss att det måste handla om att med skohorn pressa in ytterligare något på de 24 timmarna som redan som det är så dåligt räcker för att fylla alla de krav som ställs på oss.
Men det är inte så. Det handlar inte så mycket om att göra som att inse sammanhang. Det handlar om att bli människa på riktigt. Inbjudan att vara riktig människa är inte ett krav bland alla de andra. Är inte strået som riskerar att knäcka ryggen på den överlastade åsnan.
Nej. Stanna upp ett ögonblick. Se dig omkring. Gud, din medmänniska, skapelsen, gräset och träden och fåglarna. Nära dig är de alla. Om du låter bullret i ditt huvud tystna, se så kan också Gud tala.
Och hör. Inte handlar det om krav. Gud viskar: kom till dig själv. Dröj en smula på steget. Du ensam bär inte upp skapelsen eller dig själv, men du behövs. Så spring inte ifrån dig själv när du tar dig an dina oxar och åkrar och din familj.
Så kommer Guds rike i en stillhet mitt i allt det bullriga. Vi blir åter satta in i den skapelse och i den mänsklighet och i den Gudsnärhet där vi hör hemma. Detta är Guds rike till vilket vi är kallade, och i vars sammanhang vårt arbete och slit får sin rätta mening. Vi förstår vad som är viktigt i det vi gör, och vad som kanske inte är det.

Ps
220:1-2 Till den himmel som blir allas
288:1-4 Gud, från ditt hus

2 e. tref. 2-95 Friluftsgtj Björkås, Grängesberg 25/6 (Sakaios)
Kallelsen till Guds rike är rubriken idag. Vi är sedda och vi är kallade att tillhöra Guds rike. Det märkliga med denna kallelse är att det det inte är fråga om att man först uppfylla uppfylla vissa kriterier. Gud väljer inte bara ut de bästa till sitt rike. T.o.m dem som förefaller diskvalifiserade får vara med.
Dopet är ett av de sätt Gud kallar oss in i sitt rike. Och särskilt när ett litet barn döps, är det tydligt hur Guds kallelse kommer före allt vad barnet själv gör, både ont och gott. Kallelsen, tillhörigheten, det är utgångspunkten, ingen medalj. Att tillhöra guds rike, att vara mött och älskad av Gud. En nådegåva. Som livet självt.
Så var det för den här Sakaios. Fast med honom var det värre. Han var inte bara nollstäld. Han ägnade sig ju åt att göra sig rik på andras bekostnad. Han hade valt en verksasmhet, som av många ansågs lika illa som att vara tjuv. Att han var diskvalifiserad för det som hörde det religiösa till, det var han väl medveten om. Han var helt enkelt en riktig typ. En sån där alla föraktar. Rik på andras bekostnad. Och han hade ju allt, om det inte varit för ensamheten.
Religiös var han inte Sakaios. Att kalla sig religiös i hans position det skulle vara bra skattretande. Men lite nyfiken. Undrar vem han är den där Jesus. Gömmer sig i det knotiga trädet. Där kommer han. Det var en bra plats jag valde. Ja man har ju lite människokännedom i det här jobbet, så man vet.
Men så pinsamt. Han har sett mig. Och han vet vem jag är. Hur kan han veta det? Sakaios skynda dig ner. Gamla gubben avslöjad som en buspojk uppflugen i ett träd. Den klättringen får man nog äta upp. Idag vill jag gästa ditt hus. Han till mig. Driver han med mig? Han måste ha tagit fel på person. De lär ju vara lite underliga hans vänner, de kanske brukar sitta uppe i träden. Så att han trodde att jag var en av dem. Men visst ska jag bjuda honom. Om han vill komma...
Och vi vet hur det gick. Räknat som han var van, blev det en mycket dyr fest. Plötsligt såg jag hur livet krymts och mattats med åren. Drömmen att få det bra, att vara rik, den var uppfylld. Det fanns inget mer att sträva efter. Ett vakert hus. Fru och barn. Lagom betungande arbete. Kunde köpa vad jag vill ha. Drömmen om rikedom och lycka var nådd. Och så när han kom, så var det så klart det jag egentligen redan visste. Lyckan hade blivit lika grå som fattigdomen var. Kanske gråare. Allt detta arbet, allt detta hån, för ingenting.
Vilken lycka att jag fick se det och kunde göra något av mitt liv och min rikedom, som inte var tomhet. Kallelsen till Guds rike, den är som livet. Den bara finns där. Oförklarligt. Oförtjänt. En gåva att göra något av.

Bön: Möt mig Gud, och låt mig uppleva att du finns vid min sida. Låt din hand röra vid mig och ditt ansikte lysa över mig. När jag tvivlar, hjälp mig att hålla fast vid dig. När jag är ensam och vilsen, sök du mig. När jag inte längre orkar be, be du för mig. Djupet av din kärlek kan jag aldrig fatta, men som ett barn självklart öppnar sig för sina föräldrars kärlek, så öppnar jag mig för dig, min Herre och min Gud. Amen.

3 e tref. 1-97. Hgtj Gr-b och Fril.gtj Disponentparken tillsammans med frikyrkoförs. (15/6)
Gud söker och letar efter människan tills han finner henne. Gud är som en fattig kvinna som söker ett borttappat mynt - eller kanske ett smycke - som hon inte på några villkor vill förlora. Jesus säger oss att Gud inte accepterar att förlora någon enda människa som han skapat. Detta är Jesu budskap till oss idag. Att Gud inte spar någon möda för att finna den männisa som gått vilse.
I nästan alla religiösa rörelser och sammanslutningar finns det en tendens att betona människans ansvar att söka Gud och att leva sitt liv i enlighet med de ideal som man har i rörelsen. Det blir en uppdelning mellan oss och de andra. Det är vi som väljer att leva som man bör, och de andra är människor som av olika anledningar väljer att leva utanför vår religiösa gemenskap. Omvänd dig till den Gud som vi predikar och tro som vi lär och lev som vi lever då blir du frälst. Genom rätt tro och rätt liv och rätt umgänge kan människan komma i ett rätt förhållande till Gud.
Men det finns några som inte bryr sig. Vi har predikat men de har inte lyssnat. Vi har uppmanat dem att omvända sig men de har använt sitt fria val och sagt nej till Gud. Måste de inte då få stå sitt kast? Gud tränger sig väl inte på? Gud har ju givit oss friheten att säga både ja och nej för både tid och evighet.
Eller är det inte så? Jesus tycks faktiskt tänka på ett annat sätt. Med sitt sätt att möta dem som står utanför förargar han fariseerna och de skriftlärde. Han räknar dem som räknat ut sig själva och som andra räknat ut ännu mer. Och med sina liknelser tillrättavisar han dem och oss: - Nej det är inte så att Gud ljumt sitter och ser på hur människor går förlorade. Gud acepterar inte att vi försnävar våra liv och förlorar kontakten med Skaparen och med oss själva och våra medmänniskor och förspiller våra liv i ytlighet - eller i självömkan eller i självtillräcklighet. Gud ger aldrig upp. Jesus relativiserar på ett sätt betydelsen av våra egna religiösa och etiska strävanden. Att tro rätt och att leva rätt är inget vi gör för att tillförsäkra oss evigt liv eller någon annan ynnest från Gud. Att leva rätt inför Gud och medmänniskan och sig själv är inte ett medel eller en väg. Det är målet. Det är dit Gud vill få oss. Till en sann gemenskap. Och han söker tills han finner. Till slut skall Gud verkligen nå fram till oss alla. Det är vad Jesus säger och jag tror och hoppas att han har rätt.
Vår kristna tro lär oss ju att döden är övervunnen så till vida att den inte längre kan skilja oss från Gud. Döden har fortfarande makt att skilja oss från varandra. Och den har makt att skrämma oss, genom att visar oss vår bräklighet och genom att ställa oss inför det okända. Men skilja oss från Gud och ifrån Guds kärlek förmår den inte. Därvidlag har Kristus övervunnit den, så att han ska kunna finna alla dem som kommit bort och han ska äta med dem.
Och det blir nog som det brukar med Jesus. Han väljer att äta med syndare och han bryr sig inte om att han därmed förargar somliga ordentliga människor. Kanske någon av oss? För om Gud tar sig an alla, vad är det då för mening med att anstränga sig? Kan man då inte lika gärna leva egoistiskt och strunta i Gud. Leva bara ytligt, om Gud ändå ska finna en till slut. Varför då anstränga sig? Måste det inte finns en rättvisa så att de som skött sig belönas?
Vi tänker nog fel. Inte är det väl en uppoffring att leva med Gud. Tänk istället om hela detta liv, alla dessa år och dagar, blivit förspilda i ytlig meningslöshet och isolering från andra och Gud. Vem skulle vilja leva sitt jordeliv ensam, utan djup, utan hopp och utan Gud. Vem skulle vilja gå så vilse i livet att Gud inte lyckas nå en under hela ens liv. Ingen. Naturligtvis ingen som vet av något annat.
Att leva med Gud och att leva i kontakt med sig själv och i meningsfulla relationer med sina medmänniskor är ju det som gör detta livet meningsfullt. Alltså finns det ingen anledning att förarga sig över att Jesus vill äta med syndare.
Gud söker tills han finner. Det är inte så som det är i naturen, att det föds ett stort överskott av individer, för att arten ska ha råd att förlora en stor del. Så är det ju med fåglar och myggor och fiskar. Massor föds men de flesta blir inte vuxna. De äts upp, torkar bort, blir sjuka, men det finns så många att det inte gör något. Det finns tillräckligt ändå.
Med människan är det annorlunda. Gud vill något mer med oss. Gud vill att vi, varenda en av oss, ska växa i gemenskap med Gud, och leva ett liv som är präglat av meningsfulla relationer till andra och dessutom ha kontakt med vårt eget innersta. Gud räknar inte med något människoöverskott. Gud är som kvinnan som när hon förlorat ett av sina mynt söker tills hon finner det åter. Och hon glädjer sig när hon funnit det. Så ska Gud till sist finna oss. Det är vårt hopp och det är vad Jesus lär oss. Och Gud gläder sig när hon funnit oss och fört oss åter till sig.
Amen


Fril.gtj. Disp.parken 14.00
199:1-4(5) Den blomstertid
233:1-6 Fader, du vars hjärta gömmer
241:2-5 Ingen herde kan så leta
200:1-4 I denna ljuva sommartid

Pred. 3 e tref. 2-95
Det finns två sätt att se på tillvaron och människorna i den. Ett sätt är att skilja mellan somliga människor, som är viktiga och värdefulla, och andra som inte är det. Det andra sättet att se, är att alla människor är värdefulla, även de som hamnat alldeles snett i livet. Det är konflikten mellan dessa båda synsätt, som får Jesus att berätta liknelsen om den förlorade sonen för oss. Vad han vill säga är tydligt. För Gud finns ingen som saknar värde. Ingen som han inte vill ta sig an. Gud är i förhållande till oss, som en far som förlorat sin son, och som väntar och längtar efter att han ska komma tillbaka välbehållen. Han kan inte acceptera att han förlorat honom för alltid. Gud är inte sådan att han lämnar oss, ens om vi gjort något aldrig så destruktivt, eller om vi alldeles slutat bry oss om honom.
Som människor är vi skapade som delar av Guds skapelse. Vår uppgift är att vara tjänare åt denna skapelse. Vi är kallade att vara händer åt Gud, och utföra det han vill ha gjort. Det kan innebära att vi i vår vardag utför den uppgift, som gör andras liv rikare, eller lättare att leva. Det kan också vara att se den som behöver bli sedd och bekräftad som människa. Vi har dessutom fått den speciella uppgift, som består i att be och lovsjunga Gud. D.v.s att som skapade varelser i glädje och tacksamhet höja våra ögon och sinnen till Skaparen. Att leva så, i tjänande och lovsång i världen och inför Gud, det är att vara hel människa.
För att kunna leva så det är det nödvändigt att vi inte ser oss själva som obetydliga. Ibland har kristen förkunnelse lyft fram självutplåningen som ett ideal. Men det är inte en kristen livshållning. Gud har faktiskt skapat oss till människor, och till sin avbild. Skillnaden mellan att vara värdelös och obetydlig och att vara skapad till Guds avbild är ju faktiskt enorm. Gud gör ju inte något som är betydelselöst. Därför: Res på dig som, människa! Om vi inte vågar tro att vi är något, så är risken stor att vi istället för att ge vår kraft i uppgiften, för andras skull, blir inriktade på att söka bekräftelse. Vi kan lätt bli uppfyllda av strävan att skaffa ersättning för vår bristande självkänsla. Sedan finns ingen kraft kvar för någon annan. I skräck för att krympa ihop till ingenting, vågar vi inte se vårt beroende.
Att gå förlorad innebär alltså att man kommer bort från sin plats och uppgift i skapelsen, att relationerna till både Gud och andra och sig själv och resten av skapelsen bryts sönder. Man blir isolerad, bara en ensam individ utan sammanhang och mening. Som den förlorade sonen i främmande land.
När vi som människor är på väg att gå förlorade, och inte fyller den plats i skapelsen Gud har ämnat åt oss, då vill han upprätta oss. Resa oss upp. Skapa oss på nytt, så att vi kan fylla vår plats. Det är gudomlig förlåtelse. Det var den Jesus kom med till dem som kallades syndare. Han gjorde det genom att se dem och äta tillsammans med dem. Det är samma förlåtelse han vill ge åt oss i våra liv.
Idag vill Gud se oss omkring sitt bord. Vill ge oss gjädje och mod att göra hans vilja. Vill ge oss förtroendet åter, att vara människa efter Guds vilja. Med Gud, med medmänniskan, och hela skapelsen för ögonen. Det finns ingen enda människa, som inte Gud vill ska vara med. Ingen enda. Det är ett löfte för oss, men det kan också vara utmanande.
Den hemmavarande, skötsamme sonen, kunde inte acceptera Faderns välvilja mot den återvändande odågan. Han blev bitter. Han hade aldrig gjort något allvarligt övertramp, och nu mötte odågan så mycket större välvilja än han hade fått. Det är anstötligt. Det är orättvist. Så tyckte han, och kanske skulle vi hålla med.
Men Gud tycks vara mindre intresserad av rättvisa än av att vi människor till slut blir dem vi är tänkta att vara. Att vi till sist finner den plats i Guds skapelse som är vår. Gud ger sig inte med mindre än att han funnit det han förlorat. Och ändå tycks det ju faktiskt vara så att Gud inte lyckas finna alla. Det tycks finnas människor som förblir i de brutna relationerna, eller som förblir Guds motarbetare ända till livets slut. Är allt förlorat för den människan då. Det kan vara så. Men Guds kärlek tar inte slut vid graven. Kanske finns det ändå hopp. Gud ger inte upp. Han spanar och hoppas att den förlorade skall komma tillbaka.
"Men om alla blir räddade och kommer till himlen, vad är det då för idé med att vara kristen, och försöka tjäna Gud och medmänniskorna, om man inte skulle kunna gå förlorad?" — Jo, man kan vara förlorad. Ett helt liv kan man vara sin Skapares motarbetare. Det är tillräckligt illa. Att Gud sedan skulle vara den som ville straffa dessa olyckliga genom att överlämna dem åt mörkret och sluta söka, det kräver i alla fall att Gud är en annan än den Jesus talar om i liknelserna.
För några år sedan förekom det en annonskampanj från Svenska kyrkan, jag tror det var inför att Lilla boken skulle delas ut. Där antyddes det att man i himlen kanske skulle kunna möta Adolf Hitler. Han som har miljoner liv på sitt samvete och som med rätta uppfattas som en personifikation av ondskan sjävl. Det blev starka protester. Att Hitler skulle kunna få plats i himlen, det var alltför starkt. Någon rättvisa måste det ändå finnas! — "Fariseerna och de skriftlärde förargade sig och sade: ’Den mannen umgås med syndare och äter med dem.’" — Det är förvisso utmanande att Gud inte skulle avvisa någon, utan söker varenda människa som gått vilse. Men sådan är den Gud på vilken vi tror.

Åter till predikoförteckningen