Predikan 4 e påsk 3 årg Björbo lillkyrka. 2002
Joh 17:9-17
Jesus ber för oss. Det är något mycket stort, som vi får både glädja oss över och vila i. Jesus har stigit upp genom himmlarna och sitter på Faderns högra sida och manar gott för oss. Hans bön för oss uttrycker omsorg och kärlek. Men texten flyter liksom fram, och de olika motiven slingrar sig kring varandra, så att det är svårt att hålla fast vid något särskilt. Jag vill därför försöka gripa tag i två av Jesu böneämnen. För när vi ser vad Jesus ber om, ser vi ju också vad som för honom är viktigt, och det är ju också vad som bör vara viktigt för oss.

1. Han ber om att vi ska bli bevarade i honom och i Fadern, de är ett.
2. Och han ber om enhet genom sanningen, som han förkunnat.

När han ber om att vi ska bli bevarade i honom, så är det inte svårt att ta till sig. Han ser sina lärjungar, både dem han just då hade omkring sig, och alla oss andra genom tiderna. Han vet vilka frestelser de ska utsättas för. Han känner Petri högmod och hans fall. Han vet att de alla ska skingras i lidandesnatten. Och han vet att så kommer det att fortsätta att vara för hans lärjungar i alla tider. Därför ber han: Helige Fader, bevara dem som du har gett mig. Låt ingen gå under. Det är sin kärlek till oss han uttrycker. Men det är mer än så. Det finns ett tankesätt, som säger att det är på oss det beror om vi tror. Att vi väljer vår tro och bestämmer själva om vi vill vara kristna. Men detta är ett alltför ytligt sätt att se det. Tron är Guds verk. Det är han som har dragit oss till sig. Det var han som genom dopet gjorde oss till sina och delaktiga i sitt rike. Det är han som fött oss på nytt genom vatten och ande. Det är han som bevarar oss till sina genom att låta oss höra sitt ord - alltså de ord, som Jesus har kommit med. "Helga dem genom sanningen, ditt ord är sanning". Vad Jesus ber om är därför först och främst att vi som är hans lärjungar ska ha tillgång och tillfälle till att ta emot Guds ord. Att vi kan lyssna till vad han säger. Det är nämligen bara så vi kan förvänta oss att Gud ska hålla oss fast i sig. Det är alltså varken genom bönetekniker eller viljebeslut eller andra ansträngningar, som vi kan bli eller bli bevarade som Jesu lärjungar, utan bara genom detta enda: Att höra hans ord. Jesu ord är nämligen inget mindre än Guds skaparord, som skapar tron i oss. Som gör oss till kristna. Hans ord är saven som håller oss grenar i vinstocken vid liv. Ordet är liv och ljus och sanning genom vilken vi ska helgas. När Jesus ber för oss att vi ska bli bevarade i honom och i Fadern, så handlar denna bön därför konkret om att vi ska få nåden att bevara hans ord rena och klara och oförfalskade i våra hjärtan. Bara så kan vi bli kvar i honom. Den största frestelsen, åtminstone för mig, och också i vår tid och vår kyrka, är nog den att vi ställer våra egna tankar över Jesu ord, och försöker sålla fram något som stämmer med våra egna eller vår samtids filosofiska eller politiska idéer. Och det är mycket mänskligt att göra så, men att vara en lärjunge är först och främst att lyssna med förtroende till sin mästare. Inte ställa sig över sin mästare, inte inbilla sig att man själv eller andra förtår sakerna bättre än Herren Jesus. Och inte heller kan vi ju gärna bättre än apostlarna veta vad Jesus har sagt. Det är ju genom deras ord som vi fått tron. Att vara lärjunge är helt enkelt att ha en grundläggande tilltro till Jesus och orden av och om honom, som Evangelierna ger oss. Att vi inte förstår allt, att somligt kan skava och bränna i oss, och att vi måste tugga länge på åtskilligt, det är en annan sak. Så kan det vara för en Jesu lärjunge. Men tilltron och förtroendet för Jesus och hans ord är A och O. Bara så kan vi bli bevarade i honom.

Jesu andra böneämne är "enighet genom sanningen". "Jag är sanningen". "Sanningen är ditt ord, som jag förkunnat". Många menar väl att Jesu sanningsanspråk är oacceptabelt, och ett hinder för enheten mellan alla människor. Om några håller sig med anspråk på att veta Guds eviga sanning, så har man nämligen ställt sig utanför dialogen, som kan skapa den enhet som kan rädda världen, säger man. Och det finns åtskilliga kristna och många förkunnare också, som säger just så - kristendomen är vår sanning, men inte nödvändigtvis sann för alla. Det är den ram, inom vilken vi kan tolka vår tillvaro, och förstå Guds närvaro och mening. För andra fins andra möjligheter. Inte kan väl Gud vara begränsad i rummet eller tiden, eller till en enda människa, så att Jesus skulle kunna vara allt för alla? Det låter så rimligt och så förnuftigt, men det är bara det att Jesus aldrig säger att han är en sanning bland andra sanningar och en tolkning bland alla andra tolkningar, utan han säger sitt eviga: "Jag är Vägen Sanningen och Livet, ingen kommer til Fadern utom genom mig". "Jag är", det är det outtalbara gudsnamn, som Mose fick vid den brinnande busken, och som Jesus använder om sig själv. Han och Fadern är ett. Detta är Jesu och evangeliets entydiga vittnesbörd. Och som hans lärjungar kan vi väl inte gärna bisitta Pilatus på domarpallen och döma över Jesu ord. Pilatus är nämligen den som i evangeliet tänker mest rätt med vår tids humanistiska mått mätt. Han ville döda orden för att rädda människan. När Jesus förklarar sitt ärende i världen inför Pilatus och säger: "Jag har fötts och kommit till världen för denna enda sak: Att vittna för sanningen. Den som hör till sanningen lyssnar till min röst" (Joh 18:37). Då svarar Pilatus med sin postmodernt klingande fråga: "Vad är sanning?". Sanning är för honom inte något givet, det är något man kommer överens om. Sanning är det som fungerar och leder till det man vill uppnå. Och han har så många trosfränder bland oss. Pilatus skakar på huvudet inför Jesus, och hans orimliga utsaga. och han kan inte heller förstå dem som tycker det är så viktigt att få Jesus korsfäst. Varför bråka? Kan han inte få ha sin "sanning" om han vill, så kan ni ha er. Det är med en blandning av överseende och obehag Pilatus ser på Jesus och hans orimliga och överspända ord. Skulle det verkligen kunna finnas en enda sanning för alla tider, och skulle denna sanning kunna komma unikt ur en enda människas mun. Omöjligt! Ser ni inte att han bara är en stackars förvirrad människa, vilse i religioens irrgångar, nu gisslad och eländig. Är det något att bry sig så mycket om! Ecce Homo! - Se människan bakom orden och anspråken och den religiösa retoriken. Se människan! Låt honom vara! Slapna av! Men Pilati humanism klingar ohörd. Han lyckas inte ta död på Jesu ord. Därför ropar de som tar hans ord på allvar men inte tror: Korsfäst. Men åt alla som han givit nåden att ta emot hans ord i tro, de ser inte bara en korsfäst människa, utan först och främst ser de vad Johannes Döparen redan i förväg hade sett: "Se Guds lamm som tar bort världens synd". Detta är grunden för vår glädje. Han har givit sig själv för oss och för hela världen. Den sanning, som Jesus inte bara talar om, utan ÄR, är alltså sanningen om människan och Gud, om försoningen i honom. Att han har dött i vårt ställe, och att i honom därför finns syndernas förlåtelse och gudsgemenskap och evigt liv åt oss alla, som han lovat. "Jag är vägen, sanningen och livet".

Jesus vill enhet bland oss lärjungar. Han känner vår mänskliga svaghet att skapa motsättningar och skiljelinjer, och därför ber han för oss, och manar oss att älska varandra. Men Jesu väg är inte Pilatius väg. Det handlar för Jesus om att vi ska vara eniga i honom, inte trots honom. Evangeliet - Sanningen - är det som vi måste bevara, och som bevarar oss i honom, och ur detta evangelium växer kärleken som frukt på gren. Och vi är grenar på samma enda sanna vinträd. Vi får alla liv av samma sav och samma ord. Vi håller fast vid samma kors och samma försoning, samma dop och samma syndernas förlåtelse. En enda är den uppståndne, och han ger oss livet. Att bli eniga i sanningen måste därför först och sist vara att lyssna till honom. Inte ställa sig över och veta bättre. Om att hålla sig till hans ord och hans väg. För detta är ju det goda budskapet som han kommit med: Att vi är hans. Att vägen till Gud är öppen. Att barnaskapet är givet. Att Gud har vänt sitt ansikte till oss och älskar oss för hans skull. Att inget ska rycka oss ur hans hand så länge hans ord får bo i våra hjärtan. Enheten i Kristus är därför inget annat än detta att söka hans rike och hans rättfärdighet. Och då ska det andra också tillfalla oss. Låt oss därför stå upp och samlas i vår kristna bekännelse:

ing 517 Världen som nu föds på ny
grad 540 När vi i högsta nöden stå
e pred 542 Herre, dig i nåd förbarma
slut 272:9-11 Kom, himmelske Fader, var