Predikan 1 e påsk 3 årg 2002. Floda och Mockfjärd. av Torbjörn Axelson
Text: Joh 21:15-19
Det är vid Genesarets sjö efter uppståndelsen. Älskar du mig? Den frågan träffar Petrus mitt i hjärtat, mitt i den bittra svedan när tuppen gol och minnet av Herrens sorgsna blick när han vände sig bort. Älskar du mig? Tre gånger hade han förnekat. Tre gånger får han frågan. Förr hade han självsäkert förklarat sig beredd att dö för sin mästare, och att han minsann inte skulle svika om än alla andra svek. Det var annorlunda nu - Älskar du mig mer än de andra?
Petrus hade varit den förste som bekänt Jesus som Messias Guds son - Du är den levande Gudens son. Det var han som svarat: Herre, till vem skulle vi gå, Du har det eviga livet ord. Han hade fått förtroendet, och han hade tagit emot det. Han hade känt igen sig när Jesus till honom, för hans bekännelses skull sagt: Du är Petrus, och på denna klippa skall jag bygga min kyrka (Matt 16:18) och dödsrikets portar skall inte vara den övermäktig.
Det var bara det att Petrus den gången, när han fick sitt nya namn, fortfarande inte förstod Messiashemligheten. Han förstod inte att Messias skulle lida och dö. Därför hade Jesus vid samma tillfälle också varit tvungen att kalla honom Satan. Gå bort Satan, dina tankar är inte Guds tankar utan människotankar. Och Petrus hade fortsatt att tänka sina människotankar. Det blev tydligt vid kolelden på översteprästens gård. Då dömde de hans Messias till döden. Och det var inte bara Petri mästare och vän som dog, utan också själva drömmen om Messias. "Detta ska inte hända dig, Du är ju Guds utvalde!". Han svek sin bäste vän. Men det var inte bara ett svek på ett mänskligt plan. Lumpet och fegt. När han gick ut och grät bittert, var det också över sin förlorade tro han grät. Det fanns ingen Messias för honom mer. Han kunde inte se att det kunde vara sant att inte dödsrikets portar hade makten över Kristi församling. Ut i otrons mörker gick han. Själv hade han spänt sitt bälte och gått dit han ville. Och hit kom han i sina människotankar. Till mörkret utan tro och utan Kristus. Guds tankar kunde han inte förstå.
Älskar du mig? Den uppståndnes fråga träffar Simon i hans bitterhet och hans otro. Det var inte bara med sina läppar han förnekat sin herre och vän. Den klippa han trodde sig vara för Guds rike hade vittrat till en grushög. Men åter för tredje gången igen frågar Jesus: "Har du mig kär". Då blir han bedrövad. Varför? Är det för att Jesus med sin upprepade fråga tycks tvivla på Petrus kärlek. Nej, Petri bedrövelse är inte en bedrövelse över att Jesus inte tror på honom. Vad skulle Jesus ha för skäl att mer tro på Simon, sedan Jerusalems tupp sagt sitt? Nej Petri bedrövelse kommer sig av att han nu har kommit till sig själv. På samma sätt som den förlorade sonen kommer till sig själv då han svälter bland svinen för sitt svek. Jesus leder honom med sin upprepade fråga. Och när så Simon äntligen kommer till sig själv blir han bedrövad. Han inser att det hos honom alls inte finns något att bygga kärlek och Kristi rike på. Jag har syndat mot himmelen och mot dig och är inte längre värd att kallas din son. Visst har Petrus nu sin frälsare kär. Kärare än någonsin, ty det är sant att den som fått mycket förlåtet älskar mycket. Men det är en kärlek han inte vill yvas över eller orda om mer. För ingenting beror på honom, men allt på Jesus. Och på den klippa som ur egen bedrövelse ser Jesus allena bygger han sin kyrka. Äntligen har Simon blivit omvänd från sin egen kraft, till Jesus. Därför säger Jesus nu till honom: Föd mina får. Styrk dina bröder. Ty saliga de som är fattiga i anden. De ska ärva Guds rike. Det är bara så Petrus kan vara Petrus - en klippa.
När du var ung spände du själv bältet om dig och gick dit du själv ville. Nu har Petrus blivit gammal. På vägen mellan översteprästens gård och Genesarets sjö. Det är inte längre sin egen väg han vill gå. En annans har spänt bältet omkring honom. Det som skett med Petrus är det som Paulus så träffande uttrycker: Nu lever inte längre jag, utan Kristus lever i mig. Och han får åter höra kallelseorden: "Följ mig". Denna gång vet han vad orden betyder.
Och detta som var Petri väg är också vår väg. Det finns en sorts kristendom, som bekänner sig till vår egen inneboende kraft att göra gott, att förändra det som är fel i både det yttre och det inre. Det är en kristendom som tar sig många mycket olika former, men den har det gemensamt att den försöker sluta sig samman för att bygga Guds rike med Guds hjälp i sin egen mänskliga kraft. Det var den sortens kristen Petrus var innan tuppen galit. Och den sortens kristna frestas vi ofta att vara. Men det är en dödens kristendom, därför att Guds rike aldrig kommer till oss på ett sådant sätt att vi kan se det med våra ögon. Vi bygger inte fridens rike, varken i vårt eget hjärta eller i världen. Ett tag går det, men sedan rasar det, för all sådan kristendom är byggd på sand. Den klippa vi trodde i ägde i oss själva vittrar snart till grus. Det visar sig inte finnas någon Messias som är med och bygger vårt rike av rättfärdighet. Allt rasar och när tuppen gal slukar oss mörkret och otron, och vi är ensamma.
Älskar du mig? Då ställer Jesu sin fråga också till oss. Älskar du mig? Ja, Jesus frågar liv i oss, och vänder oss tillbaka. - Herre, Du vet att jag har dig kär. Och ännu en tredje gång frågar han också oss: Har du mig kär? För också oss vill han nämligen leda till oss själva och till bedrövelsen, så att vi med den förlorade sonen kan säga: "Jag har syndat mot himmelen och mot dig, jag är inte längre värd att kallas din son" Det är nämligen där som omvändelsens och förlåtelsens hemlighet börjar. Inte att vi har älskat honom, utan att han har älskat oss och givit sitt liv för oss medan vi ännu var syndare. Det är inte vår kraft eller vår trofasthet som är grunden för Guds rike, utan Jesus allena. Och han har kommit för att kalla syndare. Därför säger han till alla och till oss: "Följ mig". Det hänger inte längre på oss om Guds vilja ska ske och hans rike komma, utan vi och allt hänger på Jesus allena. Vi hör honom till och har honom kär, men inte av egen kraft utan av hans kärlek.
Därför: Låt oss nu stå upp och bekänna vår tro, vår Gud och vår käre Herre:
Psalmer (Mfj)
ing 157:1-3 Den korta stund jag vandr
grad 28 Så älskade Gud världen al
e pred 390:1-6 Vad röst, vad ljuvlig rös
tillr 153 Livet vann, dess namn är
slut 43 Jesus är min vän den bäst
Skriftetal: 1 e påsk 3 årg 2002. Mockfjärd.
Såsom leret är i krukmakarens hand, så är också ni i min hand, ni av Israels hus, säger Herren. i dagens GT-text (Jeremia 18:6.) Just idag riskerar vi förvillas i våra tankar av detta ordet "Israes hus". Men Israels hus ska vi inte uppfatta som en nation bland nationer, utan Israels hus i kristen mening är det förbund Gud sluter med oss genom Jesus Kristus och dopet till honom. Det är vi som är Israels hus, och därför också vi som är leret i krukmakarens hand. Den bilden är både sann och trösterik. Det är inte vi som formar oss efter Guds vilja. Det är inte vi som gör oss rättfärdiga eller troende. Utan det är han som var dag formar oss tillbaka till det goda han vill. Detta är den dagliga omvändelsen, att han åter igen knådar ihop oss, och dänger oss i drejskivan, för att göra oss till de bräckliga lerkärl i vilka han kan lägga sin skatt: Förlåtelsens evangelium i Kristus. Låt oss därför nu återigen bekänna vad vi är - lera i hans hand - ty då vill han återigen ta oss i sin nåd och forma oss på nytt. Vi är beroende av honom, och vi tar emot allt av honom. Låt oss be och bekänna.