Långfredag. 2001 Floda kyrka
Joh 19:17-37

Utstött, hånad, plågad, med sönderpiskad kropp och törnekronan som bränner kring huvudet och spikar genom händer och fötter. Sådan möter han oss idag, vår Herre Jesus. Uppspikad på korset, förbannelsens påle, naken för att alla skulle se hans misslyckande och förnedring.

Så skulle det sluta. Det var översteprästens tanke, Pilatus tanke. Meningen var att denna dag och detta kors skulle sätta punkt för Jesu gärning. Och ingen kunde gärna tro något annat. Alla hans ord om frid och Guds rike överröstas av dånet från hammarslagen och hånskränet från dem som går förbi. Vi har ingen annan kung än kejsaren.

Ingen såg det som verkligen hände. Det var inget misslyckande. Han gjorde det frivilligt. Av kärlek till oss alla. Han var inte en människa vilken som helst. Det var Gud själv. Världens och vår skapare, som av oss och soldaterna spikades och för vår skull blödde. "De, ja hela världen, ska se på honom som de genomborrat".

Vår synd. Vår otro. Vår gudsfrånvändhet. Vårt världsliga sinnelag. Vår böjelse att förtrösta på kejsare och guld mer än på Gud. - vi har ingen annan kung än kejsaren (och ingen annan gud än mammon). Därför dödade vi - som vanligt - Guds ord och Guds kärlek. Spikade Guds Son på korset för att bli av med honom.

Någon med bitter erfarenhet av livet skulle med viss rätt kunna säga att på långfredagen är det som det brukar, men tvärt om. De andra dagarna är Gud så långt borta. Han har skapat oss människor. Han ger oss det vi behöver för kroppen, men har inte givit oss ögon som kan se vad vår mening är. Och så ofta låter han sorgens, svekens, smärtans gisselslag träffa oss människor. Utlämnade är vi åt livets virvlar, vi griper efter vrakspillror. Vet att vi kommer att dras ner, men inte när. Varför har du skapat oss sådana och en sådan värld åt oss, om du är Gud? Om du är kärleksfull? Om du vill oss väl? På världens och vår egen långfredag syns oss Gud ofta så långt borta. Gud, varför har du övergivit mig.

Men på korset kan vi se honom. Om vi vågar. Varför Gud skapat världen och oss så att vi vänder oss från honom, och är blinda för honom vet vi inte och får aldrig veta, men på korset lider och dör Gud själv för oss. Alla våra misstankar om att Gud skulle vara långt borta, upphöjd, oberörbar för världens och vårt lidande visar sig vara fel. På korset möter vi Gud. Gud möter oss. Vår gudsfrånvändhet har inget försvar längre. För i sitt lidande vänder Gud världen mot sig. Låter sig gisslas av den, stickas av dess törne, av dess spikar av dess lansar. Gud är inte längre fördold för oss om vi vågar se honom som för vår skuld hänger på korset. Och om vi har ett hjärta som inte är av sten, så må vi låta oss bevekas. Bli gudstillvända människor. Allt har han gjort för oss, för att dra oss till sig. Bli vår konung, och vår Gud. Jesus från Nasaret, judarnas konung, och vår.

Amen.

140 Du bar ditt kors, o Jesu
142:1-2 Skåda, skåda nu här alla,
142:3-4 Sist han ropar högt och s
144 O huvud, blodigt, sårat,
456 Höga kors, du enda ädla b
138:4 * Nu dig tackar allt mitt

Torbjörn Axelson