Långfredag, Påskdag, Annandag Påsk, Predikoförteckningen

Predikan på Långfredag i Gagnefs kyrka (nedskriven i efterhand)
Text: Matt 27:32-56

Min Gud min Gud, varför har du övergivit mig?
Detta är det enda ord av Jesus mun vi får höra i Matteus berättelse av långfredagens drama. Här finns inget förlåtelsens ord till rövaren, som hos Lukas. Inget ord som för samman modern och lärjungen, som i Johannes. Bara detta nakna avklädda ordet: Min Gud min Gud, varför har du övergivit mig. Det är en Jeus, utlämnad och naken i alla bemärkelser, som Matteus tecknar för oss. Man kan ännu känna den förtvivlan som var lärjungarnas på den hemska långfredagen. Hur mörker täckte jorden, hur marken skälvde under dem. De som hånade honom såg ut att få rätt. Han hade sagt sig vara Guds Son, och där hänger han nu så utlämnad och föraktad en människa kan vara, hånad och misshandlad, upphängd för att dö. Han som hade sagt: "Jag är vägen sanningen och livet, ingen kommer till Faden utom genom mig" Han ropar nu själv inför den stängda himlaporten: Min Gud, Min Gud, varför har du övergivit mig.

Men det var i vårt ställe han ropade. Det var för oss porten var stängd. Det var för oss ingen Gud fanns. Oss jordevarelser, som i bästa fall kan ana en Gud långt borta, en mening skymta någon stans, men en mening som inte kan röra oss, därför att vi inte hör dit. Vi har vårt sinne vänt till jorden och det som är jordikst. Sådana är vi alla funtade i oss själva. Det är vi som borde ropa: Min Gud, Min Gud, varför har du övergivit mig? Eller nej, vi behöver inte ens fråga. Det är ju som det står i samma 22 psalm, som Jesu ord: "Ty jag är en mask och icke en människa". Människan, skapad till Guds avbild, nej, mer en mask som hör jorden till och inte himlen, inte Gud. En sådan som inget skäl har att drömma om himmel och Gud.

Men han byter med oss. Det var våra sjukdomar han bar, våra smärtor laden han på sig. Han var sargad för våra överträdelsers skull och slagen för våra missgärningar. Det var i vårt ställe han tvinade samman och i vårt ställe han ropade "Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig."

Och när han ger upp andan, sker det som våra ord inte kan fatta eller beskriva. Temlets förlåt rämnar, brister itu, uppifrån och ända ner Om det skedde på ett sådant sätt att de som tjänstgjorde i templet kunde se det, vet jag inte. Men trons öga ser det. Vägen in i det allra heligaste ligger öppen. Vägen ända in till Guds fadershjärta är fri för oss jordemaskar till människor. Alldeles öppet, utan förbehåll! Och gravarna öppnas och många avsomnade heliga uppväktes och gick in i den heliga staden. (Det är förståss inte Jerusalem - staden som just visat sin frälsare ifrån sig och dömt honom att korsfästas - som här menas, utan himmelen, staden där Guds tron står). Själva döden mister sitt grepp då Kristus dör i vårt ställe. Och det visar sig vara sant när han säger: Jag är vägen, snningen och livet. Det var i vårt ställe han ropade.

Därför är långfredagen i själva verket vår välsignelses dag. Dagen då vägen öppnades för oss till himmelen och Gud.

Amen


Predikan på Påskdagen i Björbo Missionshus. (Ekumenisk gudstjänst)
Text: Luk 24:1-12 (3 årg)

Varför söker ni den levande här bland de döda? Han är inte här han har uppstått!
Kristus är inte bland de döda. Det är påskens stora budskap till kvinnorna då och till oss idag! Han är uppstånden!

Innan detta bud nått dem, var de fulla av inte bara sorg, utan också omsorg, och gråtande kärlek till den Jesus de följt och tjänat. Ända från Gallileen hade de vandrat i denna avsikt: Att få tjäna honom. Och nu var det den sista tjänsten de skulle göra honom. Sedan skulle de bli tvugna att ensamma leva vidare, med sina förlorade drömmar. För livet måste ju gå vidare. Sorgen måste läka ut. Men först måste de få göra detta sista för sin käre Mästare. Det var därför de kom med sina kryddor denna tidiga morgon.

Men Människosonen har faktiskt inte kommit för att bli tjänad utan för att tjäna och ge sitt liv till lösen för många. (Mark 10:45) Så hade han sagt, och detta ändrades inte av korsfästelsen, utan förverkligades genom den! (Fast det kunde de ännu inte föstå) Och därför skulle de finna bara en tom, uppbruten grav, och ingen död att göra den sista tjänsten, när de kom dit på morgonen. Deras mästare behövde inte deras omsorger och kryddor. Det finns ingen Kristus för dem som vill sörja honom. Ingen Kristus att ge sin kärlek och sina tårar. När kvinnorna ser den tomma graven och hör ängelns ord: "Varför söker ni den levande bland de döda", så måste det därför ske en omvälvning i deras kristendom och lärjungaskap. De hade följt med Jesus från Galiléen just för att tjäna honom. (Matt 27:55). Men denna tidiga påskmorgon blev de tvugna att omvärdera grunden för sin kristendom när de mötte budskapet om den uppståndne Herren. Kristendom handlar nämligen inte om vår tjänst för Kristus, eller vår kärlek till honom. Inte om vår överlåtelse, och inte om vårt engagemang för Jesus. Det visar sig att han inte behöver våra tårar, våra kryddor, våra tjänster våra omsorger. Ty han är uppstånden! Han lever! Han har inte kommit för att bli tjänad, utan för att tjäna och ge liv och förlåtelse åt oss!

Kristendom handlar om hur han bevisar oss sin kärlek, hur han älskar oss, oförtjänt och obegripligt. Det är han som har öppnat vägen till Gud för mig. Det är han som älskar mig så innerligt att han givit sitt liv för mig. Och det fastän jag inte har något alls som han behöver av mig. När vi ibland säger att man måste ge sitt hjärta åt Jesus, så finns det därför en fara i det sättet att tänka. Det riskerar att alldeles vända vår kristendom upp och ner, som om det är på oss och vår kärlek det hänger. Men det visar sig ju vara alldeles tvärt om. Vi behöver vad han äger: Liv, förlåtelse, rättfärdighet salighet. Och oss vill han ta sig an, som en herde tar sig an det villsegågna och frusna, ja döende lammet, därför att han vet att det inte klarar sig utan honom. Han däremot klarar sig så bra utan alla våra kryddor och omsorger och tårar. Ty han, Kristus, är uppstånden! Han äger livet, medan vi bara har det till låns. Oss måste han dag för dag ge liv och tro och salighet. Därför måste också vi slå ner vår blick för ängelns ord: Varför söker ni den levande här bland de döda? Vi har vänt upp och ner på vår kristendom.

Och när han vänt vår tro rätt, betyder det att vi aldrig mer behöver känna oro för att inte duga för honom. För det är inte vi som utvalt honom, utan han som utvalt oss. Det betyder både att vi faktiskt får sätta oss ned, när vi behöver det. Vi är inga slavar, och vi behöver inte förtjäna vår frihet och vårt liv. Den är en gåva allt ihop. Kom därför till mig, alla ni som arbetar och betungade. Mitt ok är milt och min börda är lätt, säger Jesus.

Fast det är ju inte heller meningen att vi bara ska sitt ned. För vi är skapade för att arbeta, och sysslolöshet är inget att önska sig, det vet vi allihopa. Men det är medmänniskor, dem vi fått ansvar för på olika sätt, eller de vars behov vi ser och ser att vi kan göra något åt, som vi ska hjälpa och göra gott. För det är dessa som behöver oss. Kvinnorna insåg det. Just då var det de andra lärjungarna som mest behövde dem. De som ännu inte hört det omvälvande evangeliet, att deras mästare var uppstånden och inte fanns bland de döda, och därför gick de frimodigt och berättade. För just då var det den predikan som de behövde. Och många saker behöver göras för våra medmänniskors skull. På många olika och alldeles vanliga sätt. Och i Guds skapelse finns nog att göra, så det räcker åt alla. Herren använder oss i sin skapelse, både med arbete och med att förkunna evangelium. Och vi behöver inte vara rädda att göra fel, för hans liv och kärlek till oss har inte det minsta med det som finns i oss att göra. Inte var det ju kvinnornas fromma tårar eller deras uppoffringar att skaffa de kostbara kryddorna, som väckte Herren upp åt dem, eller sände ängeln med budskpet. Det är så självklart, men ändå så lätt att lura sig. Hans uppståndelse överraskade dem. På samma sätt behöver ängelns glada budskap omvända oss till tro så att vi inser att det inte beror på oss att Herren lever och vi får höra honom till. Att vara kristen är ju inte att försöka bli mästare i de goda gärningarnas konst. Därför behöver vi inte vara rädda, och därför kan vi obekymmrat säga som Herren lärt oss: "Vi är bara odugliga tjänare. Vi har ju bara gjort vad vi måste". Allt har vi av honom. Också uppgifterna han satt oss i händerna är hans gåvor till oss. De lät sina kryddor vara. De fromma tårarna torkade på deras kinder. Ängelns ord skapade tro i deras hjärtan och de gick iväg att berätta för de ännu sorgsna: Herren är inte död, han lever!

Har ni tänkt på denna märkvärdiga sak med predikan, som präglar alla påskberättelserna. Även de lärjungar som möter den Uppståndne, kan inte känna igen honom eller tro på uppståndelsen förrän uppståndelsen blivit förkunnad för dem. Orden är porten till alla lärjungarnas hjärtan och förstånd. Ängeln berättade med ord, att Jesus är uppstånden. Det räckte inte för kvinnorna att de med egna ögon såg den tomma graven eller den omkullvräkta stenen eller de hopvikta bindlarna. För Maria, t.ex räckte det inte ens att se den uppståndne själv. Hon tog honom för en trädgårdsmästare. Och lika med lärjungarna på vägen till Emaus, de såg bara en främling, ända tills de först genom samtalet blivit visade på hans lidande och död och hans uppståndelse "överallt i skrifterna". Då kände de igen honom i hans ord och brödet han bröt. Maria kände igen honom när han talade och hon hörde sitt namn. Det är genom orden, Kristi egna och skriftens, som Kristi uppståndelse blir verklig för oss. Guds Ords makt att skapa tro och skänka förlåtelse och resa människor upp är ett genomgående tema i hela nya testamentet, ja i hela bibeln. Ordet, det är något mer än en berättelse, mer än mänskliga verbala bilder. Det är genom sitt Ord, då det förkunnas, som Gud skänker oss tron, ja skapar tron i oss människor. Det är ingen tillfällighet att det på Bibelns första blad beskrivs hur allt skapat blir till genom Guds Ord. Gud sade sitt "Varde!" och det vart. Det är ingen tillfällighet att Johannes kallar Kristus Gud Ord, som föder människan på nytt. Det är så han skapar tron i människans hjärta. Och det är ju därför vi firar påsk. För att åter få höra orden: Kristus är uppstånden. Genom hans död och uppståndelse har synden och döden inte längre makten i över oss. Gå därför i påskens glädje med Kristus, den uppståndne i era hjärtan.

Amen


Annandag påsk 2002


Skriftetal (Jer 31:9-11):
Så säger Herren: Under gråt skall de komma, men jag skall leda dem, där de går bedjande fram...Ty Herren skall befria Jakob och lösköpa honom ur den övermäktiges hand.

Dessa ord ur Jeremia och vår GT-text idag hör till dem som, vi när vi får våra ögon öppnade, egentligen handlar om Kristus och hans verk med oss. Det är möjligt att Jeremia inte själv visste att han inte bara skrev om en konkret befrielse för sitt folk ur fångenskapen i Babylon, men när Jesus öppnar ögonen, kan vi förstå att detta också är skrivet om Jesus och oss.

Synden, ska vi inte förstå främst som en fråga om våra dåliga val här i livet. Visst gör vi dåliga val sådana som skadar medmänniskor och skapelsen, och som grar våra tankar bort från Gud. Men det är inte det verkliga problemet. Grundproblemet är att vi i oss själva är gudsfrånvända, och bundna av en övermäktigs hand, d.v.s att vi inte kan välja Gud och hans goda vilja. Men evangeliet för oss och alla människor, är att Herren som lösköpt oss genom sin försoning också idag vill befria oss ur den övermäktiges hand. Ock så ska vi leva vårt jordeliv igenom. På en gång bundna och befriade. Bundna om vi ser till oss själva, fria om vi ser till Herrens nåd och förlåtelse, som för var dag på nytt vill vända oss om till honom och göra oss rättfärdiga och frimodiga. Därför får vi också idag vända oss till honom och erkänna vår ofrihet. Då befriar han vår ande från den övermäktiga syndens och otrons hand. Då ger han oss befrielsens och rättfärdighetens nåd, ja frihet att leva inför honom utan att vara rädda. Detta är den dagliga omvändelsens och förlåtelsens nåd. Låt oss bekänna så att vi kan ta emot den!

Annandag Påsk - predikoutkast Luk 24:36-49

Frid åt er! Det är Jesu hälsning när han plötsligt står i lärjungakretsen, där man just fått höra om hans uppståndelse. Och "frid" är hans ärende, inte bara hans hälsning. Det är hans ärende inte bara till den rädda lärjungaskaran, utan Frid är hans ärende till alla sina lärjungar tiderna igenom. "Ära åt Gud i höjden och frid på jorden bland människor som han utvalt" Så var änglakörens julhälsning. "Frid åt er" är den uppståndnes påskhälsning!

1. Det är verkligen han. Fysiskt, verkligt objektivt.
- contra spiritualister och gnostiker.
- contra existensialister
För att ge oss frid. Det är han (inte våra känslor, våra tankar, våra innre processer det kommer an på) och det är vår verklighet (alltså inte bra en andlig, högre, på vars tillhörighet vi kan tvivla)

2. Han öppnar oss ögonen att vi må se honom i Skrifterna. Frid och frimodighet att i tro läsa och höra om Messias lidande och död, Om Guds befrielse för de fågna, att allt sådant är om honom. Och detta blir möjligt att se sedan han mött oss och öppnat våra ögon - givit oss frid och frimodighet. Annars, med våra vanliga historiskt skolade ögon, ser vi gamla historiska texter, om ett antikt folks och längesedan dödas gudserfarenheter. Eller kanske intressant litteratur, eller obsoleta lagar. Men om han öppnar våra ögon kan också vi se hur han finns "överallt i skrifterna" (översättningsproblemet - när friden och frimodigheten som han ger inte får vara med)

3. "Messias ska lida och uppstå på tredje dagen och omvändelse till/och syndernas förlåtelse skall förkunnas för alla folk med början i Jerusalem" Detta är själva innebörden och förutsättningen för den frid han ger: Att han omvänder oss, tar oss in i sin gemenskap och sitt förbund. Och att att ger oss syndernas förlåtelse dag för dag. Det gör han genom att detta evangelium förkunnas. För det är inte bara ord om honom, utan det är nådemedel. Alltså ord som innehåller och verkar det de säger. Han omvänder oss och ger oss tron om vi lyssnar och tar emot. Då ger han oss frid - alltså fred med Gud i tron på förlåtelsen, och frimodighet att inte gräma sig över sina misslyckanden och felval - egna och andras.

Frid ger han oss! Låt oss därför bekänna vår tro och vår Herre!




ing 155:1-4 Herren lever, våga tro de
grad 146:2-3 * Här var mellan ljuset o
e pred 189:3-7 Ej blott en blick, ett or
off 153:1-4 Livet vann, dess namn är
slut 517 Världen som nu föds på ny