5 i fastan 2 årg. 1 april 2001 i Floda och Gagnefs kyrkor Torbjörn Axelson
Matt 21:33-43 Försoning
Det är en sträng Jesus vi måste höra idag. Han slätar inte över, utan ställer Översteprästerna, och de äldste och oss till svars för att vi inte varit trogna Guds förtroede och uppgift. Vingården - det är inte bara Israel, utan det är en symbol för allt det vi har fått - våra liv, vår förmåga, vårt engagemang vår kärlek, vi själva. Ingenting av detta är vårt eget. Allt tillhör Gud, och Gud begär med rätta att vi inte ska behålla det för oss själva, utan leva i förtroendefull hänvändelse till honom, och tjäna våra medmänniskor med vårt arbete och engagemang. Men de onda vingårdsmännen betraktade Guds sändebud som brotslingar och vingården som bara deras egen. Detta är i grunden frestelsen för oss alla. Att göra sig fri från Gud, och inte räkna med honom som sitt och världens centrum.
Till oss kommer Guds bud: "Du skall älska Herren din Gud med hela din kraft, hela din själ och hela ditt förstånd". Vi äger ingenting som inte tillhör Gud. Om vi inte förstår det, eller inte vill ge Gud vad Gud tillhör - alltså oss själva - utan föraktar Guds maning och dödar hans kallelse inom oss, då är vi sådana arrendatorer, från vilka allt kommer att bli taget. Och det sker i den stund vi ska dö. Då finns ju inget längre kvar utom Gud. Allt annat måste vi lämna. Men Gud ville dessa arrendatorer inte veta av.
Vad ska då Gud göra med dem som vänder sig från Gud och föraktar och dödar hans vilja? Löna ont med ont och ta död på dem är överstäprästernas och de älstes förslag. Logiskt och enkelt. Men Jesus har inte kommit för att förgöra utan för att rädda och försona. Det förunderliga är ju att de ord Jesus lägger i mördarnas mun - "här är arvtagaren, kom så dödar vi honom och får hans arv" - innanför den hädiska cynismen innehåller den djupaste sanning. Den utstötte, bespottade korsfäste Kristus blev blev för oss vägen tillbaka till Gud. Det arv som genom honom blir vårt är inget annat än det som mer än något annat fattades dessa mördare i vingården, nämligen förtroende för Gud och kärlek till honom. Det arv utan vilket våra liv som människor blir tomma och utan mening. På korset sträcker Gud ut sina armar mot oss, för att vi ska besinna oss och vända åter. I hans sår blir vi helade.
Den sten som byggmästarna förkastade har blivit en hörnsten - en slutsten i världens valv, som håller det samman. Ett valv under vilket vår lovsång till Gud kan klinga. Men utan Kristus, utan slutsten i valvet har vi bara ett kaos av kantiga stenblock utan mening och ingen Gud. För livet, som Gud skapat det, visar oss alltför sällan i sig självt Guds kärlek. Ondskan, egoismen, sjukdomen, ensamheten, döden döljer Gud i obegriplighet. En gud utan tröst, utan glädje för oss, en Gud som inte går att förtrösta på. En gud som liknar rövare som bara kräver del av skörden men inget ger.
Men i Kristus vänder Gud sitt ansikte till oss och vill ge oss frid. Frid med Gud och fred med människor. Våra anklagelser mot Gud för att han är så långt borta tystnar. För i allt vad vi kan drabbas av, är han nära. Inför korset blir orden sanna. Han tar lidandet, som världen är full av, på sig och bär oss i sin famn. Vi oförståndiga vingårdsarrendatorer som inte ville höra Guds röst och ta emot hans bud, vi får bli hans barn. Vingården - våra liv och allt som blev vårt - ska tas ifrån oss och ges åt andra. Sådan är livets ordning nu en gång. Men arvet, Kristi kärlek och närhet. Hans kropp och blod för oss utgiven och utgjutet ska aldrig tas ifrån oss. Det ska förbli vår glädje när all annan glädje är förbi.
Men ännu en tid får vi också nåden att förvalta vår jordiska vingård och därför ska vi ska göra det så att vi kan ge Gud del av dess skörd. Vi ska göra vårt arbete, våra uppgifter på ett sådant sätt så att de kan bli till glädje och hjälp för andra människor. Vi ska fråga oss vad vi kan göra för den medmänniska som har det svårt. Och vi ska öva oss i tacksamheten och lovsången. Den är är grunden för generositeten, eftersom den övervinner jagiskheten. Vi är barn till vår himmelske Fader och därför må vi också vara vår Herres trogna tjänare.
Låt oss nu stå upp och med glädje bekänna honom.
ing 45 Jesus för världen givit s
grad 137 Den kärlek du till världe
e pred 140 Du bar ditt kors, o Jesu
(off 388:4-7 Vår hunger mättar han med)
slut 145 När världens Frälsare jag
Åter till predikoförteckningen