Predikoförteckningen

Predikan 5 söndagen i Fastan. 1 årg. 2003. Försonaren.
text: 1 Mos 22:1-14, Joh 11:46-57


Den text vi hörde från 1 Mosebok, är väl en av de svåraste texterna vi har. När Gud säger till Abraham att offra sin löftesson som ett brännoffer på Moria berg. Berättelsen ligger så långt borta från oss, därför att vi så länge levt med kristendomen, och insikten om att inga av våra egna offer och ansträngningar kan hjälpa oss. Men på Abrahams tid var ju ännu offer föreskrivna i gudstjänsten, fast aldrig människooffer. Men i hans omgivning, bland de andra folken, förekom verkligen barnoffer i kritiska situationer. Så när berättelsen om Abrahams offervilja berättades, så är den ett gott budskap: Gud begär inte blodiga människooffer, utan vill äga oss människor och våra hjärtan. Det är det rätta offret.

För frågan denna berättelse ställer på sin spets, det är om vi älskar Gud över allt annat. Isak var längtans och löftets son. Det dröjde länge innan Gud gav honom och Sara denna son. Älskade månne Abraham nu denne Guds gåva högre än Gud själv? Går den frågan överhuvud taget att ställa? Får den ställas? Vi bävar inför den, men den ställs. Till Abraham på detta för oss obegripliga sätt. För om vi skulle höra en röst som sade till oss vad Abraham hörde Gud säga till honom, så skulle vi med rätta vägra tro att det var Guds röst. Vi kunde i själva verket vara säkra på att det inte är Guds röst, eftersom vi har Guds ord, på ett säkrare sätt än Abraham hade, i den heliga skrift. Vi vet att Gud inte kräver människooffer. Om vi därför hör en sådan röst är det i alla fall inte Guds röst vi hör. Men frågan kan ändå också till oss bli ställd på sin spets, men då på det viset, som den blev för Job. Job förlorar allt han äger, han förlorar alla sina kära, både hustru och barn, och han förlorar sin hälsa. Sådana prövningar kan vi människor drabbas av. Det är då det för oss ställs på sin spets. Älskar vi Gud mer än de gåvor han givit oss, och tagit ifrån oss? Eller förlorar vi med vårt goda också vår tro, vår Gud, och därmed djupast sett oss själva och vår mening? Eller vågar vi framhärda i tro att vi ändå har en nådig Gud, och att Guds välsignelse över oss inte är undanryckt trots den vedermöda som drabbar oss? Detta är en allvarlig fråga, som vi alla väl måste bäva inför, och som vi ber om att få slippa att på allvar drabbas av.

Och här ska vi också minnas att Jesus ju själv faktiskt lär oss att be att få slippa. Han säger, så skall ni be: "inled oss inte i frestelse, utan fräls oss från ondo" d.v.s pröva oss Gud, inte över vår förmåga. Bevara oss från den punkt där vi börjar hata Gud, och andligen går under. För vi vet att vi inte av egen kraft kan hålla fast vid Gud. Vi vet att tron är en gåva av den helige Ande. Att vi utan Guds ständiga bistånd är restlöst och hopplöst förlorade. Du skall älska Herren din Gud över allting. Detta är Guds bud. Det kan ställas på sin spets, som för Abraham och för Job, och för oss den dag då våra liv rasar. Men i verkligheten är det kanske för de flesta av oss lika ofta i vardagen här och nu som vår trohet frestas svårast. För när kan vi någonsin i vår aftonbön ärligt säga: "Tack för att jag idag verkligen har älskat dig käre Herre Gud över allting?!" Nej, vi kan inte en enda kväll uppriktigt be så. Och likväl är det vad Gud i sin lag begär av oss. Och inte bara en dag utan varje dag livet igenom. Också Jesus betygar att detta är det största budet i lagen: "Du skall älska Herren din Gud med hela ditt hjärta och med hela din själ och med hela ditt förstånd". (Matt 22:37) Men vi når inte upp. Vare sig vi måste stå i Abrahams eller Jobs förfärliga situation - en del av oss måste det - eller i vardagens glömska och gråa förnekelse. Satt på sin spets är det tröstlöst. Vi kan inte ge vad Gud begär.Vi förmår inte ge honom vårt hjärta helt och hållet.

Men det är inte hopplöst för oss. Idag är temat försonaren. Vi når inte upp till Guds rättfärdighet. Hans krav och vilja övergår vår förmåga. Vi är inga de andens resar, utan syndare allihop. Men det är inte hopplöst för oss. För vi har en försonare. Och det är om honom som texten om Abrahams offer djupast sett talar. Kristus är nämligen Guds lamm (eller vädur i texten!) som dör för att vi ska leva. Ett offer som är hela grunden för all vår tillbedjan och allt vårt hopp, för både Abraham och oss, för all sann gudstillbedjan och rätt tro i alla tider. Det handlar om Kristi offer. Han är Guds lamm, som likt väduren offras för att vi skall leva. Han hängs upp på ett kors och dödas för vår skull. Han dör för folket, ja för alla människor som har levat och kommer att leva, för att vi inte ska gå under. Guds nåd, hans goda vilja för oss människor har sin grund, inte i att vi har älskat Gud och levt upp till hans krav, utan bara i detta enda att Kristus ger sitt liv för oss syndare, och blir vår rättfärdighet inför Gud. Den rättfärdighet som vi i oss själva aldrig kan uppnå, ges oss utifrån, för en annans skull. Och detta skedde på vårt Moria berg, på Golgata, all nåds Jerusalem.

På samma sätt som Abraham lyfte upp sina ögon och fick se väduren som skulle offras i Isaks ställe, så får vi likt Johannes döparen lyfta våra ögon och Se Guds lamm (Joh 1:36), som borttager värdens synder: Ty så älskade Gud världen att han utgav sin enfödde son, för att var och en som tror på honom inte skall gå förlorad utan ha evigt liv (Joh 3:16). Gud har utsett honom för att rädda oss. Och vi kan i honom därför alltid trygga nalkas Herren Gud, och lita på att han är nådig mot oss, hur än det ser ut i våra liv och i vårt hjärta.

Abraham gav platsen namnet: Herren utser. Nu för tiden kallas den: Berget där Herren låter sig ses. Men det handlar inte bara om den platsen, utan ytterst handlar det om Jesus. Han är den som Gud utvalt att offras för vår skull. Och just han är den i vilken vi kan se Gud och leva. I honom är Gud kärlek och nåd. Och Herren Jesus är inte långt borta från någon enda av oss. Kring hela jorden har han de sina, och han är oss alla lika nära. Idag får vi tillbedja här i denna kyrka. För nu är den tid som Jesus talar om när han säger till kvinnan: Se, den tid kommer, ja den är redan här, då man skall tillbedja Fadern i Ande och sanning (Joh 4:23). Guds nåd och närvaro är inte längre knuten till templet eller till berget, utan till Jesus. Och han är med oss alltid och överallt. Han är den som Gud utvalde till att bära våra synder och den i vilken Gud nu för evigt låter sig ses. Klippan för vår tro och vår frälsning.

Kontrasten mellan det som verkligen sker och det som synes ske i Jesu lidandes historia är oerhörd. I texten idag möter vi idag Rådet i Jerusalem. Man är bekymrad över Jesus. Det handlar om deras egen auktoritet, men lika mycket om insikten om det känsliga politiska läget. Det krävdes inte mycket förrän upprorsgnistan skulle tändas. Ett uppror kunde inte leda till annat än en nationell katastrof inför den överväldigande romerska militärmakten. Man kan dock i Kajafas ord ana att det ändå fanns vånda och samvetsbetänkligheter hos vissa i rådet. Och det är inte så konstigt. Åtminstone två av dess medlemmar var i hemlighet Jesu lärjungar - Nikodemus och Josef från Arimatea. Och måhända anade de att Jesu rike inte är av denna världen, och inte alls handlade om styrelseskicket i Jerusalem. Kajafas, som tillhörde Saduccéerna, och var en osentimental maktpolitiker, ser likväl Jesus som ett hot mot stabiliteten. Han vill inte ta några risker. Han känner stort ansvar för sitt folks intressen, men har så överstepräst han är föga sinne för Guds verk. Men mitt i denna sin förstockade och kallhamrade cynism är han likväl profet, på ett helt annat sätt än han själv inser. Han förstod inte heller innebörden av sina ord, att det var bättre att en enda dör för folket än att hela folket går under.

Men för oss är detta, som Kajafas säger utan att förstå, grunden för vårt hopp. Jesus dog i vårt ställe. Han dog så att vi i honom skulle bli Guds älskade barn. Han fullgjorde vad vi borde, och blev vår rättfärdighet inför Gud. Vi har i honom verkligen blivit försonade med Gud oberoende av alla våra egna brister och förtjänster, och vi hör till dem som har fått höra denna saliga hemlighet. Om vi håller fast vid den, kan allt på jorden tas i från oss, men ändå inget på djupet skada oss. Detta är den svindlande trygghet som varje Guds barn får äga. Inget som finns eller som kommer, inga synder, ingen trons ljumhet eller tvivel, ingen olycka och ingen död ska kunna skilja oss från Guds kärlek i Kristus Jesus. Detta är starka, ja svindlande ord till våra ängsliga hjärtan. Men de är sanna. Och denna insikt är vår skatt, och den må ingen ta ifrån oss. Låt oss därför frimodigt stå upp och bekänna vår kristna tro:

Vi tro på Gud Fader allsmäktig...







ing 45 Jesus för världen givit s
grad 447:6-8 Du blev gripen utav många
e pred 140 Du bar ditt kors, o Jesu
slut 138 Jesus, du mitt liv, min h



Torbjörn Axelson