2. Söndagen i Fastan, 3 årg. Predikan i Floda kyrka 24/2 2002
Text: Mark 9:14-32
Just nerkommen från förklaringsberget kommer Jesus in i den upprörda folksamlingen kring några av hans just då ganska misslyckade lärjungar. Kontrasten mellan Guds klara uppenbarelse på berget och otrons släkte, mörkret nedanför är lika tydlig som när Mose kom ner från Sinai och fick se guldkalven som Aron gjort. Då kastade han i vrede tavlorna där det stod: "Du ska inga andra gudar hava jämte Gud".

Nedanför förklaringsberget fanns ingen guldkalv, men samma otro. och Jesus suckar "Ack detta otrons släkte, hur länge måste jag vara oss er" (I NT81 står det "detta släkte som inte vill tro", men så står det inte i grundtexten och tron handlar inte heller om viljan, utan om att Gud möter människan och så skapar tro.)

När Jesus kommer till dem, är det något oväntat och överraskande som sker. Vi kan lätt tänka oss in i lärjungarnas situation. Mannen hade kommit till dem och begärt att de skulle bota hans son. Lärjungarna kände sig säkert pressade av förväntningarna. De ville göra sitt bästa, för att inte dra vanära över Jesus. Och de ville också gärna hjälpa den här stackars pojken och hans far. Men de kan inte. De misslyckas och hela situationen börjar bli pinsam. En skriftlärd börjar diskutera med dem. Misslyckandet blir allt mer uppenbart och pinsamt. De hade utgett seg för att ha makt, och hade det inte när det kom till kritan. Varför kan de inte? Jesus svarade dem sedan: Den sorten kan bara drivas ut med bön.

Det ligger mycket i det svaret, men det är så lätt att missförstå. Den bön Jesus talar om är nog faktiskt inte den brinnande bönen i dagar och nätter, utförd av en andens rese. Fast så har man ofta förstått det. I den gamla översättningen, och i de flesta av alla bevarade gamla bibelhandskrifter, står det: "detta slag kan icke drivas ut genom något annat än bön och fasta". Men genom textkritikens mödosamma pusslande, kan vi nu vara säkra på att Markus bara skrev "bön". "Den sorten kan bara drivas ut med bön". Det handlar nämligen inte alls om lärjungarnas förmåga, utan bönen är pappans förtvivlade rop. "Jag tror, hjälp min otro". Bönen som vänder sig till Jesus i insikten om att utom honom finns inget, som kan hjälpa mig. Det är samma bön, som Petrus bad, när vågorna höll på att sluka honom. Det är en bön som inte längre föreskriver Gud vad han ska göra, utan kastar sig i hans famn, utan förbehåll och utan återvändo. Tron som som begär allt, och som inte har något eget. Som inte med eget framburet guld eller bön eller fasta eller förhandlingsteknik utan i handlöst förtroende vänder sig till Kristus. Han tror i det att han vet sig inte ens ha någon tro! Förtvivlat, förkrossad: "Jag tror, hjälp min otro". Det är först när vi kommer till den punkten, som demoner och avgrundsvågor och själva döden mister sin makt. Då kan han dra oss upp, rädda oss, ge oss livet åter, som fri gåva.

När vi hör berättelsen om den uppenbart epilepsisjuke pojken, så kan vi frestas att tänka att detta tal om en demon eller ond ande, bara är gammal okunskap. En förklaring man grep till, innan man visste något om hjärnans fysionomi och de elektriska aktiviteterna i nervsystemet. Men om vi ser det så, så missar vi något viktigt. Sjukdomar som vi drabbas av är inte bara något medicinskt. Det är ju också något som kan gripa in både i vårt sociala liv, i förhållande till familj och grannar och vänner. Det kan gripa in i vår livssyn och t.o.m i vår tro. Med sjukdomen följer ofta - inte alltid - en misstrons ande, som säger oss att vi är sjuka därför att vi straffas eller för att Gud har övergivit oss. Demonens väsen och verk är att den förvrider relationerna och förvänder synen på oss, för att få oss att förtvivla och dras ner, eller leva fixerade vid sjukdomen. Lägg märke till hur pappan ser en ond avsikt i det som sker. Han säger: Anden kastar honom i eld och vatten för att ta livet av honom. Det visar att demonen hade satt sig i hans blick. Annars hade han lika gärna kunnat säga: Pojken har ofta fallit i både eld och i vatten, men se, hittills har han haft änglavakt, och han lever! Men demonen har förvrängt hans blick.

Och nu hade han alltså kommit till Jesu lärjungar, för att be dem göra pojken frisk, men de rår inte på demonen. Varför? De går in i pappans syn på saken. De försöker spela på demonens område. Nu ska man se, vem som är starkast. Vi riktigt ser Guds sändebud i tvekamp med demonen, som på en arena. Nu ska beskådas hur det går mellan demonen och Gud. Och alla vet innerst inne att demonen ska segra. Varje tecken kommer att tolkas så. Om också sjukdomen verkligen skulle bli botad, så skulle de alla ändå gå och vänta och vänta på nästa anfall, som skulle bekräfta att demonen var starkare än Gud och livet. Och till dess har demonen ännu makten. När pojken låg stilla trodde de flesta att han var död. Alla de som otrons demon ännu hade makten över, trodde det.

Men Jesus går inte in under demonens herravälde, utan kallar istället pappan ut därifrån. Det är bara så den sortens demon kan besegras. Jesus möter en människa och skapar tro. Drar henne ut ur fruktans och misstrons sfär och ger henne livet tillbaka. Och när människan inget eget har, och hennes egna planer inte längre är viktiga, då visar det sig att där finns en hand som fattar henne. Att Gud har kommit ner från sin himmel och sitt förklaringsberg och är nära. I den trons tillhörighet finns inte plats för demonen. Vågornas hotfulla dån tystnar.

Lärjungarna hade inte kommit dit ännu. Därför kunde de inte driva ut demonen och de kunde inte heller acceptera att Messias måste korsfästas. De trodde ännu att de själva med Guds kraft skulle forma Guds rike på jorden. De tillhörde samma otrons släkte, som de som en gång med sin möda och kärlek hade format en vacker gyllene gudsbild av egen kraft och med eget guld, och i den trodde sig ha vunnit Guds närvaro.

Men Guds rike kommer aldrig till oss genom vad vi har, utan först när vi inget har. På korset går allt mänskligt hopp under. Kristus själv ropar: "Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig." En sådan Messias går inte att använda för att förverkliga några som helst mänskliga planer.

Men då möter han oss, och ger oss livet tillbaka. Men alltid med en människa i sänder. De som står i hopen bredvid och vill se hur de går, dem kan han inte nå. Över dem har otrons demon ännu makten. Tänk på Simon Petrus: När Jesu ord till honom, "Du är Petrus och på denna klippa ska jag bygga min kyrka" skrevs ner, så hade han redan tre gånger förnekat sin mästare. Han hade ingenting inför Gud, bara brist och misslyckande. Fattig och förkrossad, men det är just på den grunden Gud bygger sin kyrka i världen.

Därför heter det: Saliga de som är fattiga i anden, de ska ärva Guds rike. Saliga är vi när vi bara kan be: "förbarma dig över mig syndare" och "hjälp min otro". Då räcker han ut sin hand och drar oss upp.

Låt oss stå upp och bekänna vår kristna tro.




438 Du som i alltets mitt har
217 Gud, för dig är allting k
272:9-11 Kom, himmelske Fader, var
145 När världens Frälsare jag

Torbjörn Axelson






Åter till predikoförteckningen