Predikoförteckningen
Följande predikoutkastmanus är publicerade i Svensk kyrkotidning nr 1-2 2002 (11/1)
Septuagesima
(Nåd och tjänst)
texter: Matt 19:27-30, Fil 3:7-14
Evangelietexten är fortsättningen av berättelsen om den rike ynglingen som ställdes i valet mellan sin rikedom och Jesu rike, men som med sin ägandes boja i behåll fick gå fattig och bedrövad bort. Utan detta sammanhang, är vår text svårbegriplig. Det finns en konflikt mellan rikedom och Guds rike. Föga möda har sparats på att mildra den och med rätta talar vi om två regementen, men riskerar därigenom också att slingra oss undan vad Kristus vill säga oss. Vi kan också böja udden av hans ord genom att göra miljö och rättvisa till hela hans poäng. Vad Jesus här faktiskt talar om är faran av att låta jordiska lojaliteter hindra oss i vårt sökande efter Guds rike. Många som är först (i världen) blir sist (i himmelen). På alla de bud från den andra tavlan, som Jesus ställer ynglingen inför, svarar han: "Allt detta har jag hållit, vad är det som fattas?" Då säger Jesus: Gå och sälj allt! Så visar han att vad som fattas inte är något litet, utan själva det första och största budet. Han har alltför många gudar jämte Gud! Om detta handlar också dagens text. Sedan vet vi också att vårt giriga och gudsfrånvända sinnelag får oss att på många sätt förkrympa vår medmänniskans livsrum och föröda Guds skapelse. Så verkar synden och genom min synd är jag skyldig till mer ont än jag själv förstår.
Vår grundläggande relation är Gud. Kristus måste för oss vara viktigare än allt det som vårt jordiska liv och fortvaro kräver och förväntar. Salig är de som kan säga: "Vi har ju lämnat allt och följt dig!" Jesus skiljer inte så mycket mellan ekonomi och familj. Möjligheten att som bland oss välja bort familjeband för ett ekonomiskt och livsstilsmässigt rikare liv var omöjligt i den gallileiska tillvaron, där familjerelationer och ekonomisk trygghet ofta var ett och det samma. Däremot lyfter Jesus i både liv och undervisning fram valet mellan familjens krav och Guds vilja (t.ex Matt 12:46ff).
När vi idag hör Jesu ord, så blir frågan till oss: Vad är viktigast i ditt liv? Vad är det sista du vill mista? På vad bygger du din trygghet och i vad har du din glädje? Om mitt ärliga svar blir något annat än "Kristus och att Guds vilja må ske", så är det till mig han säger: Lämna det! "Säljas skall allt, om den pärlan skall vinnas, pärlan som heter vårt eviga väl" (SvPs 266:2).
Hur vi ska lämna det i våra liv som blivit viktigare än Gud, måste vi begrunda var och en. Men säkert är att det för de flesta av oss handlar om en inre resa och om inre uppbrott. Att inse livslögnen och bedrägeriet som ligger i att förtrösta på något annat än på Gud själv. Meditera över det faktum att jag med all min jordiska strävan och längtan aldrig når längre än till den grav där jag snart ska sänkas. Det handlar om att flytta sin förtröstan till Gud, tillvarons och livets verkliga grund, som med Jesus tagit mänsklig gestalt och vänt sitt ansikte till oss.
I Jesu ord finns lagens hela tyngd. Varningen för att gå vilse i livet genom att fästa sitt sinne och sin längtan och sin trygghet vid det som inte är Gud. Det är inget mindre än det första och största budet det nu handlar om. Men häri inneslutes på samma gång ett stort evangelium. Vi behöver inte heller hålla oss till några falska gudar och grunder. Vi kan inte, men behöver heller inte själva skapa våra liv eller fylla dem med mening. "Det är dig av Skaparen givet, han ser ditt behov och din nöd" (SvPs 243:3). Ingen av oss kan ju ändå med sina bekymmer lägga en enda aln till sin livslängd. (Matt 6:27). Och med den insikten är det som vi också kan lägga dagens rubrik "Nåd och tjänst" till texten. Ty i samma stund som vi "har lämnat hus eller bröder eller systrar eller far eller mor eller barn eller åkrar", så att vi inte är någon annan tillhörig än Kristus, så skapas där ett förunderligt utrymme att glad kunna ge till det sista, sin kraft i sin kallelses id (SvPs 272:3). Kärleksbudets båda led hör samman, också sedan vi lärt att läsa dem som evangelium och börjat vågstycket att överlämna oss åt Honom som fått oss i sitt grepp (ep.). Han som förblir också när allt vårt eget och denna värld för oss nått sitt slut och tas ifrån oss.
Så må då inte bara kyrkoåret idag vända sina steg och med Jesus börja sin vandring upp mot Jerusalem, utan också vi. Först och främst för att vi må vara där han är och han alltmer bli vårt ljus och vår djupaste glädje. Och under tiden får vi, liksom han, göra vad vi förmår till vår medmänniskas glädje och hjälp. Vid slutet står korset, hans eget och vårt, och bådar uppståndelsens morgon" (SvPs 175:8).
Torbjörn Axelson
km, Björbo
Kyndelsmässodagen
(Uppenbarelsens ljus)
Texter: Luk 2:22-32, Matt 13:31-33
På den tredje årgångens kyndelsmässodag är det naturligt att stanna inför Guds rikes i början obetydliga gestalt, och hur det växer sig stort, likt surdegen som växer sig genom alla de degar som blir av tre mått (3x13=39 liter) mjöl. Eller likt fröet som i sin litenhet rymmer ett helt träd. "Hans kyrka, i sitt frö så späd, skall växa till ett skuggrikt träd, som sina grenar sträcker ut kring jordens rund, till tidens slut." (SvPs 120:4) Dock bör vi inte allt för lättvindigt tala om ett ständigt växande Guds rike. Sådan är ju inte vår erfarenhet.
Kristi rike är osynligt, och i världens ögon obetydligt, men det är ett rike som består. Dess rötter och grenar når genom tidens gräns och in i evigheten. Hemligheten med Kristi rike är att det börjar där alla andra riken slutar. Allt som är starkt och härligt i denna värld är dömt att bli grus. Det är inte bara skyskrapor som störtar samman. Allt det vi med vår möda bygger upp faller samman och alla måste vi ner i våra gravar. Med oss följer allt det vi tänkt och gjort. En tid blir något kanske kvar, men nya vindar blåser bort vad vi byggde. Snart är också vi bland de många för länge sedan döda vars minne ingen levande längre bär. Om vi med Symeons glädje och förtröstan ändå ska kunna säga: "Herre, nu låter du din tjänare gå hem, i frid, som du har lovat", så måste vi också, som han, med våra ögon ha skådat frälsningen i det rike som likt senapskornet får sitt verkliga liv först sedan det fallit i jorden och dött. Måtte vi därför skåda, ja inte bara skåda, utan låta oss genomlysas av det glädjens ljus Symeon ännu bara kunde ana när han tog detta barn i sin famn. Ljuset som lyser ur den grav där våra hjärtans mörker sökte gömma honom. Kristi uppståndelses grav.
Kristi rike är här i tiden ett ordets rike. Det är genom sitt ord, genom lag och evangelium, han formar sitt rike i oss och formar oss in i sitt rike. I år infaller Kyndelsmässodagen på Sexagesima, och dessa båda söndagars teman flätas väl samman. Hans levande ord är vårt ljus i tiden! Det är genom att vi ständigt lyssnar till honom, och låter hans ord slå rot i oss, som förtroendet för honom kan växa och bli stadigt, så att vi vågar lägga våra liv i hans händer och ur hans hand ta emot livet sådant det kommer. Bara med den bönen att vi inte ska prövas över vår förmåga, och vända oss bort från vår skapare. "Inled oss icke i frestelse, utan fräls oss ifrån ondo". När man läser Symeons ord på grekiska, är det svårt att gå förbi att han inte använder det vanliga "Kyrie" utan "Despota". Månne det är att övertolka, men jag anar en kanske livslång brottning som nu äntligen finner sitt svar. Guds despotiska karaktär, hans obegriplighet och godtycke, som skapat oss och givit oss ett jordeliv så ofta ekande tomt, fyllt av frånvaro, av sorg, förtvivlan, smärta, tvivel och vilsenhet. Så svårt är det ju ofta att skönja den kärleksrike skaparen. "Frågar du inte efter att vi förgås, Herre?" (Mark 4:38) Men han som ska stilla Genesarets avgrundsvågor stillar också ängslans och vredens vågor i Symeon. "Herre (Despota), nu låter du din tjänare fara hädan, i frid efter ditt ord. Ty mina ögon har skådat frälsningen". Med detta barn i sina armar bär han också världsalltets Herre, sin egen och alltings skapare! Ty såsom ett barn har Han kommit för att bli som den minsta, för att själv lida som alla vi människor måste lida under de gudsgivna förutsättningarna. Livets Gud, som river lyckan itu och kastar oss och våra älskade i graven. En despotisk Gud som ingen kan förtrösta på, godtycklig och fjärran syns han oss då. Men så kommer han själv in i världen, såsom ett barn. Han kommer för att vara människa bland oss människor. Han kommer för att lida och dö som vi andra. När Gud blir människa, ja en utlämnad, korsfäst människa, då utplånas alla despotiska Guds anletsdrag. Förtroendet blir möjligt, om bara vi ser vad Symeon såg. Gud har inte kommit för att förgöra oss. Han har kommit för att bringa oss ljuset. För att öppna åt oss en salighetens port och låta oss, hans tjänare och tjänarinnor, gå hem i frid när stunden för oss kommer. Till dess får vi leva i detta jordiska rike. Göra allt det som krävs av oss i denna värld, som också är en Guds värld. Men vi gör det inte som om detta vore allt, eller som om vi byggde för evigheten på jorden. Fullkomligt blir ingenting här. Allt ska förgå. Men om vi kan göra jordevandringen uthärdlig för varandra så är det stort nog. Vår mening och vårt mål, vårt ljus har vi dock i det senapskornets rike som vi genom hans ord tar emot. Måtte det, likt surdegen som syrar hela degen, genomtränga oss helt igenom, så att vi alltid vandrar i hans ljus och till sist får fara hädan i frid efter hans ord.
Torbjörn Axelson
km, Björbo