Trettond. Jul 3-96 Pred i Grängesberg 6/7-96
Det handlar om ett svårt dilemma och avvägning. Hur starka bevis behöver vi för att ändra våra liv? När det gäller stora förändringar, kan vi inte följa varje ingivelse, det har vi fått lära oss. I så fall går vi ofelbart vilse. Men vi kan inte heller vänta på säkra bevis. I så fall kommer vi lika ofelbart för sent. Vi måste gå den svåra balansgången att handla ansvarigt, men utan säkra bevis. Vi måste väga risken att gå vilse mot risken att komma för sent. Det är om detta det handlar idag på trettondag jul.
Dilemmat är djupt mänskligt, och inget nytt, men samtidigt också idag högst aktuellt, även politiskt. Låt oss göra det konkret, genom att ett ögonblick tänka på energipolitiken. Det allra mesta talar för att det inte är möjligt att fortsätta att förbruka så mycket energi, som vi gör nu. Vi måste i tid stoppa det stora koldioxidutsläppen och kärnkraften är knappast någon framtidslösning den heller. Det enda rimliga är faktiskt att vi anpassar oss till den energimängd som går att ta ut från vattnen, vind och skog. Fastän vi vet det, är vi ändå inte beredda att ändra våra levnadsvanor. Det skulle ju t.ex betyda att vi måste avstå från att värma så stora boendeytor, och att vi måste sluta resa så mycket. I detta fall är tecknen så tydliga de gärna kan bli innan katastrofen. Ändå blundar vi.
Det är denna tröghet, denna ovilja som får Jesus att utbrista:Detta släkte är ett ont släkte de begär tecken och bevis, men de skall inte få något annat tecken en Jona-tecknet, En profet, som talar om vad som håller på att ske, och som manar till omvändelse. Så var det då. Så är det nu.
Idag är det trettondag Jul. Epifania, som betyder "Det blir synligt". Det blir synligt att Gud inte bara finns bortom vår tillvaro, i en annan värld, oåtkomlig. Gud överträder gränserna och kommer hit. Blir ett litet barn i en krubba. Gud blir en människa, som vi. Och liksom Gud själv överskridit gränsen mellan skapare och skapat, mellan gudomligt och mänskligt, så manas vi att överskrida våra inskränkta gränser. Han manar oss att komma ut. Sluta upp att låsa in oss i oss själva och vårt eget. Men vad har vi för skäl till det? Ska vi verkligen tro på detta? Skall vi följa ett tecken vi kanske inte kan tolka för en hundramilafärd till fots genom öknen? Är inte det vansinne? Ska vi verkligen bry oss om aningarna, om längtan som finns i oss och bryta upp. Är det inte bättre att vänta. Tänk om det ingenting finns...
Men å andra sidan. Om det finns. Något. Någon, som väntar på mig. Min skapare, mitt mål, min mening. Och om jag då missar målet bara därför att jag inte ville söka på riktigt, inte tränga djupare in i hemligheten. Därför att jag inte visste om det skulle leda någonstans. Därför att jag valde att hålla mig på ytan, där tyckanden och åsikter kan bytas och delas, men där inget är mer sant än något annat.
Annandagen ställer oss inför valet. Skall vi låta det bli Epifania för oss. Skall vi låta det bli synligt och uppenbart för oss. Det som är bortom och Under. Det som vi kallar Gud, och som blivit närvarande, och som tecknen talar om vi bryr oss om dem. Som sprickor i vår tillvaros dunkla vägg, där det sanna ljuset tränger igenom. Om vi vågar söka oss dit, ta det på allvar, då kan det verkligen vara möjligt att inte det som är livets djupaste mening går förlorad för oss. Och tecknet, vår stjärna till Betlehem, kan vara något alldeles vardagligt. För det avgörande är inte om tecknet vi får är spektakulärt och ovanligt eller inte. Det avgörande är om vi vill omvända oss eller inte. Så var det då. Så är det nu. Vill vi inte ta till oss det vi manas till, kan inga tecken någonsin övertyga oss. Varken när det gäller energipolitik eller när det gäller Gud.
Men om vi vill, så finns tecknen i det aldrig så vardagliga. För Dan Andersson kunde det vara en solreflex i en kopparskål. Så här skrev han.

Jag fäster mina ögon på väggen, på en liten blank skål av koppar, som speglar solen. Jag stirrar rakt in i det blanka, bländad, och den ljuva smärtan i mina ögon förtar plågorna i mitt hjärta. Och den skinande kopparskålen blir som en port, en port av ljus, utan botten, ett litet hål i en mur av mörker och där innanför oändligheten. Men när får jag sakta gå ut genom porten, till alltings källa, och finna vila?
Kring kopparskålens kant slingrar sig en orm, en liten gyllene orm med ondskefulla, tvivlande gäckande ögon. Stundom sträcker han fram sitt huvud liksom för att stänga vägen, så att icke ljuset stänger mig in i sig. Men han faller väl snart ned, dödad av ljus, och säg mig, får jag då sakta gå ut genom porten till alltings källa, för att finna vila?
Kopparskålen är likt ett uttaget, levande hjärta, men varifrån har den fått glansen? Mitt eget mörka hjärta är det som har börjat lysa av glädje, broder, det är som ett hål av ljus i en mur av sorg, som en port, en trång, ljus port, där evigheten börjar. Men när får jag gå ut genom porten, till alltings källa och finna vila?
(Ur: Efterlämnade dikter i Dan Andersson: Samlade dikter s.140. utg: Wahlström och Widstrand)
Om vi inte blundar för tecknen, då kan vi upptäcka Gud i det lilla barnet, eller i en kopparbunke, och då kan också våra egna kalla hjärtan bli varma, glödande av Guds andes eld. Då blir det verkligen Epifania. Guds närvaro, synlig, också för oss.

Psalmer:
ing 495:1-6 I öster stiger
Grad 134:1-2 Gläns över sjö och strand
f pred 34:1-3 Vänligt över jorden glänser
e pred 34:4-6 De är sälla som vill höra
Slut 132:1-2 Nu segrar alla trognas hopp


Torbjörn Axelson



Trettond. Jul 3-99 Pred i Mockfjärd 6/1-99
Trettondag jul- Epifania. Det gudomliga blir synligt.
Ingen tänder en lampa och ställer den i en vrå eller under sädesmåttet. Man sätter det i hållaren, så att alla som kommer in ser ljuset.
Har Gud ställt sitt ljus så att det är lätt att se? Eller har Gud ställt sitt ljus under sädesmåttet.
Många skulle ha sagt att så är det: Somliga ser inte, andra ser. Stjärntydarna såg. Söderns drottning såg, Nineveborna såg. De såg och de vände sina sinnen till Gud. De tillbad. Andra gjorde det inte. Såg inte. De hade Jesus mitt iblan sig, och såg ändå inte.
Man ser det man har en förväntan om att se. Bara sällan kan något oväntat, orimligt bli så tydligt att man kan se det igenom sin förförståelse.
Har Gud ställt ljuset under sädesmåttet, eller varför har vi så ofta svår att se Guds närvaro.
Det är ytterst en fråga om förförståelse, eller tro. Den som inte tror Gud förän han sett nog tydliga tecken, kommer inte att se Guds härlighet, och finner ingen anledning till tillbedjan.
Den däremot som tror att Gud finns bland oss, kommer att se Guds ljus överallt.
Jesus avvisar krav på att han ska göra tecken, för att människor ska tro.
Tecknen väcker ingen tro som inte redan finns. Tecken kan nästan alltid rationaliseras bort. Och om de är otvetydiga väcker de ändå sällan tro. De kan förbrylla, men till tro leder de inte.
Men om vi tror att Gud är i världen, då kommer vi att de hans ljus i solen som tittar fram bakom målnskärmen, I iskristallen på rutan, i ett vedträs årsringar, i handen som smeker och i ögat som möter vår blick. Överallt finns tecken på Guds närvaro.
Men Guds närvaro är inte en kraft som styr allt. Stjärntydarna fann ett barn i en foderbinge för djuren, ett barn som jagades av Herodes soldater.
Varför Gud har skapat denna ofullkomliga värld, det är ett mysterium. Varför Gud vill att vi ska leva här kanske vi aldrig får något fullt tillfredställande svar på.
Stjärntydarnas tro blev att i denna värld, där vi nu ändå en gång faktiskt lever. Där människor lider, plågas och dör. I mörkret och ondskan och taffligheten, där är Guds närvaro. För de skådade mot himlen, och fann detta ömkliga barn.
- - -
Men om vi vill, så finns tecknen i det aldrig så vardagliga. För Dan Andersson kunde det vara en solreflex i en kopparskål. (se: Kopparskålen i Efterlämnade dikter i Dan Andersson: Samlade dikter s.140. utg: Wahlström och Widstrand. Dkten är återgiven i predikan 13dag jul 1996 - se ovan)

Om vi inte blundar för tecknen, då kan vi upptäcka Gud i det lilla barnet, eller i en kopparbunke, och då kan också våra egna kalla hjärtan bli varma, glödande av Guds andes eld. Då blir det verkligen Epifania. Guds närvaro, synlig, också för oss.

Psalmer:
ing 495:1-6 I öster stiger
Grad 134:1-2 Gläns över sjö och strand
e pred 34:1-4 Vänligt över jorden glänser
Slut 132:1-2 Nu segrar alla trognas hopp


Torbjörn Axelson



1e. Trettond. 1 årg 1994 Högmässa i Svärdsjö
Tiden efter trettondagen har temat: Det visar sig vem Jesus är.
Vi har firat jul. Gud, skaparen av himmel och jord, Gud som håller universum i sina händer, blev människa, Gud lät sig födas som ett litet barn bland andra barn. Det allra största är att Gud blev så vardaglig. Och Gud fortsätter att finnas i det vardagliga, i det lilla och enkla. Frågan är om vi ser honom, och om vi förstår, eller åtminstone anar vem han är. Och just detta är temat för trettondagstiden. Det visar sig vem han är. Jesu dop är ett av de tecken, som låter oss ana vem han är.

Johannes Döparen tyckte att det var konstigt att Jesus skulle döpas. När Johannes döpte, var det för att människor skulle omvända sig. Omvända sig betyder ju bl.a att lyfta blicken. Omvändelse kan vara att den som mest bara tänker på hur det skall gå för honom eller henne själv, lyfter blicken, så att han eller hon ser sitt eget som en del i en helhet, där alla människor, hela Guds skapelse, där Gud själv ingår. Att se sitt livs mening inte bara som en mening för en själv eller ens för de närmaste bara, utan som en del av allt det Gud skapat, och i relation till allt, det är en sida av omvändelsen. Det var för att hjälpa människor till att på det sättet lyfta blicken, som Johannes förkunnade och döpte. Det kom alla möjliga människor till Johannes för att låta döpa sig, människor sådana som vi, som är intrasslade i alla vardagliga små bekymmer, och inte har tid eller ork eller mod kvar att vara till för andra, eller till att på allvar lysna efter Gud. De ville, precis som vi inte att den ena dagen skulle försvinna efter den andra, till ingen nytta, i ett liv isolerat från det som är det viktigaste i livet. Gud. Vi hade passat bra bland dem som lyssnade till Johannes kärva predikan.

Men varför kom Jesus till Johannes? Han var inte sådan. Han kände Gud. Han levde för Gud och i Gud. Han hade redan det öppna perspektivet och hans liv präglades av relationen till Gud. Varför kommer Du till mig? Jag skulle behöva bli döpt av dig! Johannes förstår ingenting. Men motvilligt låter han det ändå ske. Jesus döps. Varför? För att det skall bli synligt, vem han är, och vad han vill oss.
Paulus skriver på ett ställe: "Han ägde Guds gestalt men vakade inte över sin jämlikhet med Gud, utan avstod från allt och antog en tjänares gestalt och blev som en av oss. När han till det yttre hade blivit människa, gjorde han sig ödmjuk och var lydig ända till döden, döden på ett kors."
Genom att döpas av Johannes, som inledning på sin offentliga verksamhet, ställer sig Jesus på samma nivå som vi. Gudsgemenskapen var för honom aldrig bruten, men dopet gör samhörighet med alla oss som behöver omvändelsen tydlig. Han döps för att höra samman med oss liksom vi blir döpta för att höra samman med honom. På det sättet visar det sig att Jesus är den som vill ha med oss att göra, och att han delar våra vilkor. Och i dopet visar det sig samtidigt att han är Gud själv mitt ibland oss: "Detta är min älskade son, han är min utvalde." Gud bekräftar honom.

När Jesus döps, visar det sig inte bara vem han är, han visar också en väg. Genom att inte hålla på sin värdighet, genom att göra sig till andras tjänare, var det som Guds närvaro och härlighet kunde bli synlig och också kunde komma andra till del. Det var hans väg, men det är en väg, som han kallar oss alla att gå med honom. När han döptes var det för att gå den vägen. När vi döptes kallade han oss att gå den med honom, så att Gud blir synlig ibland oss. Då blir det verkligen trettondagstid. Det visar sig att Gud är mitt ibland oss!

Låt oss stämma in i kyrkans tro:


Torbjörn Axelson



Predikan 1 e trett.2-98 980111 Högm. i Floda
Jesu dop var fel! Han borde inte döpas. Dopet var ett omvändelsedop, ett tecken på att man ville lämna det gamla, det av ondska och försnävning, förfelade livet. Varför skulle Jesus döpas? Han var ju inte sådan. Johannes fattade det inte. Han trodde att Jesus var Messias. Kristus, Guds utvalde. Jesus skulle ju vara den som slutgiltigt skiljer de goda från de onda. Han ska göra med människor, som man gör med den tröskade säden. Med kastskovel ska han skilja de alltför lätta agnarna från de tunga och goda sädeskornen. Nu hade han kommit den himelske skördemannen. Nu skulle han börja. Johannes hade tröskat. Med hård och obönhörlig förkunnelse var axen krossade. Nu skulle Jesus Messias fortsätta. Han skulle skilja ut vilka som var goda och förkasta dem som vägde för lätt, de onda och de ytliga och de som står Gud emot. Så tänker sig Johannes att det skulle bli.
Och så kommer Jesus för att döpas av honom. Döpas som en syndare! Det är klart att inte Johannes inte ville. Det var ju fel. Det stämde inte med hans bild. Men Jesus begär det. Och det blir så.
För Jesus har inte kommit för att krossa och riva upp. Han har kommit för att hela och upprätta. Kommit för att blåsa liv i det tynande. En rykande veke skall han inte släcka och ett brutet rör ska han inte sönderkrossa. Men det är inte bara denna omsorg med det svaga och förlorade, som inte stämmer för Johannes. Det som måste förvåna honom ännu mer är att han inte är någon härskare över huvud taget. Jesus har inte kontrollen, står inte över livet, inte över andra människor. Detta är märkligt, ja nästan stötande.
Han som är Guds son, han blir i allt en av oss. Han håller inget håv och tar sig inga friheter i förhållande till andra människor. Han vägrar att omge sig med några särskilda tecken och attribut, varken kungliga eller gudomliga. Han är som en av oss.
Gud blev människa, och han blev det så fullt ut, att hans gudomlighet förblev dold för alla, förmodligen också för honom själv. Det var inte förrän efter hans uppståndelse från det döda, som någon egentligen förstod vem han var. Innan dess var det bara glimtvis något annat lyste igenom hans vardaglighet.
Gud blev en av oss. Han t.o.m döptes som en syndare. Döptes som en av oss. Döptes som en av de många som längtade efter renhet och klarsynthet att se det rätta och sanna och kompromisslöshet och mod att stå upp för det. Han döptes som i den skara där också vi hade kunnat stå. Han döptes tillsammans med de andra, tillsammans med oss. Han blev en av oss. Det var hans kallelse att inte sälla sig över. Efter dopet kom frestelserna. Att göra stenar till bröd, att bli konung över världsliga riken, att göra tecken och under för att imponera. Men han stod emot. Han förblev en av oss. Utnytjade inte att han var Guds son för sin egen framgång.
Men det fanns något som gjorde honom annorlunda. Han var klarsynt. Han såg igenom det som försnävade livet och förde det bort från Gud och som kränkte människan. Och han inte bara såg det. Han vågade också bryta med det, fastän det modet tillslut skulle leda till döden. Det var i sitt mod och sin klarsynthet som han var annorlunda än de flesta av oss, Han var sådan vi någonstans längtar att vi vore. Hans liv skulle bli en bild av det som de andra längtade efter, som lät sig döpas där vid Jordan av Johannes.
Han var annorlunda i sitt mod och sin klarsyn, och ibland lyste glimtvis igenom hans gudomlighet.
Jaha - kan vi tänka då. Gud har blivit människa. Det var ju lätt för honom att se klart och handla rätt. Han var ju Guds son. Men för oss är det ju inte så. Vi kan bara kompromissa. Vi är inte som han.
Men det är nog inte hans anorlunda, gudomliga väsen som gör honom annorlunda. Det är detta att han är övervunnen av Guds kärlek i sitt mänskliga liv som gör honom annorlunda. Han är inte rädd. Han är helt igenom övertygad om att ingenting kan skilja honom från Guds kärlek.
När han steg upp ur flodens vatten, där han visat att han är en av oss, så övertygade Gud honom om detta: "Du är min älskade son, du är min utvalde". Den som är älskad, vet sig vara älskad övervinner rädslan.
Gud har kommit till jorden och blivit människa. I Jesus blev Gud faktiskt så mänsklig att julens under skulle ha kunnat förbli oupptäckt av alla.
Men så blev det inte. Redan under hans liv blev det gudomliga synligt i hans liv. "Du är Messias den levande Gudens son", sa en av hans lärjungar. Att det gudomliga blev synligt i honom är därför att Guds kärlek övervann hans rädsla och egoism. Och han gick den väg Gud kallade honom till.
Jesus är Guds son, men hans vilkor var så länge han levde på jorden mänskliga villkor. Han var utvald att vara sann människa, utvald att visa andra väg till Guds, utvald att upprätta medmänniskan. Och han gjorde det så helhjärtat att det ledde till döden. För Jesus kunde inte tålas av dem för vilka strukturer och ordningar och regler och lagar är viktigare än en utsatt människa eller en människa som livet farit illa med. Och han kan inte tålas av dem som menar att den som vill ha med Gud att göra först måste bli en anständig människa. Därför ledde hans väg till korset, men han kompromissade inte. Han visste att han var älskad och därför kunde han vara Guds utvalde tjänare.
Och faktiskt är det så också för oss. Om Gud förmår övertyga oss om att vi är älskade och att inget kan skilja oss från honom, då kan vi också bli hans utvalda tjänare. Då kan också vi gå den väg som Jesus gick. Då kan också något gudomligt återspeglas i våra liv. Det som är sannt mänskligt är ju faktiskt det gudomligas avbild.
Och vi är hans älskade döttrar och söner. Gud är med oss. Gud har inte övergivit oss och kommer inte att överge oss. Han har ju t.o.m blivit människa. Gud är engagerad i våra liv. I vars och ens av våra liv. Han ger oss ju alla vad vi behöver för att leva. Och han kommer oss nära. Idag - här vid nattvardsbordet är det Jesus, han som levde som människa och som människa brydde sig om sina medmänniskor som kommer till oss.
För att i honom, fastän fördolt, bodde Gud. Gud vet vad det är att vara människa. Vet vad som krävs för att bli övervunnen av Guds kärlek. Därför kommer han till oss, han, Jesus, Guds son. Han kom till oss när vi döptes. Han lovade att vara med oss alla dagar till tidens slut. Han kommer idag än en gång till oss. Han kommer genom nattvardens bröd och vin. Han uppfyller oss med sin närvaro, så att vi ska veta att vi verkligen är Guds älskade barn. Så ska hans kärlek övervinna oss. Och hans kärlek viker inte för något. Han kallar oss att bli de sanna och orädda människor som vågar gå den väg han gick.
Ja, han kallar oss och drar i oss, men han vet att det inte går fort.
Men Guds kärlek är också tålmodig. Drar oss ständigt, för att till slut övervinna oss. Vi kan bara låta honom fortsätta att arbeta med oss. Låta honom fortsätta dra oss till sig. Ingen av oss är färdig. Men Gud är inte heller färdig med oss. Han kommer inte för att pröva oss med kastskoveln i hand. Han ska inte utsläcka den rykande veken och inte krossa det brutna strået. Du är önskad och älskad av Gud.

ing 111:1-4 Kristus kommer - Davids son
grad 350:1-3 Vår Herre Krist var Sonen hos Gud
e pred 38:1-5 För att du inte tog det gudomliga
off 258:4-7 O O väldiga tro, som slår över djupen
slut 132:2-3 Du mörkrets välde sönderslog

Skriftetal 1 e trett.2-98 0111 Högm. i Floda (‰hgm94)
I Faderns och Sonens och den helige Andes namn. Idag på 1 e Trett är temat Jesu dop. I en av texterna heter det om Jesus "Ett brutet rör skall han inte sönderkrossa och en tynande veke skall han inte utsläcka. Han skall i trofasthet utbreda rätten."
Ett brutet rör, det kan vara en bild av oss, av våra liv. Vi hade föresatser att leva värdigt den stora Guds gåva, som våra liv är. men livet, vardagen inskränktheten bryter så ofta av det vi ville. Det blir inte så mycket av det. Engagemangets låga blir en rykande veke.
Men ett brutet rör vill han inte sönderkrossa. Han ska inte släcka den rykande veken. På nytt kallar han oss att leva efter sin kallelse och vilja. Förlåtelse innebär att vi får fortsätta. Att det inte är slut. Att han tänder vår tro och vår kärlek på nytt. Förlåtelse innebär att han säger oss att vi inte är övergivna. Säger oss att vi är älskade. Därför får vi nu be och bekänna, så att vi kan ta emot hans förlåtelse.


Torbjörn Axelson



Pred 2 e trett 2-98 Söndagsmässa Floda Konf. 980118
Samtalet blev avbrutet. Lärjungarna kommer tillbaka, och de blir förvånade över att Jesus talar med en kvinna. Det är vad de ser. De anar inte vad som verkligen hade hänt. En människa hade upptäckt något livsavgörande genom ett samtal med en främling. De hade inte hört något av samtalet.
Vi har hört lite mer, även om vi bara hörde några repliker ur ett långt samtal. Och det är lätt att missförstå, vad de säger.
Många har uppfattat att Jesus avslöjar henne som äktenskapsbryterska och som en lösaktig kvinna. Men så är det nog inte. De bara använder ett bildspråk, som de förstod, men som vi lätt missförstår. Kvinnan tycks ju själv direkt förstå att Jesus är ute efter att tala om skillnaden mellan judisk och samarisk tro, inte om hennes samliv. I annat fall hade hon väl blivit förkrossad eller arg eller ledsen över repliken: "Fem män har du haft och den du nu har är inte din man". Vem skulle inte bli arg om en främling sade det till någon av oss, och det oavsett om det vore sant eller inte.
Nej, hon fattar direkt att det är religion han är ute efter att samtala om. Och detta är verkligen något märkligt i den kulturen. Antagligen är hon ung. Kanske tonåring. Hon har ingen man. Och hon är öppen för att samtala. Jesus däremot är en ganska uppmärksammad och känd förkunnare. Ändå tar han sig för att inleda ett samtal om tron med henne. Han gör inte som man kunde tycka att han borde göra om han ville diskutera samaritansk tro. Då borde han ha sökt upp någon av deras lärde. Men det gör han inte. Istället börjar han tala med den här kvinnan som bara är ute för att hämta mer vatten. Av henne borde han inte ha förväntat någonting. Men det är med henne han börjar tala.
Och hon har tydligen lyssnat. Hon vet både vad den egna tron säger och hur judarna ser på saken. Hon känner till att judarna underkänner deras tro, att de säger att de dyrkar Gud på fel sätt och att de bara inbillar sig att de är Guds folk. Hon vet att de brukar påpeka att samarierna har dyrkat fem avgudar. Hon känner till traditionen, och nu ställer hon sin fråga till Jesus.
Samtal på det här sättet var vanliga då. Men då var det manliga lärjungar som frågade sin lärare. Att Jesus brydde sig om att föra ett samtal med en samarier och kvinna, det var uppseendeväckande. Hans lärjungar blev förvånade över det.
Men själva samtalet då. Vad har det de pratar om med oss att göra. Har det något med oss att göra? Ja det har det faktiskt. Vi börjar från slutet:
Hon säger:Våra fäder har tillbett Gud på det här berget, men ni säger att platsen där man skall tillbe honom finns i Jerusalem.
Judarna och samarierna hade varsitt berg, där de menade att Gud var särskilt nära. Där, först och främst, skulle man be och fira gudstjänst. Och ritualerna var viktiga. Det var viktigt att man gjorde rätt saker, vid dessa gudstjänster.
När hon frågar vilken av dessa två gudstjänstplatser som är den rätta, tror hon kanske att Jesus ska svara Jerusalem och tempelberget där. Isåfall hade hon försvarat "sitt" berg, och så hade det inte blivit så mycket mer. Men Jesus svarar på ett oväntat sätt: Han har en hemlighet att berätta för henne. Och det är att alla människor kan tillbe Gud. Det avgörande är inte längre platsen eller ritualerna, utan att man gör det i Ande och Sanning. D.v.s att man ber uppriktigt och av hjärtat. Det är inte hur man gör, när man ber, som är det viktiga, utan att det sker i hjärtat och att man är uppriktig.
Fast detta var bara en del av hemligheten. Den stora hemligheten var att Messias nu var här. Jesus, denne främling som talat med henne, som ltyssnat och svarat på hennes frågor, ja mer än så. Att han var den som skulle komma. Det var den stora omvälvande hemligheten. Den som Gud hade lovat sända, och som skulle lära oss Guds väg. Han satt ner vid brunnen och talade med henne. Den stora hemligheten var att han hade kommit. Och denna hemlighet avslöjade han för henne. Det var hon som fick föra den vidare till de sina, inne i staden.
Då hon gick, kände hon redan hur en ström av glädje välde upp inom henne. Som ett friskt och rent källsprång i en torr öken. Det blev liv i henne. Hon var viktig. Gud brydde sig om henne. Hon hade först av alla fått tala med den som Gud hade sänt till dem. Var det inte lovsång till Gud, som välde fram i henne? Det spelade och sjöng inom henne, när hon skyndade tillbaka. En källa i sitt inre, med levande vatten. Var det inte den hon kände? I Ande och Sanning.

Och faktiskt kan det bli på motsvarande sett för oss. Vi kan också möta Jesus. Inte på samma sätt som hon fick möta honom, men vi kan möta honom. Han kommer till oss också. Han tar också oss på allvar. Han vill komma till tals med oss var och en. Vill öppna glädjens och lovsångens källa i oss också.
Här vid nattvardens bord, är vår mötesplats. Han talar med oss. Han lägger sin hemlighet i våra händer och våra hjärtan. I brödet och vinet finns hans närvaro och hans hemlighet. Han bryr sig om oss. Han ger sig själv åt oss. Han vill bo i oss. I brödet och vinet kommer han osynlig till oss och fyller oss med sin kärleksfulla närvaro. Och denna hans närvaro blir till en källa i vårt inre. En källa med liv och glädje och tillbedjan och lovsång. I ande och sanning.


Torbjörn Axelson



3 e.Tretton 1 årg 23/1-94. Högmässogtj m. dop i Svärdsjö och Högmässa i Svartnäs.

Temat idag är: Jesus skapar tro, men vad är tro? Jesus säger om officeren att starkare tro än hos honom har han inte funnit i hela Israel. Låt oss stanna inför honom och hans tro. Hur såg den ut?
Officeren kom, när livet tvingade honom. Han kom därför att någon han hade kär, var sjuk, och han behövde hjälp. Denna slags tro möter vi inte sällan hos människor idag. Människor som annars sällan visar sig i kyrkan, frågar efter Gud, när livet tvingar dem, när någon i deras närhet dött, eller för att bära fram ett litet barn, som blivit fött. Officeren hörde till dessa. Han kom när livet tvingade honom - och Jesus tog emot honom!
Det finns djärvhet i officerens tro. Han hade ingenting att åberopa sig på, inget skäl varför Jesus skulle ta sig an honom. Officer i en okupationsarmé, hedning, Och han kom utan fromma skäl. Han kom inte därför att han sökte sanningen om livet och om Gud. Han kom därför att nöden tvingade honom. Hans tjänare eller om det t.o.m var hans son, låg sjuk. Jesus avvisade honom inte!
Officeren ger uttryck för sin tro och sitt hopp. Han gör det genom att komma. Han sitter inte bara hemma och filosoferar, utan han kommer. Han uttrycker också sin tro på Jesus, i ord. Han gör det inte med teologiska eller fromma ord, utan med en liknelse från sin egen värld, den militära. "Också jag är en människa, som står under befäl, och jag har soldater under mig. Om jag säger till en av dem gå dit, så går han, eller till en annan, kom, så kommer han, eller till min tjänare; gör det, så gör han det." På samma sätt tänkte han sig att det var med Jesus. Jesus står under den högstes befäl livets och dödens Herre, och har därför makt från honom att befalla över sjukdom och olycka. Officerens tro på Jesus var medveten, och han både vågade och kunde uttrycka den. Om han hade haft den länge eller om han hade börjat tänka i dessa banor i samband med tjänarens sjukdom, det vet vi inte. Han visste sig vara utanför de frommas krets. Han var inte som de, och dessa visade i sin tur förakt för honom. Det behövdes starka skäl för honom att komma, och det hade han nu. Och Jesus tog emot honom!
Officeren är utanför, men i hans tro finns en vilja att bryta igenom den gräns som gjorde honom utanför. En rättrogen jude gick inte in i en hednings hus. Medvetenheten om att det var så, måste ha gjort officeren missmodig, men han gav inte upp. Han tänkte vidare, sökte efter en möjlighet att komma förbi detta hinder, och då kom han att tänka på hur ordergivning fungerade i hans yrke. Tanken på att Jesus skulle kunna befalla sjukdomen, utan att behöva komma till den sjuke, gav hopp. Viljan och förmågan att bryta igenom gränser, som skiljer människor, är en del av tron. Detta kommer också fram i episteltexten. Där står orden: "I evangeliet uppenbaras nämligen en rättfärdighet från Gud, genom tro till tro". Dessa ord är svårtolkade och översättningen som vi har är inte självklar. Innebörden är i alla fall förmodligen: Gud är rättfärdig och håller sina löften och i enlighet med dessa löften har han nu sänt sin son Jesus Kristus till oss, som han hade lovat. Denna trofasthet från Guds sida leder till att vi kan tro, inte bara judar, utan också hedningar. Tro och trofasthet är nämligen samma ord på grekiska. Guds trofasthet, som tar sig uttryck i Jesus skapar tro. Tron medför att gränser bryts igenom. Den mest definitiva gränsen är den mellan Gud Skaparen och det skapade. När Jesus föddes blev Gud människa. Gud Skaparen blev en del av det skapade, och underkastade sig de mänskliga villkoren. När väl denna definitiva gräns var genombruten, då är alla andra gränser, sådana som står mellan människor, anfrätta och hotade. Förmågan att bryta igenom gränser som skiljer människor åt är ett kännetecken på sann tro. Detta kännetecken finner Jesus hos officeren. Att drivfjädern är nöden för den sjuke förtar enligt Jesus inte förhållandet att det är fråga om sann tro! Jesus godtar hans tro, och ser det äkta i sökandet, även om det kan finnas bevekelsegrunder som andra inte vill erkänna som tillräckligt fromma eller äkta.
Officeren sökte sig till Jesus, och han trodde Jesus var sänd av Gud till oss. Detta var det centrala, som gjorde att Jesus om honom sade, att han aldrig hade mött en starkare tro i Israel. Denna tro bekräftades också i att hans tjänare blev frisk, ett tecken på att Jesus faktiskt kom också till och för oss som är utanför.

Låt oss nu i likhet med officeren uttrycka vår tro, genom att stämma in i kyrkans trosbekännelse.

Det kommer strax att bli dop. Dopet är ett uttryck för gemenskapen med Gud. Gud säger till Rickard: Du är min. Jag vill ha med dig att göra. Jesus vill gå in under hans tak, för att låna officerens ordval.


Låt oss be:
Gud, hjälp oss att våga sätta vår tro på dig. Gör oss villiga att söka vägar genom gränser, som stänger människor ute från gemenskapen med andra och med dig. Gör oss frimodiga att liksom officeren söka vägar till gemenskap med dig. Amen.


Torbjörn Axelson



3 e trett.2årg 25/1-98 Hgmgtj Lillkyrkan
Det var den kvinnan, som Jesus mötte vid brunnen i Sykar, som först fick berätta om Jesus för människorna i sin stad. Hon blev deras apostel. Vi vet inte vad hon sa eller vem hon var. Bara fragment finns bevarade åt oss. Om vi studerar Samatitanerna och deras situation och tro och i ljuset av det läser texten, så framträder en bild.
Verkligt spännande hade det varit om hon hade kunnat komma hit och predika för oss idag, som hon gjorde för de i sin stad. Det kan hon inte. Hon är död, och några skrifter har hon inte lämnat efter sig. Men låt oss ändå försöka föreställa oss vad hon skulle ha sagt om vi mött henne så där 20 år efter Jesu död och uppståndelse: Så här tänker jag mig att hon skulle ha kunnat berätta själv:
- Jag hade alltid tyckt om att lyssna till de lärda. Långt innan detta hände hörde jag en ordväxling mellan far, han var byäldste, och en ung man som var jude. De diskuterade Moseböckerna. Den judiske mannen försökte, så gott han kunde, förklara varför Gud vill bli tillbedd just i Jerusalem, och varför det bara var tillåtet att offra till honom i templet där. Han kunde förståss inte övertyga far. Jag har alltid lyssnat noga, och redan då tänkte jag ofta på Herren. Men vi kvinnor, vi fick ju hålla till godo med att lyssna i smyg. Jag skulle så gärna ha velat fråga själv, men det gick ju inte. Men jag lyssnade noga och visste därför ganska mycket om vår tro, och om diskussionerna med judarna. Ibland försökte jag prata med mor, men hon sa bara att det där får männen tänka på. Det passar sig inte för oss. Det är klart jag blev lite ledsen, men så var det ju bara.
Men så kom jag till brunnen den där dagen. Jag såg att det var en av de där judiska pilgrimerna som satt där. Han skulle till Jerusalem, och det där templet. När jag såg honom tänkte jag på vårt tempel här, som de hade förstört. Kände ilskan stiga upp. De där tempelskändarna kunde väl i alla fall hålla sig här ifrån.
Jag hade inte någon anledning att hälsa. Jag gick bara rakt fram till brunnen och sänkte ner mitt kärl. Då tilltalade han mig. Han bad om vatten. Ja nu dög det att be om vatten. Nu, när han höll på att törsta ihjäl, då dög det att be en samaritanska om vatten. Annars var de så sturska de där judarna. Ironiskt svarade jag honom, men han fortsatte att tala med mig. Först förstod jag inte vad han talade om. Det lät bara konstigt. "Strömmar av levande vatten". "Källa inom sig till evigt liv". "Aldrig mera törsta". Men plötsligt förstod jag. Han yrade inte. Han talade med mig om livet, och om Gud. Sedan bad han mig hämta min man. Men jag var ogift, så jag sa att jag inte hade någon man. Då svarade han svarade: "Fem män har du haft, och den du nu har är inte din man". Då förstod jag att det inte var om mina familjeförhållanden han talade. Jag kom ihåg vad den där juden jag berättade om hade sagt;. Att vi samarier var avgudadyrkare. Att vi dyrkade fem avgudar som assyrierna tagit hit för länge sedan. Men far sa att det hade han fått om bakfoten. Vi dyrkar den ende sanne Guden, Abrahams, Isaks och Jakobs Gud, på hans heliga berg, Gerezim. Då hade han pekat upp mot berget och sagt: "Om Herren hade velat bli tillbedd på detta berget, då skulle väl inte ert tempel se ut så där. En ruinhög! Herren vill inte veta av er tillbedjan, Ni är avfällingar. Tydligare kan det väl inte bli".
Jag blev nog lite besviken när också Jesus började prata om avgudarna och om att vi inte var Guds folk. Så jag frågade rent ut: "Var ska man tillbe Herren. Här på Gerezim eller där borta i Jerusalem." Jag bara frågade. Det kom så naturligt. Det verkade så självklart för honom att tala med mig om de heliga skrifterna. Ingen annan än han har någonsin talat med mig så. Han såg mig som en jämlike på något sätt, fast jag är kvinna och samaritanska. Han svarade: "Tro mig, den tid kommer då det varken är på det här berget eller i Jerusalem som ni ska tillbe Fadern. Den tid kommer, ja den är redan här, då alla sanna gudstillbedjare skall tillbe Fadern i ande och sanning. Ty så vill Fadern att man skall tillbe honom. Herren är ande och den som tillber honom måste tillbe i ande och sanning." Jag förstod att han talade om den nye Mose, om honom som Herren lovat, han som skall komma för att lära oss allt. Men jag tror att jag anade att han inte bara talade om Ta’eb, eller Messias som judarna säger. Ändå skakades jag om i mitt inre när han uppenbarade det för mig. Jag ville kasta mig på marken. Det var som om jag sett Herren tala till Mose ur den brinnande busken. "Jag är den jag är. Abrahams och Isaks och Jakobs Gud. Drag skorna av dina fötter, ty platsen där du står är helig mark" Här satt Ta’eb, som är större än Mose, på brunslocket, och talade med mig om allt det som skulle komma.
Jag sprang in i staden och berättade: "Ta’eb sitter vid brunnen" "Han har sagt allt till mig." "Ta’eb är här." "Kom och se!". Jesus stannade hos oss i två dagar. Han samtalade med oss om skrifterna och om det som skulle komma. Många fler än jag förstod att det var han, när de hörde honom tala. Det var mest männen som frågade, men också jag ställde någon fråga. Och han svarade. Han brydde sig inte om att somliga harklade sig. Han räknar med oss kvinnor. Att Ta’eb skulle lära oss det också, det hade jag aldrig kunnat tänka. Det är synd bara att en del inte vill komma ihåg det längre. Jag tror att det är viktigt.
Flera år senare kom de från Jerusalem och berättade att Jesus uppstått från de döda, och att han för alltid skall vara ibland oss, fast osynlig. Han hade blivit dödad där i Jerusalem. - Ja, det är ingen ände på den stadens ogärningar. - Men de hade inte kunnat hindra honom från att uppstå från de döda, som han sagt. Nu har hans löfte blivit uppfyllt. Vi tillber Herren i Ande och Sanning och med oss är Han. Den gången talade han med oss som du och jag talar, och vi trodde på honom. Nu tror vi på honom därför att vi märker att han lyssnar på våra böner och han talar till oss genom de heliga skrifterna. Och han kommer till oss i den heliga måltiden som han instiftade när han sista gången åt Påskalammet. Jag brukar tänka att han är ett nytt tempel istället för det här på Gerezim, som var byggt av stenar. Det är i tron på honom, som vi kan tillbe Gud i ande och sanning. Men det är nu som det var då: Man kan inte tro på honom genom någon annans ord. Man måste möta honom själv. Genom bönen och i skriften och i den heliga måltiden, där kan han plötsligt vara. Och ibland sitter han nog på brunnslocket också.
Ja, tänk att jag fick träffa Jesus Ta’eb eller Kristus, som ni säger. Att jag fick träffa honom redan innan han hade förhärligats. Tänk att han talade med mig och att jag blev den första att berätta om honom i min by. Det är förunderligt.

Så tänker jag mig att den Samaritanska kvinnan skulle ha berättat om sitt möte med Jesus. Själv är hon död, men honom som hon berättade om, han är den samme idag som då. Jesus Kristus, eller Joshua Ta’eb, som hon nog kallade honom. Han är den uppståndne. Han vill möta oss, så att också vi ska kunna säga: Nu är det inte längre vad någon annan sagt, som får oss att tro. Vi har själva mött honom och vet att han är världens frälsare.

Låt oss be:
Herre kom till oss, stanna hos oss, så att vi får möta dig, och kan tro. Amen.

ing 246:- Här en källa rinner
grad 437:- Till möten och brunnar min kruka jag bär
e pred 418:- Hav och stränder din allmakt formar.
(alt: 236:1-5 Guds källa har vatten tillfyllest,)
slut 62:- Än finns det en värld.


Torbjörn Axelson



3 e trett 3 årg Floda 990124
Berättelserna idag är starka. De griper tag i oss. Berättelsen om Naaman, han som led av någon hudsjukdom, och som blev botad av Profeten. Pappan, vars son blir frisk på Jesu ord. Berättelserna griper tag i oss. Vi vill så gärna att det skall vara just så. Men samtidigt också en annan känsla. Varför all nöd, allt lidande. Barn som dör om det vore så enkelt. Om Gud bara genom någons ord kan bota och ge liv. Varför gör han inte det alltid då? Varför gjorde han inte det för den och den, som vi tänker på. Inte med min älskade. Om han kan?
Vi får inget svar på de frågorna. En del blir friska andra inte. Och till slut dör alla, också de som för en tid fick hälsan åter. Sjukdom och död, livets oerhörda bräcklighet kan man aldrig komma ifrån. Det hör till förutsättningarna.
Men det finns helande från sjukdom, även om den aldrig kan bli annat än tillfällig. Men när det händer är det alltid Gud som helar och skapar nytt. Allt helande och läkande, är uttryck för Guds skapande, antingen det sker i Landstingets hägn eller någon annanstans. Det är Gud som verkar. Att tro är att se det. Tro är att se sammanhanget. Om mannen inte hade trott kunde han lika gärna ha tänkt: Vilken slump! En sån tillfällighet att det råkade ske samtidigt. - Men han hade "kommit till tro" och tron ser djupare än så. Bönhörelser är jordiska fakta tolkade i tro.
Kanske vi någon gång tänkt: "Om jag fick se ett tydligt tecken, ett under, då skulle jag tro". Det är mänskligt att tänka så, men det fungerar inte så. "Om ni inte får se tecken och under, så tror ni inte." Vi får inte se några tecken och under om vi inte tror. Tron är de öppnade ögonen, som ser Gud genom det som sker.
Det behövs tro för att se undret, men om man ser undret, så växer också tron. Tron är en gåva, som Gud ger oss lite i taget. Vi får ögonen öppnade allt mer. Men det finns också ett val i detta. Istället för att öppna oss på ett sådant sätt att tron kan växa, kan vi vänja oss vid att tänka bort det himmelska, tänka bort Gud, tänka bort Guds under. Då ser vi bara en platt verklighet. En märklig slump, kanske, men inget mer.
Livet och världen är ju fulla av under. tecken som talar om Honom, men ser vi dem? Att tro är att se och att vilja se. Men tro är också att våga och att tvivla. Både Naaman och den Gallileiske ämbetsmannen, hade själva idéer om hur det skulle gå till. Särskilt Naaman kanske: »Jag tänkte att han skulle gå ut till mig och träda fram och åkalla Herrens, sin Guds, namn och föra sin hand fram och åter över stället och så ta bort spetälskan. Är inte Damaskus' floder, Abana och Parpar, bättre än alla vatten i Israel? Då kunde jag ju lika gärna bada mig i dem för att bli ren.» Men också Pappan: »Herre, kom innan mitt barn dör.» Och han fick svaret: »Gå hem, din son lever. » Vad skulle han tro alla dessa vandringens timmar och natten han tillbringade på ett främmande världshus. "Varför hade han gått denna långa väg. Varför var han inte hemma hos sin son denna natt. Kanske han just nu låg och dog. Skulle han mötas av tjänarnas beklagande ansikten och hustruns förtvivlan och gråt. Varför var han inte hos dem. Vad var hans ord värda egentligen "Gå din son lever". Kunde det vara sant? O, om det ändå vore sant!. Det hade varit lättare om han hade följt med. Det var en svår natt, kanske den svåraste i hans liv. Han fick brottas med tvivlet. Och våndan inför att komma hem. Ensam.
Han var frisk. Redan på vägen blev han befriad från sin oro. För honom var det ett tecken. Guds verk, genom denne Jesus. Han trodde därför att han såg, men han såg därför att han trodde, och den långa vandringen och natten av vånda var inte förgäves.
Våndan, ensamheten, maktlösheten klarnar, och tron växer, perspektiven öppnas.
Grundvilkoren är de samma. Hälsa och sjukdom, liv och död. Det finns ingenting som ändrar detta att livet är bräckligt och skört. Men också i det bräckliga och sköra finns Gud. Också när det går sönder är han hos oss.
Döden är inget under och inte sjukdomen. Men att vi lever och finns till, det är ett under. Att någon kan bli frisk. Att någon kan göra en annan gott. Det är Guds under. Tron ser det. Ser vi det?

ing 491:1-3 Min Gud och Fader käre, n
Grad 272:9-11 Kom, himmelske Fader, var
e pred 217:1-5 Gud, för dig är allting k
Slut 253:1-3 O giv oss, Herre, av den


Torbjörn Axelson



Åter till predikoförteckningen