Predikan i Gagnef, Söndag efter jul, 29 december 2002, 1 årg.
text: Luk 2:33-40

Jesu far och mor förundrade sig över vad som sades om honom. Och vad de förundrade sig över var vad Symeon just hade hade sagt:
Herre nu låter du din tjänare fara hädan i frid efter ditt löfte. Ty mina ögon har skådat frälsningen som du har berett åt alla folk. Ett ljus med uppenbarelse åt hedningarna och härlighet åt ditt folk Israel.

Och detta är det viktiga. Detta är den glädjen, som också vi må fyllas av när vi ser på Jesus. Att han har kommit för att ge hela livet en mening, ge oss en framtid, komma med ljus åt oss stackars människor som utan honom är lämnade på denna jord utan hopp och utan framtid. Han har kommit med uppenbarelse åt hedningarna och härlighet åt sitt folk Israel.

Uppenbarelse åt hedningarna. Det syftar på detta att vi som inte är födda inom Israels folk från och med Jesus har samma tillträde till Gud, som Guds gamla egendomsfolk. Att skillnaden mellan människor är upphävda. Det är lika långt och lika nära till Guds fadershjärta från Gagnef som från Jerusalem. Och vägen är den samma: Den Jesus som Symeon tog i famn, hans kors och tron på honom. Det är vägen. I honom och bara i honom finns frälsningen åt alla människor.

Härlighet åt ditt folk Israel: Israel hade lagen. De hade fått Guds vilja sig förelagd. De visste vad Gud begärde, men de väntade Messias, när Guds rike skulle komma. Messias skulle kröna deras möda och längtan. Gud skulle uppfylla sitt löfte. Och nu var han här. Symeon tog honom i sin famn, och Hanna berättade om honom för alla som väntade på Jerusalems befrielse.

Men som Symeon så sant säger: "Frälsning åt alla folk" - också åt judarna. Också de behövde frälsningen. Inte heller de hade den ännu. För vad de allvarligaste bland de fromma judarna i sitt hjärta visste, det var att lagen, sådan Gud givit den, är alltför stor för en människa att helt och fullt kunna bära. Den ger, när den leves i det praktiska livet, ingen frid, utan hopar skuld på skuld. Den som håller lagen skall leva, men det är det som gör att varje uppriktig människa till sist måste tänka att Guds rike är för någon annan än mig. För dit slipper bara den in som har ett rent hjärta, och det har jag inte. Det finns alltid något jag försummat, alltid något, som kunde ha gjorts bättre, och jag vet att Gud är den fullkomlige, och att den som har gjort det rätta, skall uppstå till livet. Men min strävan nådde inte ända fram. Det finns ingen frid genom lagen. Symeon visste det. Men nu hade hans ögon skådat frälsningen, en annan frälsning en den egna. Han hade tagit den i sina armar, och hans hjärta jublade över vad han sett. Och vad han såg var långt mer än ett litet fattigt barn. Han såg för sin profetiska syn hur detta barn inte bara var ett människobarn, utan själve Guds son, och att han skulle göra det vi - det Symeon - borde, men inte hade förmått, fastän han var en av de frommaste, och uppmärksamt lyssnade efter Gud. Men han känner Guds stränghet. Han kallar inte Gud för det vanliga "Kyrie", Herre, utan "Despota". Det är uppenbart att Symeon kände Guds stränghet och krav, som jagade honom. Liksom för slaven fanns det alltid något hans herre kunde klandra. Något som inte var bra nog.

Men Gud skulle inte i evighet låta oss se ribban ligga där strax över vår förmåga. Det må vara en synvilla att vi är nära att ta oss upp till Guds rättfärdighet, men långt eller nära, vi kommer ändå inte fram. Men med detta barn i sin famn, bär han den som ska ska bära honom hela vägen. Guds son, Jesus, Mästaren själv, förbarmar sig över oss. Han uppfyller lagen, han lever livet såsom det skulle levas inför Gud. Och när han gör det ser det inte alls svårt ut. Det är som alltid när en mästare gör det han kan. Det som är omöjligt för andra, formar sig rätt, nästan som ginge det av sig själv, när mästaren tar det i sina händer. Och så är det när Guds son blir en människa. Jesus lever efter lagen, med odelat hjärta. Frestaren ansätter honom, men han svarar med Guds ord, och står stadigt på sina fötter, om det så är på vatten han går. Men han lever inte sitt liv såsom mästare bara för att visa oss hur man ska göra. Utan han gör livet rätt åt oss. När hans liv når sin kulmen, så nöjer han sig inte med att vara rättfärdig och utan skuld. Han tar vår skuld, och räknar den som sin. Ja, Gud själv räknar den som hans, och han dör i vårt ställe. När han kommer till oss, kan han därför säga: Var inte rädd. Allt är fullbordat. Det kommer inte an på dig att du blir rättfärdig och salig. Fritt och intet får du syndernas förlåtelse, och himmelens hela glädje. Hur bär han sig åt? Hur kan hans rättfärdighet räcka åt en hel värld av synd och ondska? Hur han det räcka t.o.m för mitt stenhjärta? Hur han bär sig åt, det är mästarens hemlighet, men för den som tror honom och håller fast vid hans löfte och tröst, så gäller hans rättfärdighet som vore det min egen. Mot all sans och vett.

För här gäller allt eller inget. Jesus gör inte färdigt det som vi bara nästan klarade av själva. Nej, han måste kasta bort det, och börja om från början. För det vi själva gör har inget med himlen att göra, och för oss inte en tum närmare. Vi bara tror det. Det är som att hoppa efter molnen. Ur molnets perspektiv syns inte ens att vi rör oss. Därför måste Jesus göra med oss vad mästaren måste när lärjungen börjat fel, och därför inte får ut det. Förkasta och börja om från början. Men detta kan förvisso vara svårt att acceptera, särskilt för den som tyckte sig kunna det mesta själv, men ville ha hjälp med det sista lilla. Men så måste Jesus göra med våra egna rättfärdighetsförsök. Det är i Guds ögon ingen skillnad på den uslaste skurk och den som levt sitt liv nästan oklanderligt. Man måste ha gjort rätt från början. Annars hjälper det inte att man bättrar sig mot slutet.

Så Guds rättfärdighet, hans frid och salighet, allt det som vi behöver för att livet skall få sin rätta mening, och sluta där det skall, det har vi i Jesus och bara i honom. Friden har vi i förtröstan på att det är hans liv, inte mitt eget, som ska gälla också för mig, när Gud ska döma mig en gång. Av ofattbar nåd allena. Att också jag genom honom får räknas såsom ett Guds barn.

Men han är ett tecken som skall bli motsagt. Ja också genom din själ skall ett svärd gå. Genom Marias och genom vår. Symeon ser också tragedin. Att Jesus kommer att förkastas av så många, kanske av de flesta. Att det saliga budet om rättfärdighet fritt och för intet genom honom, utan all egen förtjänst, inte kommer att tas emot, utan förhånas, ja hatas och förföljas. Världen i in helhet kommer inte att lyssna. Den borde lyssna, men kommer inte att göra det. Gud har genom Symeon förvarnat oss, för att vi inte ska förlora modet och tron. För det kommer inte an på majoriteter, inte på yttre makt. Det är inte så Gud regerar och inte så Guds sanning blir uppenbar. Över oss har Gud förbarmat sig. Det är det viktiga. Vi är hans barn, av nåd allena, och Gud vår kärlekfulle Far och för oss inte mer någon despot. Detta är fridens evangelium för oss, och därför må vi med Symeon jubla:
Herre nu låter du din tjänare fara hädan i frid efter ditt löfte. Ty mina ögon har skådat frälsningen som du har berett åt alla folk. Ett ljus med uppenbarelse åt hedningarna och härlighet åt ditt folk Israel

Låt oss bekänna vår kristna tro:

Psalmer
ing 124:1-2 En jungfru födde ett barn
grad 364:2-7 Led mig var dag i sanning
epred 32:3-7 Men Gud i sin barmhärtigh
slut 43 Jesus är min vän den bäst