Annandag Jul eller Den helige Stefanus dag. 1 årg. 1999 Högmässa i Mockfjärds kyrka 26 dec.

I går skådade vi undret. Guds alltomvandlande hemlighet. Kristi födelse ibland oss. För att upplysa vårt mörker tog Guds kärlek ett människobarns gestalt. Gud föddes och bodde ibland oss.

Guds kärlek är villkorslös. som det lilla barnets kärlek till sina föräldrar, alldeles oberoende av om föräldern är är förtjänt eller inte. Guds kärlek utlämnar sig till oss. Vi är älskade. En kärlek bortom sans och måtta. En kärlek bortom rättfärdighet. Utelämnat som ett barn till sin mor och sin far, är Guds kärlek. Så älskade Gud världen att han utgav sin enfödde son.
Guds kärlek är alltså oinskränkt, liksom det späda barnets kärlek. Och just därför är den också skrämmande i sitt restlösa krav.
Det är en paradox. Men vi vet att det är så. Just därför att barnet är utlämnat, kräver det allt. Vore det inte utlämnat. Om det vore starkt, så skulle det inte behöva kräva allt. Gud älskar inte lagom utan fullkomligt och utgivande. Därför är det inget att förvånas över att Juldagen följs av Martyrdagen. De båda hör ihop. Vi måste ta emot Gud, helt och fullt, som ett barn, eller lämna hans kärlek och närvaro att dö. Det finns inget där emellan. Ett barn kan man inte bry sig om bara när man har lust. Och Gud har kommit som ett barn.

Kristen tro är alltså tron på att Gud kommer utlämnad och osynlig. Det är tron på att denna utlämnande, skyddslösa kärlek, som tillät våra människohjärtans hårdhet och obeveklighet att driva spik och lans genom hans händer och kropp. Kristen tro är att denna kärlek ändå är starkare än all världens makt. Den förmår ju inte bara störta härskare från deras troner och upphöja de ringa. Den förmår besegra rädslan och ensamheten och döden och dödsfruktan inom oss. Fastän utlämnad binder den ondskan och vrider vapen ur dess hand. Jesus säger ju till oss: "Frukta inte dem som förmår döda kroppen men sedan inte förmår mer." Frukta inte! Julevangeliets änglaord. Var inte rädd!

Stefanus hade funnit hemligheten. Som bar han ett barn, bar han fram sin hemlighet. Detta är Guds kärlek: fastän spikad på ett kors icke övervunnen. Dödad, men bara för att nu kunna födas i allas våra liv, och bäddas ner i våra hjärtans fattigdoms halm.

Men de som lyssnade på Stefanus hade inte hört änglabudet, eller också inte tagit emot det. De var rädda. De hörde honom bara säga att templet inte var Guds och att Mose lag inte var fullkomlig. De hörde inte vad han sa. Det hörde vad de fruktade att höra. De hörde hädelse, förakt för Guds bud och stadgar. Förakt för Guds hus, när han talade om Guds kärlek, som fick hans ansikte att stråla som ängeln: Var inte rädda. Men de var rädda, och de ropade: Stena. Stena honom.

Så vilar Gud i våra armar. I vårt hjärta. Vi kan inte komma undan. En hänsynslöst utlämnande kärlek, som inte tillåter oss att bara skåda undret. Utan en kärlek som kräver vårt engagemang. Som kallar oss att ge våra liv för detta barn. För Guds rike. Det är den kallelse som vi får. Att lämna oss helt och hållet till Gud. Älska Gud av hela vårt hjärta, med hela får kraft och hela vårt förstånd. Liksom barnet som älskar oss oförtjänt och utan förbehåll, också kräver oss helt och utan förbehåll. Ett liv viktigare än mitt eget.

Hur ser då det liv ut som Guds kärlek kräver? Vad innebär det konkret att älska Gud utan förbehåll. Att ge sitt liv för den som restlöst älskar, för att inte förlora det i svek och meningslös väntan på ingenting. Jag kan inte svara på det. Det kan gestalta sig på olika sätt för olika människor. Luther lyfte fram vardagsslitets värde inför Gud och inför människor. I hans efterföljd har ett utslätat och tryggt svar, ofta varit: Stanna i dina plikter. Gift dig. Lev som alla andra, endast de grova och de uppenbara synderna förutan. Läs din aftonbön och gå till kyrkan. Detta är nog. Det är kristenliv för alla.

Och det är ett svar som kan vara sant - men inte schablonmässigt och inte för alla. I Nya testamentet har det ju dessutom ganska lite stöd. När det uttalas som en regel för allt kristet liv, som det ofta har gjort i vår tradition, då blir det fel. Jag tror att frågan om hur just jag ska lägga mitt liv i Guds hand. Hur just jag ska älska Gud, som utgivit sig till mig, med hela mitt hjärta, med hela min kraft och med hela mitt förstånd, det måste bli en gnagande fråga, en tagg, som ständigt skaver mig, och lämnar mig utan ro. Vad skall just jag göra för dig Gud, O Jesusbarn, i min famn och i mitt hjärta.

Det kan vara att tjäna Gud i ett arbete, i sin familj, men det kan också vara något annat.

När faran hotar. När sanning och rätt förtrampas. När rädslan griper makten omkring oss. Då gäller det att inte svika den som är utlämnad. Gud och medmänniska. Att inte frukta dem som bara kan döda kroppen, och sedan inte förmår mer.

En del säger då att martyrskap inte är aktuellt i vår tid. Men det skall då påminnas om att fler kristna mist livet för Kristi kärleks skull i detta sekel än under kyrkans båda första århundraden.

För att kunna ta emot Gud och Guds kärlek, som ger allt och kräver allt, så krävs egentligen bara en sak. Det som ängeln sade till Maria, och till Josef och till herdarna. Var inte rädd! Du är utvald av Guds kärlek. Du skall bära Gud.

Idag kommer han till oss. Tar sin boning i oss. Ger oss sin kärlek. Och säger till just oss: Var inte rädd: Kristi kropp till dig utgiven.

Låt oss stå upp och - med ord - bekänna den Gud som älskar hela världen och som älskar oss var och en, utan förbehåll:


ing 122:3-5 Ordet blev kött och tog sin
Grad 163:- På lidande byggd är Guds kyrka.

e pred 272:2-4 Som allting för intet han gav dig
Off 393:1-5 Du öppnar, o evige Fader,
Slut 132:2-3 I nåd och sanning bland oss bor.

Torbjörn Axelson