Predikningar Annandag jul till Söndag efter Nyår

Annand jul 1-96 Pred i Grängesberg Hgm
Vi firar jul. Vi firar att Gud har kommit in i världen, i sin skapelse, i mänsklig gestalt. Det vi firar är något som kanske är lika genomgripande som detta att världen ö.h.t har blivit skapad. Och ändå är det osynligt. Gömt. Det är en hemlighet, på latin: mysterium.. För till det yttre ser ju världen ut likadan före som efter detta under. Gud har brutit igenom gränsen mellan sig själv, Skaparen, och oss, skapade. Det ändliga, det materiella, det skapade, det köttsliga, det synliga rymmer det Gudomliga. Det rymmer den oändlige, den allsmäktige, Skaparen av himmel och jord. Och ändå syns ingen skillnad.
Och Skaparen, den omätlige, den genom vilket allt kommit till och som inte själv är skapad av någon. Den som är varat själv, och som vi kallar Gud. Den som är alltings ursprung och mål, och utan vilket inget kan vara till, har anammat det skapade och gjort det till ett med sitt eget väsen. I tiden har det skett, men vi kan inte se det.
Julens under. Bethlehemskrubbans under är samtidigt så anspråkslöst i sitt yttre och ändå något så genomgripande stort. Något genomgripande händer inte bara med skapelsen utan till och med med Gud själv, den oföränderlige. Så genomgripande, och ändå osynlig och omärklig.
Osynligheten gör att det för oss är så svårt att ta till sig och att ta det på allvar. Det frestar på, när hemligheten skall tränga igenom och tränga upp till ytan och bli vår hemlighet. Alla människors hemlighet. En uppenbarad hemlighet.
Det är om detta motstånd och om denna kamp, som annandag jul vittnar.
För Stefanos hade hemligheten blivit genomgripande. Han såg tillvaron genom hemligheten och tillvaron var för honom förvandlad.
HAN som skulle komma, hade kommit. Guds löften som han nu såg överallt i de texter och ritual, som hans fäder hade hållit fast vid sedan urminnes tid, hade han nu, i ljuset av hemligheten, plötsligt fått ny mening. Erfarenheten fick honom att se saker på ett annat sätt, ett sätt som för hans trosfränder som inte tagit till sig hans hemlighet, inte kunde tolkas annat än som värsta vansinne och förakt för allt som var heligt. Det han sade om templet och om det judiska folket, som han själv tillhörde, det bör i deras öron ha låtit ungefär som om någon här skulle säga att det är betydelselöst, om man skulle river varje kyrka i Sverige och sedan deporterade oss alla till Sibirien, och tvingade oss att tala ryska.
Ungefär så vansinnigt och så stötande måste Stefanos tal ha låtit för hans folk.
Och kanske den bilden kan ge lite känsla för dimensionerna i hur kristendomen måste ha tett sig för judarna, när man sade att det inte längre hade någon avgörande betydelse om Templet i Jerusalem stod eller föll. Och när man sade att alla människor, hedningar och judar hade samma tillhörighet till i Guds egendomsfolk utan alla de bud och traditioner, som utgjorde själva kärnan i folkets liv. Omskärelsen, matreglerna, avskildheten. Allt det som gjorde en jude till en jude och var tecken på att det var ett Guds folk, ifrågasattes. Det var knappast särskilt konstigt att man inte kunde tåla Stefanos och de andra. Vi hade nog inte heller accepterat en rörelse som på motsvarande sätt ifrågasatt det som vi tycker är viktigt. Det är nog inte så svårt att förstå varför man ville göra sig av med dem. Vi behöver inte förvånas eller uppröras särskilt mycket över hur man behandlade Stefanus. I sak hade vi nog gjort likadant, även om stening känns lite barbariskt. Det finns ju andra sätt att få tyst på någon...
Men vi firar Stefanos. Vi hyllar honom som den förste Kristne martyren. Det är inte därför att han var djärv eller anstötlig, som han är ett föredöme, utan därför att han var fångad och i sitt liv präglad av kristushemligheten. Vi hyllar honom därför att han inte kunde tala eller handla på annat sätt än i överensstämmelse med den hemlighet han var genomlyst av. Världen efter julmorgonen och efter påskmorgonen är en annan än den var. Det är därför inte konstigt om det invanda som inte är präglat av hemligheten måste ändras. Det underliga är ju snarare om något skulle kunna vara sig likt efter vad som hänt. (Om det kan det så måste det bero på att det är samma Gud som är skapare och som omvälver världen genom och i Bethlehems barn).
Gud själv har blivit ett litet människobarn. Måste inte det innebära att alla våra föreställningar om vem och vad som är viktigt ställs på ända? Om vi låter oss fångas av hemligheten, blir vi kanske av andra och kanske även av oss själva, betraktade som dårar eller oanständiga. Vi blir martyrer.
Hemligheten är att tillvaron är annorlunda än den varit och annorlunda än den ser ut. Gud har blivit människa. Låt oss tillbedja. Låt oss bekänna (på grekiska heter det martyromen) vår kristna tro.

ing 122:3-5 Ordet blev kött och tog sin
Grad 163:- På lidande byggd är Guds kyrka.

e pred 272:2-3 Som allting för intet han gav dig
Off 393:1-5 Du öppnar, o evige Fader,
Slut 132:2 I nåd och sanning bland oss bor.

Skriftetal Annand jul. 1-96 Grängesberg Högm.

Igår föddes Jesus i Betlehem. Idag handlar det om martyriet, lidandet, motståndet. Det går inte smärtfritt. Visst längtar vi efter honom. Men det finns också fruktan. Vad ska det bli av detta barn.
Idag får vi också, liksom herdarna i Betlehem, möta honom. Vi finner honom inte i något stall. Men ändå är han här. I Nattvardens bröd och vin kommer han till oss. Innan han kommer kanske det är något som vi skulle behöva få ur vägen. I så fall har vi tillfälle i vår syndabekännelse. Han vill ge oss förlåtelsen, så att vi frimodigt och med odelat hjärta kan möta honom och ta emot honom. Vår nyfödde konung och frälsare. Amen.
Torbjörn Axelson

Predikan på Annandag jul 1994 i Grängesberg.
Det är lätt att bli rädd för det som är annorlunda. Vi känner behov av att skydda oss. Ett sätt att skydda sig är att avskärma sig. Man kan göra det med ett uttryck för tolerans. Det är ett förhållandevis sympatiskt sätt. Man säger: "Om de får leva och tycka som de vill, så kan jag få leva som jag vill." "De må söka vad som är sant för dem, och jag det som är sant för mig."
Livet blir på ett sätt tryggt. Jag riskerar inte att behöva ompröva mitt liv. Min sanning är min och din sanning är din, och så kan vi vara vänner, eller åtminstone inte ovänner. Priset för denna sämja är ointresset. Det angår ingen vem jag är. Min glädje, min sorg, min förtvivlan, mitt hopp är mitt, bara mitt.
Men ändå om alternativet är att min sanning, skall gälla för alla då vet vi hur det går: förföljelse av oliktänkande, förtryck. Sådant känner historien. Då är tolerans ändå att föredra: Var och en för sig. Och inte ens detta är ju särskilt lätt att åstadkomma. Främlingsfientlighet, mobbing.
Idag, annandag jul, handlar det om martyrer. Martyr låter inte särskilt inspirerande. En som har sin tillfredsställelse i att lida, och i att låta andra se hur han lider. Den klangen har ordet fått. Ordets verkliga innebörd är en helt annan. Det är att vittna. Att med ord och liv förkunna något som är avgörande. Stå upp för en avgörande sanning, en sanning, som gäller alla. Somliga martyrer har fått betala med livet för det tilltaget, de har blivit blodsvittnen. De har blivit hotande. Hotat mig, mitt liv. Jag vill inte bli någon annan än den jag är. Sådan här är jag, och jag trivs med mig själv. Hur andra vill leva är upp till dem, men hotar de mig eller det sammanhang jag lever i, det som är min trygghet, mina värderingar, då går det för långt. Jag tycker inte om martyrer, åtminstone inte sådana som jag anar har rätt.
Julen som vi firar är en martyr! Julkrubban vittnar om något som gäller alla. Som är sant för alla - Gud skaparen av alla och allting, har själv gjort sig till en skapad. Gud har blivit en människa. En människa som vi, med känslor av glädje och sorg av förtvivlan och lycka. En utsatt människa, född av en flicka som blev utkörd i ett stall när hon skulle föda. Men denna människa är också olik oss. Han var inte ljum, han gick inte sin egen väg, och ännu mindre den väg man förväntade sig. Han gick helt och fullt Guds väg. Han accepterade inte att någon band en annan eller sig själv i förnedring. Bröt ner gränser, gränser, som inte bara var negativa utan som faktiskt hjälpte människor att orientera sig i tillvaron. "Jag är en sådan". "Jag tillhör den gruppen". "Han är högre än jag och han där lägre". Jesus underkände regler som gjorde att man kunde veta om man var en god eller en dålig människa. Han visade i sitt liv på det som är äkta mänskligt. Att mänskligt liv är att söka Guds vilja. Övning i att ana Gud skaparen och Gud den närvarande men fördolde. Gud den seende, men också Gud, den gråtande. Gud som vågar ge oss friheten att gå på tvärs mot honom. Gud som mer liknar trädgårdsmästaren. En trädgårdsmästare, som planterar och ger drivkraften till växt. Inte en tekniker, som sammanfogar varje detalj efter en bestämd ritning. Det kan vara smärtsamt att växa. Det är svårt att se vartåt det bär. Det finns inga garantier mot ogräs, eller mot frost eller mot sjukdomar. Men detta är Guds sätt att skapa. Det finns ett mål, även om inte varje händelse vi möter eller drabbas av är meningsfull. Gud lockar oss att växa och bli det han vill. I Jesus blev Gud själv människa för att dela växandets villkor. Han visade oss att han inte vill stå vid sidan och ljumt titta på och se hur det går med oss. Gud är engagerad. Han gav oss också en idé om vad som är växandets mål. Ger växandet en ny vår. Detta är ett glatt budskap, men det är också utmanande. Det är inte oväsentligt om jag lever och växer som bittert ogräs, eller om jag växer som Gud vill. Det är väsentligt om jag växer så att andra också kan växa, eller om jag med min ohämmade växt hindrar en annans växande.
Gud blev människa för att människan skulle gudomliggöras, är ett uttryck som ständigt återkommer i bl.a ortodox teologi. Gud blev människa för att människan skulle gudomliggöras. Eller göras till riktig människa, till Guds avbild - det är samma sak. Bli människa i enlighet med de gåvor Gud gett åt var och en. Människa inför Gud, beredd att offra allt eget, t.o.m livet för att Guds trädgård skall växa till sin fulländning. Ett sådant liv levde Gud i den människa som började i krubban och som slutade uppspikad på korset, utlämnad för vår skull. Ett sådant liv, där Guds trädgårds fulländning är målet, begär Gud av var och en av oss. Det är martyrens budskap. Står vi ut med att höra det?
Gud ger både kraften och växten om vi vill ställa oss till förfogande. Ett sådant liv är sant liv, men inte konfliktfritt och enkelt.
Torbjörn Axelson

Predikan på Annandag jul 1997. 2-årg i Floda.
Ära ät Gud i Höjden och frid på jorden bland människor som han älskar. Så sjunger julnattens änglar. Men idag säger Jesus: Tror ni att jag har kommit för att skapa fred på Jorden? Nej men splittring.
Hur går detta ihop. Hur menar han. Och om han har rätt varför ska vi då överhuvudtaget bry oss om honom. Där fem bor i ett hus skall de i fortsättningen leva splittrade, tre mot två och två mot tre. Vad är detta. Vi behöver väl ingen som orsakar splittring och konflikter. Sådana finns det väl tillräckligt av ändå. Nej, friden och freden behöver vi, men splittrarna dem rår vi oss väl utan. Ja så varför är vi då här i kyrkan idag. Om julens frid vill vi gärna höra, men detta andra, vad är det? Vem av oss har bett om det?
Ja så kan man tycka, men Annandagens budskap är nog ändå inget annat än juldagens. För julens budskap till oss är ju att Gud har blivit människa. Att Gud, alltings skapare och uppehållare bryr sig så ofattbart och så omåttligt om oss människor och sin skapelse att han t.o.m själv blivit människa. Kristendom är inte något luftigt, är inte bara änglarnas sky i himlen. Kristendom är jordisk och konkret. Kristendom ingriper i våra liv. Den ställer krav på oss. Kristendomen är ett barn, som skriker och ändrar den tillvaro som det fötts in i. Ett barn är fött. Och om vi tagit detta barn i våra händer, så ändras våra liv och våra lojaliteter. Därför blir den människa som tagit det barnet i sina händer, inte alltid längre förstådd av sin omgivning. Hon vill inte, kan inte svika detta barn. Det spelsr ingen roll vad det kan kosta.
Gud har skapat oss till dem vi är nu, men ännu är han inte färdig med oss. Vi skapas fortfarande. Gud är ifärd med att filta oss samman till ett med sig själv och till ett med andra människor. Ifärd med att göra oss till människor som utan rädsla vågar stå upp för det som är mänskligt och sant, också om det går ut över de egna och den egna gruppens intressen. När Gud alltmer blir vår första lojalitet. När vi inte längre vill hålla oss till några gudar jämte Gud. Då är vi på väg att bli sanna människor, på väg att bli skapade till Guds avbild. Guds frid blir vår frid. Men då uppstår konflikterna.
Jasså, är du inte lojal mot din familj längre, mot din släkt, mot din arbetsgivare, mot ditt land, mot kyrkan, mot gällande lag? Jodå, för det mesta, men bara till en viss gräns. Måste människan välja mellan dessa och Gud, mellan dessa och det som medmänskligheten kräver, då måste hon lyda Gud mer än människor. Annars går hennes egen mänsklighet förlorad. Livet blir åter förspilt och hon faller åter bort från Gud.
Jesus är den som föds och lever bland oss som Sann Människa, en sådan som Gud vill att vi alla ska vara. I honom visar Gud oss hur han tänkt. Som en mall åt oss andra. Som det heter:Gud blev människa, för att människan ska kunna gudomliggöras.. Men detta är alltså ingen enkel och konfliktfri väg. Och den är hotfull för många - kanske för oss alla. Den vägen relativiserar ju alla mänskliga maktanspråk. Det finns ingen människa som kan kan förvänta sig obetingad lydnad av en annan. Det blir vars och ens ansvar att pröva varje order och påbud: Är detta av Gud. Kan jag för mitt samvete följa denna förordning. Jesus visar oss vägen.
Men vad är då Guds vilja. Det finns ju så många som sagt sig göra Guds vilja när de lett både sig själva och andra i fördärvet? Nej det som Guds vilja manar oss till, det är inte något konstigt, och det är inte någon kunskap som bara några få besitter. Det handlar om Gud och om människan, om varje människa, om den konkreta människan av kött och blod. Den som vi kan se och möta eller som vi kan gå förbi. Den människan, som vi med våra handlingar eller med vår passivitet förnekar livsrum och livsmöjlighet.
Julens barn blir ett exempel. Det blir lagt i våra armar. Vi kan värma och ge mat, och gömma undan när Herodes knektar kommer. Men vi kan också säga att det barnet angår inte mig. Lägga det ifrån sig, täppa till sina öron och gå ifrån sin mänsklighet. Guds vilja är en fråga om den människa som är utsatt. Det är i mötet med henne, som vår mänsklighet sätts på prov. När vi måste välja mellan å ena sidan seder och lagar och förordningar och å andra sidan denna människa.
Lagen och andra ordningar är, om de är goda, ett värn för den svaga och utsatta människan. Och så länge det är så, så ska vi hålla den högt, och leva efter den, men vi är alltid skyldiga att pröva den. Det är inte fråga om vem som stiftat lagen, hur den stiftats. Och den ska pövas mot kärleksbudet, Älska Gud över allting och din nästa som dig själv. Det är detta och inget annat som gör att en lag eller ett bud kan och skall följas.
Men vågar vi leva så? Vi vet ju vad det kan kosta. Överheten bär inte sitt svärd förgäves. Och ju mindre överheten bryr sig om den svaga och om Guds vilja såsom Jesus visat oss den, ju flitigare brukar han vara att använda sitt svärd. Ja vågar vi?
Jesus gick den, men han blev spikad på ett kors, för dit leder ofta den väg han visar oss. Stefanos följde honom. Han blev stenad. Vågar vi följa samma väg?
Ja vågar vi. Förmår vi? Vill vi? Kanske vill vi verkligen. Vill leva sant och så nära Gud. Särskilt som hans vilja inte handlar om några konstigheter. Det behövs ju inte någon hemlig kunskap, utan bara detta enkla: Tag vara på din broder, på din syster, på främlingen. Lev inför Gud.
Ja, det syns på ett sätt så enkelt, men enkelt är det inte. En sak är att vilja. En annan att verkligen göra. Vi ser inte, hör inte och förstår inte den nöd som Gud förstår. Vi väljer så ofta att inte se och inte förstå.

Varför? Är det inte därför att vi är rädda. Rädda om våra liv. Rädda för allt obehag. Rädda för att hamna i konflikt med dem vi håller av och är beroende av. Därför att vi är rädda vågar vi inte inse vår plikt. Och om någon annan inser sin, och gör det Guds barmhärtighet bjuder, då har vi så lätt att bli lagväktare, så lätt att bli som den rättfärdige Saul, som tycker det är rätt att Stefanos straffas. Vi anklagar också:"Den här mannen angriper ju ständigt och jämt både denna heliga plats och lagen". Och så händer det att också vi sätter då lagen och de samhällelliga lojaliteterna före Gud, och får martyrernas blod på våra händer. För vi har ju fått lära oss att samhällets lagar är uttryck för Guds vilja. Och skulle någon gång så inte vara fallet, så kan ändå vi små människor inte avgöra det. Lagarna måste vi därför obetingat lyda. Så har vi lärt. Men det är inte sannt. Vi måste pröva mot kärleksbudet. Detta bud är det enda som obetingat kan lydas.
Men kan det verkligen vara rätt att sätta sig upp mot det som är stadgat och bestämt. Vi tror på värnet av den svaga, men kan vi för den skull sätta oss över lagen? Då kan ju andra också sätta sig över lagen. Människor som har helt andra ideal. Om vi undergräver lagen, då undergräver vi samhället. Bidrar vi då inte till att den svage då straxt blir utan skydd.
Ja, så kan vi försvara oss. Vi kan också säga att lagen ändå aldrig kan bli kristen, men då tror jag att vi redan lyft blicken från både Gud och människan och skapelsen i övrigt. Resonemanget blir till ett sätt för oss att skyla över det faktum att vi är isolerade från både Gud och medmänniskan och skapelsen, och att vår främsta lojalitet fortfarande är den egna bekvämligheten eller kariären eller tryggheten bland likasinnade.
För lagar kan ändras, och praxis kan ändras, och vårt sätt att tänka om människor kan ändras. Vi kan föregripa rättfärdigheten. Vi kan lyda Gud mer än människor, och därigenom så ett rättfärdighetens frö ur vilken rättfärdighet kan gro. Vi kan gå Jesu och Stefanos väg, eller vi kan svika.
Men hur ska detta kunna ske? Hur ska Gud kunna vinna oss, så att vi inte sviker. Hur ska Gud övervinna rädslan i oss.
Genom att komma nära. Bara i hans närhet är det möjligt att på djupet förstå att han verkligen bryr sig om hur det blir med oss, med mig. Vad det blir av mig. När han kommer nära Då kan jag förstå att jag är buren av honom, förstå att jag vilar i honom som är min och alltings skapare. Han som blivit människa för min skull. Hans närvaro måste födas i mig. Först då kan rädslan drivas ut. Först då kan jag bli sann människa, en som vågar gå Jesu väg. Först då kan jag börja tänka att Må det gå hur som helst med mig, bara Guds rike kommer.
Men hur ska detta då ske? Guds närvaro går ju inte att betvinga. Jag kan ju inte dra Gud till mig. Nej, men Gud vill fylla oss. Kristus vill låta sig födas i våra hjärtan, i mitt kalla hjärta. Där som det är lika mörkt och kallt som betlehems stall.
Vi måste bli stilla. Våga komma till oss själva. Stanna upp i bön och förundran - tillbedjan. Då kommer han till oss. Åter och åter igen. tills vi fylla av hans närvaro. Och här, genom nattvardens bröd och vin kommer han till oss. Han tar vår rädsla och våra misslyckanden ifrån oss. Ger oss mod och glädje. Åter och åter igen. Och sakta viker rädslan. Vi blir människor, såsom han blev människa. Och vi lär oss stapplande ta ett steg i taget på den väg han visar oss.
Låt oss stå upp och bekänna tron på vår skapare och befriare som vill komma oss så nära!

ing 122:3-5 Ordet blev kött och tog sin
Grad 163:- På lidande byggd är Guds kyrka.

e pred 272:2-3 Som allting för intet han gav dig
Off 393:1-5 Du öppnar, o evige Fader,
Slut 132:2 I nåd och sanning bland oss bor.

Skriftetal Annand jul. -97(=1-96) Högm.

Pred. Annand jul. 3-95 Grängesberg Högm.
Den strålande stjärnan har slocknat. Änglarna har farit åter till himmlen. Det är mörkt och kallt i stallet där han sover, Jesus. Inte bara nattkyla och vinterkyla slår emot honom. När Guds son träder in i världen, blir han inte bara hälsad med glädje. Det finns ett motstånd. Det är som om det ingenstans i denna värd får finnas något alltigenom gott. Något hindrar.
Det är inte hat. Det är nog egentligen inte ondska heller. Inte från början i alla fall. Det är rädslan. Detta kanske kostar mig något. Jag kanske förlorar min trygghet. Jag kan inte, jag vill inte, jag vågar inte. Herodes blev rädd, och massaker anstäldes på så många barn. Han såg sig själv sitta i en fängelsehåla i väntan på avrättningen. Eller springande gatlopp. Nej! Det får inte hända! Döda hellre alla gossebarn! Här gäller det att rädda sitt liv. Herodes var en galen tyrann. Ja, visst. Men rädslan bor inte bara i galna tyranner.
Idag är det den vuxne Jesus som talar till sina lärjungar, de tolv som han skulle sända ut att vittna om honom. Att berätta att Gud nu uppfyller sina löften. Att Messias, ja Guds Son är kommen. Ett glädjebudskap är det som de skall få gå ut med. Gud bryr sig om oss. Gud är vår och hela världens skapare, och nu har han kommit i en människas gestalt, Jesus från Nasaret. En ny ordning har inträtt. Nya förutsättningar.
Vem vill inte bli övertygad om att detta är sant? Vem längtar inte efter att Gud skall komma oss nära, lämna frånvarandets tron?
Och ändå skulle det kosta dem livet. Rädslan är en stark makt. Hoppet och tron och kärleken kämpar för att bryta igenom, men utgången är inte given. Inte på kort sikt.
Deras familjer, vad skulle de säga. Akta dig för fanatikerna. De ställer bara till elände. Och vem ska ta hand om oss och gården om du ger dig iväg. Eller om du stannar och gör dig omöjlig bland alla grannar. Vi har alltid hållit på traditionerna, och vi har alltid ställt upp. Ska du svika nu, för den där Jesus.
Rädslan skulle leda till förföljelser mot dem som vittnade om honom. Den som har ansvar för ett folk, måste kunna lita på sina undersåtar. Eller krasst uttrykt. Den som har makt, blir rädd när hans makt ifrågasätts. Den som vågar vittna om en annan ordning än den rådande, skrämmer. Inte kan man låta somliga göra allvar av en tro som sätter sig över demokratiskt, och legalt erkända härskare.
I sverige blir ingen förföljd för att man säger "Jesus är Herre". Det är en invand formel. En del av traditionen. Men den som handgripligt vittnar om barmhärtighet, eller fred eller rättvis (om)fördelning, råkar illa ut också i vårt land.
Inte kan man väl skicka tusentals människor i arbetslöshet bara därför att fabriken där de arbetar är en del av ett världsomfattande system som medför barns och vuxnas död och ohälsa i länder långt borta. I synnerhet inte om den egna fabriken inte är någon av de värsta bovarna?
Rädslan är djävulens bästa grepp om oss. Vi vågar inte riskera den tillvaro vi så mödosamt byggt upp omkring oss. Man måste ändå bevara sitt liv. Och vore det inte för min egen skull, så har jag ju familj att tänka på. Trots allt måste man ju vara realist. Eller hur?
"Den som finner sitt liv skall mista det men den som mister det för min skull, ska finna det."
Hans ord är så hårda. Jag vill säga emot, men jag kan inte. Och om det är sant att allting kommer från Gud och att Gud har blivit människa. Om det är sant att min skapare och Gud vill använda mig för att göra synlig sin vilja. Vad kan jag då invända? Att jag inte vågar? Att mitt liv, som han har gett mig, är för värdefullt för att ges tillbaka till honom?
Är det verkligen så illa med mig. Är rädslan så stark i mig att jag inbillar mig att jag skulle kunna bevara mitt liv genom att dra mig undan från honom som ensam kan ge liv? Är det verkligen sådan jag är? ---
Men jag vill inte, inte helhjärtat i alla fall. Jag vågar inte låta mitt liv bli ett vittnesbörd om honom. Inte på allvar. Inte om det får sådana koncekvenser. Jag är rädd. Vad ska jag ta mig till. Jag vill inte mista mitt liv, min trygghet. Men jag vill inte leva tom, avskuren från livets Gud, heller. Jag vill rädda mitt liv. Hjälp mig Gud. Förbarma dig.
Och han svarar. Var inte rädd. Jag vet hur det är med dig. Du är inte mogen ännu. Idag vill jag ändå vara tillsammans med dig. Kom. Lär känna mig först. Då kan jag övervinna din rädsla. Den makten besegras inte på en dag. Bjud mig att gästa ditt hjärtas hem. Genom bröd och vin vill jag komma dig närmare än du är dig själv
Ja, Jesus. Jag längtar efter din närvaro, och jag längtar efter den dag då jag med hjärtat vågar be: "Herre, låt det gå hur som helst med mig, bara jag får bli till välsignelse." Idag kan jag inte. Istället ber jag: "Herre, ta bort rädslan i mig, så att jag inte hindrar ditt rike och går det ondas ärende. Låt inte mitt liv bli förfelat. Amen."

ing 122:3-5 Ordet blev kött och
Grad 163:- På lidande byggd
F pred 272:1-3 Nu gläd dig, min ande
e pred 477:1-4 Vårt fäste i all nöd är Gud,
Off 393:1-5 Du öppnar, o evige Fader
Slut 116:3-4 Du stjärna över Betlehem
Torbjörn Axelson

Sönd efter jul 1-96 12-29 (pred Grängesberg)
Guds Son och Guds barn är temat på s. e jul. Vi stannar denna söndag alltså inför vad det betyder för oss att Guds Son har blivit människa.
I kristen reflexion över vem Gud är, så har tron på Guds treenighet vuxit fram som ett viktigt sätt att tänka om Gud. Gud är på en gång en enda. Det hela, det utan söndring. Det kan inte tänkas någon spricka i Gud. Gud är enheten och helheten. - det är därför att vi är skapade av den vars väsen är enhet, som vi människor längtar efter det okluvna och osöndrade.
Men samtidigt är Gud i sitt väsen kärlek, och kärlek är gemenskap och är till sitt väsen ömsesidig. Därför tänker sig kristen tro att det i den gudomliga enheten finns sidor eller personer, som kan vara samtidigt subjekt och objekt för den gudomliga kärlekens flöde, d.v.s de kan vara både den som ger och den som tar emot, samtidigt. Vi kallar dessa gudomliga personer Fader, Son och helig Ande. Kärlek kräver ju jämlikhet, för att vara sann och verklig. Det är därför som kristen tro bekänner att Guds personer är jämlika i gudomlighet och eniga i vilja och kärlek.
Givetvis får vi aldrig tro att dessa begrepp, som vi använder om Gud: Enhet, kärlek, tre personer, Fader, Son, Helig Ande o.s.v är något annat än bilder. Alltihop är ju begrepp som hör hemma i vår mänskliga värld.
Men samtidigt är denna vår värld och vi människor skapade av just denna Gud, och därför bär vi och hela skapelsen en prägel av Honom. När vi upplever det som är helt och oförstört, eller när vi längtar efter det, så ska vi veta att detta är återglans av Guds väsen. Hurdan Gud är anar vi i människan när hon är som bäst. Kärlek, gemenskap, engagemang, offervilja, är avspeglingar av Guds vara, och ger oss en bild av vem Gud är. Samtidigt är Gud alltid något helt annorlunda, som inte går att fånga eller måla.
Gud skapar världen. Vi är till, och allt annat som är till, finns därför att Gud vill det. Men skapelsen är inte färdig. För kristen tro är det mest drastiska steg som Gud tar i förhållande till sin skapelse på väg att fullborda den, att själv bli en del av den. Sonen blir människoson, Gud blir Marias barn. En människa som du och jag, i en bestämd tid och en bestämd plats och av bestämt kön och i en bestämd kultur. Inte bara människa i största allmänhet, utan som vi. Och han hette Jesus och växte upp i den lilla staden Nasaret i Galliléen, för ungefär 2000 år sedan.
Sonen i Gud, Guds Son, blev Marias son. Som människa kan Gud uttrycka kärleken till människan. Som skapad kan Gud leva kärleken till skapelsen.
För oss är Guds människoblivande ett tecken. Den gamle Symeon i Templet kallade det ett tecken som väcker strid: egentligen står det "ett motsägelsens tecken". Ett tecken som blir motsagt. Det förefaller ju så orimligt. Hur kan Gud bli människa? Varför skulle Gud vilja bli människa? Är det inte mer än nog att Gud är Skaparen? Gud är ju obegränsad och kan väl inte göra sig begränsad? Eller kan Gud? Är Gud så allsmäktig?
Fast kanske är det inte i första hand den sortens teoretiska motsägelse som finns i detta tecken. Kanske är det snarare så han ser det, den gamle Symeon, att detta barn är ett tecken, som motsäger allt det där andra i livet. Motsäger känslan av att vi skulle vara övergivna. Ett tecken som motsäger att det onda och destruktiva är det starkare. Ett tecken som motsäger vår förtvivlan, och som motsäger dem som säger till oss: "Förtvivla. Det finns inget hopp, ingen mening." Guds Son som är Marias barn, är tecknet som visar att för Gud är människan - är vi - en avgörande angelägenhet. Kan det verkligen vara så? - tecknet, motsägelsens tecken, säger oss att det är så i alla fall!
Och om vi accepterar detta tecken, tar det till oss, låter det tala till oss, det är då förtroendet för Gud kan växa i oss. Och detta förtroende för Gud, det är det som kallas att bli Guds barn.
Det mänskliga är närmare Gud än vi kan tänka, och Gud är närmare oss och mer angelägen om oss, än vi kan tänka. Gud är som en far och en mor för oss.
När vi i trosbekännelsen säger Vi tror på Gud, så betyder det inte i första hand: "jag tror att Gud finns", utan det betyder "jag förtröstar på Gud, Jag har förtroende för Gud"
Orden återspeglar förhållningssättet, som kallas att vara Guds barn. Att växa, liksom barnet växer.
Låt oss nu med hjälp av den gamla Nicaenska trosbekännelsen försöka uttrycka detta barnaskapets förhållningssätt, och samtidigt lyssnar vi till dess ord, som försöker måla en bild av vem Gud är i sig och för oss. Vi står upp och stämmer in i trosbekännelsen (den Nicaenska):

Ing 37:1-4 Kristus är världens ljus
Grad 129:1-5 Han som skapar universum

e pred 122:2-3 Gud av Gud Fader, ljus av
Slut 404:1-5 Så skön och ljuvlig är

Nyårsdagen 980101 (2 årg) pred i Gagnef Hgm
Årsskifte. Nyårsdag. Ett nytt år har börjat! Klockorna har ringt ut det gamla och ringt in det nya. Men vad är det egentligen som har hänt. Egentligen är det ju ingenting som har hänt. En ny dag är det, en dag då vi skriver 1:a januari 1998. En kalendertekninsk sak bara. I vår del av världen har vi bestämt just detta datum som årsskifte, men det kunde egentligen lika gärna ha varit någon av de andra 364 dagarna.
Men ändå. Årtsskifte är en dag för eftertanke och funderingar över vad som ska hända. En dag att kanske t.o.m försöka ändra sin livsinriktning. Ett annorlunda år. Ett NYTT år.
Det är just detta att det är en eftertankens tid, som gör att vi samlas här i kyrkan. Ett nytt år, med både bävan och förhoppningar. Vad skall detta nya år innebära för mig, för oss, för vår bygd, för världen?
Texten, som vi hörde, den är sträng. Jesus liknar oss vid ett fikonträd, som inte ger någon frukt. Ett träd, som borde huggas bort. Är det så? Vi vill svara nej. Så dystert får vi inte se på livet, på oss själva, på världen. Så illa är det väl ändå inte?
Eller är det just så det är? Utan frukt. Är det vi? Ja, kanske. Delvis måste vi väl erkänna att så är det. Vi har fått mycket. Vi tar emot mycket gott, men den frukt som kunde förväntas finns där väl inte alltid.
Barmhärtighet och engagemang för de människor, som Jesus har sett och ser, men som vi har lätt att gå förbi.
Det är ju så ofta lättare att tänka på hur vi ska få vårt eget på det torra. Hur vi ska fylla våra lador. Det är svårare att tänka på vad vi kan göra för att ingen ska behöva sakna livets nödtorft. Vad vi kan göra för att den gemenskap vi lever i ska bli öppen så att det finns plats för andra. Hur vi ska använda det vi fått, så att vi gör det som Gud kallar oss till och förväntar av oss.
Gud söker frukt, söker tecken på att all den omsorg vi ständigt tar emot skall förvandlas i oss och bli till glädje och hjälp för andra. Han väntar och längtar att vingårdens träd ömsesidigt ska ge varandra lä och skugga så att frukten kan växa på alla träden. Så att inget blir förkvävt och fruktlöst. Men ofta får han väl istället se hur vi växer ut över våra bräddar, börjar förkväva andra, men ändå förbli fruktlösa.
Om Gud skulle ta bort oss, så vore det väl inget vi kunde klandra honom för. Inte skulle det vara så mycket att förundra sig över. Snarare är det ett under, ja Guds nåd, att vi ännu får stå kvar. Att det inte är ute med oss, att vi har fått stå här ännu ett år. Ännu ett år har Gud har låtit oss ta emot allt gott som vi för vårt uppehälle behöver. Vi borde bära frukt!
Men detta med att bära frukt, att göra det som är gott, göra sin kallelse, det är lätt att säga, men det är verkligen inte lika lätt att göra. Det är knappast någon idé att ge det som nyårslöfte till Gud: O Gud, i år skall jag bära den frukt du vill se i mitt liv. Vi är inte sådana och vi kan inte bli sådana av oss själva. Det löftet skulle bli minnst lika tomt som de andra. Men nog vill vi väl göra det goda, det som Gud kallar oss till. Det vill vi. Men att verkligen göra det, det är någonting annat. Och vi lyckas så sällan med det.
I själva verket är det nog inte genom att anstränga oss på detta sätt, som vi kan bli människor som bär frukt. Vägen till att bli ett träd med god frukt, går helt enkelt inte därigenom att vi stirrar på våra grenar. Det är ingen idé att vi koncentrerar oss alltmer på vår frukt. På våra goda gärningar. De kanske finns där, men de ska inte granskas alltför noga. De tål inte det, och de är inte värda något stort intresse heller egentligen. Nej. Istället måste vi sluta stirra på oss själva. Släppa blicken. sluta upp att vara de tonåringar som ständigt är upptagna med vilket intryck vi gör på andra.
För det är nog så, att så länge vi är alltför uppmärksamma på oss själva, på vad vi gör, hur vi ter oss, så blir det inte så mycket frukt. Så länge vi är vända in mot oss själva och vårt eget blir detta med frukten en fråga hur det kan tjäna oss själva och vårt eget. Vi kan göra det som är gott för att dämpa vårt eget samvete, eller för att det känns bra. Och visst, också det goda vi gör av sådana anledningar kan verkligen vara gott. Men några riktiga fruktträd, sådana som Gud vill skapa oss till, det blir vi aldrig på den vägen.
Snarare är det nog så att våra liv behöver ympas fast på en annan stam, med bättre näring och bättre sav, för att vi ska orka bära. Vi behöver fästas in i Jesus Kristus. Vi behöver bli inriktade mindre på oss själva och vårt eget - också vårt eget fruktbärande alltså - och mer på Gud. På Kristus. Om det kan ske, då blir mitt eget liv inte längre målet för all min strävan, utan jag och mitt liv blir ett uttryck för Guds strävan med sin mänsklighet.
Men de flesta av oss har så långt kvar dit. Det är så mycket som ännu håller mig tillbaka. Att bli en gren i Guds träd istället för ett eget träd, är inget som sker på en gång. Det är inget man kan göra med sig själv. Dessutom gör jag motstånd mot en sådan nyordning. Jag har i mig alltjämt en så stark strävan att förbli fri, bli ännu mer fri. Jag vill inte gå upp i något annat. Jag vill växa som ett eget träd. Bli stark och bära frukt av egen kraft.
Fast egentligen vet jag att det inte går. Växa mig starkare kan jag nog. Men jag är inte något riktigt fruktträd. Det går inte av sig självt för mig att göra gott för andra utan att hela tiden tänka på mig själv. Jag blir inte fri att göra det jag egentligen innerst inne vet och förstår är det sanna och rätta. - Det som är för hela skapelsen och hela mänskligheten. Jag vet att jag inte förmår det så länge jag är mitt eget träd och inte är ympad som ett rotskott på Guds träd. Ändå vill jag förbli ett eget träd. Växa för min egen skull. Vill och vill inte.
Gud måste övervinna mig. Det går inte på en gång. Det tar tid. Det sker, lite i sänder när jag tillåter Gud att nå fram till mig. I tystnaden och i bönen. När vi hör hans ord, som säger till mig, till oss, att vi är älskade. Att vi inte behöver vara rädda. Att allt vi har, hela våra liv finns inneslutna i honom. Då drar han oss närmare. Så växer vi in i honom. Så kan vi bli människor med ny rot.
Idag kommer han också till oss i Nattvardens bröd och vin. Ett av Guds sätt att övervinna oss, göra oss till ett med sig. Han ger oss också en vission av hurdant det liv han drar oss in i är.
Runt hela jorden delas detta stycke bröd och denna bägare vin. Överallt ger Gud sig själv åt oss människor. Kommer oss så innerligt nära. Bryter igenom vår rädsla, helar det som är trasigt i oss, så att vi kan resa oss, och gå, som okrökta människor med blick för dem vi möter.
Då kan vi ge vidare, alltmindre rädda för vad andra ska tänka och säga. För vi är burna av den hemlighet vi tog emot vid nattvardsbordet. Att Gud har oss kära. Att vi hör samman med honom, som är allas skapare och Herre. Alla dagar till tidens slut.
Därför behöver vi fundera alltmindre på oss själva. Jag kan, när jag går från Nattvardsbordet lyftas från mig själv. Jag får bli en liten gren i Guds rike. Jag kan börja växa som en gren och ett rotskott på Kristi goda fruktträd. Det träd som alltid bär god frukt, åt oss och åt hela skapelsen och alla människor. Och så kan Kristus fortsätta att ge ut sin goda frukt till liv och glädje för världen. Så småningom också den sorts frukt som växer på den ympgren som är jag.

ing 194:1-4 Giv, o Jesus, fröjd och lycka.
Grad 516:1-3 Jag är det trädet i din gård
e pred 515:1-2 Hur snabbt, o Gud, vår tid förgår.
off 390:5-8 Ett enda mig nödvändigt är
Slut 91:1-3 Din kärlek, Jesus, gräns ej vet

Nyårsdagen 980101 (2 årg) i Gagnef Skrift Hgm
I FoSodHAnamn
Ett nytt år har börjat. Nådens år 1998. Ja det är ett nådens år, liksom varje år och varje dag, som vi får leva. Gud är med oss. Gud ger oss allt det vi behöver. Inte bara mat och kläder och ett hem att bo i. Vi får också vara i hans närhet. Be och lovsjunga. Men vi får också ta emot förlåtelse, upprättelse och glädje. Vi behöver inte vara bundna av det som ligger bakom. Gud kallar oss ständigt på nytt. Därför, låt oss börja detta Nådens år med att ta emot hans förlåtelse. Vi är älskade av Gud hur än det är med allt annat i oss och omkring oss. Låt oss därför be och bekänna:
Torbjörn Axelson

S. e Nyår 990103 pred Mockfjärd (tema)
I Faderns hus, är rubriken på s.e Nyår.
Överallt har man byggt, och bygger man hus åt Gud. Ändå är Gud den som är överallt närvarande, och inte bor i hus gjorda av människohand. I Jerusalem fanns templet, det förnämsta av alla tempel. Det var där Jesus som pojke satt bland de lärde och frågade och lyssnade. Det var det templet han beklagade i dagens text.
Innerst i det templet fanns det ett rum. Ett rum dit varken pojken Jesus eller någon annan fick gå. Det var ett rum byggt av längtan, byggt bara för Gud och som kallades det allra heligaste. Men det rummet var tomt.
Ibland kallas människan "ett Guds tempel", och jag tror att det uttrycket säger något viktigt. Vi liknar Jerusalems tempel. Inne i oss finns ett heligt rum, där vår djupaste mening finns förvarad. Men också det rummet är tomt.
Tommhet kan vara hotande. Ett glupande mörker, som hotar att sluka oss om vi ser ner i det? Tomrummet som vi förtvivlat måste försöka fylla med någonting, om så bara bråte, för att inte uppslukas av det. Vi går omvägar för att slippa se. Livets innersta är tomhet.
Eller så anstränger vi oss och försöker skapa åtminstone ett sken av meningsfullhet. Ett staket kring hålet, som vi ändå inte kan glömma finns där. Den gnagande, otäcka tanken, mal innuti oss. Och det hjälper inte alltid att vi ständigt har något för händerna och ständigt fyller våra sinnen med ljud och bilder och människor, och arbete. Detta skrämmande faktum att människan inte har något ändamål, gör sig ändå påminnt. Det finns inget yttersta syfte med oss.
Men måste det vara skrämmande. Faktiskt inte. Men vår kultur och vårt tänkande är präglad av att allting måste ha ett syfte. Ett ändamål. Endast om det har det, är det meningsfullt. Så är det ju också med det mesta som vi omger oss med, och som vi lägger ner möda på att få att fungera. Ett hus är till för att bo i, en bil för att åka i. En väg för att åka på. En fabrik för att tillverka nyttigheter i.
Saker som förlorat sin funktion förlorar också sin mening. Sådana saker gör oss vemodiga. Ett hus som ingen vill bo i, en bil som inte kan köras, en väg som skurits av och inte är ansluten till någon annan väg, en fabrik utan produktion och utan arbetare. En tavla som ingen tycker säger något och inte är vacker. Vad ska man ha sådant till?
Är människan i grunden ett sådant ting, som riskerar att förlora sin meningen när hon förlorar sitt arbete eller sina vänner. Är det arbetet, familjen, eller samhället som gör att vi har någon mening. Och när denna yta flagnar så riskerar vi att finna tomheten blottad. Någon annan kan göra vårt jobb och snart nog behöver inte våra anhöriga oss. De är vuxna och klarar sig själva. Eller de är döda, och behöver oss inte längre. Och samhället. På vad sätt behövs vi där. Kanske som väljare, eller konsument, eller som skatteunderlag - men just jag? Riskerar jag att bli som en vägstump utan anslutning, en fabrik utan arbetare, ett hus där ingen vill bo, eller kanske som en tavla ingen vill se?
Varför har Gud skapat mig? Har han någon djupare avsikt med mig, bortom det jag gör. Eller är det så meningslöst och tomt som jag i mörka stunder misstänker och anar?

Jag tror alltså att hela detta sätt att betrakta människan och sig själv är fel. Människan är inte ett ting bland andra ting. Man kan inte jämföra henne med sådant som är tillverkat för något speciellt syfte. Det är inte tillåtet att fråga vad är en människa är bra för. Människan är ett självändamål. Vi är inte skapade som avancerade maskiner, som ska uträtta någonting särskilt.
Vi är skapade av Guds kärlek. Skapade för gemenskap med först och främst Gud själv och därnäst med andra människor och med hela skapelsen och dess skönhet. Vi är till därför att Gud vill att vi ska vara till. Kärleksskapelser, kärleksbarn. Ytterst är det bara detta, utan alla krav, som är livets innersta hemlighet.
Det kan se hotfullt ut. Att det innerst inne i mig är tomt. Att det inte finns något syfte med mig. Men det är i själva verket livets hemlighet. Jag är ett tempel till Guds ära: Vi är till bara för att Gud vill att vi ska vara till. Inte för att vi skall vara bra för någonting annat. Att vara ett Jag och ett Du med den som är alltets innersta och alltings mål, Med Gud.
Det är för att hjälpa till den vilan, bortom allt vi gör och stävar efter, som alla kyrkor och tempelbyggnader av trä och sten är byggda. Jerusalems tempel och kyrkan här i Mockfjärd. De vill vara platser där vi kan stanna upp, så att vi blir de tempel åt Gud, vi är tänkta till. Och där inne, med det innersta rummet av tomhet, finns möjligheten att bli fast rotad i relationen med den som är hela tillvarons innerstsa mening, som vi kallar Gud, ett Jag och ett Du. Bara i detta, utan annan mening. Gud älskar oss.
Men vi är skapade inte bara med ett heligt rum i vårt innersta, utan också med händer. Vårt arbete, ibland hårt och krävande, ska vi göra därför att det ofta behövs för medmänniskans skull. Det är gott och nyttigt, men i det finns inte vår mening som människor. Vi får utföra det utan fruktan för att livet annars ska bli tomt. För det är ju tomt. En helig Guds tomhet. Amen.

Ing 79:5-7 Allt du genomtränger. Gud
Grad 404:1-5 Så skön och ljuvlig är di
e pred 288:1-4 Gud, från ditt hus, vår t
off 73:1-3 Vi till ditt altarbord bä
Slut 113:3-4 Den späda rosen fina som

Kyrie Du evigt strålande s. 12, Gloria,Laud s.31

skrift. S. e Nyår 990103 Mockfjärd
Faderns hus är den i mångas, åtminstone teologers, öron ganska negativt klingande rubriken över den här söndagen. Det handlar alltså om Guds boning, om man nu kan tala om en sådan. Gud är obegränsad och överallt närvarnade.
Men vår tanke har ofta svårt att uppfatta Guds närvaro överallt. Vi behöver en Guds plats eller ett Guds hus för att vi inte alldeles skall tappa bort honom. Guds hus, så kallades templet i Jerusalem. Så kallas kyrkan, men Jesus kallar också sig själv Guds tempel, och Paulus kallar oss var och en för Guds tempel.
Ett templet är ämnat för gudsmöte. Det står där till Guds ära och för att Gud skall vara närvarande bland människor.
I evangeliet idag klagar Jesus över att templet mister sin funktion när man inte hör Guds röst, och inte tar emot honom. Nu får ni själva ta hand om ert övergivna hus. Gud är inte längre där om vi inte bryr oss om honom. Templet förfaller och blir meningslöst. Jerusalems tempel och vårt kyrkotempel förlorar sin mening utan tillbedjan och utan tro. Och också vi själva blir meningslösa när Gud inte är här. Jesus förkastas och korsfästs.
Fast han säger att han skall komma till det förfallna templet en gång. Guds närvaro skall återuppstå, och då skall vi ropa: Välsignad vare han som kommer i Herrens namn. Och just så skall vi idag få sjunga när han, Guds levande tempel, kommer till oss genom den heliga nattvarden. Välsignad vare han som kommer i Herrens namn. Vi får ta emot honom, så att han blir Gud i oss, och vi blir tempel åt honom, när Gud bor i våra hjärtan. Nu får vi bekänna om vi låtit vårt hjätas tempel stå tomt, vi får bekänna om vi glömt herren Kristus, och vi ber att han skall komma tillbaka dit med sin kärlek. Det är hans förlåtelse Låt oss be och bekänna.
Torbjörn Axelson

Åter till predikoförteckningen