Julnatt. Björbo lillkyrka 2000 Jes 9:2-7 och Luk 2:1-14
Och så stannar vi åter upp inför barnet. Guds barn. Hoppets barn. Kristusbarnet. I natt tänder vi ljus kring alla gårdar och alla våra vägar för det barnets skull. Ett barn är oss fött en son är oss given. Med ljus och frid må han komma till våra gårdar och till de vägar vi vandra. Därför, såsom en bön, tänder vi alla våra ljus i denna natt. Natten då världens och vår frälsare föds. Då Gud blir ett nyfött barn i Betlehems krubba och inför våra ögon.
Omkring står mörkret. Nattens mörker och människornas. Världshusvärden som inte vill ha in Guds moder i sitt hus eller den man som ber för henne. Han ser dem som slödder, som bättre passar bland djuren i stallet. Eller Herodes som i fruktan ställer till blodbad. Mörk är natten. Kölden är hård i människosinnet. Och ändå klingar änglasången: Ära vare Gud i höjden och frid på jorden till människor ett gott behag. (Luk 2:14)
När Gud blev människa blev han ett barn. Ett barn att bära, värma ge mat. Ett envist barn, med barnets allvar. För det lilla barnet är ju allt på allvar. Och det tar oss med hela vårt engagemang. Vår kristna tro är en barnatro. En tro som präglar oss, och som gör oss uppmärksamma på det som är livets och tillvarons mening: Gud själv, såsom ett litet barn.
Men även om vaknätterna är långa och vägen att vandra fram och åter med ett skrikande barn känns oändlig, så är det späda barnets tid kort. Snart är Jesusbarnet en man. Då blir han den som förkunnar, ja inte bara förkunnar, gestaltar Guds rike och Guds närvaro för oss. Guds rike är här. Inte så att herradömet är helt och hållet hans, men så att riket finns inom räckhåll. Inom oss, där vill han bo. I våra tankar, i vår vilja i vårt hjärtas samtal.
För egentligen är änglaljuset och stjärneglansen från Betlehem bara en föraning om det stora uppståndelseljuset då Kristi seger strålar genom vår och hela världens golgatanatt. Så tar julnatt och påsknatt varandra i hand och sluter oss i sin famn.
Ty ett barn är oss fött, en son är oss given och på hans skuldror ska herradömet vila. Och hans namn är Underbar i råd, Väldig Gud, Evig Fader, Fridsfurste. Men detta rike är en hemlighet. Det har det alltid varit. Guds rike är inte av denna världen. Det sker inte i världens mitt. Förgäves sökte de vise männen i Herodes palats. Utanför fann de. Till synes obetydligt är Guds rike. När världens frälsare bar världens synder och all vår gudsbortvändhet så såg det ut som en simpel avrättning. När han uppstod och betvang hela dödens makt, då var ingen där. Guds rike är fördolt för världen. Men vi har hört det. Vi har sett ljuset återskina. Som ett frö har det blivit myllat ner i våra hjärtan och ligger där. Barnet vi denna natt tar emot, växer och blir vår vän och vår Herre. Senapskornet blir ett skuggrikt träd. I all vår natt är han vårt ljus. Han styrker och bär, tröstar och leder oss på alla de vägar vi vandrar, och i vårt hus blir han vårt ljus.
När vi är barn - och det är vi nu och då oavsett ålder - ledsna, rädda, och har slagit oss i livets allvarslek, så bär han oss och tröstar oss. När vi är vuxna så är han vår vän vårt hjärtas kärlek och vår glädje. Den vi lyssnar till och följer. Och en gång, då vi inte längre fårmår gå, då ska den morgon gry då vi får bli bara hans. Så ska friden vara utan ände och hans herradöme vara till evig tid.
112:1-4 Världens frälsare
129:1-6 Och det hände vid den tiden
113:1-4 Det är en ros utsprungen
Läsning: Jes 9:2-7 och Luk 2:1-14
Torbjörn Axelson