Julnatten Björbo lillkyrka -99 (23.30)

Det är återigen julnatt, ljuständarnatt i Björbo.
Men varför tänder vi våra ljus: För att det är tradition, för att det hör till, för att lysa väg till julottan? Ja, men först och främst gör vi det ju för att fira det lilla barnet. Också vi vill i denna natt glädja oss över att Gud blivit människa. Detta ofattbara mysterium. Att universums skapare, den i vilket allt rör sig och är till har blivit ett litet barn. Visst är varje barns födelse ett under. Det vet alla vi som upplevt det, men DETTA under: Att Gud har kommit till oss. Att Gud har blivit människa. Så svindlande stort. Gud är inte bara en princip. Inte bara Något bortom. Inte ens bara en Någon. Gud som skapar universum och allt som finns till, föds i vårt mörker. Tänt är ljuset: mänsklighetens ljus. Glädjens ljus. Vårt ljus, som lyser i mörkret, och mörkret kan inte övervinna det.
Och vi får vara med. Det finns inga gränser. När Gud blir människa skär han igenom den mest avgörande av alla gränser. Gränsen mellan Gud och världen, mellan Skaparen och det som är skapat är genombruten. Hur mycket mer då inte alla andra gränser, som vi sätter upp. Vem som hör till och vem som är utanför. Också de gränserna är genombrutna denna julnatt. Alla tänder vi ljus och facklor för att hylla Kristus-barnet i krubban. Gud har blivit människa. Och hela hans liv kommer att handla om att gå igenom gränser för tända hoppets och glädjens ljus hos dem som är i mörkret, utanför. Därför tänder vi ljusen denna natt.
Men gäller det oss? Ibland känns julens budskap bara teoretiskt. Julglädjen finns inte innuti. Vi tänder ljusen. Vi har stökat och ordnat. Julklappar och mat och släktingar. Ibland blir det så mycket buller - nästan hysteriskt. Och när klapparna är öppnade, så känns det lite avslaget. Som om den där riktiga julen, julfriden invärtes, inte riktigt kommer. Det viktigaste fanns inte i något paket. Det gick varken att slå in eller tillreda i köket, eller köpa på varuhuset. Och det finns en plats i hjärtat där det inte låter sig hängas något glitter. Ett tomt och kallt skjul.
Men vi gör vårt bästa. Vi tänder ljusen, vi klär granen vi äter maten vi sjunger sångerna. Önskar varandra god jul. - Men så mitt, i glammet, mitt i glittret, mitt i glädjen, slår jordlukten från vårt hjärtas tomma skjul emot oss: men det är ju bara utanpå. Nej, nej, inte får man tänka så. Om vi hör till dem som slipper sitta ensamma, får vi väl inte klaga över att det skramlar något tomt inne i oss, fastän vi sjunger och är glada. Får man känna så?
Jo, kanske var det inte bara den första julens under, som skedde i ett stall, utanför festen inne i härbärget. Kanske är det verkligen så att också vi måste gå ut en stund från julbordet och granen och sången och ljusen inne i härberget. För det fanns ingen plats för dem där inne.
Det lilla barnet som föds, föds i ett stall. Där finns det inget glitter, inga julsånger, ingen gran ingen gröt och ingen skinka. Det är mörkt. I tystnaden hörs stönanden och tafatt mummel. Maria ska föda, ensam med Josef i en främmande stad, utan vänner, utan ordentligt tak över huvudet och värkarna kommer tätare.
Där ute sker julens under. Om vi inte går ut ifrån festen där inne, så kommer vi aldrig att märka julens under. Det sker så tyst, det allra största: När Gud för första gången drar luft i mänskliga lungor och låter sin röst genomtränga mörkret. När Gud ser med flackande ögon nattens mörker och fyller de båda med förundran och glädje. Då sker det i ett mörkt oprytt stall, utanför.
Kanske är det därför så, att det där rummet vi har i våra hjärtan, dit glittret inte kan nå, att det är just där den sanna julens under är på väg att ske. Låt oss gå dit. Då ska vi kanske upptäcka att där inne håller Gud på att födas. Ljuset tändas. Den Gud som upplyser mörket med sitt ljus, kommer till oss. Han föds i vår tystnad och den sanna julglädjen upprinner till sist, också i oss.




Julnatt. 1999

Klockringning
114 Stilla Natt
sång
bön
Läsning: Jes 9:2-7
112:1-4 Världens frälsare
Läsning: Luk 2:1-14
129:1-6 Och det hände vid den tiden
Predikan
sång
bön
Fader vår
Välsignelsen
113:1-4 Det är en ros utsprungen
sång


Torbjörn Axelson






Åter till predikoförteckningen