4 Advent. 3årg 2001. Floda kyrka
text: Luk 1:39-45

Maria bär Guds Ord på ett sätt som ingen före henne och ingen efter henne har burit det. Johannes skriver: I begynnelsen var Ordet, och Ordet var hos Gud, och Ordet var Gud...Och Ordet vart kött och tog sin boning ibland oss. Det Maria bär i sitt liv den långa vägen till Elisabeth är unikt. Ja, det är det mest unika som skett i historien. Gud. Skaparen, själv har blivit ett foster i Marias kropp. Detta är ofattbart. Obegripligt och lågt utöver allt vad en människa någonsin kan begripa och förstå.

Men vi behöver inte förstå. Inför detta under må vi bara falla ner i tacksam tillbedjan, och med Elisabet förundrade utbrista "Hur kan det hända sig att min Herres mor kommer till mig?". "Hur kan det hända sig att min Herre och frälsare vill komma till mig?" Ja, i detta under må våra hjärtan ha sin verkliga och sanna julglädje, året runt.

När nu Marias uppgift är så annorlunda och så mycket större än alla andra uppgifter på jorden, så kunde vi tro att berättelsen bara var ägnad att fylla oss med helig förundran och fylla oss med glädje över inkarnationens mysterium.

Och visst är detta huvudsaken med texten. Men också vi vanliga kristna människor, kan faktiskt bli havande med Guds ord, om än inte så konkret som Maria. Och även om ingen av oss andra föder Guds Son i världen såsom Maria gjorde, så vill han likväl födas i våra hjärtan, och bo där inne. Om vi behåller hans ord, såsom Maria behöll dem, så bär vi i sanning salighetens frö, ja himmelen inom.

Vilket är då det ord, som vi ska ta emot, lyssna på, och behålla i våra hjärtan. Jo, ordet om Guds nåd. Om hans kärlek och engagemang för dig och mig. Det är ordet som målar Jesus för våra ögon. Ordet som visar oss hur han utgivit sig för dig och för mig. Ordet som låter oss se hans lidande i Getsemane. Se hur hans fruktan att förlora mig var större än hans fruktan för korset, för gisselslagen, för hånet, spikarna genom handleder och fötter, större än för smärtan och törsten i solhettan. Ordet som säger oss att han kom till oss och inte vill överge oss. Att han inte ville låta oss bli kvar i förtvivlan och mörker och synd, utan hopp, utan nåd, utan Gud. Ordet som säger oss att så dyrbar är vår frälsning i hans ögon, att han utgav sig själv i döden för oss. Att hans längtan är så stor. Att han ingen möda har sparat. Det är för att vi ska veta det, som han genom tiden sänt sitt ord från generation till generation.

Därför har vi i vårt hus och i vår kyrka en sann ängel fast av papper, att ta ner från bokhyllan, och låta tala till oss, som Gabriel talade till Maria. Då kan också vi bli havande med Guds Ord, såsom Maria blev. Och det ordet må för oss bli lika dyrbart som ett barn. Vara vår skatt, och bli livet i vårt liv. Vår salighet och glädje i tid och evighet. Jesus, Guds Son, har så helt ofattbart fattat kärlek till oss, och vill ha oss till sina.

2. När Ordet har trängt in i oss och fyllt oss, så tror jag vi kan vi känna igen oss i Maria och det som vi i den text jag läste berättas om henne. "Några dagar efteråt gav sig Maria iväg och skyndade till en stad i Juda bergsbyggd...och sökte upp Elisabet". Varför det? Jo, jag tror det var så enkelt som att hon behövde någon att dela detta ofattbara med. Någon hon kunde vänta skulle förstå. Någon att föra det goda samtalet med, det som gör det möjligt att förstå och att växa med det Ord hon tagit emot. Den människa som likt Maria erfarit och tagit emot det heliga, och bär Guds Ord inom sig, behöver någon att i förtroende dela det med. Jesus säger på ett ställe: "Kasta inte era pärlor för svinen. De trampar på dem, och vänder sig sedan om och river er". Just så var det säkert för Maria, och så är det ofta för varje kristen. Det heliga kan man inte dela och ska man inte dela med vem som helst och hur som helst. Men att få dela det med någon är en stor gåva, ofta en nödvändighet. Och kanske visar Gud då också oss en Elisabet som vi kan anförtro oss åt. Någon som kan bekräfta vår erfarenhet och likt Elisabet säga: "Salig du som trodde, ty det som Herren har låtit säga dig skall gå i uppfyllelse."

Det står att Maria skyndade sig till Elisabet, och det gjorde hon säkert. Hon hade bråttom att finna henne. Men när Maria - till fots får vi anta - skyndade sig de kanske 12 eller 15 milen, så betyder ordet skynda inte det samma som för oss. I hennes skyndan innefattades flera dagar av mycken yttre tystnad och ensamhet, i vilken hon i sitt inre kunde höra och begrunda de Herrens ord ängeln givit henne. När Jesus hade blivit döpt av Johannes i Jordan, gick han på samma sätt ut i öknens tystnad i 40 dagar. När vi har hört Guds ord, och tagit emot det, så behöver också vi, såsom Maria på vägen och Jesus i öknen lyssna till orden på ett inre sätt, låta de sjunka in i oss, och bli våra. Maria fick den tystnaden där ordet kunde sjunka in, utan att behöva söka den särskilt, men i vår skyndande tid behöver vi nog ibland göra det.

Maria hörde, hon trodde, hon lyssnade, hon delade med Elisabet, som visste vad hon talade om, och så väcktes lovsången. För efter denna text följer just Magnificat - Marias lovsång. "Min själ prisar Herrens storhet. Min Ande fröjdar sig över Gud min frälsare: Han har vänt sin blick till sin ringa tjänarinna".

Och just så föds lovsången. Glädjens och kärlekens gensvar i oss. Våra hjärtan får ljus och börjar jubla i honom som föds i våra hjärtan och som blir vårt hjärtats käraste hemlighet och saliga skatt.

Så låt oss därför, likt Maria, jublande bekänna honom som är vår Herre och vår glädje.

Vi tror på....

ing 106:1-4 Jerusalem, höj upp din rö
grad 348:1-5 Kristus, konung som hör h
e pred 482:1-2,7 Salig du och högt benådad
slut 112:1-7 Världens Frälsare kom här

Torbjörn Axelson




Åter till predikoförteckningen