Predikoförteckningen

4 Advent 2002, 1 årg. Adventsandakt i Flen
Text: Luk 1:46-55
På den fjärde adventssöndagen, står Herrens moder, Maria. Ibland i kyrkans historia, och i traditionerna, har Maria fått en alltför självständig plats i fromheten. Hon har skymt sin son och Herre. Men så länge vi håller oss till bibelns Maria, så bär hon oss troget bud om sin son. Inget annat än detta vill hon. Hennes uppgift var förvisso unik, men hon själv är i egna ögon blott en Herrens ringa tjänarinna. Visserligen konstaterar hon att alla släkten skall prisa henne salig, men bara som i förbigående. Genast riktar hon sin uppmärksamhet på Guds nådesgärning mot alla dem som fruktar honom - henne själv inräknad. För det är som Jesus en gång säger åt en kvinna som ropade "Saligt det moderliv som har burit dig, och saliga de bröst som du har diat": "Säg hellre: Saliga de som hör Guds ord och tar vara på det." (Luk 11:27) Visst fick Maria ett märkligt och ett mäktigt uppdrag. Och hon gjorde sin kallelsegärning som mor, med all den kärlek och omsorg hon förmådde. Att vara jordisk mor åt Guds Son var den märkvärdiga lott som tilldelades henne här i livet. Men både när hon möttes av förakt och av högstämda hyllningsrop svarar hon: Jag är blott en Herrens ringa tjänarinna. För det är så en kristen alltid bör svara.

En vanlig predikan över Maria är den som framhåller hennes "ja" till Gud, och i detta gör henne till vårt stora föredöme. Och det låter sig ju sägas, men det är nog inte så varken djupsinnigt eller sanningsenligt. För det är inte så Gud handlar med oss. Han ställer oss inte någon försynt fråga, om vi möjligen vill vara med, sedan vi övervägt för- och nackdelar. Nej Gud är den Mäktige, som låter stora ting ske med oss. Hans vilja är suverän, och väntar inte in vårt eget lilla ja, utan skapar i oss viljan och lusten till hans vilja om och när han behagar. Så var det för Maria och så är det för oss. Han skingrar dem som har övermodiga planer. Hungriga mättar han med sina gåvor, men rika skickar han tomhänta bort. Och bibeln igenom, från dess första sida inpräntas det i oss att det är genom sitt Ord, som han skapar och formar världen och oss. Genom det ord som ängeln förmedlade blev Maria havande, och visst händer det att Gud sänder sin ängel att tala till oss också. Men det är sällsynt, och det ska vi inte vänta oss. Istället har han givit oss sitt ord i den heliga skrift, genom vilket han vill tala till oss. I vår bokhylla har Gud ställt en bättre ängel än Gabriel, fastän av papper, som vill tala med oss ofta! Vi kan stänga våra öron, och många vill att vi skall stänga dem, men desto mer bör vi låta denna "pappersängel" tala till oss. För genom dess ord vill Gud i oss skapa den grundfasta förtröstan, den frid som gör det möjligt att stå fast i de så många gånger till synes enkla och oglamorösa sysslor, som livet bjuder oss. Då kan vi tryggt verka där vi är, fastän all vår möda och våra tankar snart skall vara glömda här på jorden, och fastän lyckan måhända är en sällsynt gäst vid vårt bord. För det är inte om det livet handlar och inte till lycka det syftar. Istället är det den salighet och frid som Gud ger genom Kristus, som allt hänger på. Den är både grund och mål. Utan den fladdrar vi som löv i ödslig november, ensamma utan fäste utan mening. Fattiga och hungriga. Sökande en lycka som redan förgått.

Men då må vi låta oss lysas av Marias sång, sådan vi har den genom "vår pappersängels" ord: Han störtar härskare från deras troner och han upphöjer de ringa. Hungriga mättar han med sina gåvor, och rika skickar han tomhänta bort. Här pekar Maria ut kristendomens själva kärna. Hon visar till det evangelium på vilket hon själv står stadigt och tryggt.

Och detta evangelium det är budskapet om syndernas förlåtelse, om barnaskap hos Gud av nåd allena. Det är inte vad vi - jag - har gjort, utan vad Kristus har gjort för mig, som öppnar för mig porten till Guds hus, gör mig till Guds barn, och skänker mig salighet. Allt eget är i detta sammanhang ointressant. Det gäller inte alls, men det kan bli en snara, om man försöker ta det med sig inför Gud, eller om man har sin trygghet, sitt värde i det. Därför är Maria så ointresserad av att framhäva den oerhört märkliga uppgift i frälsningshistorien, att Gud själv blev ett mänskligt foster i hennes kropp, och att hon bokstavligen födde honom som är sann Gud och sann människa och därför med rätta kan kallas Guds moder. Ty inför Gud är hon inte, och vill inte vara Guds moder, utan en kristen, ett nådehjon. För den som vill vara Gudi behaglig i egen kraft, och vill dömas efter förtjänst, han måste vara fullkomlig i allt, och inte brutit det minsta lilla. Den minsta brist blir ett glupade svalg och förtär honom hel och hållen. Bara den som vet sig vara fattig och oduglig kan bli en kristen. Inte ens om man har fött Guds son i världen, berättigar det till saligheten. Men fritt och för intet ges den, till var och en som vet sig inte äga något av värde inför Gud, och tomhänt kommer och ber om förbarmande. Den människa får, liksom Maria, vara Guds barn och hans ringa tjänarinna, av nåd allena. Hon får en fast salighetsgrund att stå på. Detta är det förunderliga evangeliet, som vänder allt upp och ned. Som gör den fattiga rik, och mättar den hungrige, men skickar de rika tomhänta bort och skingrar dem som har övermodiga planer.

Men då, när vi är Guds barn av nåd allena genom tron på Jesus, och står där trygga på salighetens klippa och inte längre är de fladdrande novemberlöv som fåfängt söker sin egen lycka åter, då är vi de rikaste människor på jorden. Och då kallar oss Gud att också leva som hans barn. Att göra våra uppgifter efter bästa förmåga, villigt och glatt. Att inte låta egen fåfänga eller bitterhet eller gammalt agg gro i hjärtat, utan rensa bort allt sådant. För synden och det onda hjärtat finns kvar där, men vi må kämpa emot. Att så långt man bara kan hålla sams med sina grannar och arbetskamrater och alla människor. Att öva sig på att förlåta såsom han har förlåtit oss. Detta är inte lätt, men det är en plikt. Ibland måste det kanske sitta där i hjärtat och gnaga en tid, för att vi därigenom må bli ordentligt påminda om att vi är syndare. Men förmår vi inte på en gång övervinna vår bitterhet, så måste vi likväl sörja över den, såsom Gud sörjer över den. För den är inte värdig ett Guds barn, och Jesus varnar oss många gånger för den. Av den som fått mycket, krävs också mycket.

Men jag ska inte sluta i kravet och lagen, för det gör aldrig evangeliet. Det är aldrig fråga om att Guds gåva är villkorad på något sätt. Det är den inte och kommer aldrig att bli det. Vi kan aldrig rätt tacka för att han tagit oss till sina barn, för att han mättat oss hungriga och andligen fattiga och vi får aldrig inbilla oss att vi borde försöka oss på någon avbetalningsplan. Det vore att skymfa Gud och något helt annat än detta att leva och verka trygg och glad med Guds förlåtelses outsinliga rikedom under sina fötter, och likt Maria ta sig an de uppgifter - stora och små - som Gud dag för dag lägger oss i händerna på denna jord. Detta nådens evangelium är vår glädje och vår styrka i liv och död, och i den insikten må vi likt Maria utbrista:

Min själ prisar Herrens storhet, min ande jublar över Gud, min frälsare, ty han har vänt sin blick till sin ringa tjänarinna!


110     Han kommer i sin kyrka
113     Det är en ros utsprungen
120:1-6 Se natten flyr för dagens

Torbjörn Axelson