3 advent 1-99 predikan i Björbo Lillkyrka 12 dec 1999

  Vi möter en fängslad vägröjare idag. Johannes Ökenpredikanten som slungade sina ord. Orädd och vass. Då drogs människor till honom. Inte för att han sa vad de ville höra, men vad de kanske visste var sant. Man drogs i skaror till honom. I hans mun var Guds hårda domsord. Omskakande, och salta. Svidande och renande. Befriande. Som en eld.

  Idag möter vi honom i fängelset. Elden har slocknat. Tvärsäkerheten, den klara insikten i rätt och fel, trons sälta och ordens friskhet. Inget av det tycks mera finnas för Johannes. I fängelset tränger tvivlet sig på. Den som skulle befria hans folk, honom har han pekat på. Ja t.o.m döpt. Den vars sandalremmar han inte var värdig att lösa. Men var han ändå inte värdig mer än dessa fängelsemurar, i Guds ögon? Eller hade han tagit så miste.

  Den yttre fångenskapen var kanske ändå inte det värsta. Att ljuset inte trängde in mycket genom de små gluggarna. Värst ändå själens fångenskap. Och andens fattigdom. Att inte kunna tro. Att förlora modet. Att känna rädslan krypa närmare. Rädslan för tortyr och misshandel. Rädslan för att kanske ha tagit miste. Rädslan när Guds närvaro är fjärran. Rädslan för det hånfulla ekot av kraftlösa böner som studsar mot fuktiga takvalvsstenar.

  Och det verkar inte bli som han trodde. Ondskan och romarna härskar. Jesus har inte tagit kastskoveln och elden brinner inte. Är han verkligen den som skulle komma eller ska vi - ska jag - vänta på någon annan. Gud sig förbarme över mig fattig syndare, som förleder Guds folk. Var jag en falsk profet. En naiv dåre, som gormade och skrek åt stakars satar lika förvillade som jag själv. En vägröjare? En röjare av villoväg? Eller kanske bara en röjare på villoväg!?

  Hinner Johannes få Jesu svar? Kan han ta till sig det? Blinda ser! Lama går! Spetälska blir rena! Döva hör och döda står upp! Och fattiga får ett glädjebud!

  När anden fängslas i stressens gråhet och inspirationslöshet. När tvivlet bränner, eller än värre - inte ens bränner. Bara lämnar saknad, och trötthet, När anden är fattig, då kan man inte inse hur ett glädjebud ska kunna nå fram till en. Hur ska man kunna se om man blivit blind, eller höra om man blivit döv. Eller kunna komma in i gemenskap med andra, om man blivit spetälsk i egna eller andras ögon. Är glädjebudet möjligt för en sådan som Johannes.

  Jesus tröstar och ger honom bekräftelse. Du har inte tagit miste! Du har gjort vad du skulle. Ditt verk är fullbordad.

  Johannes får lämna sig i Guds hand. Kampen är över för hans del. Kanske Johannes verkligen kan ta orden till sig. Då blir det ett glädjebud och han kan dö levande när tonerna från gästabudets dans återklingar i vaktens svärd.

  Döda står upp och fattiga får glädjebud, säger Jesus inte bara till JD. Han säger det till oss också. Döda står upp. Ja, en som blev dödad skulle stå upp till att för alltid förkunna glädjebud, för oss. Just till oss som snärjs av tvivlets trötthet och fångenskapens gråhet. Just till oss som plågas av bönens kraftlöshet. Den Uppståndne är närvarande överallt. Guds rikedom och Kristi uppståndelses rikedom har inte utplånat all andens fattigdom. Inte ännu. Men han når oss. Glädjebudet skall nå oss alla. Vi ska bli befriade ur fängelsets mörker. Jublande skall vi möta honom som skulle komma och som kommer. Den dag då vi skall höra hans röst tydlig och klar. Se hans ljus, och renade från hjärtats spetälska springa honom till mötes. Det skall ske. Men inte bara då. Vi vet att han kommer till oss också nu. Han sänder ett bud. Han öppnar en liten glugg i muren. Så mycket att vi inte går under - åtminstone. Och ibland mycket mer!

  

  Låt oss stå upp och bekänna!

  
Ing 103:4-5 Ej kommer han med
Grad 39:1-3 Jesus från Nasaret
e.pred 107:4-5 Gör porten hög, gör dörren
slut 104:4-6 Låt hjärtat öppna sig

  
423? Kom Jesus kom Emanuel

  

Torbjörn Axelson